Israeliskt anfall i Gazaremsan

Så tog slutligen tålamodet slut. För de flesta israeler och definitivt för den million som bor i södra Israel var det inte för tidigt. under de senaste veckorna har medlemmar i olika islamistiska terroriströrelser skjutit av mellan 50 till 100 raketer eller granat kastar projektiler mot allt som ligger inom räckhåll.(upp till 50 km) för dem.

Frågan är i hur många länder skulle befolkningen gå med på något sådant. Styggt sagt, frånsett i länder som  Sverige som  inte har något att sätta emot.

Tidigare, fram emot kvällen skickade jag ut nedanstående e-post meddelande.

Israeliska flygvapnet gick under eftermiddagen från ock med kl 1630 (GMT+2) till angrepp mot minst 15 mål i Gazaremsan. Hitintills har det rapporterats att Achmed Jaabari, överbefälhavare för Hamas, dödads. Vidare finns rapporter om att nummer två och nummer tre  Hamas militära befälsordning även likviderats. Dessutom rapporterar samtliga israeliska TV kanaler att det israeliska flygvapnet slagit ut ett antal förråd och avskjutnings rampar för Fadjer raketer vilka kan nå mål norr om Tel Aviv. Anfallet tog Hamas med överraskning och förvirring verkar råda inom Hamas ledningen bl.a. p.g.a den utslagna militär ledningen. 

Det rapporteras även att ytterligare israeliska förband är på väg mot Gazaremsan. Dock är alla överens om att en större markoperation inte är en önskad israelisk utväckling.

Mindre mobiliseringar av militär pågår. Ingen uppgift om vilken typ men antagligen olika specialist förband.

Vi får se hur det hela utvecklas.

De detaljer som i e-post meddelandet rapporterades som icke bekräftade har under de senaste timmarna vidimerats.

Den viktigaste bekräftelsen gäller Fadjer raketerna som har en räckvidd på mellan 40 till 60 km. De kan således nå fram till  Tel  Aviv och dess omgivningar.  I bekräftelsen sades att mer eller mindre samtliga förråd och avskjutningsramper  slagits ut. Vi får väl hoppas på det.

Hamas och de övriga islamist organisationerna har under kvällen avskjutit 55 mindre raketer - huvudsakligen av typerna Grad  och Kassam. 17 av dem sköts ned av israeliska anti raket batterier. 

Grad och Kassam   raketerna som kan transporteras i mindre bilar och som servas av två,  tre personer  är mycket svårare att slå ut än de stora tunga raketerna av t.ex. typ Fadjer  då de i allmänhet inte har fasta avskjutningsplatser. 

Under kvällen har  såväl israeliskt flyg, arme och marin förband jagat Grad och Kassam raketernas avskjutningsgrupper från land som luft och som hav. inga uppgifter har getts om resultatet av dessa aktioner.

Inga uppgifter har getts om den planerade tidsrymden för aktionen. Förhoppningsfullt blir den inte lång men krig - även små - får lätt ett eget liv, speciellt som om man i detta fall inte verkar ha  klart specificerat målsättningarna med aktion.

 Egyptens reaktion till de israeliska aktionen kan på ett allvarligt sätt påverka aktionen då den nuvarande islamistiska regimen med all sannolikhet inte kommer att vara så välvilligt-neutralt inställd som de föregående Mubark administrationen. Däremot kommer med all sannolikhet den amerikanska ligga lågt i början då man trotts allt gav Israel klartecken för ett antal dagar sedan.

Knuff

DN,

Svd,

Dagen,

SVT,

VG,

 

 

Nya israeliska (?) anfall på iranska vapentransporter genom Sudan

Det icke officiella kriget mellan Iran och Israel rullar vidare. I dag, 25122011, rapporterar israeliska media, såväl de tre stora TV kanalerna som de ledande tidningarnas internetupplagor, att det israeliska(?) flygvapnet under den senaste tiden utfört minst två icke tidigare rapporterade anfall på iranska vapentransporter till Hamas i Gazaremsan.

Hitintills har ingen israelisk myndighet förklarat att anfallen utförts av israeliska styrkor eller ens av israel inhyrda styrkor. Uppgiften att Israel ligger bakom angreppen baseras på internationella media.

Även den sudanesiska regeringen och det sudanesiska militära överkommandot har inte publicerat något i ärendet.

Uppgifterna om de senaste israeliska(?) attackerna kommer från den till den somaliska regeringen närstående somaliska tidningen Al Intibahah. Enligt denna tidning hade den första av de två attackerna skett den 15 december i Sudan och den andra den 18 december nära gränsen mellan Sudan och Egypten.

Den första slog ut en konvoj bestående av minst två till tre mindre lastbilar som enligt ovan nämnde tidning hade haft en last av militär utrustning medan den enda uppgift som gavs av tidningen angående den andra attacken var att en bil med alla dess passagerare totalförstördes och dess passagerare omkom. Inget har sagts om attackerna utförts av bemannade flygplan eller drönare Vidare rapporterades det att en israelisk apache helikopter hade setts landa i närheten av en Syd Sudanesisk radarstation samt att en israelisk ubåt siktats utanför kusten.

Det förefaller som om de sudanesiska myndigheterna är angelägna att få Syd Sudan, som har hyfsade förbindelser med Israel, att framstå som medhjälpare till Israel i frågan om att hindra vapentransporterna.

Inget har hittills kommit ut om hur många vapenkonvojer som Iran sänt och hur många som helt eller delvis slagits ut på vägen eller stoppats av de egyptiska myndigheterna intill regimskiftet i Egypten under vintern 2011. Det är högst troligt att antalet utslagna konvojer är av ett större antal än det som fått publicering i internationella media. Dessutom har det förekommit minst ett fall då ett fartyg lastat med vapen från Iran sänkts i The Arabian Sea. Det är dock oklart om fartyget i fråga sänkts av flyg, ytfartyg eller ubåt. Vidare kan nämnas att i minst ett fall (april 2011) har Israel(?) från luften slagit ut en bil med terroristledare i närheten av Port Sudans flygfält. Bilens två passagerare dödades på fläcken. Enligt uppgift i internationella media var en av dem huvud organisatören av vapentransporterna till Hamas i Gazaremsan från Iran.

Nedan finns en karta som schematiskt visar vägen för vapentransporterna från Iran till Gazaremsan

För de intresserade kan nämnas att i en bloggpost som jag publicerade den 27 mars 2009 finns mer detaljer om de ovan nämnda vapentransporterna.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Iran, Vapensmuggling, Hamas, Gaza, Sudan, Syd Sudan,

DN, DN2, DN3,
SvD, SvD2,
Sydsvenskan,
Dagen,
SVT,
VG,

Gilad Shalit äntligen hemma efter fem år och fyra månader. Reflektioner bl.a. om priset.

På morgonen den 18 oktober 2011 satte den israeliska soldaten Gilad Shalit äntligen foten på israelisk mark. Detta efter att suttit fängslad av Hamas i en källarvåning någon stans i Gazaremsan sedan den 26 juni 2006 då han kidnappades av ett av Hamas lett blandat jihadist kommando under sin tjänstgöring vid den israeliska gränsen till Gazaremsan. Det under veckan ingångna avtalet mellan Israel och Hamas möjliggjorde slutet på Gilad Shalits fångenskap.

Under hela denna tid nekade Hamas att ge det internationella röda korset rätt att besöka honom samt att ge honom s.k. "Röda kors Paket" samt brev från hans föräldrar. Detta flagranta brott mot Genève avtalets anda om än formellt ej mot dess bokstav - Hamas är inte en stat och kan således inte underteckna avtalet. Att Hamas utöver detta bröt mot ett antal andra bestämmelser om hur krigsfångar skall behandlas har knappast stört världsopinionen.

Israel har med hjälp av ett antal länder och organisationer under åren utan framgång försökt få honom frigiven. Den israeliska allmänheten och landets massmedia har fört ytterst välorganiserade kampanjer för Shalits frigivande som hörsammats både på det nationella och internationella planet.

Det är ytterst viktigt att förstå att enligt judisk tradition fritagning av kidnappade och på annat sätt tillfångatagna judar är något av yttersta vikt, detta utan hänsyn till aktionens svårighet eller pris ( hebr. Pidion shvoim). Dessutom har den israeliska armeen ända sedan självständighetskriget haft som princip att inte, om det finns den minsta möjlighet, lämna sårad eller stupad vapenbroder på fältet även om detta innebär egna förluster.

Den israeliska regeringen har under årens lopp lagt fram erbjudanden om utväxling av Gilad Shalit mot frigivning av palestinska terrorister som efter laga dom i civila domstolar sats i israeliska (civila) fängelser men dessa erbjudanden har förkastats som otillräckliga av Hamas som alltid krävt s.k. tunga terrorister som varit inblandade i terrordåd i vilka ofta ett icke ringa antal israeler fått sätta till sina liv. Intill nu har den israeliska regeringen inte gått med på detta.

Den israeliska armen liksom Shabak (GSI) och Mosad förklarade att de inte hade någon möjlighet att frita Gilad Shalit med en väpnad aktion då de inte hade någon som helst uppfattning om var i Gazaremsan han hölls fången. I och för sig är det minst sagt underligt att dessa tre välrenommerade organisationer under lite mer än fem år inte lyckats hitta gömstället!

Tyvärr började det se ut som om om Gilad Shalit var på vägen att bli ett liknande fall som flygnavigatören Ron Arad vilken tillfångatogs av libanesiska irreguljära styrkor efter att hans plan skjutits ned över Libanon i oktober 1986 och vars öde därefter i stort sätt är oklart.

För några månader sedan insåg dock de israeler som hade som officiellt uppdrag att förhandla fram en lösningsmodell som skulle kunna godtas av Hamas att det pga den "Arabiska våren" och den interna situationen i Egypten det fanns en möjlighet till ett avtal.

Det visade sig att det formellt sett fanns en möjlighet till ett avtal men att dess pris skulle bli hårresande.

Hamas krävde frigivning av 1000 i Israel fängslade och i civila domstolar dömda terrorister. Dessa bestod av två huvudgrupper. Den första som skulle friges samtidigt med att Gilad Shalit överlämnades till de de israeliska myndigheterna skulle bestå av 450 av Hamas utvalda (namngivna) terrorister, bland dessa samtliga fängslade kvinnliga terrorister. Bland de namngivna terroristerna fanns ett ytterst stort antal som var och en dömts ett flertal livstidsstraff för mord på tiotals israeler. Kort sagt alla de tyngsta terroristerna förutom toppar som Marvan Barguti och Anvar Saadat. Bland de 450 fanns även ett antal israeliska arabiska medborgare. Israel hade tidigare alltid nekat att inkludera israeliska medborgare i tidigare avtal om frigivning av tillfångatagna israeler. Den andra gruppen på 550 terrorister utvalda helt av de israeliska myndigheterna skulle friges inom en månad.

När för något mindre än en vecka sedan avtalets innehåll publicerades mötts det av upprörda invändningar av i princip två sorter. 1. Närstående till personer som mördats av de tunga terroristerna blev i många fall ytterst upprörda över deras anförvanters mördare skulle komma på fri fot. I och för sig, ur mänsklig synpunkt ytterst förståeligt. 2. En icke ringa del av de frigivna skulle relativt snabbt återgå till terroristverksamhet vilket skulle leda till ytterligare mänskligt lidande. (ca 15% av i tidigare avtal frigivna terrorister har dömts för terrorhandlingar som de utfört efter sin frigivning).

Dessa två invändningar ställdes mot den ovan nämnda judiska traditionen om skyldighet att frita kidnappade och andra oskyldigt tillfångatagna personer.

Den första invändningen förståelig men i grunden omoralisk då den innebär att en tredje person faller offer för sorgekänslorna (eller hämndbegäret) hos den till den mördade närstående personen utan att den tidigare mördade personen återfår livet

Den andra invändningen är etisk då den strider mot principen att inte göra allt för att frita en oskyldigt tillfångatagen även om det innebär att i värsta fall tredje person mister livet eller skadas. Det skulle även innebära att militär inte skulle behöva göra insatser för att rädda tillfångatagna som hölls fångna på känd plats.

Israels högsta domstol förklarade i ett utslag den 17 oktober 2011 att avtalet med Hamas icke stred mot gällande lag.

Israel har däremot gett Hamas legitimitet genom att direkt förhandla med organisationen, men det för att rädda Gilad Shalit.

Israels regering har ett starkt stöd för sitt beslut i den israeliska opinionen.

Läs även andra bloggares åsikter om Gilad Shalit, Israel, Hamas, Gazaremsan,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4,
Sydsvenskan
Dagen, Dagen2, Dagen3, Dagen4,
SVT, SVT2, SVT3, SVT4,
VG

Avtal mellan Fatach och Hamas

Under de sena eftermiddagstimmarna den 27 april landade en politisk nyhetsbomb i Jerusalem. Den var avfyrad från Kairo och innehöll nyheten att den Palestinska Myndigheten (PA) och Hamas ingått ett avtal som kan komma att avsluta den fyra år gamla splittringen mellan dem. Uppdaterat den 29 april 2011 1507.

Avtalet var ett principavtal utarbetat mellan de två parterna under den Egyptiska armens underrättelseorganisations aktiva ledning. Det formella avtalet kommer att undertecknas av de ledande representanterna för PA och Hamas vid en ceremoni i Kairo den närmaste tiden.

Parterna har enbart offentliggjort att man enats i samtliga frågor i vilka man varit oense, samt upprättande av en interims regering under de närmaste dagarna (efter det slutgiltiga undertecknandet av avtalet ?AF?) samt att ett val till det palestinska parlamentet och till president ämbetet skall hållas om ett år. Vidare har man enats om att ömsesidigt frige samtliga politiska fångar som fängslats av de respektive parterna.

Om avtalet verkligen undertecknas av Mahmoud Abbas (Abu Mazen) för PA och Khaled Mashaal för Hamas så innebär detta att vi har en helt ny situation i Mellanöstern samt att det stora administrativa och politiska interna problemet som stod i vägen för palestinierna - splittringen mellan PA-Fatach och Hamas - att med eller utan FNs hjälp utropa den palestinska staten är undanröjt.

Från israelisk synpunkt innebär avtalet en helt ny situation men innan man vet vad man enats om i avtalet så är det svårt att definiera denna nya situation frånsett att den komplicerar situationen, lindrigt sagt.

En representant för Fatach meddelade under kvällen att avtalet på intet sätt påverkade Fatachs kontroll på Västbanken och Hamas ställning i Gazaremsan.

Israels premiärminister, Benjamin (Bibi) Natanyahu gick i ett skarpt uttalande mot avtalet med påpekandet att Abu Mazen hade att välja på att sluta fred med Israel eller Hamas. Han, Abu Mazen, kunde inte sluta fred med båda då Hamas förnekade Israels rätt att överhuvudtaget existera. I stället för detta i och för sig sakligt sanna uttalande hade det varit mycket mer diplomatiskt av honom att undvika kommentarer med förevändningen att man ännu inte publicerat avtalets innehåll. Detta speciellt då yttrandet kan uppfattas av den nuvarande Egyptiska statsledningen som förhandlat fram avtalet som en ren förolämpning.

Vita huset-talesmannen sade att man försöker få mer information om vad överenskommelsen går ut på. Han underströk dock att Hamas är ”en terroristorganisation” och att alla framtida palestinska regeringar ”måste erkänna Israels rätt att existera”


Uppdaterat den 29042011 1507.

Enligt uppgifter i media kommer avtalet att undertecknas slutgiltigt den 4 maj 2011 7 Kairo av PAs president Muhammed Abbas (Abu Mazen) och Hamas generalsekreterare Khaled Mashal.

Läs även andra bloggares åsikter om Palestinska Myndigheten, Hamas, Egypten, Israel, Bibi Natanyahu, Khaled Mashal,

Knuff

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6,
Sydsvenskan,
Dagen,
SVT, SVT2,
VG,

Att rapportera om Mellanöstern idag samt en del om Iran.Uppdaterad 21022011 1240

Att i dag rapportera från Mellanöstern är en vansklig uppgift. Utvecklingen går många gånger så fort så att det publicerade redan är överspelat och mindre relevant. Dessutom är nyhetskällorna inte så sällan inexakta och/eller önskemässigt eller tendentiöst påverkade. Att kommentera och/eller analysera vad som hänt, händer eller kommer att hända är mer eller mindre omöjligt.

Detta gäller såväl amatörbloggare som ledande arabister i viktiga israeliska media liksom författare av op-ed artiklar i New York Times. Detta är en av orsakerna att denna bloggs författare underlåtit att publicera något under tio dagar.

Men trotts allt kan man ju inte låta bli att ta den uppenbara risken att skriva något mer eller mindre felaktigt eller irrelevant. Allt enligt den mycket goda regeln att den enda som inte gör eller beslutar något felaktigt är den som varken gör eller beslutar något alls.

En sak som är viktig att ta i beaktande när man behandlar Mellanöstern problem i dag är att den tidigare politiskt och militärt ledande arabstaten Egypten har tagit time out för att reda upp sina interna problem. Ingen vet hur länge det kan ta men ett är säkert, så småningom kommer Egypten tillbaka som den ledande arabstaten och därmed också som en av Mellanösterns regionala stormakter.

Låt oss ta upp Iran i denna bloggpost. Denna stat är en av de två enda icke arabiska länderna i Mellanöstern. (Det andra icke arabiska landet är Israel). Iran är i dag en hänsynslös fundamentalistisk religiös diktatur. Den iranska statsledningen har som mål att inte bara vara en regional stormakt utan även att få ett status som, om än en mindre, global stormakt. Detta är avsikten med dess kärnvapen- och missilprogram. Dess mål är dessutom religiösa, att föra ut islams budskap i världen. Eftersom alla områden som en gång i historien varit Islamskt styrda och som sedan fått en icke islamsk styrelse måste återvinnas för islam (regeln "Dar El-Islam, Dar El- Harb") är Israel det stora hatobjektet. Men man får inte glömma delar av Balkan och Al-Andalus (södra Spanien) också faller under denna religiösa regel.

På grund av att regimen inte skyr några medel och har tillgång till interna säkerhetsstyrkor som är ideologiskt och religiöst på samma linje som den politiska ledningen kommer det inte bli lätt för en intern opposition att kränga av sig regimen och upprätta en civil och i bästa fall även demokratisk sådan.

Man bör också vara medveten om att om den interna oppositionen verkligen lyckas med att bli av med den fundamentalistiska religiösa diktaturen och upprätta någon form av civil demokratisk regim så innebär detta inte automatiskt att detta nya Iran blir en stillsam och trevlig granne för resten av Mellanöstern. Den behöver inte alls bli speciellt pacifistisk. Tvärt om kan den utan vidare återuppliva gamla idéer om det klassiska Stor Persien. Att tro något annat är att inbilla sig att bara för att iranierna lyckades bli av med den religiösa diktaturen de börjar tänka och uppträda som några idealistiskt inriktade EU invånare. Det geopolitiska incitamentet att åtminstone bli en regional stormakt finns där och lägg till att Iran vid denna tidpunkt antingen uppnått ställningen av att vara en kärnvapenmakt eller nästan kommit till det stadiet gör att iranierna med viss sannolikhet inte kommer att vara avogt inställda till att vara en mindre global stormakt.

Ett exempel på hur media på bas av icke ordentligt kontrollerade uppgifter publicerar uppgifter var den att de två iranska krigsfartygen på sin färd från Iran till Syrien redan passerat Suezkanalen på väg in i Medelhavet fanns på morgonen den 17 februari på förstasidan i både Maariv och Yediot Achronot. Jag kollade inte fler då den israeliska radion redan till morgonkaffet helt sanningsenligt omtalade att så inte var fallet. Sedan följde ett antal dagar fyllda av många gånger motsägelsefulla uppgifter från olika egyptiska myndigheter om huruvida de iranska myndigheterna lagt in en ansökan om att få passera kanalen eller ej, allt medan de två fartygen, en missilfregatt och ett underhållsfartyg, låg för ankare i den saudiarabiska staden Jeddas hamn.

Enligt Konstantinopelfördraget 1888 har alla fartyg tillhörande länder som inte är i krig med Egypten rätt att passera genom kanalen

Sedan Iran brutit de diplomatiska förbindelserna med Egypten pga fredsavtalet mellan Egypten och Israel har inga iranska krigsfartyg passerat genom Suezkanalen sedan den iranska revolutionen 1979, något som ett antal länder, däribland Israel, runt Medelhavet varit tacksamma för.

Den nuvarande militärregimen i Egypten var allt annat än glada över att få denna heta potatis i sitt knä. USA försökte få Egypten att neka, Israel förklarade officiellt att detta innebar en helt ny geopolitisk situation för Israel. Det senare är tvivels utan helt riktigt då iranska krigsfartyg i Medelhavet skulle kunna aktivt ingripa i en väpnad konflikt inte bara mellan Iran och Israel utan även mellan å ena sidan de iranskt understödda Hizbollah och Hamas styrkorna och på andra sidan Israel.

Israel har dock svårt att officiellt be Egypten om att hindra de två iranska fartygens genomfart av Suezkanalen då detta skulle kunna föra med sig de israeliska krigsfartyg som under de senaste åren patrullerar i Röda Havet och söder om Bab El Mandel sundet för att stoppa vapensmuggling till Hamas i Gazaremsan också skulle kunna förhindras av de egyptiska myndigheterna om de ville försöka vara "neutrala".

Ett sådant Egyptiskt beslut skulle givetvis även förhindra de israeliska Dolfin ubåtarna, som enligt uppgifter i internationella media, patrullerar det Arabiska Havet och Oman Bukten och som till och med sagts gått in i den Persiska Viken. Dolfin ubåtarnas patruller, om de nu förekommer, skulle vara strategiskt ytterst viktiga för Israel vid en kommande konflikt med Iran.

Enligt uppgifter i Israeliska etermedia under eftermiddagen och kvällen den 20 februari 2011 så har de egyptiska myndigheterna gett tillstånd för de två Iranska fartygen att passera kanalen. De väntas göra detta under natten till den 21 februari. Men de egyptiska myndigheterna kan ännu komma med en överraskning. Vi får nog höra mer om de iranska fartygen i framtiden.


Uppdatering 21022011 1240
Enligt uppgifter i israeliska media så har passagen av de två Iranska fartygen ändrats till onsdagen den23 februari. Enligt uppgift på den arabiska nyhetsbyrån Al Arabiyas engelsk språkgiga sait sker detta på de iranska myndigheternas initiativ. Det fartyg som tidigare definierats som ett underhållsfartyg har enligt Al Arabiya kapacitet för tre helikoptrar av ospecificerad typ

Läs även andra bloggares åsikter om Mellanöstern, Egypten, Israel, Iran, USA, Medelhavet, Röda Havet, Persiska Viken, Hizbollah, Hamas,

Bloggar
Försvar och Säkerhet

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6,
SvD, SvD, SvD3, SvD4,
Sydsvenskan,
Dagen,
SVT, SVT2, SVT3, SVT4, SVT5,
Expressen,
VG, VG2, VG3, VG4,

Direkta förhandlingar mellan Israel och Palestinierna i terrorns skugga

Enligt planerna kommer president Barack Obama att utlysa starten av direkta förhandlingar mellan Israel och palestinierna den 2. september. Dvs det rör sig enbart om palestinierna från Västbanken som representeras av The Palestinian Authority (PA) under Abu Mazens ledning. Hamas som styr och ställer i Gaza förkastar förhandlingar med Israel.

President Obamas utrikespolitiska initiativ under de 18 månaderna sedan han tillträdde med stora förhoppningar runt om i världen och ett nobel fredspris, som han fått för välmenande tal kan knappast definieras som framgångar.

Iran är enligt de flesta bedömare på väg mot att bli världens tionde kärnvapenmakt. Obamas ide att man skulle kunna tala iranierna tillrätta föll platt till marken då dessa ansåg, med rätta eller inte, att denna amerikanska politik innebar att USA inte var villigt att ta med hårdhandskarna om Iran inte visade sig vara medgörligt.

Tillbakadragandet av de stridande amerikanska förbanden från Irak var visserligen beslutat redan på president Bushs tid men slutfördes i dagarna utan att det var klart att de irakiska säkerhets styrkorna hade möjlighet att försäkra den formellt icke existerande irakiska regeringen att dessa skulle kunna hålla situationen under kontroll.

Enligt president Obama så var Afghanistan det centrala utrikes-och säkerhetspolitiska problemet då ett Talibanstyrt Afghanistan skulle ge Al Qaeda en bas från viken den skulle kunna slå till mot amerikanska intressen. Tyvärr så beslutade Obama för en "både äta och ha kakan politik". Han ökade de amerikanska stridande trupperna med 30.000 man, men å andra sidan deklarerade han att de amerikanska trupperna skulle börja tunnas ut från och med sommaren 2011. D.v.s han sa till Taliban ledningen "Håll ut till sommaren 2011 för sen börjar vi dra oss tillbaka". Ett helt nytt militärpolitiskt grepp.

Ingen vet ännu vad som kommer att ske sommaren 2011 men allt tyder på att det inte kommer att bli tal om någon större uttunning av de amerikanska styrkorna!

Politiken visa vi Nord Korea, Jemen och Sudan har inte heller varit entydig och genomtänkt.

En lösning av den israelisk palestinska konflikten var en av huvudpunkterna i Obamas politik. Vid vissa tillfällen framförde talesmän för Obama administrationen att en lösning av denna konflikt avsevärt skulle underlätta en lösning av övriga konflikter med de fundamentalistiska jehadist elementen runt om i världen och speciellt i Mellanöstern.

Det tragiska var dock att Obama och hans medhjälpare inte satte sig ned och analyserade varför alla försök till en uppgörelse från Oslo via Camp David till kvartettens färdplan misslyckats. Man hade tillgång till kapaciteter som Dennis Ross för att inte tala om Martin Indyk. Varför bjöd man inte in Ross och Indyk till ett internt veckoslutsseminarium och ställde dem frågan " Whythe hell did it allways go wrong"?

I stället beslutade man sig för att man visste bäst. Bosättningarna var det stora problemet. Det var ingen skillnad på de av Israel inkorporerade områdena i Östra Jerusalem och resten av Västbanken. Det var lika felaktigt att bygga ett hus i stadsdelen Ramot som i bosättningen Itamar. Osv, osv.

Allt detta ledde till att Israel först intog en allt annat en positiv ställning till USA administrationens propåer medan palestinierna med med oöverlagd glädje klättrade upp i det högsta träd de kunde hitta.

Den israeliske premiärministern, Bibbi Natanyahu, insåg dock snart att han måste finna en väg ut ur den situation de israelisk-amerikanska förbindelserna hamnat i. Detta inte minst pga att Natanyahu hela tiden ansett att faran med det Iranska kärnvapenprogrammet var det stora problemet som klart överskuggade det palestinska. Det iranska problemet var ett omedelbart existentiellt problem för Israel medan det palestinska - även om det på sikt också kunde bli existentiellt - för stunden inte var det största problemet. För att lösa det Iranska problemet behövde Natanyahu USAs stöd, och för att få det var Israel tvunget att ta sig an det palestinska problemet med alla de förvecklingar som Obama administrationen ställt till med.

Natanyahu var tvungen att svälja två för honom mycket beska piller. Först att förklara att Israel var berett på en tvåstatslösning om än med vissa viktiga förbehåll samt sedermera ett, om än, temporärt byggstopp i alla områden öster om 1967 års gräns. Israel förklarade sig vara villigt att starta direkta förhandlingar utan bindande förbehåll.

Även den amerikanska administrationen intog så småningom en mer positiv linje till Israel men det är ingen tvekan om att i de fall amerikanerna blir tvungna att "jämka" ihop parterna under de kommande förhandlingarna så kommer de amerikanska förslagen ligga närmare de palestinska åsikterna än de israeliska.

Obama samtyckte att pröva Israels linje. Palestinierna som är allt annat än intresserade av öppna förutsättningslösa förhandlingar har för närvarande motvilligt gått med på att delta i direkta förhandlingar men under förutsättningen att om inte det temporära byggstoppet förlängs då den utmätta tiden går ut den 26 september så kommer man att avbryta förhandlingarna.

Men även om man kommer fram till en lösning på byggstopps frågan som båda parter kan leva med så återstår många svåra problem. Ett av dem är gränsfrågan. Man har utgått från att den gräns mellan Israel och den till Jordanien införlivade Västbanken som gällde före sex dagars kriget 1967 skall vara basen får den nya gränsen. Detta innebär inte att det exakt blir samma gränsdragning, då det också varit klart för parterna, inklusive den amerikanska administrationen, att vissa mindre gränsjusteringar måste göras av demografiska och säkerhetsmässiga skäl. Detta skall ske genom landbyte mellan Israel och den Palestinska staten.

Intill i dag har man (israeler, palestinier och amerikaner) talat om ca 4 procent av det palestinska området som skulle tillfalla Israel, vilket i sin tur skulle avträda landområden av liknande storlek till palestinierna. Vid ett sådant byte skulle ca 80 000 av de 510 000 israelerna som i dag bor öster om 1967 års gräns skulle behöva repatrieras till Israel. I dag talar palestinierna om 1.8 procent i stället för fyra. Denna ändring skulle föra med sig att ytterligare bort emot 180 000 skulle behöva repatrieras! Knappast något som Israel kan gå med på.

Det israeliska kravet att palestinierna skall erkänna Israel som en judisk stat liksom att den definieras som en palestinsk godtas inte av palestinierna. Dvs den palestinska staten skall vara palestinsk medan Israel inte kan få erkännande som en judisk stat. Bakgrunden till detta är att Israel motsätter sig att palestinaflyktingar kan få komma tillbaka till Israeliskt område, då detta i praktiken skulle fåra med sig att Israel blev en bitnationell stat.

Händelser av typ terroraktionen på kvällen den den 31 augusti då fyra israeler mördades av en Hamas terrorister i närheten av Hebron bidrar ju knappast till en lugn och förtroendefull förhandlings miljö. Att se bilderna på på de fader- och moderlösa barnen i dagens tidningar gör ju knappat heller den israeliska allmänheten mer försonligt inställd.

Vad kommer nu att hända? Media frågar sig hur länge kommer det att ta innan förhandlingarna bryter samman. I och för sig är det inte alls säkert att förhandlingarna kommer att bryta samman. Mycket hänger på hur amerikanerna, läs Obama, kommer att få parterna att trotts allt förstå att det nuvarande försöket kan bli det sista under en lång tid. Ytterligare en orsak som kan driva på i positiv riktning är att ett sammanbrott för de nuvarande förhandlingarna med icke ringa sannolikhet kan föra med sig ett regionalt krig i Mellanöstern. Något som varken PA eller Israel är intresserade av.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Palestinier, USA, Obama, Fredsförhandlingar, Hamas, Terror,

Knuff
Knuff

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3, Sydsvenskan4, Sydsvenskan5,
Dagen, Dagen2, Dagen3,
VG, VG2, VG3,
GP, GP2, GP3, GP4,
BLT,
Dagbladet, Dagbladet2,
Skånskan, Skånskan2, Skånskan3,
LT,
SVT, SVT2, SVT3, SVT4,
Expressen, Expressen2, Expressen3,
EK,
Arbetarbladet,

Gaza, avskälpningsplats för icke andvändbar medicin?

Vad är avsikten med den materiella hjälp, t.ex. medicin och sjukvårdsmaterial, som världssamfundet, i dess olika former, levererar till befolkningen i Gaza remsan. Vilja att hjälpa och stödja? Vinna politiskt inflytande?

Frågan förefaller absurd men enligt en artikel i Yediot Achronots pappersupplaga den 20 juli 2010 är den mer än befogad. Enligt uppgifter från de palestinska myndigheterna i Gaza så har användbars tiden för ca 70% av de de läkemedel som levererats till Gaza som humanitär hjälp från olika lände och organisationer (inklusive EU) gått ut. Dvs dessa läkemedel är ej användbara och i många fall rent farliga.

Som exempel på läkemedel som inte varit möjliga att använda tas det i ovan nämnda tidningsartikel upp exemplet att internationell hjälporganisationer sände hundratusentals ampuller med vaccin mot svininfluensan som dock visade sig vara oanvändbara.

De palestinska myndigheterna eldade under den senaste tiden upp läkemedel för miljonbelopp utöver de som helt sonika grävdes ned med allt vad det innebär som ekologiska faror.

Enligt chefen för donationer vid det palestinska hälsovårdsministeriet, Monir Albersh, så rör det sig om läkemedel vars användningstid i vissa fall gick ut för över ett år sedan!

Men det är inte bara oanvändbara läkemedel som som doneras till Gaza. Den irländska båten "Rachel Corrie" hade med sig cement vars sista användningsdatum var för 15 år sedan.

Frågan som ställdes i början på artikeln får varje läsare själv svara på. Jag har givetvis min egen uppfattning men vill inte påverka ert intellektuella arbete med att ge er min uppfattning.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Gaza, Gazaremsan, Humanitär hjälp, Hamas,

DN, DN2, DN3, DN4,
SvD, SvD2, SvD3,
Sydsvenska Dagbladet, Sydsvenska Dagbladet2, Sydsvenska Dagbladet3, Sydsvenskan4,
SVT,
Dagen, Dagen2,
VG, VG2,
Expressen,
GP,
Vlt,
Ystads Allehanda,
HD,
ST,

De geopolitiska följderna av Israels aktion mot "Ship to Gaza"

Stater baserar i huvudsak sitt handlande visavi andra stater på krass politisk och ekonomisk vinst och förlust räkning. Detta innebär att den allmänna opinionen endast påverkar ställnings taganden som inte är av fundamental betydelse för dem. Dessa två faktum måste tas med i bedömningen när man analyserar Israels geopolitiska situation efter dess aktion mot "Ship to Gaza".

Trotts att Israels PR situation både inom den allmänna opinionen och bland de ledande politikerna i Europa allt annat än förbättrades av den israeliska aktionen kan man knappast vänta sig några allvarligare åtgärder från europeiskt håll då de europeiska staternas direkta fundamentala intressen inte satts i fara.

Dessutom kan man inte bortse från att den europeiska reaktionen också påverkades av den relativt "svala" reaktionen bland arabstaterna.

På sikt kan man dessutom räkna med att även om det allmänna opinionsläget inte svängt i Europa så kan dess ledare inte helt undgå att påverkas av den trend av förståelse för den israeliska aktionen som blivit synlig i internationella media under de sista dagarna.

Israels säkerhetspolitiska situation gentemot palestinierna och arabstaterna kan idag på kort sikt betraktas som god.

Palestinierna är splittrade mellan Fatah och Hamas.

Mellan Egypten och Hamas råder en djup fientlighet. Hamas har sina rötter i det muslimska brödraskapet. Egypten som en sekulär stat har under åren haft otaliga konflikter med denna organisation.

Jordanien har klart ansträngda förhållanden med både Fatah och Hamas. Med Fatah dels, pga minnena från 1970 då Fatah gjorde ett uppror i Jordanien vilket slogs ned brutalt av den jordanska armen och dels, pga att Jordanien har svårt att förlika sig med en självständig palestinsk stat på Västbanken eftersom den palestinska befolkningen utgör en majoritet i Jordanien. Upproret fick det passande namnet Black September efter de 10.000 palestinska döds offerna. Mellan Jordanien och och Hamas är förhållandena spända då Jordanien har sina egna problem med det muslimska brödraskapet.

Syrien är mycket mer intresserat av Libanon än av palestinierna. Att Syrien tillsammans med Iran är fadder för Hizbollah hänger mer ihop med dess vilja att domminera Libanon än att Hizbollah är en antiisraelisk organisation. Hizbolla är inte en palestinsk rörelse utan en libanesisk Shia gruppering.

De övriga arabstaterna stöder palestinierna i ord och många gånger med pengar men är sedan länge helt medvetna om dessas förmåga att destabilisera arabvärlden.

När det sen gäller Iran, en icke arabisk Shia muselmansk stat, så är det ingen tvekan om att den verkligen är intresserad av att få inflytande över palestinierna. Problemet för Iran är dock att Fatah inte litar på dem och att Hamas som en Sunni muselmansk visserligen ibland samarbetar på det taktiska planet inte delar samma långsiktiga visioner.

Som tidigare påpekades i denna artikel baserar stater i huvudsak sitt handlande visavi andra stater på krass politisk och ekonomisk vinst och förlust räkning. Israel ser sig inte att ha något att vinna på att vara alltför kompromissvillig i fråga om Gaza då den globala fiendskapen inte utgör ett verkligt hot pga att arabstaterna med sin nuvarande politik neutraliserar den

Kortfattat kan man sammanfatta att en hård linje mot Gaza ger Israel mer säkerhet på en gång som Fatah stöder linjen, Egypten deltar i den, Jordanien känner sig lättad och Syrien struntar i det.

Att t.ex Egypten och Syrien inte motsatte sig Israels aktion mot "Ship for Gaza" kan man också se i att varken flyg eller marina enheter från de två nämnda staterna på något sätt ingrep mot de israeliska marina enheterna.

Förhållandet mellan Turkiet och Israel har stadigt försämrats sedan den islamistiska valsegern 2002 och inte minst sedan förhandlingarna om EU medlemskap körde fast. Man kan sedan dessa två händelser se hur Turkiet alltmer vänder sig öster ut (Syrien, Iran). Det är ingen tvekan om att dagens situation mellan Turkiet och Israel är kritisk men det går inte att bortse från att båda parterna är tveksamma att löpa linan ut och bryta de diplomatiska förbindelserna och det är inte osannolikt att man kommer att fortsätta ha någon typ av förbindelser på ett plan alldeles över ett brott av dessa.

Detta är det kortsiktiga perspektivet ur Israels synvinkel men det innebär ingalunda att Israel kan utgå ifrån att detta även kommer att förbli i all framtid.

Ett antal faktorer kan tillsammans eller var för sig radikalt förändra situationen. Låt oss sammanfatta dem.

Förhållandet mellan USA och Israel har efter president Obamas tillträde sakta men dock säkert försämrats. Även om detta inte kommer att fortsätta så kan man inte undgå att det har en klar betydelse för Israels militära och speciellt politiska avskräckningsförmåga.

Ett ytterligare problem som relaterar till USA är att USA idag har ett långsiktigt strategiskt intresse av goda förbindelser med Turkiet. Enligt ledande strategiska analytiker så kommer Ryssland inom en inte alltför avlägsen framtid söka ett avsevärt större inflytande i Öst Europa och Kaukasus regionen. Den betydelse som Turkiet hade under det kalla krigets dagar för NATO kan bli än större i en framtida värld (2020- ). Avsaknaden av goda förbindelser mellan Turkiet och Israel i ett sådant läge är definitivt inte i Israels intresse.

Israels politiska och strategiska handlande visavi arabvärlden kan på sikt få negativa följder, detta dock mindre genom en ökad internationell deligimitering, utan att dess handlande kommer att frigöra krafter inom den arabiska sfären som kan sätta Israel i en brydsam situation.

Vi vet idag inget om vad som kommer att ske i Egypten efter president Mubarak. Om den framtida egyptiska ledningen väljer att gå tillbaka till förhållandet före Camp David avtalet 1978 så kan Israels situation utvecklas i en kritisk riktning.

Låt oss anta att om Egypten orienterar sig i riktning mot Turkiet och att dessa två stater sluter ett militärt samarbetsavtal så skulle Israel stå inför en ytterst brydsam situation. Om då dessutom USA gick tillbaka till sin politik gentemot Israel från 1950 talet (inget materiellt militärt stöd till israel) så skulle situationen snabbt kunna bli kritisk.

Den israeliska statsledningen står idag inför långsiktiga geopolitiska problem och förhoppningsfullt kommer den att vara vuxen att navigera den judiska staten genom dessa stormiga vatten.

Det är definitivt av yttersta vikt att man från Israels sida inser att förhållandena med Turkiet i mångt och mycket är nyckelfrågan.

Det ovanstående är skrivet under förutsättning att Iran inte får sin a-bomb. Om de får den, ja då befinner sig alla parter på en helt ny spelplan.

Ovanstående inlägg är inspirerat av en artikel av George Friedman publicerad av Stratfor den 8 juni 2010 http://www.stratfor.com/weekly/20100607

Läs även andra bloggares åsikter om Ship to Gaza, Israel, Turkiet, Egypten, Syrien, Iran, USA, Hisbollah, Hamas, Fatah, Strategi,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12, DN12,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, SvD11,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3, Sydsvenskan4,
Dagen,
VG, VG2,
Expressen, Expressen2,
HD,
KB,
Bohuslänningen,
Aftonbladet,
SVT,
KB,
SVT,
BLT,

Provokation maskerad som humanitär hjälp

Den av olika humanitära organisationer organiserade flottiljen av fartyg med last av hjälpsändningar till Gazas befolkning är inget annat än en organiserad provokation maskerad som en internationell humanitär aktion.

Det rör sig inte om en välmenande humanitär hjälpaktion för civilbefolkningen i Gaza remsan. I verkligheten är det en cynisk aktion av den turkiska regeringen att under täckmantel av en humanitär aktion krossa den israeliska och egyptiska politiken mot Hamas.

De åtta eller nio fartygen som nu är på väg mot Gaza är det hittills största och mest allvarliga försöket att bryta blockaden mot Gaza remsan och tvinga Israel och Egypten att, om än motvilligt, anamma den turkiska uppfattningen att Hamas är en legitim partner som representerar det palestinska folket.

Avsikten med aktionen är att ta ifrån Israel och Egypten möjligheten att genom blockad i möjligaste mån påverka Hamas och dess politik. Israel har ingen som helst orsak att böja sig för ett sådant krav.

Till skillnad från tidigare försök från diverse människorätts organisationer att bryta blockaden med hjälp av ett antal segel och motorbåtar så rör det sig nu om något helt annat nämligen en aktion ledd av en turkisk organisation vid namn IHH som är en turkisk broderorganisation till det muslimska brödraskapet.

Den turkiska regeringen arbetar öppet genom IHH och har inte gjort något försök att dölja sin avsikt att med hjälp av "flottiljen" svartmåla Israel. Detta är orsaken till att att den turkiska regeringen inte gick med på ett officiellt israeliskt förslag att fartygen skulle lasta av sin humanitära last i Ashdods hamn. De israeliska myndigheterna förpliktigade sig att efter sedvanlig säkerhetskontroll omedelbart överföra den humanitära lasten till Gaza remsan.

Turkiet eller IHH, oklart vem av dem, avslog dessutom ett ännu inofficiellt israeliskt förslag att Israel skulle låta "flottiljen" angöra Gaza om Hamas gick med på att den av dem sedan nästan fyra år i fångenskap hållne israeliska soldaten Gilad Shalit skulle få mottaga besök av representanter för Röda Korset och erhålla hjälp paket från organisationen - något som Hamas i strid med Geneve konventionen konstant förnekat honom.

Den turkiska regeringen/IHH är inte primärt intresserade av den humanitära aspekten utan önskar helt uppenbart en konflikt med Israel. De vill se världens media fulla av bilder där israeliska soldater som med våld bordar "flottiljens" fartyg. En israelisk journalist påpekade att turkarna verkade vilja skapa ett omvänt Exodus syndrom. ( han syftade på en båt med judiska flyktingar utan gällande inresetillstånd till det brittiska Palestina mandatet som 1947 med stort våld bordades av brittiska marin kommando soldater. Bilderna i världspressen skapade en ytterst stak opinionsstorm mot Storbritanniens palestina politik).

Men den turkiska ledningen har mycket mer långtgående mål än att diskreditera Israel och ge Egypten en diplomatisk örfil. Först och främst vill man öppna en direkt färjelinje mellan Turkiet och Gaza. En färjelinje som Israel inte skulle få ha någon kontroll över och därmed skulle också blockaden av Gaza vara ur all praktisk synpunkt överflödig.

En sådan utveckling skulle mycket snabbt föra med sig att vad som ännu finns kvar av fredsprocessen mellan Israel och palestinierna skulle rasa ihop totalt. Turkiets aktion skulle snabbt föra med sig att omvärlden skulle började erkänna Hamas som palestiniernas representant, speciellt som Abu Mazens regim på Västbanken redan innan det allmänna erkännandet skulle falla som ett korthus. President Obama skulle se hela sin Mellanöstern politik slängd på historiens sophög av den turkiske premiärministern vars land skulle ha tagit ytterligare ett litet steg i riktning mot upprättandet av ett nytt ottomanskt rike.

Det kommer att bli intressant, men med all sannolikhet inte trevligt, att se hur de tre regionala stormakterna, Turkiet, Iran och Israel kommer att spela sina kort.

Ytterligare en sak. Eventuellt var Israels politik att inte erkänna Hamas regimen i Gaza felaktig från början - politiskt som mänskligt - , men det var och är än i dag Israels sak att avgöra. När vi nu en gång beslutat som vi gjorde får vi ta konsekvenserna av det vilket bl.a. innebär att vi måste stoppa "flottiljen". Förhoppningsfullt kommer den israeliska flottan att kunna göra det utan för mycket blod och bilder i media - d.v.s snabbt.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Ship to Gaza, Gaza, Turkiet, hamas,

Knuff

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD7,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3, Sydsvenskan4,
Trelleborgs Allehanda, Trelleborgs Allehanda2,
VG, VG2,
Göteborgsposten, Göteborgsposten2,
FT,
SVT, SVT2, SVT3, SVT4,
Metro,

VF, VF2,
Expressen, Expressen2, Expressen3, Expressen4, Expressen5, Expressen6, Expressen7,
Aftonbladet,
HD, HD2,
Dagen, Dagen2, Dagen3, Dagen4,
Kritianstadsbladet,
BLT, BLT2, BLT3, BLT4,
Skånskan, Skånskan2,
Dagbladet,
GD,
HN,