Då de Iranska myndigheterna förstod att de västerländska (i det här fallet troligtvis USA´s) underrättelse tjänster kommit deras nya uran anriknings anläggning på spåren skickade de ett en smula kryptiskt meddelande till IAEA´s kansli i Geneve. Därmed ansåg de att de hade uppfyllt sina skyldigheter att rapportera nya nukleära anläggningar i sitt land.
Existensen av en sådan anriknings anläggning eller åtminstone en under byggnad i Iran hade sedan ett antal år varit en arbetshypotes hos de västerländska underrättelse tjänsterna men de hade inte lyckats fastställa om och var den fanns. Teorin om att de amerikanska underrättelse tjänsterna känt till anläggningen i närheten av staden Qum en längre tid men med Washingtons goda minne inte offentliggjort denna uppgift får förhoppningsfullt avskrivas som en ren konspirations teori.
Hur som helst, uppgiften fick både den franske presidenten Nicolas Sarkozy och den brittiske premiärministern Gordon Brown att gå i taket. De signalerade klart till president Obama att de förväntade sig att USA skulle inta en kompromisslös ställning vid mötet den 1 oktober mellan de fem ständiga medlemmarna samt Tyskland å ena sidan och Iran å den andra om Irans nukleära program. Iran hade redan tidigare meddelat att de från sin sida inte var beredda att överhuvudtaget låta sitt nukleära program komma upp till debatt vid detta eller följande samtal.
Enligt Obamas uttalande vid G20 mötet i Pittsburg den 25 september verkar det som om han förstått att tidpunkten för öppna samtal var över och att det nu gällde att ställa Iran inför hotet om bitande sanktioner. Ryssland signalerar dessutom att de är villiga att positivt överväga en upptrappning av sanktionerna Förbundskansler Merkel deltog inte i General församlingens möten pga att hon befann sig i den tyska valkampanjens slut spurt men lät vid G20 mötet, där hon deltog, meddela att hon slöt upp på sina två europeiska kollegors sida.
Iran signalerade redan de 26 september att man förstått vart vinden blåser och reagerade enligt principen "anfall är bästa försvar". Från Teheran meddelades att de revolutionära gardena under ett antal dagar med början den 27 september skulle hålla övningar med medel- och långdistansraketer.
Det inträffade är allt annat än överraskande men det utgör trotts allt ett allvarligt bakslag för Obamas utrikespolitik visa vi Iran. Denna hade under hela tiden sedan han tillträtt den 20 januari 2009 byggt på att genom diplomatiska samtal (engagement) komma fram till en lösning på Irans, enligt USA, eventuella avsikt att anskaffa egna kärnvapen. Bakgrunden till att Obama ville undvika att komma i en frontal konflikt med Iran var att man från USA´s sida insåg att ett gott förhållande mellan de båda skulle avsevärt förbättra möjligheterna till en positiv vändning i kampanjen mot Taliban i Afghanistan, eller som det nu med rätta på amerikansk militärslang kallas AfPak (Afghnistan-Pakistan) kampanjen.
Obama har redan från tiden för president valskampanjen klart insett att utan att taliban och med dem lierade (bl.a. Al Qaeda) förlorade sitt inflytande i Afghanistan samt Pakistan så skulle man inte kunna komma till rätta med den Internationella Jihadist rörelsen. Men Obama och hans närmaste män insåg inte i tid att Iran var ointresserat av en sådan lösning. Den Iranska ledningens inställning är i sig helt logisk. Varför skulle den vara intresserad av att hjälpa USA att bekämpa den Internationella Jihadist rörelsen?
Den koalition som nu bildats är intressant även ur europeisk synvinkel. De tre starka EU staterna, Frankrike, Storbritannien och Tyskland har utan röra en min totalt sid steppat den formella EU ledningen med Sverige i spetsen. De tre, som är de militärt starkaste staterna i EU, ser till sina egna intressen utan att fråga resten av EU medlemmarna. De vet dessutom att de, i en het konflikt med Iran, skulle från europeisk sida få dra hela lasset möjligtvis med hjälp av Italien och Polen.
Medlemmar i den svenska delegationen vid G20 mötet har enligt mediauppgifter uttryckt sitt missnöje med att de stora pojkarna mer intresserade sig för den Iranska bomben än ekonomiskt samarbete och miljöfrågor. Att svenska representanter kan uttrycka sig på det sättet är i och för sig skrämmande men knappast förvånande om man tar med i beräkningen att Sverige är ett land där på dess territorial vatten icke helt små lastfartyg kapas utan att någon myndighet ingriper. Det är dessutom ett land i vilket det går att skäla ett kontantbelopp på i runt en miljard SEK från ett penningföråd vars 14 tjänstgörande vakter samtliga var obeväpnade. Att sedan polis helikoptrar parkeras i en hangar utan bevakning så att bovarna kan aptera, visserligen dummy, sprängladdningar på dem kan ju inte förvåna någon.
Skämt å sida, de tre exemplen ovan tyder på att Sverige inte kan värna sitt territorium och dess invånares väl och ve. Man skall ju då inte heller förvåna sig över att Ryssland under den senaste tiden utfört två stora militära manövrer i Östersjö området utan att media i Sverige reagerat.
Qvo Vadis Sverige, det land i vilket jag föddes och växte upp.
Läs även andra bloggares åsikter om Afghanistan, Al Qaeda, EU, Iran, Frankrike, Storbritanien, Tyskland, Sverige, G20,
revolutionära garden,
DN, DN2, DN3, DN4,
SvD, Svd2, SvD3,
Sydsvenskan,
Dagen,
Barometern,
Barometern2
Blt, Blt2,
VG, VG2,
DB, DB2,
Existensen av en sådan anriknings anläggning eller åtminstone en under byggnad i Iran hade sedan ett antal år varit en arbetshypotes hos de västerländska underrättelse tjänsterna men de hade inte lyckats fastställa om och var den fanns. Teorin om att de amerikanska underrättelse tjänsterna känt till anläggningen i närheten av staden Qum en längre tid men med Washingtons goda minne inte offentliggjort denna uppgift får förhoppningsfullt avskrivas som en ren konspirations teori.
Hur som helst, uppgiften fick både den franske presidenten Nicolas Sarkozy och den brittiske premiärministern Gordon Brown att gå i taket. De signalerade klart till president Obama att de förväntade sig att USA skulle inta en kompromisslös ställning vid mötet den 1 oktober mellan de fem ständiga medlemmarna samt Tyskland å ena sidan och Iran å den andra om Irans nukleära program. Iran hade redan tidigare meddelat att de från sin sida inte var beredda att överhuvudtaget låta sitt nukleära program komma upp till debatt vid detta eller följande samtal.
Enligt Obamas uttalande vid G20 mötet i Pittsburg den 25 september verkar det som om han förstått att tidpunkten för öppna samtal var över och att det nu gällde att ställa Iran inför hotet om bitande sanktioner. Ryssland signalerar dessutom att de är villiga att positivt överväga en upptrappning av sanktionerna Förbundskansler Merkel deltog inte i General församlingens möten pga att hon befann sig i den tyska valkampanjens slut spurt men lät vid G20 mötet, där hon deltog, meddela att hon slöt upp på sina två europeiska kollegors sida.
Iran signalerade redan de 26 september att man förstått vart vinden blåser och reagerade enligt principen "anfall är bästa försvar". Från Teheran meddelades att de revolutionära gardena under ett antal dagar med början den 27 september skulle hålla övningar med medel- och långdistansraketer.
Det inträffade är allt annat än överraskande men det utgör trotts allt ett allvarligt bakslag för Obamas utrikespolitik visa vi Iran. Denna hade under hela tiden sedan han tillträtt den 20 januari 2009 byggt på att genom diplomatiska samtal (engagement) komma fram till en lösning på Irans, enligt USA, eventuella avsikt att anskaffa egna kärnvapen. Bakgrunden till att Obama ville undvika att komma i en frontal konflikt med Iran var att man från USA´s sida insåg att ett gott förhållande mellan de båda skulle avsevärt förbättra möjligheterna till en positiv vändning i kampanjen mot Taliban i Afghanistan, eller som det nu med rätta på amerikansk militärslang kallas AfPak (Afghnistan-Pakistan) kampanjen.
Obama har redan från tiden för president valskampanjen klart insett att utan att taliban och med dem lierade (bl.a. Al Qaeda) förlorade sitt inflytande i Afghanistan samt Pakistan så skulle man inte kunna komma till rätta med den Internationella Jihadist rörelsen. Men Obama och hans närmaste män insåg inte i tid att Iran var ointresserat av en sådan lösning. Den Iranska ledningens inställning är i sig helt logisk. Varför skulle den vara intresserad av att hjälpa USA att bekämpa den Internationella Jihadist rörelsen?
Den koalition som nu bildats är intressant även ur europeisk synvinkel. De tre starka EU staterna, Frankrike, Storbritannien och Tyskland har utan röra en min totalt sid steppat den formella EU ledningen med Sverige i spetsen. De tre, som är de militärt starkaste staterna i EU, ser till sina egna intressen utan att fråga resten av EU medlemmarna. De vet dessutom att de, i en het konflikt med Iran, skulle från europeisk sida få dra hela lasset möjligtvis med hjälp av Italien och Polen.
Medlemmar i den svenska delegationen vid G20 mötet har enligt mediauppgifter uttryckt sitt missnöje med att de stora pojkarna mer intresserade sig för den Iranska bomben än ekonomiskt samarbete och miljöfrågor. Att svenska representanter kan uttrycka sig på det sättet är i och för sig skrämmande men knappast förvånande om man tar med i beräkningen att Sverige är ett land där på dess territorial vatten icke helt små lastfartyg kapas utan att någon myndighet ingriper. Det är dessutom ett land i vilket det går att skäla ett kontantbelopp på i runt en miljard SEK från ett penningföråd vars 14 tjänstgörande vakter samtliga var obeväpnade. Att sedan polis helikoptrar parkeras i en hangar utan bevakning så att bovarna kan aptera, visserligen dummy, sprängladdningar på dem kan ju inte förvåna någon.
Skämt å sida, de tre exemplen ovan tyder på att Sverige inte kan värna sitt territorium och dess invånares väl och ve. Man skall ju då inte heller förvåna sig över att Ryssland under den senaste tiden utfört två stora militära manövrer i Östersjö området utan att media i Sverige reagerat.
Qvo Vadis Sverige, det land i vilket jag föddes och växte upp.
Läs även andra bloggares åsikter om Afghanistan, Al Qaeda, EU, Iran, Frankrike, Storbritanien, Tyskland, Sverige, G20,
revolutionära garden,
DN, DN2, DN3, DN4,
SvD, Svd2, SvD3,
Sydsvenskan,
Dagen,
Barometern,
Barometern2
Blt, Blt2,
VG, VG2,
DB, DB2,
