Avtal mellan Fatach och Hamas

Under de sena eftermiddagstimmarna den 27 april landade en politisk nyhetsbomb i Jerusalem. Den var avfyrad från Kairo och innehöll nyheten att den Palestinska Myndigheten (PA) och Hamas ingått ett avtal som kan komma att avsluta den fyra år gamla splittringen mellan dem. Uppdaterat den 29 april 2011 1507.

Avtalet var ett principavtal utarbetat mellan de två parterna under den Egyptiska armens underrättelseorganisations aktiva ledning. Det formella avtalet kommer att undertecknas av de ledande representanterna för PA och Hamas vid en ceremoni i Kairo den närmaste tiden.

Parterna har enbart offentliggjort att man enats i samtliga frågor i vilka man varit oense, samt upprättande av en interims regering under de närmaste dagarna (efter det slutgiltiga undertecknandet av avtalet ?AF?) samt att ett val till det palestinska parlamentet och till president ämbetet skall hållas om ett år. Vidare har man enats om att ömsesidigt frige samtliga politiska fångar som fängslats av de respektive parterna.

Om avtalet verkligen undertecknas av Mahmoud Abbas (Abu Mazen) för PA och Khaled Mashaal för Hamas så innebär detta att vi har en helt ny situation i Mellanöstern samt att det stora administrativa och politiska interna problemet som stod i vägen för palestinierna - splittringen mellan PA-Fatach och Hamas - att med eller utan FNs hjälp utropa den palestinska staten är undanröjt.

Från israelisk synpunkt innebär avtalet en helt ny situation men innan man vet vad man enats om i avtalet så är det svårt att definiera denna nya situation frånsett att den komplicerar situationen, lindrigt sagt.

En representant för Fatach meddelade under kvällen att avtalet på intet sätt påverkade Fatachs kontroll på Västbanken och Hamas ställning i Gazaremsan.

Israels premiärminister, Benjamin (Bibi) Natanyahu gick i ett skarpt uttalande mot avtalet med påpekandet att Abu Mazen hade att välja på att sluta fred med Israel eller Hamas. Han, Abu Mazen, kunde inte sluta fred med båda då Hamas förnekade Israels rätt att överhuvudtaget existera. I stället för detta i och för sig sakligt sanna uttalande hade det varit mycket mer diplomatiskt av honom att undvika kommentarer med förevändningen att man ännu inte publicerat avtalets innehåll. Detta speciellt då yttrandet kan uppfattas av den nuvarande Egyptiska statsledningen som förhandlat fram avtalet som en ren förolämpning.

Vita huset-talesmannen sade att man försöker få mer information om vad överenskommelsen går ut på. Han underströk dock att Hamas är ”en terroristorganisation” och att alla framtida palestinska regeringar ”måste erkänna Israels rätt att existera”


Uppdaterat den 29042011 1507.

Enligt uppgifter i media kommer avtalet att undertecknas slutgiltigt den 4 maj 2011 7 Kairo av PAs president Muhammed Abbas (Abu Mazen) och Hamas generalsekreterare Khaled Mashal.

Läs även andra bloggares åsikter om Palestinska Myndigheten, Hamas, Egypten, Israel, Bibi Natanyahu, Khaled Mashal,

Knuff

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6,
Sydsvenskan,
Dagen,
SVT, SVT2,
VG,

Fredsprocessen, USA, Israel och palestinierna och lite om Iran

Under den senaste veckan har det blivit allt uppenbarare att Obama administrationen börjat tänka om när det gäller fredsprocessen mellan Israel och palestinierna. Den tidigare linjen som i princip gick ut på att få fart på processen genom att mer eller mindre tvinga Israel till eftergifter gentemot palestinierna visade sig inte ge de avsedda resultaten.

Den israeliska höger regeringen slog till tvärstopp efter att först gått med på en två statslösning och ett temporärt judiskt byggstopp på västbanken då den amerikanska administrationen med president Obama i spetsen krävde att byggstoppet även skulle omfatta de delar av Östra Jerusalem som direkt efter sex dagars kriget 1967 ensidigt inkorporerats till Israel.

PA-ledningen, som med förtjusning såg att den amerikanska administrationen var villig att ställa hårda krav på Israel, antog att detta innebar att det var fritt fram för att komma med långtgående egna krav för att överhuvud taget gå med på att delta i en förhandling med Israel. Man krävde ett omedelbart och totalt byggstopp i alla områden som ockuperats av Israel 1967, dvs även i de inkorporerade delarna av östra Jerusalem. Mindre officiellt men dock helt klart förklarade an från palestinsk sida att den israeliska staten under inga förhållanden skulle få definieras som en judisk stat efter att det slutgiltiga fredsavtalet ingåtts efter förhandlingarnas avslutande i framtiden.

Kravet på att israel inte skulle få definieras som en judisk stat är en kod som palestinierna använder för att kräva en fullständig eller nästan fullständig rätt för palestinska flyktingar och deras avkomma att få rätt att återvända till de områden varifrån de flydde 1948-49 samt 1967.

Man kan förstå att Obama administrationen som såg den s.k. Mellanöstern konflikten som en ytterst viktig fråga att lösa, lätt kom till slutsatsen att man måste söka nya vägar i stället för de som under årtionden visat sig vara oframkomliga. Men att man därmed ansåg att man kunde slå in på en ny linje utan att i något större avseende rådgöra med personer som under många år sysslat med problemkomplexet visar att man inte hade en aning om hur verkligheten såg ut.

I ärlighetens namn måste man dock påpeka en viktig detalj i förhandlings frågan nämligen den att den israeliske premiärministern Benjamin Natanyaho inte låtit utarbeta någon som helst detaljerad plan rörande de mål som Israel önskar uppnå genom förhandlingarna Formellt ger detta Obama administrationen en möjlighet att förklara att Israel inte tar förhandlingarna på allvar.

Huruvida president Obama, som i stort saknade utrikespolitisk erfarenhet, blev för mycket influerad av sin "Chief of Staff" Ram Emanuel, som enligt samstämmiga uppgifter var en stor supporter av den israeliska vänsterrörelsen "Shalom Achshav (Peace Now)" är oklart men inte helt otroligt.

I läget då den israeliska höger regeringen efter att ha gjort två stora ideologiska eftergifter förklarade att den var villig till direkta förhandlingar med PA-ledningen i alla frågor inklusive kärnfrågorna - Gränser, Jerusalem och Flykting frågan - och då PA-ledningen förklarade att den vägrade att starta några som helst förhandlingar såvida Israel inte omedelbart stoppade all byggverksamhet i alla områden som ockuperats av Israel 1967 - intog den amerikanska administrationen ställningen att det var Israels fel att förhandlingarna inte kom igång och att fredsprocessen därmed gått i stå.

Detta skapade en av de allvarligaste kriserna genom tiderna mellan USA och Israel.

Först under de senaste veckorna har man kommit fram till en temporär lösning för en förhandlings modell - en typ av indirekta förhandlingar som dock PA-ledningen ännu inte slutgiltigt godtagit ( Man väntar på ett godkännande av arabförbundet).

Detta är den formella situationen som den amerikanska ledningen försatt fredsprocessen i efter att parterna hela tiden sedan hösten 1993 haft direkta förhandlingar mellan sig och då även under de perioder då de legat i öppen väpnad konflikt!

Det är ju knappast förvånande att Obama blivit ordentligt impopulär i Israel pga sin politik vilket ju knappast lett till någon israelisk vilja att göra några mer långtgående eftergifter.

Här måste ytterligare en sak påpekas nämligen att parallellt med de ovan nämnde händelserna och icke händelserna det hela tiden förts seriösa samtal och förhandlingar i frågan om det iranska kärnvapenprogrammet. Den amerikanska uppfattningen är att man inte kan skilja på de två frågorna dvs USA kan inte få tillräckligt stöd i det internationella samfundet om Israel inte uppfattas som en part som tar fredsprocessen på allvar. Israel avvisar alla argument för en sammankoppling av frågan om den iranska bomben och den sk mellanöstern frågan. En israelisk kommentator sa för en tid sen att även om USA har fel i sammankopplings frågan så har USA rätt därför att USA är USA.

Då frågan om den iranska bomben är en existentiell fråga för Israel så ger detta givetvis USA påtrycknings argument mot Israel i den israeliskt - palestinska frågan. Å andra sidan har Israel ett starkt kort mot USA genom att ett israeliskt preventivangrepp på de iranska nukleära anläggningarna torde vara Obamas värsta mardröm.

Det är ingen hemlighet att under den sista månaden det pågått en intensiv debatt I Washington om huruvida den politik i fredsprocessen som Obama administrationen tog var så lyckad. Bland argumenten mot den förda politiska linjen kan nämnas att,
1. Den uppmuntrade palestinierna att inta oresonligt extrema ståndpunkter vilket förde med sig att fredsprocessen gick i stå.
2. Den uppfattades av den israeliska allmänheten som ett amerikanskt upp slutande på den palestinska sidan i konflikten vilket förde med sig att denna frånsett sina personliga politiska preferenser gradvis började sluta upp omkring sin regering i frågan om fredsprocessen. Detta var ju knappast något som "underlättade" de amerikanska ansträngningarna
3. Ett allt annat än ringa antal ledamöter i såväl senaten som representanthuset, och då även från det demokratiska partiet ansåg att politiken var felaktig och/eller omoralisk (dvs man behandlar inte sin närmaste allierade i Mellanöstern på ett sådant sätt).
4. Opinionsundersökningar visade att stödet för administrationens politik i frågan var svag och vilket är intressant, enligt vissa undersökningar svagare hos icke judiska väljare än judiska. Detta är en viktig punkt då det till trotts av allt prat om den judiska politiska makten i USA antalet icke judiska väljare är skyhögt mycket större än antalet judiska. Demokratiska senatorer och representanthusledamöter som står inför omval i november i år är ju definitivt inte intresserade att deras väljare är avogt inställda till den av den demokratiske presidenten förda politiken.

Det kom snabbt ut rykten om att Ram Emanuel började tappa inflytande. Huruvida detta är sant eller inte är oklart men däremot är det helt uppenbart att administrationen under de senaste två veckorna gjort oerhört stora ansträngningar för att förändra sin "image" i frågan om Israels ställning visa vi Obama administrationen och USA.

Det är inte så att man gett upp linjen om en två stats lösning eller kopplingen med den Iranska bomben. Tvärt om dessa två element finns med hela tiden men Israel porträtteras som ett land som ideologiskt och historiskt står USA nära. Ta följande exempel från ett tal av Hillary Clinton den 29 april,

"......that we are two nations woven together with our stories, our stories of struggle and triumph, of hope and disappointment. We are beacons for pilgrims and people yearning to be free. We are lands built by immigrants and exiles, given life by democratic principles, and sustained by the service and sacrifice of generations of patriots. We have seen our cities and our citizens targeted by terrorists. And Americans and Israelis alike have met these threats with unyielding resolve."

Men även att Israel har sina egna speciella problem,

"For all of our similarities, though, we know that Israel faces unique challenges. A nation forced to defend itself at every turn, living under existential threat for decades. We Americans may never fully understand the implications of this history on the daily lives of Israelis – the worry that a mother feels watching a child board a school bus or a child watching a parent go off to work. But we know deep in our souls that we have an unshakable bond and we will always stand not just with the Government of Israel but with the people of Israel."

En semantisk markering som definitivt även är politisk återkommer hela tiden i tal av Hillary Clinton och andra höga befattningshavare i administrationen som t.ex. General Jim Jones, (National Security Advisor), är "democratic Jewish state" (Clinton), "Jewish state" (Jones). Det är ingen tillfällighet att man talar om en Jewish state. Det är en klar och tydlig signal och palestinierna förstår det.

Både i Hillary Clintons tal och i det tal som Jim Jones höll den 21 april tas frågan om Israels säkerhet upp utförligt och allvarligt.

Clinton, "Regional peace must begin with the recognition by every party that the United States will always stand behind Israel’s security and, as President Obama put it recently, “no wedge will be driven between us. Now, we will have our differences, but when we do, we will work to resolve them as close allies.” (Applause.) Israel’s right to exist, and to defend itself, is not negotiable. (Applause.) And no lasting peace will be possible unless that fact is accepted."

Jones, "Since taking office, President Obama has pursued a two-state solution—a secure, Jewish state of Israel living side by side in peace and security with a viable and independent Palestinian state. This is in the United States’ interest. It is in Israel’s interest. It is in the Palestinians’ interest. It is in the interest of the Arab countries, and, indeed, the world. Advancing this peace would also help prevent Iran from cynically shifting attention away from its failures to meet its obligations.

And since there has been a lot of distortion and misrepresentation of our policy recently, let me take this opportunity to address our relationship with our ally Israel. Like any two nations, we will have of disagreements, but we will always resolve them as allies. And we will never forget that since the first minutes of Israeli independence, the United States has had a special relationship with Israel. And that will not change.

Why? Because this is not a commitment of Democrats or Republicans; it is a national commitment based on shared values, deep and interwoven connections, and mutual interests."

Jag föreslår verkligen att ni laddar ned och läser de två talen i sin helhet. De är två viktiga tal och Clintons står på en hög språklig nivå.

Hillary Clinton har dessutom under de senaste dagarna ställt Syrien till svars för dess leveranser av vapen till Hizbollah.

Ytterligare ett tecken på den nya tonen i Washington var det sätt som Secretary of Defence Robert Gates tog emot Ehud Barak, den israeliske försvarsministern, vid dennes besök i Washington för en vecka sedan. Inte bara med stor militär pompa utan även med en ytterst viktig politisk markering i vilken han förnekade att General David Petraeus, CO Centcom, i mars 2010 sagt att den olösta mellanöstern konflikten förde med sig amerikanska förluster i Irak och Afghanistan.

“First of all, General Petraeus did not say that the lack of progress in the peace process is costing American lives,” Gates said. “And no one in this department, in or out of uniform, believes that.”

“What we do believe is that the — heretofore, the lack of progress in the peace process has provided political ammunition to our adversaries in the Middle East and in the region, and that progress in this arena will enable us not only to perhaps get others to support the peace process, but also support us in our efforts to try and impose effective sanctions against Iran,” Gates continued.

Nu återstår det bara att se om det verkligen rör sig om en politisk förändring eller om det är en del av en p.r. kampanj med huvudsyfte att rädda demokratiska kandidater novembervalet.

Det finns tyvärr tecken i den senare riktningen men låt oss hoppas på det bästa.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, USA, Palestinier, Fredsprocessen, Iran, Obama,



DN, DN2, DN3,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD7,
Sydsvenskan,
SVT, SVT2,
TV4,
Expressen,
VG,
TV24,
HD,
Blt, Blt2,
GP, GP2,
HD,
PT,
Barometern,

Dagen,
GD,

Virrvarr i israeliska regeringens beslutsprocess

Var publiceringen av det israeliska beslutet om byggtillstånd för ytterligare 1600 lägenheter i stadsdelen Ramat Shlomo en av Natanyahu planerad provokation eller ett bevis för minst sagt bristande ledarskap hos den israeliske premiärministern.

Alldeles frånsett frågan om att bygga ut de israeliska stadsdelarna i östra Jerusalem eller ej, och jag återkommer till det nedan, så förefaller det verkligen nästan otroligt att Natanyahu skulle ha fattat beslutet om att tillståndet för ut byggnaden av Ramat Shlomo skulle publiceras precis då USAs vicepresident Jo Biden, den kanske främste stödjaren av Israel i Obama regimen, var på officiellt på besök i Israel. Man kan med rätta beskylla Natanyahu för mängder med politiska tabbar men att han, som har en mycket god kunskap om amerikansk politik, med berott mod skulle uppträda så ohyfsat och skadligt för Israel förefaller ytterst otroligt.

Men å andra sidan kan man inte bortse från att han borde förstått det nödvändiga i att beordra sin inrikesminister att se till att inga beslut om byggtillstånd fick tas ett antal dagar före och efter för att inte tala om under Bidens besök i Israel. Att han inte gjorde det är bara ett uttryck för hans bristande ledarskaps förmåga.

Så småningom kommer vi väl att få klarhet i vad som egentligen hände. Den nuvarande krisen pekar dock på ett mycket allvarligare problem som aktualiserats av vad som hänt nu.

Intill andra halvan av 1990-talet hade det internationella samfundet i realiteten accepterat Israels byggande av judiska statsdelar i delar av Jerusalem som inkorporerats till Israel efter sex-dagars kriget 1967. Vad som förde upp denna företeelse på den internationella agendan var i princip den diskussion som bröt loss då Natanyahu under sin första period som Israels premiärminister (1996-1999) startade upprättandet av en ny sådan stadsdel, inom Jerusalems municipala område norr om Betlehem. Statsdelen fick namnet "Har Homa". Efter en tids internationellt bråk tappade de internationella media och de internationella politiska organen intresset för saken, troligtvis beroende på den andra intifadan som bröt ut på hösten 2000.

Men det var dock helt klart att att delar av den internationella opinionen, då speciellt pro palestinska NGOs, fått upp ögonen för saken. Man började lägga märke till att att statsdelen Gilo plötsligt kallades " bosättningen Gilo" och liknande benämningar gavs även andra judiska stadsdelar som var belägna i de 1967 inkorporerade områdena.

Det bör noteras att dessa statsdelar som i dag har en befolkning på ca 200.000 i president Clintons förslag till delning av Jerusalem samt i den s.k. Geneve överenskommelsen (2003) utan större diskussion hamnade på den israeliska sidan av den föreslagna gränsen. Palestinierna skulle visserligen kompenseras med mark på något annat ställe men då det rörde sig om tättbebyggda stadsområden var det ytmässigt av mindre betydelse.

Men problemet aktualiserades allvarligt då Obama administrationen relativt snabbt efter sitt tillträdande förklarade att ur dess synpunkt var det ingen skillnad på Östra Jerusalem och Västbanken. Den israeliska regeringens reaktion var att att påpeka att det var visst en skillnad då Östra Jerusalem var en del av Israel. Vad som högerblocket i regeringen inte förstod var tiden då man kunde kräva ett odelat Jerusalem var förbi, och man missade att vad det nu gällde var att rädda de judiska delarna av Östra Jerusalem. Arbetarpartiets och Israel Beiteinus (Liebermans parti) regerings medlemmar förstod det instinktivt men var troligtvis rädda för att säga det rent ut då de skulle blivit mötta med det höger populistiska ramaskriet "Ni vill dela Jerusalem".

Att det rörde sig om att låta palestinierna få de icke judiska delarna av Jerusalem som historiskt mer eller mindre aldrig varit en del av Jerusalem och därmed vinna ur demografiskt avseende samt slippa belasta den israeliska statskassan med att betala mängder av socialbidrag fattar man inte på högersidan.

Om Bibbi Natanyahu hade förstått att den internationella opinionen sedan länge motsatt sig att de arabiska delarna av Jerusalem skulle få förbli delar av Israel och bestämt förklarat för Obama och hans medhjälpare att vad som är viktigt för Israel är de judiska stadsdelarna - vilket president Clinton förstod - hade vi kanske inte varit i en situation idag då USA kräver att vi inför byggstopp även i de judiska delarna av Östra Jerusalem.

En vanlig israel definierar i dag Västra respektive Östra Jerusalem etniskt och inte geografiskt men det fattar inte högerblocket.

Jag har inte tagit upp problemet med tempelplatsen och ytterligare ett antal heliga platser. Konflikterna om dem kan i värsta fall starta ett storkrig men man kan lite syniskt påpeka att sedan sommaren 1967 har samtliga israeliska regeringar låtit de islamska Waaqfen styra och ställa relativt fritt där. Personligen tycker jag inte om det men är det värt ett krig???!!

Hur man nu skall få ned palestinierna från det träd som de återigen klättrade upp i efter att det israeliska inrikes departementet publicerade beslutet om de 1600 lägenheterna i Ramat Shlomo vet väl ingen för närvarande.

Synd, för de amerikanska baspunkterna till förhandlingarna mellan Israel och Palestinierna var bra och i vissa avseenden mycket bra för Israel.

Läs och begrunda vad som stod i HaAretz pappersupplaga den 9 mars 2010.
1. Förhandlingarna baseras på tidigare ingångna avtal mellan parterna samt på kvartettens vägkarta.

2. De baseras på president Obamas proklamationer om en framtida judisk stat sida vid sida med en palestinsk samt om de sk bosättare blocken.

3. USA har förklarat för palestinierna att om en av parterna inte uppfyller förväntningarna så kommer USA dra konsekvenserna av detta.

4. USA begär att Israel visar god vilja genom att frige fångar, ta bort fler vägspärrar, samt lätta på blockaden mot Gaza remsan.

Nummer ett och två är utmärkta ur Israels synpunkt, speciellt som man dessutom från den amerikanska administrationen förklarade att vad parterna kom fram till vid förhandlingarna efter Annapolis konferensen inte var bindande får parterna. Detta innebär också enligt amerikansk uppfattning att Olmerts slutförslag till Abu Mazen i november 2008, som denne aldrig svarade på, inte ligger till någon grund för förhandlingarna (Palestinierna krävde detta).
Nummer tre, ja man bör nog från Israels sida ta punkten på allvar.
Nummer fyra är vi vana vid och kommer nog att klara.

Ja, nu är det bara att hoppas på att den Israeliska örfilen inte raserade allting.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, USA, Palestinska myndigheten, Jerusalem, Obama, Västbanken, Geneve överenskommelsen,



DN, DN2, DN3, DN4, DN5,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3,
Dagen, Dagen2, Dagen3,
VG, VG2, VG3,

Stark, och välmotiverad reaktion mot terrorister.

Den israeliska armens reaktion på palestinska terroristers mord på rabbinen Meir Chai blev snabbt och våldsamt. Mindre än 48 timmar efter dådet sköt soldater till hörande ett israeliskt elitförband ihjäl tre ledande terrorister från Al Fatach som varit inblandade i mordet på Meir Chai.



De tre, som alla var erfarna terrorister, gjorde ansträngningar att sopa igen spåren efter sig men Shabak (GSI) sammanställde snabbt information som låg till grund för ett stort militärt pådrag i staden Nablus (Schem). Den totala insatsen var av en storlek en brigad. I delar av Nablus utfärdades utegångs förbud. De tre terroristerna dödades i strid efter att de vägrat att överlämna sig till de israeliska styrkorna. Den israeliska sidan led inga förluster.



Den snabba israeliska aktionen på mordet av Meir Chai hade som avsikt att klart visa att Israel inte avsåg att se mellan fingrarna på en ny uppflammande terrorism på Västbanken och klart visa att Israel var ansvarigt för att upprätthålla lag och ordning i nämnda område. Signalen var både till palestinierna och till den israeliska befolkningen, såväl bo sättarna i de ockuperade områdena, som de i det egentliga Israel.



Känslan av missmod, och då inte enbart i de extremaste bosättar grupperna med regeringens frysning av all ytterligare byggnadsverksamhet på Västbanken samt den tilltagande känslan av att Israel blivit mer eller mindre tvungen att kapitulera inför Hamas krav för Gilad Shalits frigivning tvingade fram ett resolut israeliskt handlande för att visa att man inte övergett alla "röda linjer" i politiken mot palestinierna.



Även om de palestinska säkerhets styrkorna själva startat aktioner för att fånga in de ansvariga för terroristdådet så hade man från Israels sida allmänpolitiskt knappast någon möjlighet att låta palestinierna skälva ta hand om infångandet av gärningsmännen.



Från Washingtons sida begärde man att få klargöranden om den israeliska aktionens bakgrund och avsikt, detta efter att man i Washington från palestinsk sida blivit informerad om att de dödade terroristerna i själva verket var helt oskyldiga. Den eventuella mini diplomatiska krisen avvärjdes genom de förklaringar som lämnades av det israeliska nationella säkerhetsrådet.
Man kan dock lägga märke till att amerikanerna direkt vände sig med en förfrågan till Israel istället för att be palestinierna att bevisa sina påståenden!



Vi får nu bara hoppas på att den i sig oundvikliga israeliska aktionen inte kommer att föra med sig en allvarlig kris med den Palestinska myndigheten (PA) som tyvärr skulle kunna utveckla sig till en tredje Intifada.

Läs även andra bloggares åsikter om Al Fatach, Israel, Palestinska myndigheten, USA, Västbanken, Terrorister, Terror,


DN, DN2,
SvD,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2,
Dagen,
Barometern,
VG,

Knuff

Knuff

Bloggar
Bloggnamnet länkar till bloggen ifråga. Titeln på specifik bloggpost länkar till den specifika bloggposten.
De listade bloggarna är enligt min mening intressanta. Detta betyder inte att jag alltid håller med om vad som skrivs i dem.
Till denna bloggpost har har endast medtagits bloggar i vilka publicerats bloggposter som relaterar till Israels reaktion på mordet av Meir Chai som utfördes av palestinska terrorister.

Fredrik Axelsson Medierna fortsätter att snedvrida

Sapere Aude! Fatach terrorister som mördat en rabin, skjutna på Västbanken

Hopar sig stormmolnen? Del ett.

När man betraktar vad som händer i områden och länder runt Israel finner man utan svårighet tendenser och faktiska händelser som tyder på att vi troligtvis inte går mot en fredlig och fridsam utveckling.

I denna bloggpost kommer situationen i Gaza remsan samt på Västbanken behandlas medan problemen med Hizbolla, Libanon, Syrien, Iran och Egypten kommer att tas upp i bloggposter som kommer att publiceras under de närmaste dagarna.

Gaza remsan befinner sig ännu i traumat av det Israeliska (försvars-) anfallet för ett år sedan då icke ringa delar av remsan ödelades. Det mentala palestinska traumat består till en stor del av att de palestinska militära Hamas styrkorna visade sig vara allt annat än kunniga gerillakämpar. Tvärt om visade de sig till stor del sakna militär yrkeskunskap samt stridsvilja när de hamnade i situationer öga mot öga med de israeliska mark styrkorna. Att beskjuta israelisk civilbefolkning mad Kassam- och Grad raketer är en sak, att ta strid med de fram ryckande israeliska styrkorna visade sig många gånger vara något som de var mindre benägna att göra. På grund av de israeliska styrkornas materiella överlägsenhet var detta inte lätt, men å andra sidan hade de, Hamas styrkorna, fördelen att kriga i ett område som var dem välkänt. Dessutom borde vetskapen om att de försvarade sina hem och familjer gett dem en ordentlig motivation. Både Vietkong i Vietnam och Taliban i Afghanistan visade och i Talibans fall visar även i dag en mycket större förmåga och motivation i sin kamp mot de materiellt överlägsna USA- och allierade styrkorna än vad Hamas styrkorna visade i förlidna december-januari.

Enligt uppgifter i israeliska media så är i dag befälhavaren för Hamas militära gren, Achmed Jaabari, en av de starkaste personerna, om inte den starkaste i Hamas ledningen. Han har, på bekostnad av civilbefolkningen väl och vä i Gaza remsan sett till att stora ekonomiska medel ställts till hans förfogande för inköp av krigsmaterial från Iran och Syrien som sedan smugglats in i remsan. Den sk.blockaden av vapen till Gaza är allt annat än 100 procentig. Bland de vapen som smugglats in finns 122mm Grad raketer med en räckvidd på 40 km samt iransk tillverkade Fajr-5 raketer. De sistnämnda raketerna, med sin räckvidd på upp till 80 km täcker i stort sätt hela stor Tel Aviv området med allt vad detta innebär ur strategisk synpunkt. Dessutom rapporteras att stora mängder av moderna pansarvärns vapen införskaffats.

Enligt uppgift så har man också byggt ut en infrastruktur av tunnlar under bebyggda såväl som icke bebyggda områden för att underlätta trupp förflyttningar. Tunnlarna är givetvis anslutna till befästnings system som många gånger förlagts i eller i anslutning till civila bostadsområden. Ledningscentraler har förlagts i anslutning till eller under skolor och sjukhus och 700 av de 900 moskeerna i Gaza remsan har fått ytterligare en användning, som vapen förråd! Att denna byggnadsverksamhet strider mot all internationell rätt är ju helt klart men det verkar varken Hamas ledningen eller den internationella opinionen bekymrat sig om. Men efter nästa krig så kan ju Goldstones efterföljare skriva rapporter om de israeliska bombningarna av "civila" mål.

När det gäller Västbanken så är situationen definitivt bättre då dels den Palestinska enhetens (PA) styrkor och dels den israeliska armen kontrollerar området och ser till att Hamas och med denna organisation allierade organisationer inte för närvarande har förmåga att i någon större grad störa det relativa lugnet. Å andra sidan finns det två orosmoment vid en icke avlägsen horisont. Den första är att i fall av en uppgörelse om frigivning av den av Hamas tillfångatagne soldaten Gilad Shalit ett stort antal ledande Hamas terrorister kan komma att släppas fria till Västbanken från de israeliska fängelser i vilka de idag sitter. Det andra är eventuella provokationer av extrema bosättare till följd av det temporära byggstoppet inom de judiska bosättningarna som regeringen proklamerat i dagarna. Tyvärr har allvarliga sådana redan förekommit och om de fortsätter så kan säkerhetssituationen snabbt försämras.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Hamas, Gazaremsan, Västbanken, Gilad Shalit, Terrorister, Vapensmuggling,
Palestinska myndigheten, krigsförbrytelser,

DN,
SvD, SvD2,
Sydsvenskan,
Dagen,
Barometern,
VG,
DB,

EU, Sverige, Israel, Jerusalem och Bildt

Den israeliska reaktionen på EUs deklaration om Mellanöstern problemet var synnerligen blandad. Officiellt var den diplomatiskt hövligt med ett sarkastiskt konstaterande att det svenska ursprungsförslaget total sågats. I och för sig tyvärr en överdrift. De mer inofficiella israeliska UD kommentarerna var desto blodigare. Att sedan US State Department publicerade ett uttalande "saying that the fate of Jerusalem should only be determined by Israel and the Palestinians in talks" gjorde ju inte saker och ting bättre för det olycksaliga svenska initiativet. Man kan dessutom tillägga att EU uttalandet strider mot den grundläggande FN resolutionen 242 från 1967.

Det går inte att komma ifrån att det svenska ordförandeskapet under de gångna fem och en halv månaderna varit allt annat än en succé. Tvärt om, man har från svensk sida inte gjort något för att få fart på fredsprocessen i Mellanöstern. Den svenska insatsen i G20 mötet var knappt märkbar. De tre tunga EU medlemmarna, Frankrike England och Tyskland, struntade i EU ordföranden när det gällde det Iranska kärnvapen problemet. Om man från svensk sida trott att
Bildts förslag om Jerusalem och mellanöstern problemet skulle bättra på saker och ting så blev ju resultatet det motsatta. Låt oss titta på vad som publicerades i Haaretz den 9 december.

Earlier Tuesday, Foreign Ministry officials responded with harsh criticism to the European declaration, saying that Sweden, which holds the EU's rotating presidency, had failed.

"The peace process in the Middle East is not like IKEA furniture," one official said, making a reference to the do-it-yourself Swedish furniture chain. "It takes more than a screw and a hammer, it takes a true understanding of the constraints and sensitivities of both sides, and in that Sweden failed miserably."

The Foreign Ministry said that Tuesday's EU statement was substantially softer than Sweden's initial draft, once again demonstrating Sweden's failure as the rotating president of the union. "Sweden has done nothing over recent months to advance the Middle East peace process," the Foreign Ministry officials said. "The EU's only saving grace is that some of its members are responsible and moderate nations that didn't support the Swedish draft, which looked like something taken out of the Fatah platform at the Bethlehem conference."

The senior officials added that a group of nations had "saved the European Union from itself, since any other decision would have dealt severe harm to the relations between Jerusalem and Brussels, and would have prevented the EU from becoming an important partner in the peace process."

Ord och inga visor från en tidning som knappast är känd för att stödja den nuvarande israeliska regeringens utrikespolitik.

Två punkter i EU resolutionen är dock mycket problematiska trotts att de inte uppmärksammats varken i officiella- eller media kommentarer.

1. Resolutionens andra paragraf innehåller bl.a. följande mening. "The European Union will not recognise any changes to the pre-1967 borders including with regard to Jerusalem, other than those agreed by the parties." Detta innebär att om den palestinska parten i förhandlingarna inte godtar någon förändring av gränserna så kommer 1967 års linjer att gälla. Det är ganska klart att detta kommer att innebära att palestinierna inte kommer att gå med på någon justering, vilket i sin tur medför att Israel nekar att ingå ett fredsavtal.

Man kan undra hur EU politikerna tänker om de tror att Israel kommer att ge upp allt område som var under Jordanskt styre intill morgonen den 5 juni 1967. Alldeles frånsett legala synpunkter bor det något över 500.000 tusen israeler öster om 1967 års linje.

Juridiskt sett var den sk "gränsen" mellan Israel och Västbanken inte en gräns utan en vapenstillestånds linje med allt vad detta innebär.

EUs ovanstående uttalande står i motsatsförhållande till USAs förklaring att Israel kan behålla de sk "settlement blocks" som ligger i anslutning till 1967 års linje och i vilka ca 85% av israelerna på ockuperat (Västbanken) eller inkorporerat (Östra Jerusalem) område bor.

EUs uttalande står dessutom i stid med den sk Geneve överenskommelsen som de europeiska länderna i allmänhet är varma tillskyndare till.

Dessutom och det är en viktig juridisk sådan, EU uttalandet strider i viss mån mot FNs resolution 242. I nämnda resolution stadgas att 'Israel will withdraw from territories that were occupied', and not from 'the' territories, which means that Israel will not withdraw from all the territories.

Det är värt att här citera två uttalanden av ledande politiker som var djupt inblandade i formuleringen av resolution 242. Det första citatet är av George Brown som var Storbrittanniens utrikesminister 1967.

I have been asked over and over again to clarify, modify or improve the wording, but I do not intend to do that. The phrasing of the Resolution was very carefully worked out, and it was a difficult and complicated exercise to get it accepted by the UN Security Council. I formulated the Security Council Resolution. Before we submitted it to the Council, we showed it to Arab leaders. The proposal said 'Israel will withdraw from territories that were occupied', and not from 'the' territories, which means that Israel will not withdraw from all the territories.

De andra är från Eugene V Rostow, som var U.S. Undersecretary of State for Political Affairs 1967.

.. paragraph 1 (i) of the Resolution calls for the withdrawal of Israeli armed forces 'from territories occupied in the recent conflict', and not 'from the territories occupied in the recent conflict'. Repeated attempts to amend this sentence by inserting the word 'the' failed in the Security Council. It is, therefore, not legally possible to assert that the provision requires Israeli withdrawal from all the territories now occupied under the cease-fire resolutions to the Armistice Demarcation lines.

The USSR and the Arabs supported a draft demanding a withdrawal to the 1967 Lines. The US, Canada and most of West Europe and Latin America supported the draft which was eventually approved by the UN Security Council.

Security Council Resolutions 242 and 338... rest on two principles, Israel may administer the territory until its Arab neighbors make peace; and when peace is made, Israel should withdraw to 'secure and recognized borders', which need not be the same as the Armistice Demarcation Lines of 1949.

He also points out that attempts to explicitly widen the motion to include "the" or "all" territories were explicitly rejected.

Motions to require the withdrawal of Israel from ‘the’ territories or ‘all the territories’ occupied in the course of the Six Day War were put forward many times with great linguistic ingenuity. They were all defeated both in the General Assembly and in the Security Council.

Både citatet från Brown och det från Rostow är från Wikipedias artikel om resolution 242.

2. Den andra problematiska punkten finns i EU resolutionens tredje paragraf där följande stadgas.

The EU fully supports the implementation of the Palestinian Authority's Government Plan "Palestine, Ending the Occupation, Establishing the State" as an important contribution to this end and will work for enhanced international support for this plan.

Planen "Palestine, Ending the Occupation, Establishing the State" är en av PAs statsminister utarbetad plan för en palestinsk stat på hela Västbanken och i östra Jerusalem. Enligt planen skall denna stat utropas på hösten 2011.

Planen är helt ensidig och Israel har ej tillfrågats. Kvartetten har heller inte godtagit planen. Det är förvånande att EU tog med planen i sin resolution då EU i allmänhet inte godtar ensidiga internationella steg utan föredrar åtgärder som arbetats fram genom förhandlingar mellan berörda parter.

Läs även andra bloggares åsikter om EU, Israel, Jerusalem, Västbanken, USA, Bildt,
Sverige,

DN,
DN2,
SvD,
SvD2,
Sydsvenskan,
Dagen
Barometern,
VG

Knuff

Bloggar
Bloggnamnet länkar till bloggen ifråga. Titeln på specifik bloggpost länkar till den specifika bloggposten.
De listade bloggarna är enligt min mening intressanta. Detta betyder inte att jag alltid håller med om vad som skrivs i dem.
Till denna bloggpost har har endast medtagits bloggar i vilka publicerats bloggposter som relaterar till EUs beslut om Mellanöstern och Jerusalem.

Al Hamatzav Tiger Woods. Anna Anka. Carl Bildt.
Ilya Meyer EU buys Swedish votes
Sapere Aude Jerusalem - Divided by a common EU language
The Golani Spy Israel var förberett på EUs ordförandeskap
Garm Delat Jerusalem föreslås av samtliga EUs utrikesministrar
Hippie Tanten Jerusalem är inte ockuperat
Israelnyheter Planen som EU stöder

Vita Husets toppar i Jerusalem

Ingen tvekan, Obama vill få fart på en övergripande fredsprocess i Mellanöstern för att få fria händer med Iran och dess bomb.

Den här veckan blir troligtvis en viktig vecka i det politiska spelet i Mellanöstern. På söndagen den 26 juli kom president Obamas speciella M-Ö sändebud, senator George Mitchel på arbetsbesök. Han har med sig Fred Hof som är den Syrienansvariga inom Obama administration. Innan de landade här var de hos president Bashir Assad i Damaskus.

Under måndagen fick vi besök av av den amerikanske försvarsministern Robert Gates och på tisdag kommer ytterligare två av Obamas närmaste rådgivare, general Jim Jones som är chef för National Security Agency och den gamla mellanöstern räven Dennis Ross som numera innehar posten som speciell rådgivare till president Obama i Mellanöstern frågor (inklusive Iran).

Mitchel och Hof hade ett synbart viktigt besök i Damaskus innan han landade i Israel. Det börjar mer och mer bli klart att den amerikanska politiken i Mellanöstern inte inskränker sig till Israel-Palestina komplexet utan att det är frågan om en allomfattande politik inkluderande Israel, Palestinierna, Egypten, Jordanien, Syrien, Libanon, Saudiarabien och resten av Arabvärlden.

Mitchel nämnde uttryckligen Syrien och Libanon som partner i en sådan allomfattande fredsprocess. Man får inte glömma att försvars- och säkerhets etablissemangen i Israel sedan länge förordat att Israel skulle i första hand försöka få en uppgörelse med Syrien vilken mer eller mindre skulle innebära att Libanon skulle stå som nästa kandidat i kön.

Orsaken till att man inom säkerhets kretsar föredrar en sådan utveckling är att man från Israels sida har en lång och god erfarenhet av Syriens vilja och förmåga stå fast vid ingångna avtal. Visserligen är det territoriella priset stort (Golan höjderna) men det skulle ge ett både taktiskt och strategiskt israeliskt förhandlings övertag gentemot palestinierna.

Syrien krävde dessutom i samtalet med Mitchel att förhandlingarna skulle fortsätta från den punkt där de avbrutits mellan förre israeliske premiärministern och den turkiska medlaren . I och för sig är detta ett relativt normalt diplomatiskt sätt att handla men det verkar som om Obama administrationen vill undvika den turkiska inblandningen och själv ta på sig medlarrollen.

Det är därför ingen tillfällighet att Mitchel och Hof omedelbart efter sin ankomst sammanträffade med försvarsminister Ehud Barak, som sedan länge förespråkat linjen om "Syrien först", samt dessutom också varit en supporter av att snarast få en allomfattande uppgörelse med arabvärlden.

Efter sammanträffandet med Barak flög Mitchel vidare till Baharein och därefter till Egypten där han skall möta president Mubark. På tisdagen den 28 juli kommer han att ha en överläggning med Bibi Natanyahu. Den övergripande frågan vid det sammanträdet är USAs krav på totalt byggstopp i de israeliska bosättningarna, vilket Israel ännu avvisar.

I israeliska media har under de senaste dagarna hintats att Israel endast kan gå med på detta om de arabiska länderna, och då speciellt Saudiarabien, är villiga att gå med på en delvis men inte alltför liten normalisering av förhållandena mellan dem och Israel. En allomfattande uppgörelse enligt det ovanstående skulle enligt både amerikansk och bitvis israelisk uppfattning underlätta den speciella uppgörelsen mellan Israel och Palestinierna. Dessutom skulle den ställa Iran i en avsevärt svagare position som eventuellt till och med skulle få denna stat att sluta upp på resten av Mellanösterns staters sida. En sådan utgång skulle strategiskt sätt förändra hela det logistiska försörjnings problemet för USA´s och ISAF styrkorna i Afghanistan.

Men endast en person som Obama kan tro att det går att komma fram till en helomfattande lösning inom en så kort tidsrymd. Tyvärr förefaller detta också välgrundat då det under måndagen började komma klara indikationer på att arabstaterna genom arabförbundets generalsekreterare förklarade att de inte avsåg att vidtaga några normaliseringsåtgärder innan Israel genomfört ett total stopp på byggande av och i bosättningar. Tills Obama och hans medhjälpare kan få speciellt Saudiarabien att godta något kompromissförslag i frågan förefaller det som förhandlingarna om en totallösning eller en Israelisk - Palestinsk dellösning har kört fast. Observera att detta troligtvis inte innebär förhandlingar mellan Israel och Syrien måste skrinläggas.

Robert Gates kommer på ett 6 timmar långt besök under måndagen den 27 juli. Enligt media rapporter är huvudsaken med hans besök att förklara att USA inte har gett Israel grönt ljus för att anfalla Irans kärnvapen utvecklings anläggningar. Detta till trotts vad vice president Jo Biden uttalade för ca 10 dagar sedan.

I och för sig har Robert Gates aldrig varit så mycket för ett väpnat anfall mot de Iranska anläggningarna, samt dessutom, i motsatts till den israeliska uppfattningen, konstant hävdat att Iranierna ännu har långt kvar tills de kan tillverka det antal kärnstridsspetsar som krävs för att kunna klara av ett anfall och även dess följdverkningar.

Det i slutet av år 2007 av de amerikanska underrättelse organisationerna framlagda "National Intellegence Estimate" slog fast att de Iranska myndigheterna redan år 2003 beslutat att tills vidare inte sträva efter att utveckla kärnvapen. Gates hade inga svårigheter att ansluta sig till denna utvärdering.

Den israeliska underrättelsetjänsten har alltid varit lindrigt sagt ytterst skeptisk till detta (dvs NIE från december 2007). Det tyska underrättelseväsendet (BND) som anses ha utomordentliga källor i Iran verkar vara överens med den israeliska åsikten i frågan. I en artikel som publicerades den 20 juli i "The Wall Street Journal" finner man bl. a. följande passus.

The Bundesnachrichtendienst (BND), Germany's foreign intelligence agency, has amassed evidence of a sophisticated Iranian nuclear weapons program that continued beyond 2003. This usually classified information comes courtesy of Germany's highest state-security court. In a 30-page legal opinion on March 26 and a May 27 press release in a case about possible illegal trading with Iran, a special national security panel of the Federal Supreme Court in Karlsruhe cites from a May 2008 BND report, saying the agency "showed comprehensively" that "development work on nuclear weapons can be observed in Iran even after 2003."

According to the judges, the BND supplemented its findings on August 28, 2008, showing "the development of a new missile launcher and the similarities between Iran's acquisition efforts and those of countries with already known nuclear weapons programs, such as Pakistan and North Korea."

It's important to point out that this was no ordinary agency report, the kind that often consists just of open source material, hearsay and speculation. Rather, the BND submitted an "office testimony," which consists of factual statements about the Iranian program that can be proved in a court of law. This is why, in their March 26 opinion, the judges wrote that "a preliminary assessment of the available evidence suggests that at the time of the crime [April to November 2007] nuclear weapons were being developed in Iran." In their May press release, the judges come out even more clear, stating unequivocally that "Iran in 2007 worked on the development of nuclear weapons."

Detta är inte det enda uttalande som gjorts mot NIE rapporten men man har sett få om ens något så starkt baserat uttalande i öppna källor.

Man kan på goda grunder utgå från att Mitchel kommer att bemötas med starka argument om han avser att försvara NIE rapporten. Enligt uppgifter från tillförlitliga källor så har Gates vid sina samtal med de israeliska ledarna under dagen (270709) förklarat att Iran måste komma med ett positivt svar i frågan om sina nukleära utvecklingsprogram inom två månader då USA annars kommer att se till att Iran kommer att hamna under ytterst allvarliga sanktioner.

När det gäller Jo Jones och Dennis Ross så verkar huvuddelen av kommentatorerna här i landet vara överens om att de båda i huvudsak kommer att syssla med frågor rörande Iran. Ingen tvekan om att de kommer att behandla Iran vid sitt besök men man kan inte låta bli att spekulera i frågan om de inte i icke ringa del också kommer att behandla ett mycket intressant och väl utarbetat program som i sina stora drag publicerats i Israel under de senaste dagarna. Det är frågan om det säkerhetspolitiska annexet till Geneve överenskommelsen som i sig publicerades 2003. Under de sex åren därefter har en grupp mycket insatta och kunniga personer sysslat med att utveckla denna den säkerhetspolitiska delen av Geneve överenskommelsen.

Jag har tidigare på denna blogg påpekat bristen på grundläggande analys och ordentlig planering i Israel när det gäller en eventuell uppgörelse med palestinierna. (Se bl.a. inlägg från den 23 juni 2009). Som jag också påpekat gäller detta inte Geneve överenskommelsen som tvärt om tekniskt sett är ett ytterst ambitiöst försök på en lösning av Israel Palestina konflikten. Detta innebär inte att förslaget ideologiskt sett inte är okontroversiellt. Tvärt om, men då det är det enda genomarbetade förslaget som lagts fram har det fått ett klart inflytande på utvecklingen bl.a i den sk. Annapolis processen.

Det säkerhetspolitiska annexet vars huvuddrag som nu publicerats både i tryckta som etermedia bygger på de gränser som tentativt fastställdes i den ursprungliga överenskommelsen, tidtabell för den israeliska reträtten, gränsövergångar, internationella styrkor, palestinska väpnade styrkor och deras beväpning, rätten för Israel att under en övergångstid hålla vissa väpnade styrkor i området, israeliska elektroniska övervaknings stationer på palestinskt område och deras bemanning, huvudleder på vilka israeliska fordon får färdas utan passkontroll men med visst kontrollsystem, mm mm.

Det framgår inte av vad som har publicerats hur man avser att handha problemet med de så kallade bosättningsblocken utefter Västbankens västgräns. Dessa har ökat i storlek sedan 2003 och man torde få revidera gränsdragningen med hänsyn till detta, både då det gäller areal som tillförs Israel och sådan som tillförs den palestinska staten som kompensation av Israeliskt territorium.

Hebreiskt kunniga föreslås att försöka få tag på Yediot Achronots fredagsutgåva från den 24 juli 2009. Där finns den hittills utförligaste presentationen.

General Jo Jones har under de senaste åren varit inblandad ett antal av de frågor som tas upp i det säkerhetspolitiska annexet till Geneve överenskommelsen och man kan på goda grunder utgå från att han kommer att syssla även med detta under sitt besök. Dennis Ross som med sin stora erfarenhet av förhandlingsprocessen kommer troligtvis heller inte bara syssla med frågan om Iran.

Ett litet tillägg om Hillary Clinton

Hillary Clinton, USA´s utrikesminister, som för ett antal dagar sedan vid en stor internationell kongress föreslog att USA skulle installera ett "paraply" som försvar mot de iranska kärnvapenhoten i det fall Iran skulle producera sådana fick omedelbart ett klart mothugg från "en hög" tjänsteman i Vita Huset. "Hon talar i eget namn". Ett diplomatiskt sätt att uttrycka "Lägg dig inte i det här det är inte ditt bord". Det finns ministrar som avgått för mindre. Men Hillary Clinton lät sig inte avskräckas, tvärt om, hon förklarade öppet i en TV intervju " Jag kommer att göra allt för att hindra att Iran skall få tillgång till kärnvapen". Ord och inga visor.

Till saken hör att frågan om ett amerikanskt "paraply" mot de iranska atom bomberna kom upp redan i en debatt i den demokratiska primärvals debatten inför valen i Pensylvania i april 2008. Hillary Clinton förde fram paraplyförslaget och det var klart att hon inte bara avsåg aktiva försvarsåtgärder utan även aktiv vedergällning. Obama gjorde allt för att slingra sig ur frågan.

Det är åtminstånde uppmuntrande att en högt uppsatt person i Obama administrationen klart och tydligt uttalar sig i frågan vad man verkligen skall göra om Iran blir en nukleär stat. Inte bara i Israel utan i många av arabstaterna i Mellanöstern börjar man bli minst sagt oroade av bristen på konkreta besked från Vita huset.

Läs även andra bloggares åsikter om Iran, Israel, Syrien, Libanon, Saudiarabien, USA, Obama, Kärnvapen, Geneve överenskommelsen,

DN, DN2, SvD, SvD2, Sydsvenskan, Sydsvenskan2, Dagen, Barometern, VG, DB,

Bloggar
Bloggnamnet länkar till bloggen ifråga. Titeln på specifik bloggpost länkar till den specifika bloggposten.
De listade bloggarna är enligt min mening intressanta. Detta betyder inte att jag alltid håller med om vad som skrivs i dem.
FIM Tvåstatslösningen
Ilya Meyer Meningen med livet
MXp Kinas ambassadör i Stockholm mejlas om Gau Zhisheng
I Gilboas svala skugga Tete-a-tete
Al HaMatzav Breaking the Silence: Mohamed Omar
Jihad i Malmö Talibanerna går till attack i Nigeria
Rabnor tycker och tänker Barnen i Gaza
Danofsky for President En riktig midsommarKrantz
Mina tankar Ett skepp kommer lastat med
Svensk Historia Välmotiverad kritik
Pophöger Palestinska ledare och nazismen
Wisemans Wisdoms Högtryck och ytterligare reflektioner
Gudmundson Somalias justitieminister varnar för radikalisering i Rinkeby
Dick Erixon Demokrati, rättsstat och Honduras
Gulan Avci Branden i Rinkeby, en tragedi
Fredrik Axelsson Om man gräver lite djupare