Om Gen. Stanley McChrystal varit en segerrik general så är det inte så säkert att president Obama skulle ha avskedat honom bara på grund av en skvaller artikel i "The Rolling Stones". Stats- och regeringschefer brukar definitivt inte sparka sina generaler då dom vinner och speciellt inte före val.McChrystal var inte en segerrik general, dvs i Afghanistan. Hans på förhand upphaussade anfall i den av Taliban kontrollerade i södra Afghanistan belägna provinsen Helmand skulle bli ett bevis på att som i Irak kombinationen av mer trupper i ett anfall, (The Surge), och den av Gen. David Petraeus utarbetade Counterinsurgency (COIN) strategin att de amerikanska och ISAF trupperna nu fått en strategi som skulle bli lösningen på de taktiska och strategiska problemen i Afghanistan. Men tyvärr så visade det sig snabbt att USA och ISAF styrkornas (här huvudsakligen brittiska men även danska) anfall körde fast och då speciellt i Marjah området. Det tog en relativt lång tid innan man officiellt förklarade att aktionen kunde betraktas som misslyckad. Inget klart har sagts om varför anfallet misslyckades utom att talibanstyrkorna hade bjudit på oväntat starkt motstånd. Dessutom har det glunkats om att den COIN strategi som som med framgång används i Irak inte är helt applicerbar i Afghanistan. Längre fram i artikeln kommer detta problem att behandlas. Det är ju självklart att misslyckandet i Helmand och Marjah stärkte moralen hos taliban krigarna. Inverkan på både den civila och militära afghanska ledarskapet verkar också vara allt annat än positivt.
Men inte enbart detta höll Obama mot McChrystal som enligt "The Independent" tidigare i juni månad vid en genomgång för försvarsministrar från NATO och andra länder som deltar i ISAF styrkan varnat dem för att att det inte gick att förvänta sig någon förbättring av läget i Afghanistan under det närmaste halvåret. Här följer några talande klipp från artikel som publicerades i The Independent den 27 juni 2010.
General McChrystal said progress in the next six months was unlikely. He raised serious concerns over levels of security, violence, and corruption within the Afghan administration. Only five areas out of 116 assessed were classed as "secure" – the rest suffering various degrees of insecurity and more than 40 described as "dangerous" or "unsecure".
Just five areas out of 122 were classed as being under the "full authority" of the government – with governance rated as non-existent, dysfunctional or unproductive in 89 of the areas. Seven areas out of 120 rated for development were showing sustainable growth. In 48 areas, growth was either stalled or the population were at risk. Less than a third of the military (dvs afghansk AF) and only 12 per cent of police forces were rated as "effective".
A strategic assessment referred to in the presentation revealed just how close the strategy in Afghanistan is to failing. It stated that the campaign was "on track temporarily" – but this was defined as meaning that there was "a low level of confidence that positive trends will be sustained over the next six-month period". It also said the Afghan people "believe that development is too slow" and many "still generally mistrust Afghan police forces". Security was "unsatisfactory" and efforts to build up the Afghan security forces were "at risk", with "capability hampered by shortages in NCOs and officers, corruption and low literacy levels".
Ytterligare ett citat som förklarar varför Obama ur politisk synvinkel var allt annat än "nöjd" med McChrystals föredragnng,
The reality, according to a senior military source, is that General McChrystal's candour about the reality of the situation was an obstacle to Mr Obama's search for an "early, face-saving exit" to help his chances in the 2012 presidential elections. "Stan argued for time, and would not compromise. Rolling Stone provided an excuse for Obama to fire the opposition to his plan without having to win an intellectual argument," he said.
General McChrystal knew "his time was up" and had been told by White House aides his "time-frame was all wrong", with the general thinking in years while the President was thinking more in months, he added.
Om de två sista citaten är något så när exakta så ställs president Obama i en mycket dålig dager då de indirekt hintar att Obama, med allt vad detta kan innebära, kräver att krigsplaneringen rörande Afghanistan skall anpassas till vad som är gynnsamt för honom inför nästa presidentval.
President Obama har vid ett antal tillfällen påpekat att han inte anser att militära medel är det bästa och effektivaste sättet att lösa internationella konflikter på. Utan att gå in på huruvida detta hans synsätt är verklighetsanknutet eller ej måste man dock inse att Obamas, och med honom den amerikanska administrationens, ytterst klara uttalande att USA avsåg att börja dra tillbaka sina trupper från Afghanistan sommaren 2011 visar på en total oförståelse på hur de andra inblandade parterna i konflikten - ISAF ländernas civila och militära ledningar, den afghanska regeringen, den pakistanska ledningen samt inte minst Taliban - uppfattar ett sådant uttalande.
Taliban inser att bara de klarar av att hålla huvudet över vattnet tills sommaren 2011 så har de uppnått sitt mål att bli en avgörande faktor i Afghanistans framtid. Den afghanska regeringen och den Pakistanska ledningen börjar inrikta sin politik på ett sätt som ger dem det bästa utbytet i ett framtida Afghanistan med Taliban som en betydelsefull komponent. Regeringarna i länder som har trupper i ISAF styrkan kan komma under ökat tryck från den allmänna opinionen i sina respektive länder att snarast ta hem trupperna. Detta torde bli speciellt markant i länder som deltar i ISAF av lojalitet med USA eller av annan orsak men utan att, som t.ex. Storbritannien, som klart uttalat att det ser sig som en part i fastställandet av den afghanska framtiden.
Rykten om kontakter mellan den afghanska ledningen och olika grupperingar inom Taliban - lierade eller icke lierade med Al Qaeda - har sedan en tid rapporterats i olika media. Den 28 juni 2010 rapporterades av Aljazeera.net att den afghanske presidenten, Hamid Karzai, haft ett personligt möte med Sirajuddin Haqqani som är ledaren för en betydelsefull regerings fientlig fraktion med intima kontakter med Al Qaeda. Enligt AL Jazeera kom Karzai i sällskap med
... is reported to have been accompanied to the meeting earlier in the week by Pakistan's army chief and the head of its intelligence services,
Karzais kansli förnekade rapporten vilket den pakistanska armens talesman också gjorde - allt efter rapport på Al Jazeera.
Amerikanska källor beskriver "The Haqqani network" som en av de tre väpnade anti regerings grupperna som är verksamma i Afghanistan vid sidan av Taliban och AlQaeda.
Chefen för CIA, Leon Panetta, säger i ett uttalande för AFP att det inte fanns några bevis på att ledarna för "The Haqqani network" var villiga att förhandla.
"We have seen no evidence that they are truly interested in reconciliation where they would surrender their arms, where they would denounce al-Qaeda, where they would really try to become part of that society," Panetta said in an interview with ABC News.
Även den nya amerikanska överbefälhavaren i Afghanistan, Gen. David Petraeus, förklarade vid senats förhören den 29 juni 2010 rörande hans utnämning till militär chef för de allierade styrkorna i Afghanistan, att president Karzai personligen förklarat för honom att han, Karzai inte haft något sammanträffande med " Siraj Haqqani or any other senior Haqqani leader "
Ryktena om Karzais försök att närma sig Taliban har mötts av fientlighet från talesmän från etniska grupper som Tajiker, Uzbeker och Hazarer vilka utgjorde den oppositionella så kallade Norra Alliansen under åren som Taliban styrde Afghnistan.
Men missförstå mig inte, ingen tror att den amerikanskt ledda koalitionen kommer att "vinna" kriget i Afghanistan på det sett som krig vanns under 1900-talet. Kriget i Afghanistan liksom det i Irak efter ockupationen av Bagdad är och var vad som idag definieras som "Wars Amongst the People" i vilka det gäller att bekämpa en upprorsrörelse som söker att med våld underkuva en civilbefolkning. Det är alltså inte ett krig mellan nationalstater eller koalitioner av nationalstater utan ett krig där det gäller att skydda en civilbefolkning från från en gerillarörelse som inte så sällan även har sina rötter i nämnda civilbefolkning.
Ett av de grundläggande problemen för en reguljär arme som för krig mot en gerillarörelse/upprorsrörelse är att nedkämpa nämnda rörelse på en gång som det är av yttersta vikt att se till att förlusterna i liv och infrastruktur bland den omgivande civilbefolkningen hålls till ett absolut minimum.
Den amerikanska armen utarbetade under i början av 2000-talet en skriven instruktion vad som i dag kallas Counterinsurgency Strategy (COIN) . Den byggde bl.a. på erfarenheter från britternas strider mot gerilla i det område som i dag kallas Malaysia, Vietnamkriget och krigen i Afghanistan under de tå sista århundradena av 1900-talet. Instruktionens huvudförfattare var den nuvarande generalen David Petraeus.
Här följer en kort avsnitt om COIN strategin tagen ur en artikel i Wikipedia om Irak kriget. Efter klippet kommer jag att ta upp vissa skillnader som krävs i strategin när den appliceras i Afghanistan istället för Irak.
Counterinsurgency strategy in Iraq changed significantly under the command of General Petraeus since the 2007 troop surge began. The newer approach attempts to win the hearts and minds of the Iraqi people through building relationships, preventing civilian casualties and compromising with and even hiring some former enemies.
Instead of seeing every Iraqi as a potential enemy, the current COIN strategy focuses on building relationships and getting cooperation from the Iraqis against Al Qaeda and minimizing the number of enemies for U.S. forces. The beliefe is, that maintaining a long term presence of troops in a community improves security and allows for relationships and trust to develop between the locals and the U.S. military. Civilian casualties are minimized by carefully measured use of force. This means less bombing and overwhelming fire power, and more soldiers using restraint and even sometimes taking more risk in the process.
Another method of gaining cooperation is by paying locals, including former insurgents, to work as local security forces. Former Sunni insurgents have been hired by the U.S. military to stop cooperating with Al Qaeda and to start fighting against them.
Det går inte att slaviskt använda sig av samma COIN strategi i Afghanistan som den som användes i Irak. En COIN strategi måste anpassas efter ett lands historia, etniska sammansättning, religiösa sammansättning, ekonomiska utveckling, stadssamhälle/landsbygdssamhälle osv.
Begrunda följande. Irak är ett stadssamhälle, Afghanistan ett landsbygdssamhälle, Irak var centralstyrt, Afghanistan ytterst decentraliserat då centralmakten var och är svag.
Den stora skillnaden i en COIN strategi i Afghanistan gentemot den som användes i Irak är att centralmakten i Afghanistan är ytterst svag. Detta innebär att kontaktnätet mellan USA/ISAF trupperna och civil befolkningen måste koncentreras mot lokala maktcentra.
Ytterligare ett problem med COIN strategin som Gen. Petraeus kommer att tvingas lösa är att Pashtun stammen som är den största i Afghanistan (ca hälften av befolkningen) är den dominerande i den afghanska regerings administrationen på en gång som den är den helt dominerande inom Talibanrörelsen.
Tanken med den amerikanska politiska strategin är att man från sommaren 2011 kommer att kunna överlåta allt större del av upprätthållandet av säkerheten på de afghanska säkerhetsstyrkorna.
Utifrån dagens läge förefaller detta vara näst intill en utopi. Inte bara på grund av den militära situationen utan även därför att man från USAs sida söker bygga på en stark centralmakt i Kabul. Detta går stick i stäv med den afghanska traditionen som alltid varit decentraliserat. Frågan är om man inte måste sträva efter en lösning som den som Henry Kissinger framför i en artikel i Washington Post den 24 juni 2010.
Afghanistan is a nation, not a state in the conventional sense. The writ of the Afghan government is likely to run in Kabul and its environs, not uniformly in the rest of the country. The attainable outcome is likely to be a confederation of semi-autonomous, regions configured largely on the basis of ethnicity, dealing with each other by tacit or explicit understandings. American counterinsurgency strategy -- no matter how creatively applied -- cannot alter this reality.
All this leaves only a narrow margin for the American effort. We are needed to bring about the space in which non-jihadist authorities can be established. But if we go beyond this into designing these political authorities, we commit ourselves to a process so prolonged and obtrusive as to risk turning even non-Taliban Afghans against us.
The facile way out is to blame the dilemma on Karzai's inadequacies or to advocate a simple end of the conflict by withdrawing from it.
Yet America needs a strategy, not an alibi. We have a basic national interest to prevent jihadist Islam from gaining additional momentum, which it will surely do if it can claim to have defeated the United States and its allies after overcoming the Soviet Union. A precipitate withdrawal would weaken governments in many countries with significant Islamic minorities. It would be seen in India as an abdication of the U.S. role in stabilizing the Middle East and South Asia and spur radical drift in Pakistan. It would, almost everywhere, raise questions about America's ability to define or execute its proclaimed goals. A militant Iran building its nuclear capacity would assess its new opportunities as the United States withdraws from both Iraq and Afghanistan and is unable to break the diplomatic stalemate over Iran's nuclear program. But an obtrusive presence would, in time, isolate us in Afghanistan as well as internationally.
Afghan strategy needs to be modified in four ways. The military effort should be conducted substantially on a provincial basis rather than in pursuit of a Western-style central government. The time scale for a political effort exceeds by a wide margin that available for military operations. We need a regional diplomatic framework for the next stage of Afghan strategy, whatever the military outcome. Artificial deadlines should be abandoned.
Förhoppningsfullt kan vi uppnå detta inte minst för det Afghanska folkets skull men även för omvärlden. Det kommer att kräva mycket tålamod samt politiska och militära ledare som inte snävt sneglar på vad som kortsiktigt förefaller bäst för deras karriärer.
Läs även andra bloggares åsikter om Afghanistan, USA, ISAF, NATO, Taliban, Barak Obama, David Petraeus, Stanly McChrystal,
DN,
DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3,
Dagen, Dagen2,
VG, VG2, VG3, VG4,VG5, VG6,
HD, HD2, HD3,
Skånskan, Skånskan2,
SVT, SVT2, SVT3,
Smålandsposten,
GP,
Expressen,
SE ÄVEN
Forum Euroasien Här Här Här
Chefsingenjören Här
Wiesemans Wisdoms Här
Chris Anderson tänker Här
