"Det israeliska valet - Katastrof eller en öppning till en ljusare framtid

Valet i Israel den 22 januari  resulterade i att den av  den av premiärminister Benjamin Natanyahu ledda samarbetslistan Likud Beteinu, som de två partierna Likud och Israel Beteinu, upprättat, fick det största antalet röster i valet. Detta till trotts förlorade Likud Beteinu  elva mandat, en nedgång från 42 mandat till 31.

Vid det föregående valet gick Likud och Israel Beteinu till val på skilda listor men inför årets val beslutade man sig för att gå till val på en gemensam lista, Detta var ett tekniskt drag som innebär att de två partierna kommer att ha en gemensam parlaments grupp i det nyvalda parlamentet. I det föregående parlamentet hade Likud 27 ledamöter och Israel Beiteinu 15 dvs sammanlagt 42. Av dessa kom 27 från Likud ock 15 från Israel Beteinu.medan fördelningen nu blev 20 från Likud och 11 från Israel Beteinu.

Efter att samtliga röster, inklusive soldaters, sjömäns och diplomaters räknats blev mandatfördelningen följande.

Likud Beteinu 31, Yesh Atid (Lapid) 19, Arbetarpartiet 15, Det Judiska Hemmet 12, Shas 11, Agudat Israel 7, HaTnuah (Livni) 6, Meretz 6, Kadima 2 och De arabiska partierna 11.

Detta innebar att  högerblocket fick 61 mandat medan center-, vänster- och arabpartiernas block fick 59 mandat.

Tekniskt sett blev Yesh Atid  valets segrare då man hårt drev frågan om att alla ungdomar skulle vare skyldiga att antingen göra militärtjänstgöring eller civiltjänst, Dessutom är det ingen tvekan om att partiet hade en image av något nytt och friskt men frågan är om detta nybildade parti kommer att kunna förhandla sig till en stark ställning i den blivande regeringen då det kommer att stå mot de erfarna förhandlingsrävarna från Likud Beteinu och det ultraortodoxa Shas partiet.

Valets förlorare var   Arbetarpartiet. Det "lyckades" genom att enbart gå till val på ett inrikespolitiskt handlingsprogram  samtidigt som man trumpetade ut att att målet var att bli  regeringsbildare och under inga förhållanden skulle delta i en av Natanyhu ledd regering manövrera sig in i omöjlig situation. Arbetarpartiets  ordförande, Shelly Ichimovitz, borde ha insett att historiskt sett ett israeliskt parti som inte har ett utrikes- och säkerhetspolitiskt program inte anses av israelerna  som ett parti vilket kan leda deras regering. Shellys misslyckade kampanj kan komma att allvarligt att skada partiet med sitt starka ungdomliga inslag som hon byggde upp efter 2009 års valfiasko om delar av dessa nya och yngre medlemmar lämnar partiet. Här måste tilläggas att utan den socialpolitiska proteströrelsen under sommaren och hösten 2011 hade arbetarpartiet knappast fått mer än 10 mandat om ens det. Se bloggpost från 080813.

 

Trotts Likud Beteinus nedgång med hela 11 (31% !) mandat kommer Bibi Natanyhu med all sannolikhet   vara den förste som får uppdraget av president Shimon Peres att bilda den nya regeringen. Natanyhu har under valkampanjen gång på gång talat om att han vill ha en regering med bred bas, Valresultatet gör att detta blir allt annat än lätt att uppnå, Teoretiskt sätt kan Natanyahu visserligen få ihop en koalition på 61 mandat (Likud Beteinu, Det Judiska Hemmet, Shas, och Agudat Israel). Men en sådan regering skulle inte ha någon livskraft utan   falla inom några månader på frågor som statsbudgeten och eller frågan om värnplikt/civilplikt för alla.

Det förefaller vara helt klart att det nya partiet, Yesh Atid ( Det finns en framtid) blir Likud Beteinus centrala koalitionspartner trotts Natanyahus instinktiva dragning till de ultraortodoxa partierna.

När det gäller  det nygamla partiet Det Judiska Hemmet - som i grunden bygger på det gamla nationalreligiösa partiet (Mizrachi) - så är saker och ting lite mer komplicerade då detta parti i säkerhetsfrågor ligger klart till höger om Likud Beteinu  medan partiet  i ekonomiska frågor lätt kan samarbeta med Likud Beteinu och troligtvis  också med Yesh Atid. I den kritiska valfrågan - värnplikt/civilplikt för alla - ligger  Det Judiska Hemmet väldigt nära Yesh Atid.

Bloggpostens titel "Det israeliska valet - Katastrof eller en öppning till en ljusare framtid" syftade på att de israeliska politikerna tyvärr inte alltid förstår vad som är bäst för landet.

Formellt sätt kan Natanyahu bilda regering med Likud Beteinu (31), Det Judiska Hemmet (12), Shas (11) och Agudat Israel (7). Sammanlagt 61 mandat. En regering som inte kommer att kunna besluta i ekonomiska-, utrikes och säkerhetspolitiska-, och civilfrågor. Dvs en regering som faller efter några månader med med direkta kostnader på några miljarder skekel, total förlust av all trovärdighet på det internationella planet och moralen hos befolkningen i botten.

Ett hoppfullt alternativ kan vara en regering med Likud Beteinu (31), Yesh Atid (19), Det Judiska Hemmet (12), HaTnuah -Livni (6), Kadima (2). Sammanlagt 70 mandat. Shas med 11 mandat kan ansluta sig efter att lagstiftningen om värnplikt /civilplikt gått igenom i parlamentet.

Ingen talar ännu högt om att enligt avtalet om gemensam vallista och parlamentsgrupp avtalet kan sägas upp efter viss tid efter att det nya parlamentet tillträtt. I ett sådant läge uppstår helt nya kombinationsmöjligheter.

Rent allmänt kan tilläggas att sommaren 2011s socialpolitiska proteströrelse. Åvan nämndes dess inflytande på Arbetar partiet men man kan fråga sig om Yair Lapids Yesh Atid hade fått en sådan framgång utan nämnda rörelse. 

DN,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4,
Dagen,
SVT,

Israels brydsama situation

Man kan verkligen fråga sig hur Israel hamnat i en situation där Obama administrationen inte bara kräver ett mer eller mindre totalt byggstopp i de Israeliska bosättningarna på Västbanken utan nu även börjar kräva byggstopp i de av Israel sedan 1967 inkorporerade arabiska delarna av Jerusalem.


När det gäller Israel är svaret relativt enkelt. 42 års oöverlagt och oplanerat handlande. De israeliska myndigheterna har aldrig på högsta nivå analyserat problematiken med att Västbanken som en följd av ett av arabstaterna startat krig kom under israelisk överhöghet. I och med det har det aldrig fattats ett ordentligt beslut, baserat på en grundlig analys av problem komplexet, vad slutmålet för den Israeliska politiken skall vara. Det har funnits olika sorters av politik när det gäller vad man skall och kan göra med Västbanken, inklusive de arabiska delarna av Jerusalem. Men aldrig ett definierat slutmål.


Under åren 1967 till 1970 kunde man mer eller mindre fattat beslut om alltifrån att lämna hela Västbanken till Jordanien till att inkorporera hela eller nästan hela Väsbanken med Israel och "inspirera" dess arabiska befolkning att lämna.


Men man valde att inte besluta utan att låta livet ha sin gång. Tyvärr är det ju ett erkänt faktum att det sämsta beslutet alltid är att inte fatta ett beslut överhuvud taget.


Det var aldrig så att det inte fanns mer eller mindre utarbetade planer och förslag som t.ex. Allon planen, men man var aldrig beredd på att ta konsekvenserna av dessa.


Den sk Osloprocessen hade visserligen lite diffust definierade slutmål men föll till stor del pga att man inte ordentligt analyserat problemkomplexet utan byggt på en grund som inte så lite bestod av önske tänkanden.


Till dags dato så är Geneve överenskommelsen det mest genomtänkta förslaget men å andra sidan har den aldrig blivit antagen som officiell politik varken av Israel eller av Palestinierna. Men det går inte att bortse från att den uppenbart påverkat ställningstaganden i Annapolis processen.


Allt detta har lett till att det i dag finns ca 500.000 israeler som bor öster om gränsen den femte juni 1967 mellan Israel och den då av Jordanien ockuperade Västbanken. 200.000 i de till Israel inkorporerade delarna och 300.000 på den egentliga Västbanken.


Av de 200.000 israelerna som bor i de inkorporerade områdena så bor ungefär 197.000 i judiska statsdelar som byggts efter 1967 och maximum 3.000 i delar av arabiska stadsdelar.


Av de 300.000 som bor på den egentliga Västbanken bor ca 220.000 i områden som gränsar till Israel - till stor del till Jerusalem - medan ca 80.000 bor i judiska samhällen spridda över resten av Västbanken.


Det är ju självklart att vad som skulle ha kunnat lösas i slutet av 1960- talet hade varit mycket enklare än vad det är i dag. Det går inte bara att skylla på det arabiska motståndet till en lösning under de åren. Om Israel fattat ett beslut så skulle ett sådant, om det inte var ytterst extremt, gått att genomföra med ett smula motvilligt internationellt stöd.


Huruvida det skulle löst konflikten på lång sikt går inte att sia om, men vem kan utlova att Polens öst- och västgränser för all framtid är fastställda.



Det torde i dag inte råda någon tvekan om att Israels politiska ledningars ovilja att analysera, planera, besluta och genomföra en konsekvent politik, i dag försatt Israel i en situation som är allt annat än enkel och som dagens, i jämförelse med slutet av 1960-talets israeliska politiska ledning, ytterst svaga ledning, inte förefaller att vara i stånd att handha på ett ansvarigt sätt.


Att sedan Obama administrationen, som ju hittills inte lyckats med något av sina internationella utspel, sakta men säkert med sin anti bosättarpolitik och nu med sin inblandning i Jerusalem frågan, får mer eller mindre hela den judiska befolkningen i Israel att gräva ner hälarna i backen, underlättar ju knappast saker och ting.


Man kan verkligen fråga sig vad Obama håller på med då en stor majoritet av den judiska befolkningen i Israel är för en två statslösning, huvudsakligen för att de inte vill bo i hop med palestinierna. Av samma skäl ser de de på Västbanken spridda bosättningarna som ett hot mot två statslösningen. Majoriteten är för att huvuddelen av de i Jerusalem inkorporerade arabiska statsdelarna och arabiska byarna skall anknytas till den framtida palestinska staten. När det gäller de arabiska delarna av Jerusalem finns det en stor minoritet i regeringen för att inte behålla dem i Israel vid en uppgörelse. (Arbetarpartiet och Liebermans "Israel mitt hem"). Bibi Natanyaho kan inte få egenom ett sådant beslut i parlamentet utan stöd av Arbetarpartiet och Israel mitt hem.


Vad är då vitsen med att reta upp den israeliska allmänheten med totalt byggstopp i alla bosättningar samt för judar i alla delar av Jerusalem som inkorporerades 1967?


Läs även andra bloggares åsikter om USA, Obama, Israel, Osloprocessen, Geneve överenskommelsen, Judiska bosättningar

Knuff

DN
DN2
DN3
DN4
DN5
SvD
SvD2
Sydsvenskan
Dagen
Barometern
Barometern2
VG
DB

Bloggar
Bloggnamnet länkar till bloggen ifråga. Titeln på specifik bloggpost länkar till den specifika bloggposten.
De listade bloggarna är enligt min mening intressanta. Detta betyder inte att jag alltid håller med om vad som skrivs i dem.
FIM Arabisk ovilja omöjliggör "tvåstatslösningen"
Ilya Meyer Meningen med livet
MXp Al-Jazeera och Arafat - Var det Aids, Abbas eller Israel?
I Gilboas svala skugga Speglar till Palestinierna
Al HaMatzav Breaking the Silence: Mohamed Omar
Jihad i Malmö Glöm inte: Hamas mänskliga sköldar i Gaza
Rabnor tycker och tänker Bjuda ur andras godispåse
Danofsky for President En riktig midsommarKrantz
Mina tankar Ett skepp kommer lastat med
Svensk Historia Bra Guilloukrönika
Pophöger Palestinska ledare stoppar freden
Wisemans Wisdoms Tag lärdom
Gudmundson Somalias justitieminister varnar för radikalisering i Rinkeby
Dick Erixon Islamism ligger nära nazism
Gulan Avci Turkiet och det turkiska språket
Fredrik Axelsson Om man gräver lite djupare

Har Natanyahu aktualiserat Geneve överenskommelsen från 2003?

Reaktionerna på premiärminister Natanyahus tal den 14 juni var lindrigt sagt blandade vilket i och för sig inte var förvånande.

Å andra sidan kan man inte komma ifrån att det fanns ett tydligt inslag av att bedöma talet utifrån vem som höll det och inte utifrån vad som egentligen sades i talet.

Men innan vi går in på det måste först påpekas att talet rörde två huvudpunkter som återigen aktualiserats av den nya administrationen i Washington. Dvs "Två stater för två folk" och "Byggstopp inom bosättningarna".

När det gäller den första punkten så gick Natanyahu med på principen genom att öppet förklara att förhandlingarna mellan Israel och palestinierna skulle leda till en palestinsk stat vid sidan av Israel - om än en sådan med avsevärda inskränkningar i suveräniteten. När det gällde den andra punkten så svarade Natanyahu nej.

När det gäller den senare punkten var reaktionerna överlag - både inom och speciellt utom Israel - negativa. Man kunde ju knappast ha väntat sig något annat. När det gäller reaktionerna till punkten "Två stater för två folk" kan man dock fråga sig hur reaktionerna skulle varit om t.ex. Shimon Peres eller Ehud Barak skulle lagt fram exakt samma förslag som Natanyahu lade fram.

Hade A.B.Yehoshoa och David Grossman förkastat förslagen? Hade så många europeiska ledande politiker uttryckt sig som de gjorde? Hade de arabiska ledarna uttryckt sig på samma sätt som de gjorde. Jag vågar gissa med stor övertygelse - definitivt inte.

I stället för att förblindas av vem som talade och kanske även av hur han presenterade sitt förslag så borde de, troligtvis med förvåning, insett att det skett en ideologisk revulution. Ledaren för Likudpartiet (Natanyahu) och arvtagaren till Jabotinski, Beigin, och Shamir presenterade öppet ett program som gällde 1. Israel som judisk stat, 2."gränsen" från den 4 juni 1967 med justeringar som skulle innebära att ca 420 000 av de 500 000 israeler som idag bor öster om denna gräns ( utbyte mot landområden väster om nämnda "gräns", 3. förklarar att den palestinska staten skulle bli en demilitariserad stat med en internationell militär- inte FN "fredsbevarande - utan reell övervakningsstyrka, 4. Inget återvändande av flyktingar till Israel utan israeliskt samtycke. Den israeliska premiärministern och ledaren för Likudpartiet förklarar indirekt i ett tal som går ut över hela världen att han godtar fyra av de fem huvudpunkterna i den s.k. "Geneve överenskommelsen" .

När det gäller den femte punkten så stadgar överenskommelsen att Jerusalem delas i motsats till vad Natanyahu föreslog.

Det är knappast förvånande att ledningsgruppen för "Geneve överenskommelsen" omedelbart gick ut med ett press medelande om att Natanyahu godtagit nämnda överenskommelse och fastställt den som sin nya politik, men det är närmast upprörande att personer som A. B. Yehoshoa och David Grossman som öppet och aktivt stödde Geneve överenskommelsen nu helt och hållet går ut mot Natanyahu. Förstår de inte att det med detta förkastar Israels sista försvarslinje då allt utöver den närmast innebär nationellt själmord. Att Natanyahu ännu inte vågar förklara att de 1967 i Jerusalem inkorporerade arabiska bostadsområdena (förutom gamla staden) inte har och aldrig haft något med Jerusalems helhet att göra är tragiskt - om det inte är en markering inför förhandlingar -. Hur som helst han har knappast majoritet i sin regering för att stå fast på den punkten då arbeterpartiet med sina 13 mandat och Lieberman med sina 15 båda är mer än villiga att ge upp på denna punkt.

När det gäller europeiska ledande politiker så kan det röra sig om delvis okunskap men man kan dock fråga sig om de i fallet Barak eller Peres hade föreslagit samma sak inte hade kollat med sina experter innan de uttalat sig.

När det gäller Geneve överenskommelsen så utgör den det mest utarbetade förslag till en överenskommelse som lagts fram under tiden sedan 1993. Den bygger på ett noggrant arbete av israeliska och palestinska politiker och experter, civila som militära. Överenskommelsen blev aldrig godtagen av de högsta politiska ledarna i Israel eller av topparna i den palestinska ledningen.

Detta innebär inte att det ännu på israelisk och palestinsk sida inte finns många politiker som är för överenskommelsen, tvärt om. Man kan heller inte bortse från att Ram Emanuel, Obamas chief of staff, är en supporter av Geneve överenskommelsen.

Sedan 1999 har det inom olika israeliska, amerikanska, palestinska och gemensamma forum utförts ett ytterst intensivt stabs och planeringsarbete när det gäller frågor som rör demilitariserings sidan av den palestinska staten. En icke ringa del av detta arbete inkorporerades i Geneve överenskommelsen och låg sedan till grund för det fortsatta arbetet som pågick intill det sista valet i Israel under våren 2009 och som med all sannolikhet kommer att ta ny fart nu. De av er som är intresserade och verserade i hebreiska bör försöka leta upp en artikel av Alex Fishman i Yediot Achronots hebreiska pappersupplaga från den 19.06.2009. Artikeln finns i den politiska veckosluts bilagan och har titeln כך בונים מדינה מפורזת .

Ett litet smakprov från artikeln. Den internationella övervakningsstyrkan föreslås komma bestå av sex bataljoner med en sammanlagd styrka på ca 5000 man rekryterade genom NATO och under NATO och inte FN befäl. För närvarande diskuteras om huruvida en av bataljonerna kommer att vara en organisk Israelisk bataljon Om det blir fallet så blir det första gången ett israeliskt förband kommer att ställas under icke israeliskt befäl. Den som utarbetat förslaget är den amerikanske generalen Jim Jones som tidigare varit chef för det amerikanska centralkommandot (CENTCOM) och dessutom varit NATO ÖB. Idag är han chef för The National Security Agency och en av Obamas närmaste män.

Ett personligt påpekande. Författaren av denna bloggpost har aldrig varit någon större supporter av Geneve överenskommelsen. Tvärt om vid ett flertal tilllfällen vid debatter i till arbetarpartiet knutna forum framförde han ytterst kritiska synpunkter på överenskommelsen. Idag bör vi dock vara medvetna om att överenskommelsen troligtvis är det minst dåliga som vi kan uppnå. Alternativet är kollektivt självmord allternativt ett Gogg och Magogg krig som vi förhoppningsfullt vinner.

Läs även andra bloggares åsikter om Geneve överenskommelsen, Natanyahu, Tvåstatsmodellen, Demilitariserad, NATO

DN
DN2
SvD
SvD2
SvD3
SvD4
Sydsvenskan
Sydsvenskan2
Sydsvenskan3
Sydsvenskan4
Dagen
Dagen2
Barometern
VG
DB

Valet i Israel - en mycket "non politicaly correct" kommentar

Så här 48 timmar efter att vallokalerna stängts och alla röster räknats är läget ännu en smula oklart, dvs inte mandatfördelningen för den är helt klar med Kadima i topp med 28 (-1) mandat följt av Likud med 27 (+ 15), Israel mitt hem (Lieberman) 15 (+4), Arbetarpartiet 13 (-6), Shas 11 (+-0), osv, osv. För de som inte vet, det israeliska parlamentet, Knesset, har 120 ledamöter.

Oklarheterna bottnar i att i ett parlamentariskt system är det inte nödvändigtvis det största partiet som får bilda regering utan det som kan skrapa ihop en majoritet. och det är just det som har inträffat.

Kadima, som förklarar sig ha vunnit valet, kan inte få ihop en majoritet medan Likud påstår sig kunna få i hop upp till 65 men det beror på om Lieberman ansluter sig något som jag personligen är en smula tveksam om, även om många av mediakommentatorerna anser det.

Jag har en känsla av att väldigt många israeler, speciellt om de befinner sig till vänster om mitten, automatiskt klassar "Israel mitt hem" som ett högerparti på grund av partiets avoghet mot araber såväl israeliska som resten av dem. Om man kollar upp partiets program får man faktiskt klart för sig att det har en författningsrevision för att uppnå ett stabilare styrelseskick i landet på programmet. ( Ca 25 regeringar under 60 år!). Vidare har partiet ett långtgående program för borgerlig vigsel!

Då det gäller de israeliska araberna har partiet fört fram två om tvistade förslag varav det första hade som bakgrund att undvika att det framtida Israel skulle få en arabisk-palestinsk minoritet som som skulle leda till etniska motsättningar i landet med allt vad detta skulle innebära. Grundtanken var att vid den framtida delningen av av det som för närvarande är det egentliga Israel, Västbanken och Gazaremsan skulle 1967 års gräns dras om på ett sådant sätt att israeliska arabiska bosättningsområden som i dag ligger just väster om nämnda gräns skulle tillföras den palestinska framtida staten medan judiska bosättningar som ligger just öster om gränsen skulle tillfalla Israel. Dvs en gränsdragning som skulle öka den etniska homogeniteten i Israel utan att de nämnda israeliska araberna skulle tvingas lämna sina hem. Att den sedan dessutom skulle ha samma verkan på de judiska bosättningarna efter gränsen (ca 80%) som utan att någon blev vräkt från sin bostad. Programmet skulle även appliceras på Jerusalem. En del rent arabiska områden som i dag är delar av Jerusalems stad skulle överföras till den palestinska staten. Dvs "Israel mitt hem" skulle dela Jerusalem! Lakmustesten på om ett politiskt parti i Israel är höger eller vänster går annars efter regeln delas = vänster, delas ej = höger.

Jag återkommer senare i artikel till ytterligare en punkt i partiets program.

Valresultatet ledde till ett klart stärkande av parlamentets högerinriktning. De två vänsterpartierna, Arbetarpartiet och Meretz förlorade stort. Arbetarpartiet ca 30% av mandaten och Meretz 50%! I och för sig är detta inte en ny utveckling. de båda partierna har under de senast valen förlorat mer och mer mark. Men gårdagens val innebar att de sammanlagt enbart hade 16 mandat vilket för partier som varit först statsskapande och sedan statsbärande under långa perioder av Israels histioria närmast kan ses som en katastrof. Ytterligare ett parti som för första gången kom in i det förra Knesset med 7 mandat och som kunde ses som ett moderat vänsterparti - Pensionärspartiet - fick inte ett enda mandat.

Ett av de skäl som anförts är att kriget i Gaza, som ligger mycket nära i tiden, är en av huvudorsakerna till vänsterns ras ras i det senaste kriget. Även om det ligger något i detta så kan vi inte bortse från att det är en utveckling som accelererat under den sista tioårsperioden.

Den israeliska vänstern har sedan länge tappat all kontakt med sitt socialistiska arv och stöder sig inte på de ekonomiskt svagare befolkningsskikten. Om något tvärt om. Speciellt när det rör Meretz.

Båda partierna men speciellt Meretz har sedan länge sysslat med människorätts frågor och inte sällan på ett föredömligt sätt hållit fanan högt i dessa frågor, något som definitivt inte är lätt i ett land som när det inte befinner sig i ett rent krig mer eller mindre hela tiden är involverat i en asymmetrisk konflikt med arabiska och palestinska terrororganisationer.

Under de senaste 20 årenoch speciellt efter Oslo processen har dessutom de israeliska araberna alltmer börjat orientera sig i riktning mot sina etniska palestinska bröder på Västbanken och i Gazaremsan. Om det under den första Intifadan (1987 - 1992) var ovanligt att israeliska araber var inblandade i palestinska terrordåd var detta tvärt om tyvärr inte alls fallet under den andra Intifadan (2000 - 2004) då ett mer och mer aktivt deltagande från de israeliska araberna kunde noteras.

Under de senaste åren har kraven på en förändring av den israeliska statens funktion som en judisk stat också ifrågasatts av ledande medlemmar av den arabiska minoriteten som till exempel i den 30 sidiga pamfletten "The Future Vision of the Palestinian Arabs in Israel" utgiven år 2006 av de israeliska arabernas högsta samarbetsorgan "The National Committee for the Heads of the Arab Local Authorities in Israel".

Ett allvarligt exempel på inställningen till problemet med staten Israel som en judisk stat uppstod under den sk Annapolis konferensen senhösten 2007 då representanter för Palestinian Authority motsatte sig att i konferensens slutkommunike staten Israel skulle få definieras som en judisk stat.

Att en mycket stor del av israelerna tappat tilltron på fredsprosessen är tyvärr ett faktum men vi får inte bortse från palestiniernas skuld till detta.

Vad som är mycket allvarligt är att de israeliska araberna inte enbart uppvisar en klar avoghet till israels existens som judisk stat utan delvis även dess existens överhuvud taget.

När de som israeliska medborgare sen tar öppet sida för Hisbolla och Hamas under Israels väpnade konflikter så är det ju inte underligt att de judiska israelerna reagerar.

Denna reaktion riktas då instinktivt mot politiska grupper som Meretz och även mot Arbetarpartiet på grund av att den vanlige israeliske medborgaren ser nämnda partiers värnande om den israeliska arabernas rättigheter som något onationellt och felaktigt. När israeliska männoskorätts organisationer t. ex motverkar lagstiftning som ger judiska jordbrukare i norra Negev öknen rättigheter att med vapen försvara sina gårdars grödor och djurbestånd får speciellt Meretz betala det politiska priset för det.

Ingen tvekan om att de våldsamma sympatidemonstrationerna för Hamas under det sista kriget påverkade många israelers röstning.

Liberman hade redan något tidigare lagt fram ett förslag på att Israeliskt medborgarskap skulle vara avhängigt av att varje person som önskade få israeliskt medborgarskap skulle vara tvungen att avlägga ed på att han-hon erkände Israels lagar och dess rätt att vara en judisk stat. Dvs något som liknar vad som krävs av nya amerikanska medborgare då de får svära på att de kommer att upprätthålla USAs konstitution. Libermans förslag stadgar dessutom att varje person som är född av israeliska föräldrar vid 18 års ålder måste avlägga den ovan nämnda förklaringen för att få fullt medborgarskap. De som ej avlägger den förklaras vara permanenta invånare med rätt att leva i landet men utan rätt att t.ex. delta i parlamentsval.

Förslaget vänder sig klart mot den arabiska minoriteten vars ledare gång på gång öppet i ord och handling ifrågasatt staten Israels rätt att vara en judisk stat, men det är klart att förslaget dessutom kommer att vara ytterst problematiskt för stora grupper bland de mer extremt ultraortodoxa judiska befolknings skickten.

Även om Lieberman och hans parti fick ordentlig medvind de israeliska arabernas upplopp under det sista kriget så vill jag på intet sätt påstå att bara "Israel mitt hem" vann på händelseförloppet. Trycket höger ut blev generellt. T. ex. ökade Likud från 12 till 27 mandat!

Läs även andra bloggares åsikter om Valet i Israel, Israels arbetarparti, Likud, Kadima, Avigdor Lieberman. Ehud Barak, Bibbi Natanyahu
Läs även andra bloggares åsikter om Tzipi Livni,

Svd
Svd2
SvD3
SvD4
SvD5
SvD6
SvD7
SvD8
Sydsvenskan

Sydsvenskan2
Dagen
Dagen2
Vg
DB
DN
Dn2
DN3
DN4
Barometern

Israels onödiga val

Orsaken till att Israel går till nyval den 10 februari beror inte på reella politiska skäl utan att de ledande politikerna inte kunde skilja på å ena sidan sina egenintressen och å andra sidan det israeliska folkets reella intressen.

Med all förståelse för Ehud Baraks (försvarsminister och ledare för det israeliska arbetarpartiet) formella skäl att fälla Ehud Olmerts regering hösten 2008 så kan man verkligen fråga sig om, trotts att starka röster inom partiet krävde det, det var en ansvarig statsman som handlade då han kastade landet in i en regeringskris,
1. Under början av en världsekonomisk kris av en storlek som vi inte upplevt sedan 1929.
2.Vid en tidpunkt då den säkerhetspolitiska utvecklingen runt Gazaremsan med största sannolikhet pekade på nödvändigheten av ett nära förestående kraftigt militärt israeliskt ingripande i den Hamas kontrollerade remsan.
3. Då det blev allt klarare att det Iranska kärnvapenprogrammet framskred utan nämnvärda hinder från de internationella sanktionerna samt att det också blev allt klarare att den sittande administrationen i Washington inte skulle ingripa med en väpnad aktion under tiden innan Obamas tillträde till USAs presidentpost. Även om det var oklart vad Obamas intällning i denna fråga var så kunde man dock på goda grunder vara ytterst tveksam om den ny administrationen skulle tillgripa några drastiska åtgärder. Dvs Israel skulle ställas inför den exsistenciella frågan att antingen ensamt anfalla Iran eller utsätta sig för att Iran, vars politiska ledning om och om igen förklarat att den judiska staten måste utplånas, skulle bli världens nionde kärnvapenmakt.

Att sedan Bibbi Natanyahu (Likudpartiets ledare) och Eli Ishai (Shaspartiets ledare) prioriterade de egna partiernas intressen (läs nämnda två politikers intressen) över landets och förhindrade Tzipi Livni (Kadimapartiets ledare) att bilda ny regering visade ju bara att de var utpräglade egoister och inte kunde utläsa den strategiskt politiska situation som Israel befann sig i.

Situationen hade varit en smula bättre om det i Israel hade gått att ordna ett nyval med samma snabbhet som i Storbritanien (ca fyra veckor), men tyvärr så förhindrar den politiska byråkratin i demokratins namn (bl.a. primärval) att man skulle kunna göra det. Och det i ett land med propotionella val, i en valkrets (dvs hela landet)! Till slut enade man sig om den 10 februari 2009.

Gott om tid, man fick till och med tid med att föra ett framgångsrikt minikrig innan valkampanjen riktigt kommit i gång. Ett av krigets offer var valkampanjen som inte lyckades på allvar komma i gång efter kriget. I och för sig knappast förvånande då krig är en traumatisk händelse som lätt sjuter undan politikers (små)käbbel.

Debatten personifierades till en debatt om vem av partiledarna som bäst passade att vara Israels premiärminister. Detta underlättades ju givetvis av att de reella programatiska och ideologiska skillnaderna mellan Likud, Kadima och Arbetarpartiet varken utrikespolitiskt eller ekonomiskt socialpolitiskt var särskillt stora. Från Likuds sida förklarades visserligen att partiet inte var för de av Kadima och Arbetarpartiet förespråkade lösningarna på konflikten med palestinirna men normalisraelen vet innerst inne att när det kommer till kritan så kommer Likud under ljudliga proterster snällt rätta in sig i ledet.

Var och än av de tre hade svårt att få något ordentligt stöd i väljaropinionen. Natanyahu och Barak pga att erfarenheten av de bådas tidigare perioder som premiärminister knappast gav incitament till att ge dem ytterligare en chans. Däremot skulle Natanyahu ha ett starkt stöd som finansminister och Barak som försvarsminister. Tzipi Livni anses av många sakna nog med ministriell erfarenhet. De som påstår att speciellt traditionella män inte skulle rösta på henne har troligtvis i viss mån rätt men sexismen verkar i båda riktningarna då det inte är någon tvekan om att hon drar kvinnliga icke traditionella röstare från andra partier.

Det är ju knappast förvånande att allt detta leder till en hög procent av väljaresom ännu är osäkra på vem de vill rösta eller om de överhuvudtaget avser att infinna sig i vallokalerna.

Om det innan kriget mot Hamas såg ut som om Likud skulle ta hem valet med ett övertag på bort mot tio mandat på Kadima och att Arbeterpartiet skulle mer eller mindre halvera sin nuvarande knesset fraktion (19) till ett ensiffrigt resultat så har nu saker och ting ändrat sig totalt. Inte så att det ser ut som om det skulle gå att få fram en stark regeringskoalition. Tvärt om nu talas det redan om ett nyval i slutet av 2010.

Vad som hänt är att Likud och Kadima tappat stöd samt att Kadima nästen tagit in hela Likuds numerära försprång. Dessutom och det är det viktiga, i dag är det inte frågan om tre partier som leder i valundersökningarna utan fyra. Avigdor Liberman och hans Israel Beteini (Israel mitt hem) har fördubblat sitt stöd och ligger nu på en bra tredjeplats efter Kadima men före Arbetarpartiet. Vi har nu fyra partier som ligger inam mandatspannet 15 till 25 mandat av de sammanlagt 120 knesset mandaten. Likud (25), Kadima (23), Israel beiteinu (19) och Arbeterpartiet (17).

Då det är högst otroligt att de kan bilda en fyrpartikoalition tillsammans så är detta ett utmärkt recept på ett oerhört instabil politiskt situation. Under den senaste tiden så är det Israel beteinus och Arbetarpartiets fördubbling i valprognoserna som dragit till sig det stora intresset i valkampanjen. Låt oss granska vad som lett till detta.

Först och främst måste vi förstå att det de stora skillnaderna inte uppstått pga att potensiella väljare gått över från sitt ursprungsalternativ till det närmast liggande till höger eller vänster. Tvärt om det har skett en total omfördelning mellan mer eller mindre alla de judiska partierna från det största till det minsta.

Orsaken till detta när det gäller arbeterpartiet är lättförståeligt. Partiets ledare Ehud Barak är försvarsminister i den nuvarande regeringen och hystade naturligt nog in kredit för den i jämförelse med det andra Libanonkriget ytterst yrkesmässigt perfekta sätt som armen förberett och utfört Kriget mot Hamas.

När det gäller Israel Beiteinu är det mer kompliserat. Ingen tvekan om att partiets ledare av många israeler ses som en stark politiker som det går att lita på till skillnad från speciellt Natanyahu och Barak.

Partiets alternativa förslag till de traditionella två-stats lösningarna på Israel-Palestina konflikten tilldrar sig tveklöst intresse hos många israeler. Här följer en kortfattad sammanfattning som jag skrev för ca två år sedan då Liberman inträdde i Ehud Olmerts dåvarande regering.

Lieberman som definitivt inte är någon Stor Israel förespråkare - han anser att huvudelen av de arabiska delarna av Jerusalem utan vidare bör tillfalla den framtida Palestinska staten - säger klart ifrån att om Israel inte värnar om en stabil judisk majoritet så har landet ingen framtid som judisk stat. Han visar också på vad man kan göra för att värna om en fortsatt judisk stat. Eftersom en stor del av den arabiska befolkningen i Israel bor i närheten av gränsen mellan det egentliga Israel och Västbanken samt att då huvudelen av de judiska bosättarna på Västbanken bor i områden intill gränsen och där befolkningen på den Israeliska sidan är judisk så är den logiska lösningen att dra om gränsen på ett sätt så att de de Israeliska araberna i närheten av gränsen hamnar i den framtida palestinska staten medan de judiska bosättarna som bor i områden av Västbanken intill den gamla gränsen hamnar i Israel. Alltså en befolkningsutväxling där ingen behöver gå från hus och grund. Lieberman ställer dessutom frågan varför hitills alla lösningar handlar om hur många judiska bosättare - även om de är tredje generationen - som måste gå från hus och grund medan alla Israeliska araber skall få fortsätta att bo kvar där de bor i dag. Dvs varför är det ok att judar måste flytta medan om araber måste göra det detta definieras som etnisk rensning? Varför är det självklart att den framtida Palestinska staten skall vare etniskt 100% palestinsk medan det är helt ok att den judiska staten Israel skall dras med en palestinsk minoritet på över 20%?

Men det är ingen tvekan om att de våldsamma demonstrationerna bland de israeliska araberna under kriget mot Hamas fick inte så få israeler att dra öronen åt sig. De israeliska arabernas ledare förklarade sig vid dessa demonstrationer ha sin lojalitet med Hamas i Gaza. Detta och de nämnda stora demonstrationerna under Hamas och PLO flaggor i de israeliska arabiska områdena verkade givetvis till Liebermans bästa.

Saken blir ju inte bättre av att vi under de senaste åren hela tiden blir varse uttalanden av den sort som den arabiske kuturministern i Israels regering gav får så där ett år sedan då han förklarade att han inte kunde sjunga med i nationalsången pga dess judiskt nationella prägel.

Liberman och Israel beiteinu hade redan något tidigare lagt fram ett förslag på att Israeliskt medborgarskap skulle vara avhängigt av att varje person som önskade få israeliskt medborgarskap skulle vara tvungen att avlägga ed på att han-hon erkände Israels lagar och dess rätt att vara en judisk stat. Dvs något som liknar vad som krävs av nya amerikanska medborgare då de får svära på att de kommer att upprätthålla USAs konstitution. Libermans förslag stadgar dessutom att varje person som är född av israeliska föräldrar vid 18 års ålder måste avlägga den ovan nämnda förklaringen för att få fullt medborgarskap. De som ej avlägger den förklaras vara permanenta invånare med rätt att leva i landet men utan rätt att t.ex. delta i parlamentsval.

Förslaget vänder sig klart mot den arabiska minoriteten vars ledare gång på gång öppet i ord och handling ifrågasatt staten Israels rätt att vara en judisk stat, men det är klart att förslaget dessutom kommer att vara ytterst problematiaskt för stora grupper bland de mer extremt ultraortodoxa judiska befolkningsskicken.

I skrivande stund, så där 40 timmar innan vallokalernas öppnande, kan jag endast göra en prognos om valets utgång. Det blir mycket svårt att bilda en ny och stabil regering. Det är alldeles för många som kommer att besluta sig först i valbåset!

Och Gud bevare oss för ett stort terrordåd innan vallokalerna stängs på tisdag kväll

Läs även andra bloggares åsikter om Val i Israel,

DN
DN2
DN3
DN4

SvD
SvD2
SvD3

Sydsvenskan
Sydsvenskan2
Sydsvenskan3

Dagen

VG

DB
DB2

Nyval i Israel - Shas hoppar av koalitionsförhandlingarna

De närmaste 48 timmarna kan komma att bli ytterst dramatiska i det politiska livet i Israel och detta efter att det ultraortodoxa Shas partiet i dag avbröt koalitionsförhandlingarna med Tzipi Livni, Kadima partiets nyvalde ledare.

Tzipi Livni har tidigare meddelat att hon kommer att lämna beslut om bildande av en ny regering eller nyval på söndag, dagen innan Israels parlament återsamlas efter sommarferierna.

Efter Shas medelande har Livni visserligen en möjlighet att bilda en minoritetsregering bestående av Kadima, Arbetar partiet, pensionärspartiet och vänsterpartiet Meretz. En sådan regering, om den ens fick ett första förtroende votum i parlamentet (Knesset) skulle efter alla bedömare bli mycket kortlivad och detta bl.a. beroende på motstånd till en regering med Meretz inom Kadimapartiet. Det cirkulerade redan under eftermiddagen uppgifter om att Livni beslutat sig för omval om Shas inte i sista sekunden ändrade sig.

Hon hade troligtvis uppmuntrats av den väljarundersökning som publicerades av TV-2 på fredagskvällen. Enligt denna undersökning skulle Kadima få 31 mandat, Likud under Bibbi Natanyahus ledning 29. Arbetarpartiet skulle rasa från 19 till 12 mandat. Israel beiteinu, ett högerinriktat parti som till stor del bygger på ryska invandrares röster men som sakta men säkert får mer och mer stöd från infödda israeler, 11 mandat. Shas skulle gå ned från 11 till 9.

Detta var den första publicerades undersökningen enligt vilken Likud inte skulle vinna stort. Den visar också att Livni lyckats fånga upp ett stöd som man tidigare varit helt övertygad om att hon inte skulle få. Arbetarpartiets nedgång var väntad och många israeler gladdes nog över att Shas går ned. Allt detta kan som sagt kastas omkull inom några timmar beroende på om Shas ändrar sig men i så fall har de att göra med en Livni som fått inte så lite vind i seglen.

DN,


Läs även andra bloggares åsikter om Tzipi Livni