President Asads cyniska användande av palestinierna i Syrien

Den syriske presidenten Bashar Asad känner att marken gungar under fötterna på honom. Inte nog med att delar av den Alawitiska folkgruppen vilken han tillhör börjar ifrågasätta hans politik, men även inom hans familj börjar man ifrågasätta om den hårdföra politiken mot verkligen står i överensstämmelse med gruppens och familjens reella intressen.

Troligtvis på grund av detta gjorde han ett försök att avleda intresset till den palestinsk-israeliska frågan genom att använda sig av de palestinska flyktingarnas längtan att få komma tillbaka till det "Palestina" de av många olika anledningar lämnat under det Israeliska frihetskriget 1947-1949. I och för sig ett gammalt beprövat trick i arabiska politik.

Med hjälp av den syriska armen transporterades på årsdagen av staten Israels utropande (15051948 enligt den gregorianska kalendern) hundratals invånare från två flyktingläger i närheten av Damaskus i bussar till gränsen mellan Syrien och Israel på Golanhöjderna. Ett mindre antal av dem lyckades ta sig över gränsen innan de blev stoppade av israeliska säkerhetsstyrkor. (Se mina bloggposter från den16052011 och den 04062011)

På årsdagen (05062011) av sexdagarskriget gjorde de syriska myndigheterna ett nytt försök. Denna gång var den israeliska armen beredd på vad som skulle ske. Förbanden hade fått order om att inte låta de av Syrien sända palestinierna ta sig över den internationella gränsen mellan Israel och Syrien.

Resultatet av de syriskt inspirerade aktionen blev att enligt syriska uppgifter 20 demonstranter dödads genom eldgivning från den israeliska sidan eller av de landminor som finns utlagda längs gräns stängslet.

Aktionen var organiserad av "The Popular Front for Liberation of Palestine - General Command, PFLP - GC. Denna organisation står under faktiskt befäl av den syriska underrättelsetjänsten och kan ses som en del av den syriska statsapparaten.

Redan innan begravningarna dagen efter i flyktinglägret Yarmuk hade uppgifterna om hur demonstranterna mött sitt öde, utan att de uppnått några som helst av de mål som satts upp för aktionen, spritt sig som en löpeld i lägret. Ilskan hos de anhöriga till de som dödats vände sig inte mot Israel utan mot de som sänt dem i döden.

Det började med verbala sammanstötningar vid begravningarna av dödsoffren mellan dessas familjer och representanter för PFLP - GC. Dessa utvecklade sig snabbt till knivslagsmål. Efter en kort tid anföll folkmassan PFLP - GCs kontor i lägret och stack dem i brand. Som svar på detta öppnade medlemmar av PFLP-GC eld mot demonstranterna i vilka enligt uppgift 14 dödades och mer än 100 sårades.

Den syriska ledningen försök att avleda intresset till den israelisk - palestinska konflikten hade slagit bakut och den syriska presidenten hade nu dragit på sig även palestiniernas ilska.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Syrien, Palestina flyktingar, PFLP - GC,

DN, DN2,
SvD, SvD2, SvD3,
Sydsvenskan,
Dagen,
SVT,
VG, VG2,

Början på en mardröm?

Dagens händelser utlösta av palestiniernas "firande" av den s.k. Nakba dagen d.v.s. den 15 maj, datumet för staten Israels utropande enligt den allmänna tideräkningen får en att bli något mellan ytterst betänksam till skräckslagen. Om man sedan fredsprocessen mellan Israel och palestinierna startade 1993 diskuterat olika lösningar för att ge det israeliska och det palestinska folken politiskt självbestämmande inom ett område omfattande Israel med 1967 års gränser, Västbanken och Gazaremsan så var rubriken för dagens palestinska aktion en total och geografiskt exakt rätt att återvända till de platser som de av olika orsaker lämnat under vad som i Israel kallas "Det israeliska frihetskriget".

Problemet med palestinaflyktingarna har legat som en skugga över alla fredsprocessens turer men man har hittills utgått från att om man lyckas komma överens om allt annat så skulle man också finna en lösning på problemet utan att Israel skulle behöva gå med på att ta emot mer än en ytterst liten del - om ens det - av dem inom sitt område.

Men nu - inspirerat av den arabiska folkliga revolten eller ej - har det med hjälp av Facebook skett ett uppvaknande hos stora grupper av den palestinska befolkningen på Västbanken och i Syrien, Libanon och Jordanien i riktning mot att kräva att alla palestinaflyktingar och deras avkomlingar skulle få rätt att återvända till de platser de lämnade 1947-49. Detta skulle innebära slutet på den Israeliska staten vilket ur palestiniernas synvinkel enbart vore en fördel. Det är dock inte helt säkert att alla israeliska araber skulle personligen uppskatta en sådan lösning även om de inte skulle framföra sin åsikt öppet.

Palestinierna vet att de inte med väpnat våld kan och till synes ej under överskådlig framtid tvinga Israel till en sådan lösning. Därför har man nu blåst liv i en inte helt ny tanke som i dagens internationella anda till synes kan vara en framkomlig väg för dem. Ideen går ut på att låta tusentals eller enligt vissa källor hundratusentals palestinier män, kvinnor och barn samlas vid de israeliska gränserna och börja gå mot Israel. Den israeliska militären och polisen kommer att ställas inför ett moraliskt närmast oöverkomligt problem att med våld hindra dem riva ned gränsstängslet och gå vidare, detta till trotts att enligt internationell rätt de har rätt att öppna eld mot dem (palestinierna). Denna rätt är absolut när det gäller de libanesiska och syriska "gränserna" då det råder ett krigstillstånd mellan Israel och dessa två stater.

Panoramat är en total "no win" situation för Israel då alternativen antingen är att palestinaflyktingarna kommer tillbaka eller att det israeliska självförsvarsvåldet- dödandet av hundratals civila palestinier - som kommer att föra med sig uppror bland den palestinska befolkningen på Västbanken och bland de israeliska araberna. Detta alldeles frånsett att det också troligtvis leder till ett militärt ingripande från ett antal arabstater samt Hizbollah och Hamas. Även om Israel kommer att "vinna" kriget så skulle detta att ske till ett oöverskådligt mänskligt och materiellt pris.

Söndagens (1505) palestinska aktioner var i princip av två olika modeller. Den vid den libanesiska gränsen - mitt emot kibbutz Avivim - var numerärt liten då de libanesiska myndigheterna gjort stora ansträngningar att hindra demonstranter att närma sig gränsområdet till Israel. Enligt vissa uppgifter hade även Hizbollah en återhållande roll i sammanhanget. I själva gränsområdet såg den libanesiska armeen tillsammans med UNIFIL styrkor till att de palestinska demonstranterna inte överskred gränsen. Den israeliska armeen öppnade eld över huvudena på de palestinier som närmade si gränsen för mycket. Israel och Libanon hade samordnat sina militära aktioner genom UNIFIL. Enligt libanesiska uppgifter dödades ca 10 demonstranter av israelisk militär medan Israel påstår att det skett pga libanesisk eldgivning.

Om den libanesiska armen aktivt förhindrade att situationen blev kritisk så spelade den syriska militärledningen en helt annan roll och detta med all sannolikhet i samordning med den syriska politiska ledningen. Några tusental personer transporterades helt obehindrat i bussar från två palestinska flyktingläger i Damaskus närhet till den Syrisk-Israeliska gränsen på Golanhöjderna mitt emot den drusiska staden Magjdal Shams. Hur upptagen den syriska armeen än är av att slå ner civila demonstrationer runt om i Syrien kan ett så stort antal palestinier inte åka med "chatrade" bussar hela vägen till den israeliska gränsen utan att bli stoppade i armeevägspärrar och utan att det sker med åtminstone den högsta armeeledningens goda minne.

Från israeliskt håll hade man inte väntat sig att syrierna skulle tillåta palestinska provokationer mot Israel och blev därför"tagna på sängen" när ett tusental palestinier - män, kvinnor och barn - satte sig i rörelse i riktning mot gränsstängslet. Väl framme vid det kunde den lilla israeliska styrkan på platsen inte hindra palestinierna att riva ned stängslet på ett par ställen och börja gå de 400 meterna till Magjdal Shams. Huvuddelen av dem hindrades dock av den israeliska armeens eldgivning vilken dödade en och skadade ca 35 palestinier. De som kom fram till staden stannade där intills de lämnade efter förhandlingar. Att det inte skedde med våld berodde till stor del på att den israeliske premiärministern beordrat att man skulle visa en stor återhållsamhet när det gällde åtgärder i själva Magjdal Shams. Enligt obekräftade uppgifter blev minst en israelisk soldat sårad av syrisk eldgivning.

Vad som hände vid den Syriska gränsen var en allvarlig underrättelse miss. Man borde kunna kräva av den militära underrättelsetjänsten att den inte skulle missa helt öppna upprop på Facebook och även om man i dessa inte specificerat området mitt emot Magjdal Shams så borde man insett att det var en mycket känslig plats.

Det krävs nu att militärledningen på allvar tar i tu med frågan hur man skall förhindra att palestinska demonstranter och andra intresserade att i framtiden kränka den Israeliska statens territorium.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Palestinier, Palestina flyktingar, Libanon, Syrien,

DN, DN2,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4,
Sydsvenskan,
Dagen,
SVT,
VG,

Kommer Al Qaeda ta över Jemen och flytta sitt centrum från Afghanstan?

Det kan tyckas att i dag ta upp situationen i Jemen är att bortse från vad som händer i Libyen och Syrien. Frågan är om det i grund och botten inte är ytterst kortsynt att resonera så. Vi får inte bli förblindade av medias koncentration på det blodiga inbördeskriget i Libyen och och den syriska regimens slakt av de regimfientliga demonstranterna. Det är rått sett "sexiga" nyheter som inte ens de ansvariga politikerna i USA och Europa kan låta bli att influeras av. Man kan dessutom allvarligt fråga sig om det fanns en grundläggande analys av situationen samt allvarligt genomtänkta målsättningar för den militära NATO insatsen. Men hur allvarligt läget än är i Libyen och Syrien får vi inte blunda för de mycket stora geo politiska riskerna för vad som mycket väl kan komma att hända i Jemen.

Ingen normal invånare i demokratiska eller mindre demokratiska länder kan annat än önska att den nuvarande Jemenitiske presidenten - Ali Abdulla Salah - och hans regim snarast förpassas till historiens sophög. Men världens ansvariga politiska ledare måste se till att att det sker på ett sådant sätt att Al Qaeda genom sin lokala avdelning - Al Qaeda in the Arabian Peninsula (AQAP) - inte tar över makten i landet. Jemens geografiska läge är oerhört mycket viktigare än Afghanistans.

Det räcker med att påpeka att den som har makten i Jemen kan efter sitt tycke stänga och öppna Bab el Mandeb sundet för sjöfart från Indiska Oceanen till Röda Havet och därmed vidare till Medelhavet med allt vad detta innebär. Dessutom och det är inte mindre viktigt, Jemens norra granne, Saudi Arabien, är världens största råoljeproducent.

Det är ingen hemlighet att personer som har ansvaret för de övergripande geopolitiska analyserna i de ledande västländerna redan har mardrömmar inför en situation då Al Qaeda flyttar sin central från Afghanistan till Jemen, men frågan är hur många ledande politiker är eller vill vara medvetna om problemet, som ju definitivt inte tilldrar sig något större internationellt mediaintresse och därmed inte ger speciellt mycket poäng på rating skalan.

Kunskapen om det jemenitiska samhället, dess historia och politiska system står knappast på en hög nivå i omvärlden, åtminstone inte i den icke arabiska. Detta innebär att det föreligger stor risk att den jemenitiska krisen kan bli behandlad på ett sätt som allvarligt kommer att föra med sig geopolitiska skador för den demokratiska världen och för de som i mindre demokratiska områden stävar efter ett liv i ett sympatiskare samhälle.

I stället för att personligen ge en analys av det jemenitiska samhällets historia och politiska system kommer jag här nedan klippa in en artikel som den 21 april 2011 publicerades av tankesmedjan Stratfor. Publiceringen sker med tillstånd av Stratfor.

Islamist Militancy in a Pre- and Post-Saleh Yemen

By Reva Bhalla

Nearly three months have passed since the Yemeni capital, Sanaa, first saw mass demonstrations against Yemeni President Ali Abdullah Saleh, but an exit from the current stalemate is still nowhere in sight. Saleh retains enough support to continue dictating the terms of his eventual political departure to an emboldened yet frustrated opposition. At the same time, the writ of his authority beyond the capital is dwindling, which is increasing the level of chaos and allowing various rebel groups to collect arms, recruit fighters and operate under dangerously few constraints.

The prospect of Saleh’s political struggle providing a boon to al Qaeda in the Arabian Peninsula (AQAP) is understandably producing anxiety in Washington, where U.S. officials have spent the past few months trying to envision what a post-Saleh Yemen would mean for U.S. counterterrorism efforts in the Arabian Peninsula.

While fending off opponents at home, Saleh and his followers have been relying on the “me or chaos” tactic abroad to hang onto power. Loyalists argue that the dismantling of the Saleh regime would fundamentally derail years of U.S. investment designed to elicit meaningful Yemeni cooperation against AQAP or, worse, result in a civil war that will provide AQAP with freedom to hone its skills. Emboldened by the recent unrest, a jihadist group called the Abyan-Aden Islamic Army launched a major raid on a weapons depot in Jaar in late March, leading a number of media outlets to speculate that the toppling of the Saleh regime would play directly into the hands of Yemen’s jihadists.

Meanwhile, the opposition has countered that the Yemeni jihadist threat is a perception engineered by Saleh to convince the West of the dangers of abandoning support for his regime. Opposition figures argue that Saleh’s policies are what led to the rise of AQAP in the first place and that the fall of his regime would provide the United States with a clean slate to address its counterterrorism concerns with new, non-Saleh-affiliated political allies. The reality is likely somewhere in between.

The Birth of Yemen’s Modern Jihadist Movement

The pervasiveness of radical Islamists in Yemen’s military and security apparatus is no secret, and it contributes to the staying power of al Qaeda and its offspring in the Arabian Peninsula. The root of the issue dates back to the Soviet-Afghan war, when Osama bin Laden, whose family hails from the Hadramawt region of the eastern Yemeni hinterland, commanded a small group of Arab volunteers under the leadership of Abdullah Azzam in the Islamist insurgency against the Soviets through the 1980s. Yemenis formed one of the largest contingents within bin Laden’s Arab volunteer force in Afghanistan, which meant that by 1989, a sizable number of battle-hardened Yemenis returned home looking for a new purpose.

They did not have to wait long. Leading the jihadist pack returning from Afghanistan was Tariq al Fadhli of the once-powerful al Fadhli tribe based in the southern Yemeni province of Abyan. Joining al Fadhli was Sheikh Abdul Majid al Zindani, the spiritual father of Yemen’s Salafi movement and one of the leaders of the conservative Islah party (now leading the political opposition against Saleh). The al Fadhli tribe had lost its lands to the Marxists of the Yemeni Socialist Party (YSP), which had ruled South Yemen with Soviet backing throughout the 1980s while North Yemen was ruled with Saudi backing. Al Fadhli, an opportunist who tends to downplay his previous interactions with bin Laden, returned to his homeland in 1989 (supposedly with funding from bin Laden) with a mission backed by North Yemen and Saudi Arabia to rid the south of Marxists. He and his group set up camp in the mountains of Saada province on the Saudi border and also established a training facility in Abyan province in South Yemen. Joining al Fadhli’s group were a few thousand Arabs from Syria, Egypt, Saudi Arabia and Jordan who had fought in Afghanistan and faced arrest or worse if they tried to return home.

When North and South Yemen unified in 1990 following the collapse of the Soviet Union, Yemen’s tribal Salafists, still trying to find their footing, were largely pushed aside as the southern Marxists became part of the new Republic of Yemen, albeit as subjugated partners to the north. Many within the Islamist militant movement shifted their focus to foreign targets — with an eye on the United States — and rapidly made their mark in December 1992, when two hotels were bombed in the southern city of Aden, where U.S. soldiers taking part in Operation Restore Hope in Somalia were lodged (though no Americans were killed in the attack). A rocket attack against the U.S. Embassy in January 1993 was also attempted and failed. Though he denied involvement in the hotel attacks, al Fadhli and many of his jihadist compatriots were thrown in jail on charges of orchestrating the hotel bombings as well as the assassination of one of the YSP’s political leaders.

But as tensions intensified between the north and the south in the early 1990s, so did the utility of Yemen’s Islamist militants. Yemeni President Ali Abdullah Saleh brokered a deal in 1993 with al Fadhli in which the militant leader was released from jail and freed of all charges in exchange for his assistance in defeating the southern socialists, who were now waging a civil war against the north. Saleh’s plan worked. The southern socialists were defeated and stripped of much of their land and fortunes, while the jihadists who made Saleh’s victory possible enjoyed the spoils of war. Al Fadhli, in particular, ended up becoming a member of Saleh’s political inner circle. In tribal custom, he also had his sister marry Brig. Gen. Ali Mohsen al-Ahmar, a member of the president’s Sanhan tribe in the influential Hashid confederation and now commander of Yemen’s northwestern military division and 1st Armored Brigade. (Mohsen, known for his heavily Islamist leanings, has been leading the political standoff against Saleh ever since his high-profile defection from the regime March 24.)

The Old Guard Rises and Falls

Saleh’s co-opting of Yemen’s Islamist militants had profound implications for the country’s terrorism profile. Islamists of varying ideological intensities were rewarded with positions throughout the Yemeni security and intelligence apparatus, with a heavy concentration in the Political Security Organization (PSO), a state security and intelligence agency. The PSO exists separately from the Ministry of Interior and is supposed to answer directly to the president, but it has long operated autonomously and is believed to have been behind a number of large-scale jailbreaks, political assassinations and militant operations in the country. While the leadership of the PSO under Ghaleb al Ghamesh has maintained its loyalty to Saleh, the loyalty of the organization as a whole to the president is highly questionable.

Many within the military-intelligence-security apparatus who fought in the 1994 civil war to defeat South Yemen and formed a base of support around Saleh’s presidency made up what is now considered the “old guard” in Yemen. Interspersed within the old guard were the mujahideen fighters returning from Afghanistan. Leading the old guard within the military has been none other than Mohsen, who, after years of standing by Saleh’s side, has emerged in the past month as the president’s most formidable challenger. Mohsen, whose uncle was married to Saleh’s mother in her second marriage, was a stalwart ally of Saleh throughout the 1990s. He played an instrumental role in protecting Saleh from coup attempts early on in his political reign and led the North Yemen army to victory against the south in the 1994 civil war. Mohsen was duly rewarded with ample military funding and control over Saada, al-Hudaydah, Hajja, Amran and Mahwit, surpassing the influence of the governors in these provinces.

While the 1990s were the golden years for Mohsen, the 21st century brought with it an array of challenges for the Islamist sympathizers in the old guard. Following the 2000 bombing of the USS Cole, Saleh came under enormous pressure from the United States to crack down on al Qaeda operatives and their protectors in Yemen, both within and beyond the bounds of the state. Fearful of the political backlash that would result from U.S. unilateral military action in Yemen and tempted by large amounts of counterterrorism aid being channeled from Washington, Saleh began devising a strategy to gradually marginalize the increasingly problematic old guard.

These were not the only factors driving Saleh’s decision, however. Saleh knew he had to prepare a succession plan, and he preferred to see the next generation of Saleh men at the helm. Anticipating the challenge he would face from powerful figures like Mohsen and his allies, Saleh shrewdly created new and distinct security agencies for selected family members to run under the tutelage of the United States with the those agencies run by formidable members of the old guard. Thus the “new guard” was born.

The Rise of Saleh’s Second-Generation New Guard

Over the course of the past decade, Saleh has made a series of appointments to mark the ascendancy of the new guard. Most important, his son and preferred successor, Ahmed Ali Saleh, became head of the elite Republican Guard (roughly 30,000-plus men) and Special Operations Forces. Ahmad replaced Saleh’s half-brother, Ali Saleh al-Ahmar, as chief of the Republican Guard, but Saleh made sure to appease Ali by making him Yemen’s defense attache in Washington, followed by appointing him to the highly influential post of chief of staff of the supreme commander of the Armed Forces and supervisor to the Republican Guard.

The president also appointed his nephews — the sons of his brother Muhammad Abdullah Saleh (now deceased) — to key positions. Yahya became chief of staff of the Central Security Forces and Counter-Terrorism Unit (roughly 50,000 plus); Tariq was made commander of the Special Guard, which effectively falls under the authority of Ahmed’s Republican Guard; and Ammar became principal duty director of the National Security Bureau (NSB). Moreover, nearly all of Saleh’s sons, cousins and nephews are evenly distributed throughout the Republican Guard.

Each of these agencies received a substantial amount of money as U.S. financial aid to Yemen increased from $5 million in 2006 to $155 million in 2010. This was expected to rise to $1 billion or more over the next several years, but Washington froze the first installment in February when the protests broke out. Ahmed’s Republican Guard and Special Operations Forces worked closely with U.S. military trainers in trying to develop an elite fighting force along the lines of Jordan’s U.S.-trained Fursan al Haq (Knights of Justice). The creation of the mostly U.S.-financed NSB in 2002 to collect domestic intelligence was also part of a broader attempt by Saleh to reform all security agencies to counter the heavy jihadist penetration of the PSO.

Meanwhile, Mohsen watched nervously as his power base flattened under the weight of the second-generation Saleh men. One by one, Mohsen’s close old-guard allies were replaced: In 2007, Saleh sacked Gen. Al Thaneen, commander of the Republican Guard in Taiz. In 2008, Brig. Gen. Mujahid Gushaim replaced Ali Sayani, the head of military intelligence (Ali Sayani’s brother, Abdulmalik, Yemen’s former defense minister, was one of the first generals to declare support for the revolt against Saleh). The same year, Gen. Al Thahiri al Shadadi was replaced by Brig Gen. Mohammed al Magdashi as commander of the Central Division; Saleh then appointed his personal bodyguard, Brig. Gen. Aziz Mulfi, as chief of staff of the 27th mechanized brigade in Hadramawt. Finally, in early 2011, Saleh sacked Brig. Gen. Abdullah Al Gadhi, commander of Al Anad Base that lies on the axis of Aden in the south and commander of the 201st mechanized brigade. As commander of the northwestern division, Mohsen had been kept busy by an al-Houthi rebellion that ignited in 2004, and he became a convenient scapegoat for Saleh when the al-Houthis rose up again in 2009 and began seizing territory, leading to a rare Saudi military intervention in Yemen’s northern Saada province.

Using the distraction and intensity of the al-Houthi rebellion to weaken Mohsen and his forces, Saleh attempted to move the headquarters of Mohsen’s 1st Armored Brigade from Sanaa to Amran just north of the capital and ordered the transfer of heavy equipment from Mohsen’s forces to the Republican Guard. While Saleh’s son and nephews were on the receiving end of millions of dollars of U.S. financial aid to fight AQAP, Mohsen and his allies were left on the sidelines as the old-guard institutions were branded as untrustworthy and thus unworthy of U.S. financing. Mohsen also claims Saleh tried to have him killed at least six times. One such episode, revealed in a WikiLeaks cable dated February 2010, describes how the Saleh government allegedly provided Saudi military commanders with the coordinates of Mohsen’s headquarters when Saudi forces were launching airstrikes on the al-Houthis. The Saudis aborted the strike when they sensed something was wrong with the information they were receiving from the Yemeni government.

Toward the end of 2010, with the old guard sufficiently weakened, Saleh was feeling relatively confident that he would be able to see through his plans to abolish presidential term limits and pave the way for his son to take power. What Saleh didn’t anticipate was the viral effect of the North African uprisings and the opportunity they would present to Mohsen and his allies to take revenge and, more important, make a comeback.

(click here to enlarge image)

An Old Guard Revival?

Mohsen, 66 years old, is a patient and calculating man. When thousands of Yemenis took to the streets of Sanaa in late March to protest against the regime, his 1st Armored Brigade, based just a short distance from the University of Sanaa entrance where the protesters were concentrated, deliberately stood back while the CSF and Republican Guard took the heat for increasingly violent crackdowns. In many ways, Mohsen attempted to emulate Egyptian Field Marshal Mohamed Hussein Tantawi in having his forces stand between the CSF and the protesters, acting as a protector of the pro-democracy demonstrators in hopes of making his way to the presidential palace with the people’s backing. Mohsen continues to carry a high level of respect among the Islamist-leaning old guard and, just as critically, maintains a strong relationship with the Saudi royals.

Following his March 24 defection, a number of high-profile military, political and tribal defections followed. Standing in league with Mohsen is the politically ambitious Sheikh Hamid al-Ahmar, one of the 10 sons of the late Abdullah bin Hussein al-Ahmar, who ruled the Hashid confederation as the most powerful tribal chieftain in the country and was also a prominent leader of the Islah political party. (Saleh’s Sanhaan tribe is part of the Hashid confederation as well.) Hamid is a wealthy businessman and vocal leader of the Islah party, which dominates the Joint Meeting Parties (JMP), an opposition coalition. The sheikh who, like Mohsen, has a close relationship with the Saudi royals, has ambitions to replace Saleh and has been responsible for a wave of defections from within the ruling General People’s Congress, nearly all of which can be traced back to his family tree. In an illustration of Hamid’s strategic alliance with Mohsen, Hamid holds the position of lieutenant colonel in the 1st Armored Brigade. This is a purely honorary position but provides Hamid with a military permit to expand his contingent of body guards, the numbers of which of recently swelled to at least 100.

Together, Mohsen and Sheikh Hamid have a great deal of influence in Yemen to challenge Saleh, but still not enough to drive him out of office by force. Mohsen’s forces have been gradually trying to encroach on Sanaa from their base in the northern outskirts of the capital, but forces loyal to Saleh in Sanaa continue to outman and outgun the rebel forces.

Hence the current stalemate. Yemen does not have the luxury of a clean, geographic split between pro-regime and anti-regime forces, as is the case in Libya. In its infinite complexity, the country is divided along tribal, family, military and business lines, so its political future is difficult to chart. A single family, army unit, village or tribe will have members pledging loyalty to either Saleh or the revolution, providing the president with just enough staying power to deflect opposition demands and drag out the political crisis.

Washington’s Yemen Problem

The question of whether Saleh stays or goes is not the main topic of current debate. Nearly every party to the conflict, including the various opposition groups, Saudi Arabia, the United States and even Saleh himself, understand that the Yemeni president’s 33-year political reign will end soon. The real sticking point has to do with those family members surrounding Saleh and whether they, too, will be brought down with the president in a true regime change.

This is where the United States finds itself in a particularly uncomfortable spot. Yemen’s opposition, a hodgepodge movement including everything from northern Islamists to southern socialists, are mostly only united by a collective aim to dismantle the Saleh regime, including the second-generation Saleh new guard that has come to dominate the country’s security-military-intelligence apparatus with heavy U.S.-backing.

The system is far from perfect, and counterterrorism efforts in Yemen continue to frustrate U.S. authorities. However, Saleh’s security reforms over the past several years and the tutelage the U.S. military has been able to provide to these select agencies have been viewed as a significant sign of progress by the United States, and that progress could now be coming under threat.

Mohsen and his allies are looking to reclaim their lost influence and absorb the new-guard entities in an entirely new security set-up. For example, the opposition is demanding that the Republican Guard and Special Forces be absorbed into the army, which would operate under a general loyal to Mohsen (Mohsen himself claims he would step down as part of a deal in which Saleh also resigns, but he would be expected to assume a kingmaker status), that the CSF and CTU paramilitary agencies be stripped of their autonomy and operationally come under the Ministry of Interior and that the newly created NSB come under the PSO. Such changes would be tantamount to unraveling the past decade of U.S. counterterrorism investment in Yemen that was designed explicitly to raise a new generation of security officials who could hold their own against the Islamist-leaning old guard. This is not to say that Mohsen and his allies would completely obstruct U.S. counterterrorism efforts. Many within the old guard, eager for U.S. financial aid and opposed to U.S. unilateral military action in Yemen, are likely to veer toward pragmatism in dealing with Washington. That said, Mohsen’s reputation for protecting jihadists operating in Yemen and his poor standing with Washington would add much distrust to an already complicated U.S.-Yemeni relationship.

Given its counterterrorism concerns and the large amount of U.S. financial aid flowing into Yemen in recent years, Washington undoubtedly has a stake in Yemen’s political transition, but it is unclear how much influence it will be able to exert in trying to shape a post-Saleh government. The United States lacks the tribal relationships, historical presence and trust to deal effectively with a resurgent old guard seeking vengeance amid growing chaos.

The real heavyweight in Yemen is Saudi Arabia. The Saudi royals have long viewed their southern neighbor as a constant source of instability in the kingdom. Whether the threat to the monarchy emanating from Yemen drew its roots from Nasserism, Marxism or radical Islamism, Riyadh deliberated worked to keep the Yemeni state weak while buying loyalties across the Yemeni tribal landscape. Saudi Arabia shares the U.S. concern over Yemeni instability providing a boon to AQAP. The Saudi royals, who are reviled by a large segment of Saudi-born jihadists in AQAP operating from Yemen, are a logical target for AQAP attacks that carry sufficient strategic weight to shake the oil markets and the royal regime, especially given the current climate of unrest in the region. Moreover, Saudi Arabia does not want to deal with a dramatic increase in the already regular spillover of refugees, smugglers and illegal workers from Yemen should civil war ensue.

At the same time, Saudi Arabia and the United States may not entirely see eye to eye in how to manage the jihadist threat in Yemen. The Saudis have maintained close linkages with a number of influential Islamist members within the old guard, including Mohsen and jihadists like al Fadhli, who broke off his alliance with Saleh in 2009 to lead the Southern Movement against the regime. The Saudis are also more prone to rely on their jihadist allies from time to time in trying to snuff out more immediate threats to Saudi interests.

For example, Saudi Arabia’s current concern regarding Yemen centers not on the future of Yemen’s counterterrorism capabilities but on the al-Houthi rebels in the north, who have wasted little time in exploiting Sanaa’s distractions to expand their territorial claims in Saada province. The al-Houthis belong to the Zaydi sect, considered an offshoot of Shiite Islam and heretical by Wahhabi standards. Riyadh fears Houthi unrest in Yemen’s north could stir unrest in Saudi Arabia’s southern provinces of Najran and Jizan, which are home to the Ismailis, also an offshoot of Shiite Islam. Ismaili unrest in the south could then embolden Shia in Saudi Arabia’s oil-rich Eastern Province, who have already been engaged in demonstrations, albeit small ones, against the Saudi monarchy with heavy Iranian encouragement. Deputy AQAP leader Saad Ali al Shihri’s declaration of war against the al-Houthi rebels on Jan. 28 may have surprised many, but it also seemed to play to the Saudi agenda in channeling jihadist efforts toward the al-Houthi threat.

The United States has a Yemen problem that it cannot avoid, but it also has very few tools with which to manage or solve it. For now, the stalemate provides Washington with the time to sort out alternatives to the second-generation Saleh relatives, but that time also comes at a cost. The longer this political crisis drags on, the more Saleh will narrow his focus to holding onto Sanaa, while leaving the rest of the country for the al-Houthis, the southern socialists and the jihadists to fight over. The United States can take some comfort in the fact that AQAP’s poor track record of innovative yet failed attacks has kept the group in the terrorist minor leagues. With enough time, resources and sympathizers in the government and security apparatus, however, AQAP could find itself in a more comfortable spot in a post-Saleh scenario, likely to the detriment of U.S. counterterrorism efforts in the Arabian Peninsula.

Islamist Militancy in a Pre- and Post-Saleh Yemen is republished with permission of STRATFOR.

Jemen är än i dag i grunden ett traditionellt arabiskt samhälle och därför måste man finna lösningar som kan accepteras där och inte slaviskt försöka använda modeller som är anpassade efter de franska och amerikanska revolutionernas ide arv. Detta gäller i hög grad även Libyen men i något mindre grad Egypten och Tunisien. Enligt arabisk tradition kommer förändringarna att ta lång tid. Glöm inte att i både Egypten och Tunisien militären styr och man ser ännu inget slut på detta (trotts att saken livligt debatteras).

Inte så få av artiklarna om det civila arabiska upproret västerländska media verkar färgade av författarens egna "politically correct" åsikter. Därför blir man i viss mån förvånad när man snubblar över en som Anthony Loyd skrev den 20 april 2011 i tidskriften Prospect (nätupplagan) under rubriken "The Revolution Unravels". Loyd beskriver händelser som han bevittnat i Bengazi (rebellernas huvudfäste i Libyen). För en som har bott snart 40 år i Mellanöstern låter Loyds reportage helt troligt. Man kan inte heller bortse från att Al Qaeda Islamic Magreb (AQIM) har en allt annat en svag ställning i de östra delarna av Libyen.

Sent på kvällen den 23 april dök det upp uppgifter i media att den jemenitiske presidenten Ali Abdulla Saleh hade gått med på ett medlingsförslag från gulfstaterna som skulle innebära att han skulle avgå om en månad och överlämna presidentmakten till den nuvarande vise presidenten. Han och hans familj skulle få frihet från åtal. Enligt vissa uppgifter har presidenten enbart muntligt gått med på förslaget. Den jemenitiska oppositionen uppges dock ej vilja gå med på åtalsfrihet samt upprättande av en nationell samlingsregering.

Läs även andra bloggares åsikter om Jemen, Egypten, Tunisien, Libyen, Syrien, Arabvärlden, Al Qaeda, Al Qaida, Al Qaeda Arabian Peninsula, Al Qaeda Islamic Magreb,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3,
Dagen, Dagen2, Dagen3,
SVT, SVT2,
VG, VG2, VG3, VG4,

Lite reflektioner rörande det civila upproret i Arabvärlden

När det civila upproret i Arabvärlden startade i Tunisien och Egypten för några månader sedan jämfördes det ofta i svenska media med frihetsprocessen i Östeuropa i slutet på 1980- och början av 1990 talet. Detta visade bara den enorma okunnigheten om skillnaderna mellan de arabiska länderna och de östeuropeiska.

Än mer skrämmande var det att sådana kommentarer inte enbart kom från oinformerade journalister utan även från politiker på hög nivå som borde ha vetat bättre.

Kommentatorerna bortsåg från eller var okunniga om att till skillnad från de flesta före detta satellitstaterna i Östeuropa de arabiska länderna inte hade någon tidigare demokratisk eller åtminstone kvasidemokratisk tradition som kunde bli en grund att bygga på.

Ta t.ex den ledande arabstaten Egypten som exempel. Från och med den andra halvan av 1800-talet var Egypten en del av den brittiska intressesfären i Mellanöstern och först i början av 1950-talet kan man tala om en självständig egyptisk stat. Denna var dock i realiteten en militärdiktatur eller åtminstone en av militären styrd stat (under Naguib, Nasser, Sadat och Mubarak) från 1952 tills Mubarks fall i början av 2011. Det var aldrig fråga om några fria demokratiska val, och den största reella oppositionsgruppen var det Muslimska brödraskapet som aktivt och med uppenbart odemokratiska metoder förföljdes av den egyptiska militär regimen.

Som om avsaknaden av en demokratisk tradition inte är en nog allvarlig så finns det ytterligare ytterligare en skillnad, nämligen att de arabiska staterna med undantag av Egypten, Tunisien och Marocko är djupt splittrade (etniskt och/eller religiöst) statsbildningar. Dessutom är en del av arabstaterna som t.ex Libyen enbart ett konglomerat av beduinstammar.

När de östeuropeiska staterna slängde av sig det kommunistiska oket så föll Tjeckoslovakien sönder, visserligen under något så när ordnade förhållanden, i två delar, medan Jugoslavien splittrades under ytterst blodiga inbördes strider i ett antal mindre stater.

Vi får verkligen hoppas att det kommer att finnas arabiska ledare som kommer att ha nog med mod och vision för att undvika blodiga tragedier - tyvärr tyder vad som händer i Syrien, Libyen, Bahrain och Jemen på att det är allt annat än säkert att så blir fallet.

En annan faktor som redan komplicerar utvecklingen är inblandningen av icke arabiska stater i den arabiska sfären. De främsta aktörerna är USA, Frankrike och Iran. De två första har en lång tradition av inblandning i området medan Iran är en mer senkommen aktör men vars intressen i mångt och mycket står i direkt konflikt med USA.

USA har starka geopolitiska intressen i området som t.ex. den saudiarabiska oljan, flottbasen i Bahrain och fri sjöfart i Hormuz sundet, Bab el Madel sundet och Suezkanalen samt att motverka lokalavdelningar av Al Qaeda i Jemen och Nordafrika.

Dessutom för USA en ideologisk linje att verka för demokrati i området. Ideologiskt kan man inte annat än stödja linjen med tyvärr kan en "Full Democracy Now" politik få vanskliga följder som Hizbollahs maktövertagande i Libanon. Vi får inte heller glömma att det muslimska brödraskapet t.ex. i Egypten, som är det bäst organiserade oppositionspartiet i nämnda land ,kan få så många röster i det kommande valet att det bara blir fråga om ett val då brödraskapet knappast kommer att ta risken att förlora ett kommande val. En liknande situation kan komma att uppstå även i andra arabländer.

USAs "Full Democracy Now" politik är dessutom inte konsekvent. Den tillämpades på Tunisien och Egypten, men inte alls på Syrien. Man kan verkligen fråga sig varför USA inte tagit i hårdare mot Bashir Asads massakrer på syriska demonstranter. Det finns rapporter om att Iran instruerat syriska säkerhetsstyrkor hur man effektivast tar sig an regimfientliga demonstranter. Rent geopolitiskt borde det ligga i USAs intresse att den nuvarande syriska administrationen byttes mot en som ställde sig på demonstranternas sida. Med en sådan politik skulle man beröva Iran en lierad stat och dessutom slå in en geografisk kil mellan Iran och det av Hizbollah styrda Libanon.

Det sistnämnda är inte det enda till synes ologiska geo-politiska beslutet som Obama tagit under de sista månaderna. Man har också från amerikanskt håll börjat ta avstånd från den jemenitiska presidenten-diktatorn Ali Abdullah Saleh som hursomhelst har allt svårare att hålla sig kvar vid makten trotts att detta mycket väl kan komma att innebära att de lokala Al Qaeda organisationerna (Al Qaeda Arabian Peninsula - AQAP) får en stark ställning på den arabiska halvön - något som USA hitintills sökt förhindra. Det har även ifrågasats om inte Osama bin Laden redan allvarligt överlagt att flytta Al Qaeda nätverkets centrum från Tora-Bora bergen mellan Afghanistan och Pakistan till Jemen. En sådan utveckling borde ge den amerikanska statsledningen ytterst kalla korar efter ryggen.

Den saudiarabiska oljan är ett måste för USA och det är ytterst tveksamt om Obama kommer att sätta demokrati frågan före den om inte annat för att detta skulle slutligen förhindra honom att bli återvald i nästa presidentval.

Intill att det civila arabiska upproret bröt ut för några månader sedan stödde USA den sunni ledda minoritets regimens diktatoriska styre i Bahrain, (15% sunni muslimer mot 85% shia muslimer i Bahrain). När shia muslimerna i Bahrain, klart uppmuntrade och finansierade av Iran, startade anti regims demonstrationer, så ställdes USA i en ytterst svår ställning då det knappast var förenligt med demokratiideologin att ta ställning för Bahrains regim mot de av Iran stödda demonstranterna. Genom att inte inta en klar ställning för eller emot regimen tappade Obama regimen anseende i alla läger inklusive hos den saudiarabiska ledningen som var allt annat än intresserade av att de revolterande av Iran uppmuntrade shia muslimerna i Bahrain skulle influera sin shia trosfränder som var majoritet i områdena där de stora saudiarabiska oljefälten i östra Saudiarabien låg. Den saudiarabiska ledningen insåg var dess intresse låg och skickade mot amerikansk uppmaning in arme förband i Bahrain för att hjälpa den bahrainska regimen att "återställa ordningen" i landet.

När det gäller Libyen är det mer ett Franskt intresse än ett amerikanskt. Cyniskt sett är det ju lättare att stödja upprorsmännen än Libyens ledare Khaddafi som inte drog sig för att flygbomba upprorsmän såväl som civila i Bengazi då den libyska oljeindustrin är centrerad runt Bengazi. De internationella flygstyrkorna - huvudsakligen europeiska - som för närvarande bekämpar Kadafi gör det inom NATOs ram. Man kan dock allvarligt ifrågasätta hur även toppmoderna flygstyrkor i längden skall fälla utslaget i ett krig som egentligen är ett krig mellan olika beduinstammar. För att få ett avgörande till stånd måste man nog sätta in europeiska markstyrkor.

Hur mycket vi än hoppas på att det civila arabiska upproret skall föra med sig att millioner av araber skall få leva och uppfostra sina barn i öppna och demokratiska samhällen så får vi inte glömma att övergången till sådana samhällen kommer att bli mycket svårare än det var i Östeuropa. Låt mig citera hur Thomas L. Friedman avslutar en utmärkt artikel i New York Times den 12 april 2011. Pray for Germanys. Hope for South Africas. Prepare for Yugoslavias.

Läs även andra bloggares åsikter om Tunisien, Egypten, Arabvärlden, Libyen, Bahrain, USA, Frankrike, Iran, Syrien, Al Qaeda, Al Qaeda Arabian Peninsula, NATO,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7,
Sydsvenskan,
Dagen, Dagen2,
SVT, SVT2, SVT3,
Expressen, Expressen2,
VG, VG2, VG3, VG4,

Syria, Hezbollah and Iran. An Alliance in Flux

I samband med den iranske presidenten Mahmoud Achmadinejads besök i Libanon ansåg jag att det skulle vara värdefullt att ge bloggens läsare tillgång till den av tankesmedjan Stratfor publicerade artikeln som återges nedan. För svenska läsare som ofta ges ytterst grunda framställningar av problemen i Mellanöstern torde det vara intressant att få ta del av en ytterst grundlig framställning av ett av områdets problemkomplex i all dess bysantinska form.

-------------------------------------------------------------------------------------

Syria, Hezbollah and Iran: An Alliance in Flux is republished with permission of STRATFOR.

By Reva Bhalla

Iranian President Mahmoud Ahmadinejad arrived in Beirut on Oct. 13 for his first official visit to Lebanon since becoming president in 2005. He is reportedly returning to the country after a stint there in the 1980s as a young Islamic Revolutionary Guard Corps (IRGC) officer tasked with training Hezbollah in Lebanon’s Bekaa Valley. A great deal of controversy is surrounding his return. Rumors are spreading of Sunni militants attempting to mar the visit by provoking Iran’s allies in Hezbollah into a fight (already the car of a pro-Hezbollah imam who has been defending Ahmadinejad has been blown up), while elaborate security preparations are being made for Ahmadinejad to visit Lebanon’s heavily militarized border with Israel.

Rather than getting caught up in the drama surrounding the Iranian president’s visit, we want to take the opportunity provided by all the media coverage to probe into a deeper topic, one that has been occupying the minds of Iranian, Syrian and Hezbollah officials for some time. This topic is the durability of the Iran-Hezbollah-Syria alliance, which STRATFOR believes has been under great stress in recent months. More precisely, the question is: What are Syria’s current intentions toward Hezbollah?

The Origins of the Alliance

To address this topic, we need to review the origins of the trilateral pact, starting with the formation of an alliance in 1979 between secular Alawite-Baathist Syria and the Islamic Republic of Iran. Ideologically speaking, the Syrian Alawite elite represent an offshoot of Shiite Islam that the Sunnis consider apostate. They found some commonality with the Shiite clerical elite in Tehran, but there were also broader strategic motivations in play. At the time, Syria was on a quest to establish the country’s regional prowess, and it knew that the first steps toward this end had to be taken in Lebanon. From the Syrian point of view, Lebanon is not just a natural extension of Syria; it is the heartland of the Greater Syria province that existed during Ottoman times. Since the days of Phoenicia, what is modern-day Lebanon has been a vibrant trading hub, connecting routes from the east and south to the Mediterranean basin. For Syria to feel like it has any real worth in the region, it must dominate Lebanon.

A civil war that had broken out in Lebanon in 1975 (and lasted through 1990) afforded Syria such an opportunity. The main obstruction to Syria’s agenda at the time, besides Israel, was the Palestine Liberation Organization (PLO) under Yasser Arafat, whose vision for a unified Palestine and whose operations in Lebanon ran counter to Syria’s bid for regional hegemony. The PLO, in fact, was one of the main reasons Syria intervened militarily in Lebanon in 1975 on behalf of its Maronite Christian allies. At the same time, Syria was looking for an ally to undermine the Baathist regime of Saddam Hussein in Iraq, with whom the Syrian Baathists had a deep-seated rivalry. An alliance with Iran would grant Syria some much-needed individuality in a region dominated by the Arab powers Saudi Arabia and Egypt.

Coming off the success of the 1979 Islamic Revolution in Iran and going into what would become a long and bloody war with Iraq, Iran was also looking for a venue to counter the Baathist regime in Baghdad. In addition, Iran was looking to undermine the Pan-Arab vision, establish a presence in the Levant and promote its own Islamic vision of government. In opposition to Israel, Hussein and Arafat, Iran and Syria thus uncovered the roots of an alliance, albeit one that was shifting uneasily between Syrian secularity and Iranian religiosity.

The adoption of Hezbollah by the two unlikely allies in 1982 was what helped bridge that gap. Hezbollah, an offshoot of Amal, the main Shiite political movement at the time, served multiple purposes for Damascus and Tehran. Syria found in Hezbollah a useful militant proxy to contain obstructions to Syrian influence in Lebanon and to compensate for its own military weakness in comparison to Israel. In the broader Syrian strategic vision, Hezbollah would develop into a bargaining chip for a future settlement with Israel once Syria could ensure that Lebanon was firmly within Syria’s grasp and was therefore unable to entertain a peace deal with Israel on its own.

The Iranians saw in Hezbollah the potential to export its Islamic Revolution into the Arab world, a strong binder for its still new and shaky alliance with Syria and a useful deterrent in dealing with adversaries like Israel, the United States and Saudi Arabia. So, Iran and Syria set out to divide their responsibilities in managing this militant proxy. Iran was primarily in charge of bankrolling, training and enforcing the group’s ideological loyalty to Tehran with IRGC assistance. Syria was in charge of creating the conditions for Iran to nurture Hezbollah, mainly by permitting IRGC officers to set up training camps in the Bekaa Valley and by securing a line of supply for weapons to reach the group via Syria.

But the triumvirate did not get off to a very smooth start. In fact, Hezbollah and Syria clashed a number of times in the early 1980s, when Syria felt the group, under Iranian direction, went too far in provoking external intervention (and thus risked drawing Syria into conflict). If Hezbollah was to operate on Syrian territory (as Syria viewed it) in Lebanon, Syria wanted Hezbollah operating on its terms. It was not until 1987, when Syrian troops in Lebanon shot 23 Hezbollah members, that Hezbollah fully realized the importance of maintaining an entente with Syria. In the meantime, Hezbollah, caught between occasionally conflicting Syrian and Iranian agendas, saw that the path to the group’s survival lay in becoming a more autonomous political — as opposed to purely militant — actor in the Lebanese political arena.

A Syrian Setback

The Iran-Hezbollah-Syria alliance operated relatively smoothly through the 1990s as Hezbollah gradually built up its political arm and as Syria kept close watch on the group through its roughly 14,000 troops and thousands of intelligence agents who had remained in Lebanon since the end of the civil war. In 2000, with Iranian and Syrian help, Hezbollah succeeded in forcing Israel to withdraw from Lebanon’s southern Security Zone, an event that greatly boosted Hezbollah’s credentials as a Lebanese nationalist actor.

But fresh challenges to the pact came with the turn of the century. The 2003 U.S. invasion of Iraq, in particular, was a defining moment for both Iran and Syria. The two allies felt enormously uncomfortable with having the world’s most powerful military on their borders, but they were also presented with an immediate opportunity to unseat their mutual archrival, Saddam Hussein. Iran and Syria also had different endgames in mind for a post-Hussein Iraq. Iran used its political, militant and intelligence links to consolidate influence in Iraq through the country’s Shiite majority. In contrast, Syria provided refuge to Iraq’s Sunni Baathists with the aim of extending its sphere of influence in the region through a secularist former-Baathist presence in Baghdad. The Syrians also planned to use those Sunni links later to bargain with the United States for a seat at the negotiating table, thereby affirming Syrian influence in the region.

But before Syria could gain much traction in its plans for Iraq, its agenda in Lebanon suffered a serious setback. On Feb. 14, 2005, a massive car bomb in Beirut killed former Lebanese Prime Minister Rafik al-Hariri, a powerful and vocal opponent of Syrian authority in Lebanon. The bombing is strongly believed to have been orchestrated by elements within the Syrian regime and executed by members of Hezbollah. While a major opponent of the Syrian regime was thereby eliminated, Syria did not anticipate that the death of al-Hariri would spark a revolution in Lebanon (which attracted the support of countries like France and the United States) and end up driving Syrian troops out of Lebanon. The vacuum that Syria left in Lebanon was rapidly filled by Iran (via Hezbollah), which had a pressing need to fortify Hezbollah as a proxy force as war tensions steadily built up in the region over Iran’s nuclear ambitions. Though Syria knew it would only be a matter of time before it would return to Lebanon, it also had a strategic interest in demonstrating to the Israelis and the Americans the costs of Syria’s absence from Lebanon. The regime wanted to show that without a firm Syrian check on Hezbollah, disastrous events like the 2006 summer confrontation between Hezbollah and Israel could occur.

The Syrian Comeback

It has now been more than five and a half years since the al-Hariri assassination, and there is little question that Syria, once again, has reclaimed its hegemonic position in Lebanon. The Syrian intelligence apparatus pervades the country, and Lebanese politicians who dared to speak out against the Syrian regime are now asking for forgiveness. In perhaps the most glaring demonstration of the political tide shifting back toward Damascus, Saad al-Hariri, the son of the slain al-Hariri and Lebanon’s reluctant prime minister, announced in early June that Lebanon had “made a mistake” in making a “political accusation” against Syria for his father’s murder. The message was clear: Syria was back.

That message did not necessarily sit well with Hezbollah and Iran. Syria wants to keep Hezbollah in check, returning to the 1990s model when Syrian military and intelligence could still tightly control the group’s movements and supplies. Iran and Hezbollah have also watched as Syria has used its comeback in Lebanon to diversify its foreign policy portfolio over the past year. Saudi Arabia and Turkey, for example, have been cozying up to Damascus and have quietly bargained with the al Assad regime to place checks on Hezbollah as a way to undermine Iran’s key proxy in the Levant. As long as these regional powers recognize Syria’s authority in Lebanon, Syria is willing to use those relationships to exonerate itself from the al-Hariri assassination tribunal, rake much-needed investment into the Syrian economy and, most important, re-establish itself as a regional power. Syrian President Bashar al Assad’s decision to visit Beirut alongside Saudi King Abdullah was a deliberate signal to Hezbollah and Iran that Syria had options and was not afraid to display them.

This does not mean Syria is ready and willing to sell out its Hezbollah and Iranian allies. On the contrary, Syria derives leverage from maintaining these relationships and acting as the bridge between the Shiite revivalists and the Sunni powers. Syria has illustrated as much in its current mediation efforts among the various Iraqi factions that are torn between Iran on one side and the United States, Saudi Arabia and Turkey on the other. But if we go back to reviewing the core reasons Syria agreed to an alliance with Iran and Hezbollah in the first place, it is easy to see why Hezbollah and Iran still have a lot of reason to be worried.

Syria’s priority in the early 1980s was to achieve suzerainty in Lebanon (done), eliminate the threat posed by Saddam Hussein in Iraq (done) and remove any key obstacles in Lebanon that could challenge Syria’s authority. In the 1970s, that obstacle was the PLO. Today, that obstacle is Hezbollah and its Iranian backers, who are competing for influence in Lebanon and no longer have a good read on Syrian intentions. Hezbollah relies heavily on Syria for its logistical support and knows that its communication systems, for example, are vulnerable to Syrian intelligence. Hezbollah has also grown nervous at the signs of Syria steadily ramping up support for competing militant groups — including the Amal Movement, the Syrian Social Nationalist Party, al-Ahbash, the Nasserites, the Baath Party and the Mirada of Suleiman Franjiyye — to counter Hezbollah’s prowess.

Meanwhile, Iran is seeing one of the key prongs in its deterrent strategy — Hezbollah — grow increasingly vulnerable at a time when Iran is pressed to demonstrate to the United States and Israel that the costs of an attack on its nuclear installation are not worth incurring. The Iranian competition with Syria does not end in Lebanon, either. In Iraq, Syria is far more interested in establishing a secularist government with a former Baathist presence than it is in seeing Baghdad develop into a Shiite satellite for the Iranians.

For now, Syria is adroitly playing both sides of the geopolitical divide in the region, taking care to blend its reassurances toward the alliance and its primary negotiating partners in Saudi Arabia with threats of the destabilization that could erupt should Syria’s demands go ignored. Syria, for example, has made clear that in return for recognition of its authority in Lebanon it will prevent Hezbollah from laying siege on Beirut, whether they are ordered to do so by Tehran as part of an Iranian negotiating ploy with the Americans or whether they act on their own in retaliation against the al-Hariri tribunal proceedings. At the same time, Syrian officials will shuttle regularly between Lebanon and Iran to reaffirm their standing in the triumvirate. Behind this thick veneer of unity, however, a great deal of apprehension and distrust is building among the allies.

The core fear residing in Hezbollah and Iran has to do with Syrian intentions moving forward. In particular, Hezbollah would like to know if, in Syria’s eyes, the group is rapidly devolving from strategic patron to bargaining chip with every ounce of confidence that Syria gains in Lebanon. The answer to that question, however, lies not in Syria but in Israel and the United States. Israeli, U.S. and Saudi policymakers have grown weary of Syria’s mercantilist negotiating style in which Syrian officials will extract as much as possible from their negotiating partners while delivering very little in return.

At the same time, Syria cannot afford to take any big steps toward militant proxies like Hezbollah unless it receives firm assurances from Israel in backchannel peace talks that continue to stagnate. But Syria is also sensing an opportunity at its door: The United States is desperate to complete its exit strategy from Iraq and, like Israel, is looking for useful levers to undermine Iranian clout in the region. One such lever is Syria, which is why the mere idea of Israel and Syria talking peace right now should give Iran and Hezbollah ample food for thought.

Give us your thoughts on this report For Publication Not For Publication

Read comments on other reports Reader Comments

Syria, Hezbollah and Iran: An Alliance in Flux is republished with permission of STRATFOR

Läs även andra bloggares åsikter om Hizbollah, Iran, Syrien, Israel

DN,
SvD,
Sydsvenskan,

Något om sovjetisk och rysk säkerhetspolitik gentemot Israel

Det helt överbyggande geopolitiska intresset för såväl det forna Sovjetunionen såväl som det moderna Ryssland i Mellanöstern var och är än i dag att söka skapa och vidmakthålla en stark intressesfär i området.

Den Sovjetiska perioden.

Detta överbyggande geopolitiska intresse var orsaken till att Sovjetunionen från mitten av 1947 i stark kontrast till sin tidigare politik stödde iden om upprättande av en judisk stat i det brittiska palestinamandatet. Detta ledde till att Sovjetunionen och dess allierade stater röstade för FN förslaget om en delning av nämnda mandat i en judisk och en arabisk stat. Sovjetunionen var också den första stat som de jure erkände staten Israel. (USA var den första som erkände Israel de facto men detta är trotts allt en lägre grad av erkännande).

Medan USA tillsammans med England proklamerade vapenembargo på Israel, uppmanade den Sovjetiska statsledningen det kommuniststyrda Tjeckoslovakien att förse den israeliska försvarsmakten med krigsmaterial.

Utan det sovjetiska agerandet i FN och de tjeckiska vapensändningarna hade upprättandet av Israel varit allt annat än säkert.

Men mot början av 1950-talet insåg sovjetledningen att Israel trotts det sovjetiska stödet samt insikten om att det israeliska kommunistiska partiet tillsammans med de på den tiden sovjetvänliga vänstersocialistiska rörelserna - Mapam och "HaShomer HaTzair" inte hade ett nog starkt inflytande på den israeliska politiken för att man skulle kunna stödja sig geopolitiskt på Israel.

Detta ledde till ett allt starkare sovjetiskt stöd åt arabstater som Egypten, Syrien och Irak. Israel utmålades som en paria stat och från slutet av sexdagarskriget bröt hela det europeiska östblocket - förutom Rumänien - de diplomatiska förbindelserna med Israel.

Den eftersovjetiska (ryska) perioden.

Efter Sovjetunionens fall och upplösning slöts diplomatiska förbindelser mellan å ena sidan Israel och å andra sidan Ryssland och de flesta av de "nya" stater som utropats på områden som tidigare i allmänhet varit delstater i Sovjetunionen - trotts att inte så så av dessa var stater med muslimsk majoritet och ledning. Israel ingick handelsavtal med Ryssland och många av de nya staterna. Med en del av de nya staterna var handelsavtalen inte enbart civila utan omfattade även militär utrustning. I ett fall, Georgien, var det fråga om mer än militär utrustning. Här rörde det sig också om hjälp med trupputbildning, förbandsorganisation och underrättelseverksamhet.

Det ryska geopolitiska intresset koncentreras till fyra områden. Gränsområdena mot Baltikum inklusive norra Finland, Östeuropa. Svarta havs området och Caucasus. I och för sig inget nytt. Detta är områden som varit geopolitiskt viktiga långt tillbaka i den Tsar ryska perioden.

Det är ju självklart att även om de geopolitiska intressena för de ryska väldet under århundradena var mer eller mindre de samma så var medlen som användes från rysk sida anpassade till vad som var gångbart i varje tidsperiod. Den tvåpoliga världen under det kalla krigets dagar förde med sig ett visst handlingssätt medan dagens öppna hi-tec samhälle kräver andra former av handlings mönster.

Låt oss nu se en smula på de rysk- israeliska förbindelserna efter den ovan nämnda normaliseringen av dessa efter Sovjetunionens sönderfall. Man måste ta med i beaktandet då man bedömer de ryska åtgärdena att stärka sina intressen i östa Medelhavs området att den ryska försvarsmakten ytterst starkt skadats vid Sovjetunionens upplösning. Detta gällde i hög grad även flottan. Först fram emot slutet av det 21a århundradets första decennium (2008)blev det tal om avtal om flottbaser i Syrien och Libyen.

Israel levde lugnt i en enpolig värld där till dess lycka USA stödde den judiska staten i allt väsentligt. Detta gjorde att man från Israel gjorde en ytterst oförsiktig ekonomisk och militärstrategisk inbrytning i Caucasus området. Som ovan nämnts nöjde man sig inte enbart med att sälja militär utrustning och militära system till Georgien utan stod också till tjänst med trupputbildning, förbandsorganisation och underrättelseverksamhet.

När sen Georgien, med israelisk vetskap eller ej, angrep Syd Ossetia den 8 augusti 2008 vilket omedelbart förde med sig ett ett ryskt motangrepp befann sig Israel i en inte så avundsvärd situation. Se två av mina bloggposter rörande det georgiskt - ryskat mini kriget, här och här.

Inte helt ogrundat beskyllde den ryska statsledningen Israel för att aktivt understött det georgiska angreppet. För att inte reta upp den ryska björnen alltför mycket tvingades Israel att avsevärt skära ned sin militära aktivitet i Georgien. Även om Israel är en regional stormakt i Mellanöstern så bör vi dock se upp med att involvera oss allt för mycket i områden där stater som Ryssland av hävd haft stora strategiska intressen. Speciellt om de israeliska intressena i grund och botten enbart är ekonomiska.

Sedan den georgiska krisen intill september 2010 har de säkerhetspolitiska diskussionerna mellan Ryssland och Israel, åtminstone enligt vad som publicerats, i huvudsak rört två frågor som är klart kopplade till varandra. Den Iranska bomben och huruvida Ryssland kommer att leverera luftvärnsrobot systemet S-300 till Iran.

Det är därför ytterst intressant att under september månad 2010 fyra olika händelser av yttersta betydelse för förhållandet mellan Israel och Ryssland rapporterades i Israeliska och internationella media.

Den 6 september undertecknades för första gången sedan Israel kom till för 62 år ett avtal om militärt samarbete mellan Israel och Ryssland. Avtalet undertecknades i Moskva med stor militär pompa. Det var helt klart att de ryska värdarna var måna om att så många som möjligt skulle lägga märke till händelsen. Ryssarna var givetvis medvetna om att de kunde vinna poäng hos den amerikanska administrationen med att visa denna uppenbara positivet till Israel. Dessutom var det viktigt för dem att inskärpa hos de iranska och syriska ledarna att Israel är en viktig regional faktor. Ryssland önskar dessutom delta i den politiska utvecklingen i Mellanöstern och är därför mån om ett militärt samarbete med Israel.

Avtalet underlättar avsevärt för Israel att få gehör för synpunkter på ryska leveranser av vapensystem till Syrien samt risken att dessa vapen överförs till Hizbollah. En annan positiv detalj är att avtalet öppnar möjligheten att Ryssland i krissituationer kan bli en snabb och viktig kommunikationskanal för israeliska meddelanden till Syrien och givetvis även i motsatt riktning.
Enligt avtalet kommer man även institutionalisera samarbetet i det militära underrättelsearbetet samt även när det gäller kriget mot terrorn. Det sistnämnda kan bli ett ytterst viktigt samarbetsområde.

Avtalet stadgar dessutom att vid försäljning av vapen mellan de två parterna inga uppgifter om dessa vapens funktion, konstruktion osv får överlämnas till tredje part. Detta öppnar dörren för den israeliska vapenindustrins export till Ryssland av högteknologiska vapen. Det har redan offentliggjorts att Ryssland fått leverans av 12 drönare samt beställt ytterligare 36 drönare.

Den 17 september 2010 meddelade den ryske försvarsministern att Ryssland kommer att leverera kryssnings missiler av typ P-800 Yakhont avsedda för sjömål till Syrien. Det ursprungliga avtalet om detta slöts för tre år sedan. Både USA och Israel har begärt att missilerna inte skulle levereras pga risken av att de skulle falla i händerna av terrorister, läs Hizbollah.

Den 22.9.2010 undertecknade den ryske presidenten Dmitry Medvedev ett beslut som förhindrar all leverans av luftvärns robotsystemet S-300 till Iran pga att sådan leverans strider mot FNs säkerhetsråds resolution 1929 rörande sanktioner mot Iran. Israel såväl som USA har länge framfört krav på att Ryssland skulle stoppa leveransen. Orsaken till detta var att S-300 systemet skulle avsevärt försvåra eventuella flygangrepp på iranska kärnvapenanläggningar. För vidare detaljer om kampen för och mot leveransen, se avdelning Iran under denna URL

Den 23.9.2010 röstade FNs atom energi organ (IAEA) ned ett arabiskt krav på att Israel skulle uppmanas underteckna icke spridningsavtalet för kärnvapen (NPT). IAEAs generalförsamling som har 151 medlemmar röstade ned förslaget med 51 röster för mot 46 och 23 nedlagda. Övriga medlemmar var inte närvarande.Se även denna artikel. Israel var mycket nöjd med resultatet och att samtliga EU medlemmar röstade mot resolutionen. Man måste dock beklaga att Ryssland röstade för det arabiska resolutionsförslaget

Framtiden får nu utvisa hur förhållandet mellan Israel och Ryssland kommer att utvecklas. Gissningsvis kommer det inte enbart bli rosor men de mörka åren från 1950-talets början intill Sovjetunionens fall kommer med all säkerhet inte att återkomma.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Ryssland, Sovjetunionen, USA, FN, S-300, Georgien, Syrien, Hizbollah, NPT, EU, IAEA,

Knuff

DN, DN2,
SvD, SvD2, SvD3,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2,
Dagen,
SVT, SVT2,
VG, VG2,
Expressen,