Är USAs nya försök till en uppgörelse den sista chansen innan katastrofen?

Obama administrationen ger inte upp sina försök att få Israel och palestinierna (PA) att sinsemellan komma fram till en fredsuppgörelse. Det förra försöket misslyckades kapitalt, till stor del pga nämnda administrations krav på ett israeliskt byggstopp inom alla områden som låg utanför den stilleståndslinje som intill sex-dagars kriget 1967 tjänat som de facto gräns mellan Israel och Jordanien.

Israel gick med på ett temporärt moratorium men förklarade att det inte omfattade de områden av Östra Jerusalem som 1967 inkorporerats med Israel och i vilka under årens lopp byggts nya stadsdelar i vilka idag har ca 200.000 judiska invånare. För den palestinska ledningen som tydligtvis ansåg att den nu hade den nya amerikanska ledningen bakom sig var detta inte nog utan nekade att föra några verkliga förhandlingar under första åtta av moratoriets nio månader och därefter förklarade Abu Mazen att deras krav för fortsatta förhandlingar var att byggstoppet skulle förlängas. Något som Israel nekade till.

Efter en tids diskussioner mellan USA, Israel och Palestinierna (PA) insåg den amerikanska ledningen att inte kunde komma vidare i frågan och förklarade att förhandlingarna i dess dåvarande form brutit samman.

Detta innebar ju givetvis inte att man från USAs sida gav upp att komma till en uppgörelse mellan Israel och Palestinierna (PA) då detta trotts allt var en av Obama administrationens utrikespolitiska huvudpunkter. I ljuset av detta var det klart att man från USAs sida skulle "föreslå" en ny modell för förhandlingar.

Den nya modellen var en typ av indirekta förhandlingar mellan parterna under starkt överseende av USA som också tog sig rätten att om man kört fast i en fråga komma med "förslag" till överbyggande lösningar. Ytterligare en punkt som är av icke ringa symbolisk betydelse är att den amerikanska utrikesministern, Hillary Clinton, skulle vara ansvarig för förhandlings processen. Detta till synes av två skäl.

1. I fall att förhandlingarna misslyckades så skulle det inte direkt falla inom president Obamas ansvarsområde - han hade hittills varit den som direkt stakat ut den amerikanska linjen -.
2. Då Hillary Clinton både enligt amerikansk och israeliskt uppfattning hade lättare psykologiskt att arbeta med den israeliska administrationen (läs Bibbi Natanyahu) så skulle detta undanröja onödiga friktioner i förhandlingarna.

I ett tal den 10 december 2010 lade Hillary Clinton fram ett mer definierat mål samt vägen som man från Washingtons sida valt. Målet var att uppnå ett övergripande allomfattande fredsavtal vilket även skulle omfatta överenskommelser inklusive administrativa uppgörelser med den arabiska världen. Man måste nu ta i tu med konfliktens kärnfrågor dvs gräns- och säkerhetsfrågor, vatten, flyktingar och Jerusalem. Hon framförde också att USA kommer att kräva av parterna att utan dröjsmål detaljerat skall presentera sina åsikter och krav i kärnfrågorna.

För att undanröja israeliska misstankar om att USA var tveksamt i sitt stöd av Israel förklarade Clinton att USA avsåg att komma till en uppgörelse som "once and for all" satte punkt för konflikten mellan Israel och Palestinierna vilket är ett av Natanyahus grundläggande krav. Utöver detta påpekade hon att det strategiska och säkerhetspolitiska samarbetet mellan USA och Israel under de två åren sedan Obama tillträtt president posten stärkts och uppnått en tidigare okänd hög nivå.

Utöver detta förklarade Hillary Clinton att USA ser Israel som "the historic homeland of the Jewish people". Detta yttrande, som i sig är en historisk sanning, ger ett ett klart stöd åt den israeliska regeringens krav på att Palestinierna måste erkänna Israel som det Judiska folkets stat samt bandet mellan detta folk och Israels Land. Detta är ytterst viktigt då det ligger till grunden för staten Israels legitimitet. Dessutom är detta ytterst viktigt för kärnfrågor som Jerusalem och flyktingfrågan.

Clinton var mycket klar i frågan att ett upprättande av en palestinsk stat inte enbart var ett palestinskt intresse utan även ett viktigt intresse för både Israel och USA.

När det gällde kärnfrågorna ansåg Clinton att den första som skulle tas upp till behandling var gränsfrågan och inte säkerhetsfrågan. I detta gick hon på den palestinska linjen och i motsatts till den israeliska som föredrog att man skulle börja med säkerhetsfrågan. Man kan dock på goda grunder fråga sig hur man kan skilja på dessa två frågor som ju på så många, men dock inte alla, är sammanvävda. Hon förklarade att området mellan Medelhavet och Jordan floden måste delas på ett sådant sätt att var och en av parterna vet vad som tillhör den. Det måste finnas en klart uppdragen gräns mellan de två staterna. I detta sammanhang påpekade hon att gränsdragningen måste ta hänsyn till Israels säkerhetsintressen. Hon inskärpte att den inte fick föra med sig ett sårbart Israel.

När det gäller Jerusalem påpekade den amerikanska utrikesministern att denna fråga är både svår och ytterst känslig. Israel och palestinierna måste förstå att inte enbart de, utan mängder av människor runt om i världen är intresserade av denna fråga och att även dessas intressen måste tas i beaktande. Det är svårt att undgå misstanken att Clinton här ganska tydligt hintade i riktning mot någon sort av bitvis internationalisering av Jerusalem. Åtminstone i detta kommer nog Israel och Palestinierna vara enade i sitt motstånd.

Å ena sidan gav Hillary Clinton en klar signal att USA avsåg att uppnå ett avtal och inte skulle tolerera att parterna grävde ner sig i detaljfrågor och därmed omöjliggjorde uppnående av ett avtal. Å andra sidan gjorde hon helt klart att USA inte skulle tvinga på parterna ett avtal mot dessas vilja. Om de inte vill leva med avtalet kommer det inte att gå att upprätthålla det.

Man kan verkligen fråga sig om detta amerikanska försök kommer att lyckas. Logiskt sett kan man inte vara annat än pessimistisk. Men om båda parter inser att alternativet är ett Gog och Magog krig som får 1990 talets Jugoslavien att blekna i jämförelse så finns det kanske en chans.

Det är inte ett krig som någon av parterna kommer att vinna. Det är bara frågan om vem som kommer att förlora minst.

Kommer våra respektive politiska ledningar vara i stånd att inse detta och kunna sälja det till sina folk?

LÅT OSS HOPPAS!

Läs även andra bloggares åsikter om Obama, USA, Israel, Palestinier, PA, Fredsavtal, Fredsprocessen,


DN,
SvD,
Sydsvenskan,
Dagen,
SVT,
VG,
Expressen,

Direkta förhandlingar mellan Israel och Palestinierna i terrorns skugga

Enligt planerna kommer president Barack Obama att utlysa starten av direkta förhandlingar mellan Israel och palestinierna den 2. september. Dvs det rör sig enbart om palestinierna från Västbanken som representeras av The Palestinian Authority (PA) under Abu Mazens ledning. Hamas som styr och ställer i Gaza förkastar förhandlingar med Israel.

President Obamas utrikespolitiska initiativ under de 18 månaderna sedan han tillträdde med stora förhoppningar runt om i världen och ett nobel fredspris, som han fått för välmenande tal kan knappast definieras som framgångar.

Iran är enligt de flesta bedömare på väg mot att bli världens tionde kärnvapenmakt. Obamas ide att man skulle kunna tala iranierna tillrätta föll platt till marken då dessa ansåg, med rätta eller inte, att denna amerikanska politik innebar att USA inte var villigt att ta med hårdhandskarna om Iran inte visade sig vara medgörligt.

Tillbakadragandet av de stridande amerikanska förbanden från Irak var visserligen beslutat redan på president Bushs tid men slutfördes i dagarna utan att det var klart att de irakiska säkerhets styrkorna hade möjlighet att försäkra den formellt icke existerande irakiska regeringen att dessa skulle kunna hålla situationen under kontroll.

Enligt president Obama så var Afghanistan det centrala utrikes-och säkerhetspolitiska problemet då ett Talibanstyrt Afghanistan skulle ge Al Qaeda en bas från viken den skulle kunna slå till mot amerikanska intressen. Tyvärr så beslutade Obama för en "både äta och ha kakan politik". Han ökade de amerikanska stridande trupperna med 30.000 man, men å andra sidan deklarerade han att de amerikanska trupperna skulle börja tunnas ut från och med sommaren 2011. D.v.s han sa till Taliban ledningen "Håll ut till sommaren 2011 för sen börjar vi dra oss tillbaka". Ett helt nytt militärpolitiskt grepp.

Ingen vet ännu vad som kommer att ske sommaren 2011 men allt tyder på att det inte kommer att bli tal om någon större uttunning av de amerikanska styrkorna!

Politiken visa vi Nord Korea, Jemen och Sudan har inte heller varit entydig och genomtänkt.

En lösning av den israelisk palestinska konflikten var en av huvudpunkterna i Obamas politik. Vid vissa tillfällen framförde talesmän för Obama administrationen att en lösning av denna konflikt avsevärt skulle underlätta en lösning av övriga konflikter med de fundamentalistiska jehadist elementen runt om i världen och speciellt i Mellanöstern.

Det tragiska var dock att Obama och hans medhjälpare inte satte sig ned och analyserade varför alla försök till en uppgörelse från Oslo via Camp David till kvartettens färdplan misslyckats. Man hade tillgång till kapaciteter som Dennis Ross för att inte tala om Martin Indyk. Varför bjöd man inte in Ross och Indyk till ett internt veckoslutsseminarium och ställde dem frågan " Whythe hell did it allways go wrong"?

I stället beslutade man sig för att man visste bäst. Bosättningarna var det stora problemet. Det var ingen skillnad på de av Israel inkorporerade områdena i Östra Jerusalem och resten av Västbanken. Det var lika felaktigt att bygga ett hus i stadsdelen Ramot som i bosättningen Itamar. Osv, osv.

Allt detta ledde till att Israel först intog en allt annat en positiv ställning till USA administrationens propåer medan palestinierna med med oöverlagd glädje klättrade upp i det högsta träd de kunde hitta.

Den israeliske premiärministern, Bibbi Natanyahu, insåg dock snart att han måste finna en väg ut ur den situation de israelisk-amerikanska förbindelserna hamnat i. Detta inte minst pga att Natanyahu hela tiden ansett att faran med det Iranska kärnvapenprogrammet var det stora problemet som klart överskuggade det palestinska. Det iranska problemet var ett omedelbart existentiellt problem för Israel medan det palestinska - även om det på sikt också kunde bli existentiellt - för stunden inte var det största problemet. För att lösa det Iranska problemet behövde Natanyahu USAs stöd, och för att få det var Israel tvunget att ta sig an det palestinska problemet med alla de förvecklingar som Obama administrationen ställt till med.

Natanyahu var tvungen att svälja två för honom mycket beska piller. Först att förklara att Israel var berett på en tvåstatslösning om än med vissa viktiga förbehåll samt sedermera ett, om än, temporärt byggstopp i alla områden öster om 1967 års gräns. Israel förklarade sig vara villigt att starta direkta förhandlingar utan bindande förbehåll.

Även den amerikanska administrationen intog så småningom en mer positiv linje till Israel men det är ingen tvekan om att i de fall amerikanerna blir tvungna att "jämka" ihop parterna under de kommande förhandlingarna så kommer de amerikanska förslagen ligga närmare de palestinska åsikterna än de israeliska.

Obama samtyckte att pröva Israels linje. Palestinierna som är allt annat än intresserade av öppna förutsättningslösa förhandlingar har för närvarande motvilligt gått med på att delta i direkta förhandlingar men under förutsättningen att om inte det temporära byggstoppet förlängs då den utmätta tiden går ut den 26 september så kommer man att avbryta förhandlingarna.

Men även om man kommer fram till en lösning på byggstopps frågan som båda parter kan leva med så återstår många svåra problem. Ett av dem är gränsfrågan. Man har utgått från att den gräns mellan Israel och den till Jordanien införlivade Västbanken som gällde före sex dagars kriget 1967 skall vara basen får den nya gränsen. Detta innebär inte att det exakt blir samma gränsdragning, då det också varit klart för parterna, inklusive den amerikanska administrationen, att vissa mindre gränsjusteringar måste göras av demografiska och säkerhetsmässiga skäl. Detta skall ske genom landbyte mellan Israel och den Palestinska staten.

Intill i dag har man (israeler, palestinier och amerikaner) talat om ca 4 procent av det palestinska området som skulle tillfalla Israel, vilket i sin tur skulle avträda landområden av liknande storlek till palestinierna. Vid ett sådant byte skulle ca 80 000 av de 510 000 israelerna som i dag bor öster om 1967 års gräns skulle behöva repatrieras till Israel. I dag talar palestinierna om 1.8 procent i stället för fyra. Denna ändring skulle föra med sig att ytterligare bort emot 180 000 skulle behöva repatrieras! Knappast något som Israel kan gå med på.

Det israeliska kravet att palestinierna skall erkänna Israel som en judisk stat liksom att den definieras som en palestinsk godtas inte av palestinierna. Dvs den palestinska staten skall vara palestinsk medan Israel inte kan få erkännande som en judisk stat. Bakgrunden till detta är att Israel motsätter sig att palestinaflyktingar kan få komma tillbaka till Israeliskt område, då detta i praktiken skulle fåra med sig att Israel blev en bitnationell stat.

Händelser av typ terroraktionen på kvällen den den 31 augusti då fyra israeler mördades av en Hamas terrorister i närheten av Hebron bidrar ju knappast till en lugn och förtroendefull förhandlings miljö. Att se bilderna på på de fader- och moderlösa barnen i dagens tidningar gör ju knappat heller den israeliska allmänheten mer försonligt inställd.

Vad kommer nu att hända? Media frågar sig hur länge kommer det att ta innan förhandlingarna bryter samman. I och för sig är det inte alls säkert att förhandlingarna kommer att bryta samman. Mycket hänger på hur amerikanerna, läs Obama, kommer att få parterna att trotts allt förstå att det nuvarande försöket kan bli det sista under en lång tid. Ytterligare en orsak som kan driva på i positiv riktning är att ett sammanbrott för de nuvarande förhandlingarna med icke ringa sannolikhet kan föra med sig ett regionalt krig i Mellanöstern. Något som varken PA eller Israel är intresserade av.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Palestinier, USA, Obama, Fredsförhandlingar, Hamas, Terror,

Knuff
Knuff

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3, Sydsvenskan4, Sydsvenskan5,
Dagen, Dagen2, Dagen3,
VG, VG2, VG3,
GP, GP2, GP3, GP4,
BLT,
Dagbladet, Dagbladet2,
Skånskan, Skånskan2, Skånskan3,
LT,
SVT, SVT2, SVT3, SVT4,
Expressen, Expressen2, Expressen3,
EK,
Arbetarbladet,

Fredsprocessen, USA, Israel och palestinierna och lite om Iran

Under den senaste veckan har det blivit allt uppenbarare att Obama administrationen börjat tänka om när det gäller fredsprocessen mellan Israel och palestinierna. Den tidigare linjen som i princip gick ut på att få fart på processen genom att mer eller mindre tvinga Israel till eftergifter gentemot palestinierna visade sig inte ge de avsedda resultaten.

Den israeliska höger regeringen slog till tvärstopp efter att först gått med på en två statslösning och ett temporärt judiskt byggstopp på västbanken då den amerikanska administrationen med president Obama i spetsen krävde att byggstoppet även skulle omfatta de delar av Östra Jerusalem som direkt efter sex dagars kriget 1967 ensidigt inkorporerats till Israel.

PA-ledningen, som med förtjusning såg att den amerikanska administrationen var villig att ställa hårda krav på Israel, antog att detta innebar att det var fritt fram för att komma med långtgående egna krav för att överhuvud taget gå med på att delta i en förhandling med Israel. Man krävde ett omedelbart och totalt byggstopp i alla områden som ockuperats av Israel 1967, dvs även i de inkorporerade delarna av östra Jerusalem. Mindre officiellt men dock helt klart förklarade an från palestinsk sida att den israeliska staten under inga förhållanden skulle få definieras som en judisk stat efter att det slutgiltiga fredsavtalet ingåtts efter förhandlingarnas avslutande i framtiden.

Kravet på att israel inte skulle få definieras som en judisk stat är en kod som palestinierna använder för att kräva en fullständig eller nästan fullständig rätt för palestinska flyktingar och deras avkomma att få rätt att återvända till de områden varifrån de flydde 1948-49 samt 1967.

Man kan förstå att Obama administrationen som såg den s.k. Mellanöstern konflikten som en ytterst viktig fråga att lösa, lätt kom till slutsatsen att man måste söka nya vägar i stället för de som under årtionden visat sig vara oframkomliga. Men att man därmed ansåg att man kunde slå in på en ny linje utan att i något större avseende rådgöra med personer som under många år sysslat med problemkomplexet visar att man inte hade en aning om hur verkligheten såg ut.

I ärlighetens namn måste man dock påpeka en viktig detalj i förhandlings frågan nämligen den att den israeliske premiärministern Benjamin Natanyaho inte låtit utarbeta någon som helst detaljerad plan rörande de mål som Israel önskar uppnå genom förhandlingarna Formellt ger detta Obama administrationen en möjlighet att förklara att Israel inte tar förhandlingarna på allvar.

Huruvida president Obama, som i stort saknade utrikespolitisk erfarenhet, blev för mycket influerad av sin "Chief of Staff" Ram Emanuel, som enligt samstämmiga uppgifter var en stor supporter av den israeliska vänsterrörelsen "Shalom Achshav (Peace Now)" är oklart men inte helt otroligt.

I läget då den israeliska höger regeringen efter att ha gjort två stora ideologiska eftergifter förklarade att den var villig till direkta förhandlingar med PA-ledningen i alla frågor inklusive kärnfrågorna - Gränser, Jerusalem och Flykting frågan - och då PA-ledningen förklarade att den vägrade att starta några som helst förhandlingar såvida Israel inte omedelbart stoppade all byggverksamhet i alla områden som ockuperats av Israel 1967 - intog den amerikanska administrationen ställningen att det var Israels fel att förhandlingarna inte kom igång och att fredsprocessen därmed gått i stå.

Detta skapade en av de allvarligaste kriserna genom tiderna mellan USA och Israel.

Först under de senaste veckorna har man kommit fram till en temporär lösning för en förhandlings modell - en typ av indirekta förhandlingar som dock PA-ledningen ännu inte slutgiltigt godtagit ( Man väntar på ett godkännande av arabförbundet).

Detta är den formella situationen som den amerikanska ledningen försatt fredsprocessen i efter att parterna hela tiden sedan hösten 1993 haft direkta förhandlingar mellan sig och då även under de perioder då de legat i öppen väpnad konflikt!

Det är ju knappast förvånande att Obama blivit ordentligt impopulär i Israel pga sin politik vilket ju knappast lett till någon israelisk vilja att göra några mer långtgående eftergifter.

Här måste ytterligare en sak påpekas nämligen att parallellt med de ovan nämnde händelserna och icke händelserna det hela tiden förts seriösa samtal och förhandlingar i frågan om det iranska kärnvapenprogrammet. Den amerikanska uppfattningen är att man inte kan skilja på de två frågorna dvs USA kan inte få tillräckligt stöd i det internationella samfundet om Israel inte uppfattas som en part som tar fredsprocessen på allvar. Israel avvisar alla argument för en sammankoppling av frågan om den iranska bomben och den sk mellanöstern frågan. En israelisk kommentator sa för en tid sen att även om USA har fel i sammankopplings frågan så har USA rätt därför att USA är USA.

Då frågan om den iranska bomben är en existentiell fråga för Israel så ger detta givetvis USA påtrycknings argument mot Israel i den israeliskt - palestinska frågan. Å andra sidan har Israel ett starkt kort mot USA genom att ett israeliskt preventivangrepp på de iranska nukleära anläggningarna torde vara Obamas värsta mardröm.

Det är ingen hemlighet att under den sista månaden det pågått en intensiv debatt I Washington om huruvida den politik i fredsprocessen som Obama administrationen tog var så lyckad. Bland argumenten mot den förda politiska linjen kan nämnas att,
1. Den uppmuntrade palestinierna att inta oresonligt extrema ståndpunkter vilket förde med sig att fredsprocessen gick i stå.
2. Den uppfattades av den israeliska allmänheten som ett amerikanskt upp slutande på den palestinska sidan i konflikten vilket förde med sig att denna frånsett sina personliga politiska preferenser gradvis började sluta upp omkring sin regering i frågan om fredsprocessen. Detta var ju knappast något som "underlättade" de amerikanska ansträngningarna
3. Ett allt annat än ringa antal ledamöter i såväl senaten som representanthuset, och då även från det demokratiska partiet ansåg att politiken var felaktig och/eller omoralisk (dvs man behandlar inte sin närmaste allierade i Mellanöstern på ett sådant sätt).
4. Opinionsundersökningar visade att stödet för administrationens politik i frågan var svag och vilket är intressant, enligt vissa undersökningar svagare hos icke judiska väljare än judiska. Detta är en viktig punkt då det till trotts av allt prat om den judiska politiska makten i USA antalet icke judiska väljare är skyhögt mycket större än antalet judiska. Demokratiska senatorer och representanthusledamöter som står inför omval i november i år är ju definitivt inte intresserade att deras väljare är avogt inställda till den av den demokratiske presidenten förda politiken.

Det kom snabbt ut rykten om att Ram Emanuel började tappa inflytande. Huruvida detta är sant eller inte är oklart men däremot är det helt uppenbart att administrationen under de senaste två veckorna gjort oerhört stora ansträngningar för att förändra sin "image" i frågan om Israels ställning visa vi Obama administrationen och USA.

Det är inte så att man gett upp linjen om en två stats lösning eller kopplingen med den Iranska bomben. Tvärt om dessa två element finns med hela tiden men Israel porträtteras som ett land som ideologiskt och historiskt står USA nära. Ta följande exempel från ett tal av Hillary Clinton den 29 april,

"......that we are two nations woven together with our stories, our stories of struggle and triumph, of hope and disappointment. We are beacons for pilgrims and people yearning to be free. We are lands built by immigrants and exiles, given life by democratic principles, and sustained by the service and sacrifice of generations of patriots. We have seen our cities and our citizens targeted by terrorists. And Americans and Israelis alike have met these threats with unyielding resolve."

Men även att Israel har sina egna speciella problem,

"For all of our similarities, though, we know that Israel faces unique challenges. A nation forced to defend itself at every turn, living under existential threat for decades. We Americans may never fully understand the implications of this history on the daily lives of Israelis – the worry that a mother feels watching a child board a school bus or a child watching a parent go off to work. But we know deep in our souls that we have an unshakable bond and we will always stand not just with the Government of Israel but with the people of Israel."

En semantisk markering som definitivt även är politisk återkommer hela tiden i tal av Hillary Clinton och andra höga befattningshavare i administrationen som t.ex. General Jim Jones, (National Security Advisor), är "democratic Jewish state" (Clinton), "Jewish state" (Jones). Det är ingen tillfällighet att man talar om en Jewish state. Det är en klar och tydlig signal och palestinierna förstår det.

Både i Hillary Clintons tal och i det tal som Jim Jones höll den 21 april tas frågan om Israels säkerhet upp utförligt och allvarligt.

Clinton, "Regional peace must begin with the recognition by every party that the United States will always stand behind Israel’s security and, as President Obama put it recently, “no wedge will be driven between us. Now, we will have our differences, but when we do, we will work to resolve them as close allies.” (Applause.) Israel’s right to exist, and to defend itself, is not negotiable. (Applause.) And no lasting peace will be possible unless that fact is accepted."

Jones, "Since taking office, President Obama has pursued a two-state solution—a secure, Jewish state of Israel living side by side in peace and security with a viable and independent Palestinian state. This is in the United States’ interest. It is in Israel’s interest. It is in the Palestinians’ interest. It is in the interest of the Arab countries, and, indeed, the world. Advancing this peace would also help prevent Iran from cynically shifting attention away from its failures to meet its obligations.

And since there has been a lot of distortion and misrepresentation of our policy recently, let me take this opportunity to address our relationship with our ally Israel. Like any two nations, we will have of disagreements, but we will always resolve them as allies. And we will never forget that since the first minutes of Israeli independence, the United States has had a special relationship with Israel. And that will not change.

Why? Because this is not a commitment of Democrats or Republicans; it is a national commitment based on shared values, deep and interwoven connections, and mutual interests."

Jag föreslår verkligen att ni laddar ned och läser de två talen i sin helhet. De är två viktiga tal och Clintons står på en hög språklig nivå.

Hillary Clinton har dessutom under de senaste dagarna ställt Syrien till svars för dess leveranser av vapen till Hizbollah.

Ytterligare ett tecken på den nya tonen i Washington var det sätt som Secretary of Defence Robert Gates tog emot Ehud Barak, den israeliske försvarsministern, vid dennes besök i Washington för en vecka sedan. Inte bara med stor militär pompa utan även med en ytterst viktig politisk markering i vilken han förnekade att General David Petraeus, CO Centcom, i mars 2010 sagt att den olösta mellanöstern konflikten förde med sig amerikanska förluster i Irak och Afghanistan.

“First of all, General Petraeus did not say that the lack of progress in the peace process is costing American lives,” Gates said. “And no one in this department, in or out of uniform, believes that.”

“What we do believe is that the — heretofore, the lack of progress in the peace process has provided political ammunition to our adversaries in the Middle East and in the region, and that progress in this arena will enable us not only to perhaps get others to support the peace process, but also support us in our efforts to try and impose effective sanctions against Iran,” Gates continued.

Nu återstår det bara att se om det verkligen rör sig om en politisk förändring eller om det är en del av en p.r. kampanj med huvudsyfte att rädda demokratiska kandidater novembervalet.

Det finns tyvärr tecken i den senare riktningen men låt oss hoppas på det bästa.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, USA, Palestinier, Fredsprocessen, Iran, Obama,



DN, DN2, DN3,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD7,
Sydsvenskan,
SVT, SVT2,
TV4,
Expressen,
VG,
TV24,
HD,
Blt, Blt2,
GP, GP2,
HD,
PT,
Barometern,

Dagen,
GD,