Den tysta majoriteten ryter till

350.000 israeler, däribland 280.000 i Tel Aviv och 30.000 i Jerusalem, demonstrerade på lördagskvällen (06082011) runt om i Israel under parollen "Folket kräver social rättvisa". Få trodde för några veckor sedan att en proteströrelse organiserad på Facebook rörande priset på en av det israeliska kökets stapelvaror, den israeliska "Cottage osten" skulle dra med sig en folklig proteströrelse som i grund och botten ifrågasätter hela den ideologiska grunden till det israeliska neokapitalistiska systemet.

Det israeliska samhället var från början intill början av 1980-talet ett samhälle som var byggt på demokratiska socialistiska principer till skillnad från socialdemokratiska av västeuropeisk typ. Detta förklarar troligen den relativt lätta ideologiska övergången till ett kapitalistiskt system. En annan orsak till detta var utan tvekan Israels starka uppbindning till USA.

I det ursprungliga Israel, dvs fram till början av 1980-talet, var landet ett med förhållandevis små inkomstskillnader och en mycket starkt utvecklad social samhörighets känsla mellan invånarna.

I och med att Likud partiet kom till makten 1977 började utvecklingen i en kapitalistisk riktning som blev allt starkare fram emot början av 1990-talet. Även det israeliska arbetarpartiet antog mer och mer en marknadsekonomisk politik.

Denna politiska utveckling förde med sig en ökning av inkomstklyftorna i samhället men på grund av att det allmänna välståndet ökade så uppmärksammades de inte i större grad.

Men under 2000-talets första årtionde förvärrades situationen. Israel gick under detta årtionde igenom två ekonomiska kriser. Den första 2002 till 2003. Landet kom igenom krisen utan att bli ett andra Argentina men till priset av ett allt mer totalt neoliberalt kapitalistiskt samhällssystem.

Inkomstklyftorna skenade och privatiseringarna av allmänna tjänster samt utförsäljning av statligt och allmänt ägda tillgångar sköt fart.

Ekonomiskt tekniskt sätt fungerade systemet bra och Israel klarade sig ifrån de värsta sidorna av krisen år 2008. Men långt ifrån helt. I och med att pensionsfonderna privatiserats så förlorade ett stort antal invånare, speciellt ur medelklassen, inte så små delar av sitt pensionssparande. Bl.a. förde detta med sig att man började inse att det nya ekonomiska systemet speciellt slog mot medelklassen.

Privatiseringen samt avreglering av samhälleliga kontroller i den ekonomiska sektorn förde med sig en allt starkare ekonomisk makt hos en liten del av befolkningen. Detta tillsammans med en allt mer utvecklad monopolisering och kartellisering ledde till att priser inom livsmedelssektorn ökade utan hänsyn till utvecklingen av produktionskostnaderna.

Bostadssektorn är tillsammans med livsmedelssektorn det andra stora och i grunden det största problemet. Bostadssektorn i Israel var traditionellt uppbyggd på att invånarna köper andelslägenheter av allmännyttiga eller privata byggföretag. Den israeliska staten såg till att lägenhetsköparna kunde få (subventionerade) lån genom speciella banker. Någon hyresmarknad av den typ som fanns i Sverige har aldrig funnits i landet. Hyreslägenheter var och är lägenheter som ägs av privatpersoner som t.ex. ärvt dem eller köpt dem som penningplacering.

I och med privatiseringen av den allmännyttiga byggsektorn och avregleringen av vad som byggdes och var uppstod en situation där byggbolagen började bygga större och dyrare lägenheter då det var mer ekonomiskt lönsamt för dem. Detta förde med sig en brist på mindre lägenheter vilket i sin tur ledde till höjda priser. som de unga medelklassfamiljerna många gånger inte kunde finansiera. De tvingades vända sig till hyresmarknaden med följden att det blev en efterfrågans ökning på hyreslägenheter med medföljande hyreshöjningar. Byggbolagen har inget incitament att bygga billigare lägenheter då det under de senaste åren varit en konstant efterfrågan på högstatus lägenheter från amerikanska, franska och belgiska judar.

Under de senaste åren så har också privatiseringen av utbildnings- och hälsovårdssektorerna skjutit fart med allt vad detta innebär i fråga om ett mindre jämnligt samhälle.

Låt oss se på lite uppgifter om inkomster och levnadsomkostnader för den s.k. israeliska medelklassen. Man brukar definiera den som familjer med familjeinkomst (brutto) på mellan 7.000 IL och 14.000 IL (1 IL=ca 2SEK). Försök inte göra jämförelser med Sverige då skatte- och transfereringssystemen är helt olika. Åren 2001 till 2010 ökade livsmedelspriserna reellt med 27 %. Den reella ökningen av priserna på övriga inköp och avgifter var17% medan den reella ökningen av inkomsterna i den relevanta inkomstsektorn också var 17%. Räkneexemplet visar att den genomsnittliga medelklass familjen år 2010 i jämförelse med år 2001 har en klart minskad reell inkomst. Personligen tror jag att exemplet ger en alltför positiv bild av situationen då utgifterna för daghem och fritids många gånger ökat mer en vad den officiella statistiken visar.

Dagens situation är att vi har en proteströrelse med vind i seglen och som verkar ha fått ordning på ledarskapet för rörelsen, dvs spårat in några anarkister på ett sidospår. Dessutom, och det är viktigt, proteströrelsen har stöd av den israeliska fackföreningsrörelsens ledning samt av massmedia.

Mot sig har den det ekonomiska etablissemanget, då speciellt det statliga runt det mäktiga israeliska finansministeriet som till icke ringa del styrs av premiärminister Bibbi Natanyahu.

Det troliga är att Bibbi kommer att göra allt för att neutralisera så mycket som möjligt av proteströrelsens krav. Att han när han gör det slår mot den grupp som håller uppe det israeliska samhället och dess sionistiska ideal, arbetar för sin försörjning, ser till att barnen får en så bra utbildning som möjligt, tjänstgör i armen (även repövningar) verkar han blankt strunta i. (för guds skull hoppas att jag har fel).

Sen får vi ju verkligen hoppas på att det inte kommer att bryta ut en allvarlig ekonomisk världsomfattande kris de närmsta dagarna för då får ju det ekonomiska etablissemanget ett objektivt skäl att inte göra något.

En liten önskan. På grund av nyhetstorkan i Sverige om den sociala proteströrelsen i Israel vore det bra om du kunde sprida denna bloggpost till alla som kan vara intresserade.

Läs även andra bloggares åsikter om Social rättvisa, Bibbi Natanyahu,

DN, DN2,
SvD,
Dagen,
SVT,
Expressen,
VG,

Bloggar,
Anna Veeder Rekorddemonstration i Tel Aviv

USA, Israel och 1967 års linjer och något om flyktingfrågan. Uppdaterad 23052011 13:31

Konflikten, om det nu är en konflikt mellan USA och Israel eller kanske mera den verbala konflikten mellan president Obama och premiärminister Natanyahu om 1967 års linjer rullar vidare och vi har på söndagseftermiddagen (22052011) i Obamas tal på AIPAC konferensen fått ytterligare lite klarare för oss vad Obama menar med sitt förslag/krav på att förhandlingarna om de framtida gränserna mellan Israel och den palestinska staten skall baseras på 1967 års linjer.

Dessa linjer var ingen internationellt erkänd gräns utan i huvudsak en gammal stilleståndslinje från 1949 och därför är det juridiskt fel att kalla den gräns och journalistiskt slarvigt att använda uttrycket "1967 års gräns". Om man använder uttrycker 1967 års linjer så undviker man onödiga juridiska och historiska diskussioner i en formell fråga.

Det kan vara av intresse att se på hur FN efter att Israel ockuperat Västbanken under sexdagarskriget 1967 sett på Israels framtida östra gräns. Det grundläggande dokumentet är säkerhetsrådets resolution 242 från november 1967 i vilken Israel uppmanades att dra tillbaka sina styrkor från områden som ockuperats till säkra och erkända gränser. Resolutionen krävde inte att Israel skulle dra tillbaka sina styrkor exakt till den gamla stilleståndslinjen utan lämnade öppet för mindre gränsjusteringar. I samband med Osloavtalet 1993 godtog PLO att resolutionen skulle vara grund för framtida förhandlingar mellan Israel och PLO.

Israel har under alla åren framhållit att man under inga förhållanden kan gå med på att utrymma Västbanken ända till stilleståndslinjen från 1949, utan hela tiden framhållit att detta får bli en förhandlingsfråga mellan Israel och den som vid förhandlingarna har förhandlings rättigheter för Västbankens status. ( Först Jordanien och sedan PLO-PA).

Det ovanstående är således den folkrättsliga grunden för Obamas uttalande i talen den 19 maj och den 22 maj. Obama uttalar sig klart för att 1967 års linje skall vara grunden för den framtida gränsen mellan Israel och den palestinska staten, men att parterna givetvis har rätt att förhandla om landbyte. FN resolutionen 242 torde hindra palestinierna för att neka förhandlingar i denna fråga. Utan att säga det i klartext så var Obama helt klar i talet inför AIPAC kongressen att skrivningen i talet inte innebar att Israel, som dess premiärminister Bibbi Natanyahu hävdade, skulle bli tvunget att dra sig tillbaka till 1967 års linje.

Man får heller inte glömma bort att ingen av parterna, varken Israel eller palestinierna, i grund och botten vill att den framtida gränsen mellan dem skall gå efter 1967 års linje.

Men och det är definitivt uppseendeväckande att USAs president bortser från avtalet mellan president George W. Bush och Israels premiärminister Arik Sharon, 2004, om de så kallade "settlement blocks". Dessa utgörs av stora koncentrationer av israelisk bebyggelse i direkt anslutning till1967 års linje. Huvuddelen av de israeler som bor på Västbanken bor inom dessa områden (ca 200.000 av ca 280.000). Frågan om de s.k. settlement blocks hade redan kommit upp under Clintons presidenttid. Israel hade på goda grunder utgått ifrån att USA skulle se till att avtalet mellan Bush och Sharon automatiskt skulle bli en av de framtida grundläggande parametrarna i ett avtal mellan Israel och palestinierna. Tyvärr har Obama bortsett från sin föregångares löfte. Det kom knappast som en förvåning då det redan tidigare glunkats om att avtalet enligt Obama, på vilken grund oklart, inte var formellt bindande för honom.

Uppdatering 23052011 13:31

Föregående stycke (som börjar "Men det är definitivt.......) är förhoppningsfullt inaktuellt. Enligt både Maariv och Yediot Achronots pappers upplagor idag (2305) så är den nya formuleringen i Obamas tal vid AIPAC konferensen rörande denna fråga helt tillfredsställande - ur Israels synvinkel -. Palestinierna kommer troligtvis att ha lite svårt att svälja den. Har även kollat den engelska texten och det ser ok ut.

Många israeler och däribland inte så få ledande journalister frågar sig varför den israeliske premiärministern gått ut med ett frontalangrepp på den amerikanske presidenten med slagorden "Israel går inte tillbaka till 1967 års gränser" i stället för att med ett leende och med positiv intonering påpeka att Israel noterat med tillfredsställelse att president Obama ställt sig bakom president Bushs löfte om "settlement blocks" som en del av principen om landbyte. Därmed skulle man snyggt låst upp Obama och manövrerat in palestinierna i en situation där de med all sannolikhet skulle spela sin vanliga roll av nejsägare.

Att Bibi Natanyahu inte handlat så har troligtvis flera orsaker. Han och den israeliska högern har aldrig velat godta principen om "settlement blocks" då man velat ha mer. Han är dessutom medveten om att förhandlingarna under alla förhållanden kommer att braka samman förr eller senare och att detta mycket väl kan komma att föra med sig nyval i Israel och då är slagorden "Israel går inte tillbaka till 1967 års gränser" klart valvinnande. Tyvärr kan det också vara frågan om att han gripits av panik då han insett att Barack Obama manövrerat in honom i ett hörn.

Å andra sidan ger alla kommentatorer den israeliske premiärministern rätt då han hävdar i motsats till Obamas förslag att Israel under inga förhållanden kan gå med på att man skall börja förhandlingarna med gräns och säkerhetsfrågor och först därefter ta upp de två ytterst viktiga frågekomplexen om Jerusalem och flyktingfrågan. Det är definitivt helt vansinnigt att binda upp sig på gräns och säkerhetsfrågor innan man avgjort de ideologiskt ytterst viktiga frågorna om Jerusalem och flyktingarna.

Flyktingfrågan är i grunden den strategiskt viktigaste av alla problemkomplexen då den avgör Israels framtid som judisk demokratisk stat. I båda Obamas tal finns meningen "Israel as a Jewish state and the homeland for the Jewish people". Denna mening har hittills varit en "kod" för att påpeka att inga palestinska flyktingar skall få komma tillbaka till israeliskt område. Tyvärr ryktas det att Obama var omedveten (?) om "koden" och mycket väl skulle kunna komma att kräva att ett visst antal palestinaflyktingar skulle kunna komma tillbaka till de områden i Israel varifrån de eller deras fäder och farfäder flytt. För den som tycker att det israeliska kravet är omänskligt kan påpekas att Israel i dag har en arabisk befolkning som uppgår till ca 20% av landets befolkning samt att det från ledande palestinskt håll påpekas att inga judar kommer ha rätt att bo i den kommande palestinska staten.

Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, Bibi Natanyahu, Israel, USA, Palestinier,
Västbanken,

DN, DN2, DN3,
SvD, SvD2,
Sydsvenskan,
SVT, SVT2,
Dagen,
VG, VG2,

Avtal mellan Fatach och Hamas

Under de sena eftermiddagstimmarna den 27 april landade en politisk nyhetsbomb i Jerusalem. Den var avfyrad från Kairo och innehöll nyheten att den Palestinska Myndigheten (PA) och Hamas ingått ett avtal som kan komma att avsluta den fyra år gamla splittringen mellan dem. Uppdaterat den 29 april 2011 1507.

Avtalet var ett principavtal utarbetat mellan de två parterna under den Egyptiska armens underrättelseorganisations aktiva ledning. Det formella avtalet kommer att undertecknas av de ledande representanterna för PA och Hamas vid en ceremoni i Kairo den närmaste tiden.

Parterna har enbart offentliggjort att man enats i samtliga frågor i vilka man varit oense, samt upprättande av en interims regering under de närmaste dagarna (efter det slutgiltiga undertecknandet av avtalet ?AF?) samt att ett val till det palestinska parlamentet och till president ämbetet skall hållas om ett år. Vidare har man enats om att ömsesidigt frige samtliga politiska fångar som fängslats av de respektive parterna.

Om avtalet verkligen undertecknas av Mahmoud Abbas (Abu Mazen) för PA och Khaled Mashaal för Hamas så innebär detta att vi har en helt ny situation i Mellanöstern samt att det stora administrativa och politiska interna problemet som stod i vägen för palestinierna - splittringen mellan PA-Fatach och Hamas - att med eller utan FNs hjälp utropa den palestinska staten är undanröjt.

Från israelisk synpunkt innebär avtalet en helt ny situation men innan man vet vad man enats om i avtalet så är det svårt att definiera denna nya situation frånsett att den komplicerar situationen, lindrigt sagt.

En representant för Fatach meddelade under kvällen att avtalet på intet sätt påverkade Fatachs kontroll på Västbanken och Hamas ställning i Gazaremsan.

Israels premiärminister, Benjamin (Bibi) Natanyahu gick i ett skarpt uttalande mot avtalet med påpekandet att Abu Mazen hade att välja på att sluta fred med Israel eller Hamas. Han, Abu Mazen, kunde inte sluta fred med båda då Hamas förnekade Israels rätt att överhuvudtaget existera. I stället för detta i och för sig sakligt sanna uttalande hade det varit mycket mer diplomatiskt av honom att undvika kommentarer med förevändningen att man ännu inte publicerat avtalets innehåll. Detta speciellt då yttrandet kan uppfattas av den nuvarande Egyptiska statsledningen som förhandlat fram avtalet som en ren förolämpning.

Vita huset-talesmannen sade att man försöker få mer information om vad överenskommelsen går ut på. Han underströk dock att Hamas är ”en terroristorganisation” och att alla framtida palestinska regeringar ”måste erkänna Israels rätt att existera”


Uppdaterat den 29042011 1507.

Enligt uppgifter i media kommer avtalet att undertecknas slutgiltigt den 4 maj 2011 7 Kairo av PAs president Muhammed Abbas (Abu Mazen) och Hamas generalsekreterare Khaled Mashal.

Läs även andra bloggares åsikter om Palestinska Myndigheten, Hamas, Egypten, Israel, Bibi Natanyahu, Khaled Mashal,

Knuff

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6,
Sydsvenskan,
Dagen,
SVT, SVT2,
VG,

En judisk stat i Israels land - en sionistisk grundtanke

När den israeliske premiärministern Bibbi Natanyaho för ett antal veckor sedan begärde att det palestinska ledarskapet skulle förklara att det erkänner staten Israel som den nationella staten för det judiska folket möttes detta av totalt motstånd från den palestinska sidan.

I och för sig var detta knappast förvånande, då icke erkännande av det judiska folkets rätt till en judisk nationalstat i Israels land varit sedan över 100 år ett genomgående tema i den arabiska/palestinska politiska uppfattningen.

Vad man däremot kan bli både betänksam och förvånad över var delar av reaktionen från israelisk sida. Från delar av den politiska- och massmedia världen hördes argumentet att Natanyaho bara fört fram argumentet för att få fredsförhandlingarna att gå i stå då alla trodde sig veta att den palestinska ledningen omedelbart skulle förkasta kravet - vilket den ju också gjorde.

Författaren till dessa rader är definitivt ingen beundrare av hur vår premiärminister fört förhandlingarna med palestinierna eller för den delen kontakterna med Obama administrationen men att automatiskt racka ned på Natanyaho när han för än gångs skull kommer med ett vettigt och helt ideologiskt underbyggt förhandlingskrav som delar av de israeliska media och politiska etablissemangen gjorde med argument som att kravet var allt från rasistiskt, odemokratiskt till taktiskt felaktigt visar bara att det finns alltför många debattörer som tydligtvis inte fattat vad den sionistiska ideologin går ut på - nämligen en judisk stat i Israels land.

Detta har varit basen i den sionistiska ideologin sedan Pinskers och Hertzels dagar och har direkt och indirekt fått internationellt erkännande både i Balfour deklarationen, Nationernas Förbunds stadga om palestina mandatet, FNs beslut den 29 november 1947 om delning av nämnda mandat i en självständig judisk och en självständig arabisk stat samt otaliga internationella sammanhang i vilka den israeliska staten benämns som "Den judiska staten". Ytterligare kan nämnas att president Barack Obama i ett tal i FNs generalförsamling definierade Israel som "the historic homeland of the Jewish People".

Man kan på goda grunder fråga sig med vilken rätt den palestinska ledningen förnekar det judiska folket rätten till en egen nationalstat i Israels land och dessutom ifrågasätter det judiska folket dess rätt att överhuvudtaget definiera sig som ett folk.

Från judisk sida har man från 1937 (Peel kommissionen) intill idag förklarat sig vara villig att godta en territoriell kompromiss om en delning av landet, något som palestinierna om än ovilligt började godta först i slutet av 1980-talet.

Den palestinska villigheten till en geografisk delning av landet innebär dock inte att det delas i en judisk stat och en palestinsk arabisk stat utan närmast i en helt eller delvis bi-nationell israelisk stat och en palestinsk arabisk stat.

Detta är bakgrunden till Natanyahus krav (dåvande israeliske premiärministern Ehud Olmert krävde samma sak vid Annapolis konferensen 2007). För ett slutgiltigt fredsavtal krävs att palestinierna erkänner Israel som den judiska nationalstaten - om inte så får vi och det palestinska folket fortsätta att dra sig fram med temporära tekniska lösningar och inte så lite blodsutgjutelse.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Palestina, palestinier, Natanyaho, judisk stat,



DN,
SvD,
Sydsvenskan,
SVT,

Nya blockadbrytare på väg mot Gaza

Enligt både Yediots och Maarivs hebreiska pappersupplagor den 15 juni 2010 så befinner sig ett antal iranska fartyg i slutskedet av förberedelserna för att avgå från iransk hamn med destination Gaza.

Det första av dem ägs/är chartrat av den iranska röda halvmånen (den iranska motsvarigheten till det svenska röda korset). Enligt chefen för organisationens internationella avdelning består fartygets last av matvaror, medicin och medicinsk utrustning. Fartyget antas avgå inom de allra närmaste dagarna men har enligt vissa uppgifter redan avgått.

Enligt uppgift så sysslar nämnda iranska organisation inte enbart med humanitär verksamhet utan har varit inblandad i underrättelse verksamhet och vapensmuggling. I en CIA rapport från 1996 används den iranska röda halvmånen, med dess internationella kontaktnät , som en täck organisation för det iranska underrättelse ministeriet.

Den iranska röda halvmånen har redan tidigare vid två tillfällen försökt bryta blockaden runt Gaza men de iranska fartygen retirerade då de blev beordrade av israeliska marinfartyg att ändra kurs.

Vid det senaste tillfället i januari 2009 försökte den iranska röda halvmånen att bryta blockaden med ett fartyg som svartlistats av de amerikanska myndigheterna pga befogade misstankar om att fartyget i fråga varit inblandat i vapen smuggling för de Iranska Revolutionära Gardena

Ytterligare två iranska fartyg chartrade av den iranska försvarskommittén för Palestina. förbereder sig att segla till Gaza inom ett antal dagar. Ett av dem skall enligt uppgift mellanlanda i Istanbul. Orsaken till denna omväg har inte klargjorts vilket givetvis underlättar för pigga spekulationer.

Intill den 15 juni 2010 har inget av de tre fartygen begärt tillstånd av de egyptiska myndigheterna att få passera genom Suez kanalen. Egypten har mottagit israeliska framställningar att inte bevilja sådant tillstånd.

Den israeliska försvarsmakten har fått klara instruktioner att förhindra fartygen att angöra Gaza, även om detta måste ske med våld.

Israel har enligt internationell lag all rätt att med våld förhindra fartygen att anlöpa Gaza även om det sker på internationellt vatten, då fartygen uppenbart tillhör fientlig makt.

Hizbollah vill också vara med i leken.

Hizbollah har även meddelat att de inom ett antal dagar avser att sända ett mindre antal fartyg till Gaza. Enligt uppgift så kommer de att ha ett stort antal islamska kvinnor ombord, detta för att försvåra för israelisk militär att ta över fartygen.

Även i detta fall så har Israel enligt internationell lag all rätt att med våld förhindra fartygen att anlöpa Gaza även om det sker på internationellt vatten, då fartygen avgått från hamn belägen på fientlig makts (Libanon) territorium.

Radikal förändring av den israeliska blockad politiken

Israel väntas den 16 juni 2010 kungöra nya, avsevärt lättare, restriktioner för varuinförsel till
Gazaremsan. Det förslag som regeringens säkerhetspolitiska utskott kommer att få ta ställning till har utarbetats i samråd mellan Israels premiärminister Benjamin Natanyahu och Kvartettens sändebud Tony Blair. Den metodologiska skillnaden mellan förslaget och den gällande ordningen är att man i fortsättningen skall definiera vilka varor som inte får införas i Gazaremsan i stället för vilka som får införas.

I huvudsak kommer förbud endast att finnas för införsel av krigsmaterial och varor som krigsmaterial kan tillverkas av.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Gaza, Iran, Bibi Natanyahu, Tony Blair, Kvartetten,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3,
Dagen,
VG, VG2, VG3,
C,
SVT, SVT2, SVT3, SVT4,
Expressen, Expressen2, Expressen3,
GP, GP2,GP3,

Priset för Gilad Shalits frigivning för högt?

Israel står i dagarna inför problemet att lösa problemet med Gilad Shalits frigivning.

Det rör sig om hur många och vilka palestinska terrorister som f.n. sitter fängslade i Israel det går att frige i utbyte mot en israelisk soldat, Gilad Shalit, som tillfånga togs i juni 2006 av en palestinsk kommando räd på den israeliska sidan av gränsen mellan Israel och Gaza remsan. Ansvariga för tillfånga tagandet var förutom Hamas ytterligare några mindre palestinska organisationer

Enligt uppgifter som publicerats i israeliska media hålls den israeliske soldaten i en underjordisk bunker troligtvis belägen i den södra delen av Gaza remsan. De som håller honom fängslad tillåter inte besök av röda kors observatörer och under större delen av tiden inte ens ett tecken på om han levde och i vilket tillstånd. Att detta stod i strid med internationell rätt är självklart, dvs moraliskt sett. Formellt sett kunde ju Hamas alltid anföra att organisationen inte var bunden av Geneve konventionen då man inte skrivit under den. I och för sig kunde inte Hamas skriva under den då enbart stater kan göra det men det är ju en svag ursäkt för Hamas uppträdande.

Hamas var medveten om att Israel till skillnad från de flesta länder var villigt att betala relativt höga priser vid fång ut växlingar. Israelerna som var väl medvetna om detta problem, blev dock klart chockade av de krav man fick från den palestinska sidan.

Man kan fråga sig om det inte funnits andra sätt att få Gilad Shalit fri än en fång ut växling. Ett självklart alternativ hade ju varit att att skicka in ett elit kommando förband i remsan och låta dess medlemmar med vapenmakt fri ta Shalit. Men det troliga resultatet med detta hade varit att fångvaktarna omedelbart dödat honom. (tyvärr har man en sådan erfarenhet av tidigare försök att frita till fångatagna soldater). En annan möjlighet hade varit att kräva Shalits frigivning i samband med eldupphör avtalet efter kriget mellan Israel och Hamas vid årsskiftet 2008-2009. Varför detta inte blev en del av nämnda avtal är oklart men det torde finnas flera orsaker däribland avsaknaden av reellt internationellt stöd för ett sådant krav. Ekonomiska påtryckningar som blockad av varuinförsel till remsan lyckades inte få Hamas att ge efter då Hamas ledningen knappast bekymrade sig för sin egen civilbefolknings väl och vä.

Man var sålunda fast i ett fång ut växlings scenario Hamas krävde fri givandet av ca 450 terrorister. En icke ringa del av dess var dömda till långvariga fängelsestraff för sin medverkan i ett stort antal terrordåd som lett till hundratals israeliska dödsoffer. Det är ingen tvekan om att de tunga terroristerna i gruppen mycket snabbt efter ett frigivande på nytt skulle varit inblandade i planeringen och utförandet av kvalificerade terrordåd.

Det är detta dilemma som den israeliska regeringen och då speciellt premiärministern Bibbi Natanyahu står inför i dag. Kan en ansvarig statsledning frige massmördare som på goda grunder kommer att fortsätta sin terrorverksamhet för att fri ta en soldat? Ungefär 70 procent av Israels befolkning svarar i dag ja till denna fråga. Detta, till inte ringa del, på grund av en oerhört välregisserad kampanj driven av till den till fångatagna soldatens familj närstående personer. Att Gilad Shalits föräldrar har gjort allt de kunnat för att få hem sin son är naturligt. Man kan till och med säga att det är deras plikt som föräldrar.

Premiärministern och de ledande medlemmarna i regeringen måste ta ett kallt och nyktert beslut om huruvida den uppenbara risken av att hundratals israeler kommer att dödas i terrorattacker är värt frigivandet av Shalit. Det är inte lätt att ta ett sådant beslut. Vad premiärminister Natanyaho står inför är valet mellan en israelisk soldats liv och kanske hundratals offer för de frigivna terroristernas framtida skändliga aktioner mot oskyldiga israeliska civila eller att risken att Gilad Shalit får tillbringa resten av sitt liv i en underjordisk bunker. Detta är problemets kärna.

Huvuddelen av den israeliska befolkningen anser att Gilad Shalit skall utväxlas till vilket pris som helst. Hur stor del av de israeler som tycker så har överhuvud taget reflekterat över problemet med frigivningen av alla ärketerroristerna? Antagligen inte så många. De har bara sett till regeringens skyldighet att få hem en soldat som av landets ledning skickats att värna om det.

Men den israeliska ledningen vet att när de första bussarna exploderar och kaféer blir urblåsta, så blir frågan till ledningen "Varför släppte ni dom där fria?" I dag har vi inte en statsledning som kan hantera en situation som denna. Den ledning vi har är vettskrämd när den ser att vad den än gör så får den sota för det. Kort sagt, vad vi har är små ledare. Vad vi saknar idag är politiska ledare som är villiga att leda även om de vet att deras beslut inte blir populära. Vi saknar en statsman som kan och vågar gå ut till den israeliska allmänheten med alternativen och säga,"om jag väljer A så händer C men om jag väljer B så händer D, och som tillägger att han trotts allt väljer ett av de två alternativen med alla dess konsekvenser.

I Maarivs pappersupplaga i dag fanns ett reportage av ett samtal med en far vars dotter dödades av terrorister i Haifa under den andra intifadan. "I dessa dagar krävs det att det israeliska samhället har samma mentala styrka som det hade under sina första år då hoten mot dess existens inte störde dess ledares omdöme och förmåga att styra det mot en ljusare framtid. Då en till fångatagen soldat befrias på annat sätt än kapitulation inför terroristernas krav stärks invånarnas moral och känsla av säkerhet på en gång som det sänder ett klart och skarpt budskap till våra grannar att vi är här för att stanna och att fredliga medel är bättre än terror." (översättning från hebreiska, Arieh Fürth).

Läs även andra bloggares åsikter om Internationell rätt, Israel, Kidnappningar, Krigsförbrytelser, Ledarskap, terror,
Hamas,



DN, DN2, DN3, DN4,
SvD, SvD2,
Sydsvenskan,
Dagen,
Barometern, Barometern2,
VG,

Knuff

Knuff

Knuff

Knuff

Knuff

Brist på ledarskap

Följande artikel är definitivt inte "Politically Correct". Men jag är definitivt inte ensam om de synpunkter som förs fram. Ett antal israeliska journalister har uttryckt sig i samma anda under den senaste tiden.

Gilad Shalit är en israelisk värnpliktig korpral som för lite mer än tre år sedan tillfånga togs av grupp palestinska terrorister tillhörande ett antal olika terrorist organisationer Dådet utfördes på israeliskt territorium inte långt från Gaza remsan. Terroristerna dödade dessutom två israeliska soldater tillhörande samma förband som Gilad Shalit.


Sedan dess har det förts "förhandlingar" mellan israeliska myndigheter och representanter för de som tillfånga tog honom. Förhandlingarna har hittills inte gett något resultat i huvudsak på grund av att den palestinska partnern begärt frigivande av ca 1000 av Israel tillfångatagna terrorister, däribland 450 stycken som av israeliska domstolar dömts för mord och medhjälp till mord i ett stort antal terrorist dåd.

De av Israel tillfånga tagna palestinska terroristerna avtjänar sina straff i civila israeliska fängelser där de har tillgång till radio, TV och tidningar. De har rätt att få besök av sina närstående, officiella representanter för röda korset/röda halvmånen samt sina rättsliga ombud. Utöver detta har de även rätt till studier. Gilad Shalit å andra sidan har hela tiden sedan han tillfånga togs hållits isolerad i en underjordisk bunker i Gaza remsan. Han har systematiskt förvägrats alla de rättigheter som Geneve konventionen ger tillfånga tagna soldater. Alla utom en, den att de palestinska organisationerna har meddelat att de håller honom fången.

Detta intill de sista dagarna då Hamas, som numer har rollen som Gilads fångvaktare, överlämnat en två minuter lång video film som bekräftar att Gilad lever. Detta mot fri givandet av 20 tillfånga tagna kvinnliga palestinska terrorister.

Gilads föräldrar har under de tre åren sedan tillfånga tagandet lyckats med en synnerligen välordnad kampanj för hans frigivande skapa en mycket stark opinion i Israel för att den israeliska politiska ledningen skall frige Gilad på Hamas villkor.

Att Gilads föräldrar och hans familj vill göra allt för att på skynda frigivningen är mänskligt och naturligt. Men kan Israels politiska ledning gå med på att betala varje pris som Hamas kräver?

Kan Israels politiska ledning frige 450 "tunga" terrorister som mer eller mindre alla skulle återgå till aktiv terrorism? De flesta av de 450 tillhör Hamas och är från Västbanken. De skulle totalt förändra balansen mellan Hamas och Fatach till Hamas fördel där. Detta står i klar motsättning till Israels nationella intressen.

Ett mass frigivande av terrorister i dag skulle definitivt uppmuntra Hamas och andra extrema palestinska rörelser att utföra fler kidnappningar. Ur deras sett att se är det ett utmärkt sätt att fria sina av Israel fängslade aktivister. Ligger det i linje med Israels nationella intressen? Hur många israeler, civila som militärer kommer att få sätta livet till genom ett frigivande av Shalit enligt Hamas nuvarande krav?

Detta är idag inte populära saker att säga i Israel. Den helt legitima kampanjen för friandet av Gilad Shalit har spårat ur och vänder sig i dag mot den Israeliska ledningen istället för att vända sig mot Hamas ledningen vars sätt att hålla Shalit fången uppenbart klart strider mot Geneve konventionen. Det går inte att bortse från att Gilad Shalit var och ännu är soldat i Israels arme och som sådan i sin soldat ed svurit på att försvara sitt land till sin yttersta förmåga.

Det är inte Gilads föräldrar som är skyldiga till den situation som uppstått. De har bara gjort det naturliga för föräldrar. Kämpat för att få tillbaka sin son.

Den skyldige är Israels politiska ledning ( regeringarna Olmert, Livni och Natanyahu) som inte klart avvisat alla krav på mass frigivande av tunga terrorister som försatt landet i dess nuvarande ohållbara situation.

En ledning som inte haft modet att förklara för sitt folk de katastrofala nationella följderna av en uppgörelse enligt Hamas nuvarande krav.

Läs även andra bloggares åsikter om Gilad Shalit, fångutväxling, Gaza, Bibi Natanyahu, Tzipi Livni, Ehud Olmert, Ledarskap,

DN,
SvD,
Sydsvenskan,
Dagen,
VG,
DB,

Bloggar
Bloggnamnet länkar till bloggen ifråga. Titeln på specifik bloggpost länkar till den specifika bloggposten.
De listade bloggarna är enligt min mening intressanta. Detta betyder inte att jag alltid håller med om vad som skrivs i dem.
Till denna bloggpost har har endast medtagits bloggar i vilka publicerats bloggposter som relaterar till Gilad Shalit
Ilya Meyer Israel måste sluta uppföra rasistiskt
Mxp Gilad Shalit Talking from the Captivity
Fredrik Axelsson Låt oss inte glömma
Sapere Aude Lördagsnytt 2/09 från Sapere Aude

Vita Husets toppar i Jerusalem

Ingen tvekan, Obama vill få fart på en övergripande fredsprocess i Mellanöstern för att få fria händer med Iran och dess bomb.

Den här veckan blir troligtvis en viktig vecka i det politiska spelet i Mellanöstern. På söndagen den 26 juli kom president Obamas speciella M-Ö sändebud, senator George Mitchel på arbetsbesök. Han har med sig Fred Hof som är den Syrienansvariga inom Obama administration. Innan de landade här var de hos president Bashir Assad i Damaskus.

Under måndagen fick vi besök av av den amerikanske försvarsministern Robert Gates och på tisdag kommer ytterligare två av Obamas närmaste rådgivare, general Jim Jones som är chef för National Security Agency och den gamla mellanöstern räven Dennis Ross som numera innehar posten som speciell rådgivare till president Obama i Mellanöstern frågor (inklusive Iran).

Mitchel och Hof hade ett synbart viktigt besök i Damaskus innan han landade i Israel. Det börjar mer och mer bli klart att den amerikanska politiken i Mellanöstern inte inskränker sig till Israel-Palestina komplexet utan att det är frågan om en allomfattande politik inkluderande Israel, Palestinierna, Egypten, Jordanien, Syrien, Libanon, Saudiarabien och resten av Arabvärlden.

Mitchel nämnde uttryckligen Syrien och Libanon som partner i en sådan allomfattande fredsprocess. Man får inte glömma att försvars- och säkerhets etablissemangen i Israel sedan länge förordat att Israel skulle i första hand försöka få en uppgörelse med Syrien vilken mer eller mindre skulle innebära att Libanon skulle stå som nästa kandidat i kön.

Orsaken till att man inom säkerhets kretsar föredrar en sådan utveckling är att man från Israels sida har en lång och god erfarenhet av Syriens vilja och förmåga stå fast vid ingångna avtal. Visserligen är det territoriella priset stort (Golan höjderna) men det skulle ge ett både taktiskt och strategiskt israeliskt förhandlings övertag gentemot palestinierna.

Syrien krävde dessutom i samtalet med Mitchel att förhandlingarna skulle fortsätta från den punkt där de avbrutits mellan förre israeliske premiärministern och den turkiska medlaren . I och för sig är detta ett relativt normalt diplomatiskt sätt att handla men det verkar som om Obama administrationen vill undvika den turkiska inblandningen och själv ta på sig medlarrollen.

Det är därför ingen tillfällighet att Mitchel och Hof omedelbart efter sin ankomst sammanträffade med försvarsminister Ehud Barak, som sedan länge förespråkat linjen om "Syrien först", samt dessutom också varit en supporter av att snarast få en allomfattande uppgörelse med arabvärlden.

Efter sammanträffandet med Barak flög Mitchel vidare till Baharein och därefter till Egypten där han skall möta president Mubark. På tisdagen den 28 juli kommer han att ha en överläggning med Bibi Natanyahu. Den övergripande frågan vid det sammanträdet är USAs krav på totalt byggstopp i de israeliska bosättningarna, vilket Israel ännu avvisar.

I israeliska media har under de senaste dagarna hintats att Israel endast kan gå med på detta om de arabiska länderna, och då speciellt Saudiarabien, är villiga att gå med på en delvis men inte alltför liten normalisering av förhållandena mellan dem och Israel. En allomfattande uppgörelse enligt det ovanstående skulle enligt både amerikansk och bitvis israelisk uppfattning underlätta den speciella uppgörelsen mellan Israel och Palestinierna. Dessutom skulle den ställa Iran i en avsevärt svagare position som eventuellt till och med skulle få denna stat att sluta upp på resten av Mellanösterns staters sida. En sådan utgång skulle strategiskt sätt förändra hela det logistiska försörjnings problemet för USA´s och ISAF styrkorna i Afghanistan.

Men endast en person som Obama kan tro att det går att komma fram till en helomfattande lösning inom en så kort tidsrymd. Tyvärr förefaller detta också välgrundat då det under måndagen började komma klara indikationer på att arabstaterna genom arabförbundets generalsekreterare förklarade att de inte avsåg att vidtaga några normaliseringsåtgärder innan Israel genomfört ett total stopp på byggande av och i bosättningar. Tills Obama och hans medhjälpare kan få speciellt Saudiarabien att godta något kompromissförslag i frågan förefaller det som förhandlingarna om en totallösning eller en Israelisk - Palestinsk dellösning har kört fast. Observera att detta troligtvis inte innebär förhandlingar mellan Israel och Syrien måste skrinläggas.

Robert Gates kommer på ett 6 timmar långt besök under måndagen den 27 juli. Enligt media rapporter är huvudsaken med hans besök att förklara att USA inte har gett Israel grönt ljus för att anfalla Irans kärnvapen utvecklings anläggningar. Detta till trotts vad vice president Jo Biden uttalade för ca 10 dagar sedan.

I och för sig har Robert Gates aldrig varit så mycket för ett väpnat anfall mot de Iranska anläggningarna, samt dessutom, i motsatts till den israeliska uppfattningen, konstant hävdat att Iranierna ännu har långt kvar tills de kan tillverka det antal kärnstridsspetsar som krävs för att kunna klara av ett anfall och även dess följdverkningar.

Det i slutet av år 2007 av de amerikanska underrättelse organisationerna framlagda "National Intellegence Estimate" slog fast att de Iranska myndigheterna redan år 2003 beslutat att tills vidare inte sträva efter att utveckla kärnvapen. Gates hade inga svårigheter att ansluta sig till denna utvärdering.

Den israeliska underrättelsetjänsten har alltid varit lindrigt sagt ytterst skeptisk till detta (dvs NIE från december 2007). Det tyska underrättelseväsendet (BND) som anses ha utomordentliga källor i Iran verkar vara överens med den israeliska åsikten i frågan. I en artikel som publicerades den 20 juli i "The Wall Street Journal" finner man bl. a. följande passus.

The Bundesnachrichtendienst (BND), Germany's foreign intelligence agency, has amassed evidence of a sophisticated Iranian nuclear weapons program that continued beyond 2003. This usually classified information comes courtesy of Germany's highest state-security court. In a 30-page legal opinion on March 26 and a May 27 press release in a case about possible illegal trading with Iran, a special national security panel of the Federal Supreme Court in Karlsruhe cites from a May 2008 BND report, saying the agency "showed comprehensively" that "development work on nuclear weapons can be observed in Iran even after 2003."

According to the judges, the BND supplemented its findings on August 28, 2008, showing "the development of a new missile launcher and the similarities between Iran's acquisition efforts and those of countries with already known nuclear weapons programs, such as Pakistan and North Korea."

It's important to point out that this was no ordinary agency report, the kind that often consists just of open source material, hearsay and speculation. Rather, the BND submitted an "office testimony," which consists of factual statements about the Iranian program that can be proved in a court of law. This is why, in their March 26 opinion, the judges wrote that "a preliminary assessment of the available evidence suggests that at the time of the crime [April to November 2007] nuclear weapons were being developed in Iran." In their May press release, the judges come out even more clear, stating unequivocally that "Iran in 2007 worked on the development of nuclear weapons."

Detta är inte det enda uttalande som gjorts mot NIE rapporten men man har sett få om ens något så starkt baserat uttalande i öppna källor.

Man kan på goda grunder utgå från att Mitchel kommer att bemötas med starka argument om han avser att försvara NIE rapporten. Enligt uppgifter från tillförlitliga källor så har Gates vid sina samtal med de israeliska ledarna under dagen (270709) förklarat att Iran måste komma med ett positivt svar i frågan om sina nukleära utvecklingsprogram inom två månader då USA annars kommer att se till att Iran kommer att hamna under ytterst allvarliga sanktioner.

När det gäller Jo Jones och Dennis Ross så verkar huvuddelen av kommentatorerna här i landet vara överens om att de båda i huvudsak kommer att syssla med frågor rörande Iran. Ingen tvekan om att de kommer att behandla Iran vid sitt besök men man kan inte låta bli att spekulera i frågan om de inte i icke ringa del också kommer att behandla ett mycket intressant och väl utarbetat program som i sina stora drag publicerats i Israel under de senaste dagarna. Det är frågan om det säkerhetspolitiska annexet till Geneve överenskommelsen som i sig publicerades 2003. Under de sex åren därefter har en grupp mycket insatta och kunniga personer sysslat med att utveckla denna den säkerhetspolitiska delen av Geneve överenskommelsen.

Jag har tidigare på denna blogg påpekat bristen på grundläggande analys och ordentlig planering i Israel när det gäller en eventuell uppgörelse med palestinierna. (Se bl.a. inlägg från den 23 juni 2009). Som jag också påpekat gäller detta inte Geneve överenskommelsen som tvärt om tekniskt sett är ett ytterst ambitiöst försök på en lösning av Israel Palestina konflikten. Detta innebär inte att förslaget ideologiskt sett inte är okontroversiellt. Tvärt om, men då det är det enda genomarbetade förslaget som lagts fram har det fått ett klart inflytande på utvecklingen bl.a i den sk. Annapolis processen.

Det säkerhetspolitiska annexet vars huvuddrag som nu publicerats både i tryckta som etermedia bygger på de gränser som tentativt fastställdes i den ursprungliga överenskommelsen, tidtabell för den israeliska reträtten, gränsövergångar, internationella styrkor, palestinska väpnade styrkor och deras beväpning, rätten för Israel att under en övergångstid hålla vissa väpnade styrkor i området, israeliska elektroniska övervaknings stationer på palestinskt område och deras bemanning, huvudleder på vilka israeliska fordon får färdas utan passkontroll men med visst kontrollsystem, mm mm.

Det framgår inte av vad som har publicerats hur man avser att handha problemet med de så kallade bosättningsblocken utefter Västbankens västgräns. Dessa har ökat i storlek sedan 2003 och man torde få revidera gränsdragningen med hänsyn till detta, både då det gäller areal som tillförs Israel och sådan som tillförs den palestinska staten som kompensation av Israeliskt territorium.

Hebreiskt kunniga föreslås att försöka få tag på Yediot Achronots fredagsutgåva från den 24 juli 2009. Där finns den hittills utförligaste presentationen.

General Jo Jones har under de senaste åren varit inblandad ett antal av de frågor som tas upp i det säkerhetspolitiska annexet till Geneve överenskommelsen och man kan på goda grunder utgå från att han kommer att syssla även med detta under sitt besök. Dennis Ross som med sin stora erfarenhet av förhandlingsprocessen kommer troligtvis heller inte bara syssla med frågan om Iran.

Ett litet tillägg om Hillary Clinton

Hillary Clinton, USA´s utrikesminister, som för ett antal dagar sedan vid en stor internationell kongress föreslog att USA skulle installera ett "paraply" som försvar mot de iranska kärnvapenhoten i det fall Iran skulle producera sådana fick omedelbart ett klart mothugg från "en hög" tjänsteman i Vita Huset. "Hon talar i eget namn". Ett diplomatiskt sätt att uttrycka "Lägg dig inte i det här det är inte ditt bord". Det finns ministrar som avgått för mindre. Men Hillary Clinton lät sig inte avskräckas, tvärt om, hon förklarade öppet i en TV intervju " Jag kommer att göra allt för att hindra att Iran skall få tillgång till kärnvapen". Ord och inga visor.

Till saken hör att frågan om ett amerikanskt "paraply" mot de iranska atom bomberna kom upp redan i en debatt i den demokratiska primärvals debatten inför valen i Pensylvania i april 2008. Hillary Clinton förde fram paraplyförslaget och det var klart att hon inte bara avsåg aktiva försvarsåtgärder utan även aktiv vedergällning. Obama gjorde allt för att slingra sig ur frågan.

Det är åtminstånde uppmuntrande att en högt uppsatt person i Obama administrationen klart och tydligt uttalar sig i frågan vad man verkligen skall göra om Iran blir en nukleär stat. Inte bara i Israel utan i många av arabstaterna i Mellanöstern börjar man bli minst sagt oroade av bristen på konkreta besked från Vita huset.

Läs även andra bloggares åsikter om Iran, Israel, Syrien, Libanon, Saudiarabien, USA, Obama, Kärnvapen, Geneve överenskommelsen,

DN, DN2, SvD, SvD2, Sydsvenskan, Sydsvenskan2, Dagen, Barometern, VG, DB,

Bloggar
Bloggnamnet länkar till bloggen ifråga. Titeln på specifik bloggpost länkar till den specifika bloggposten.
De listade bloggarna är enligt min mening intressanta. Detta betyder inte att jag alltid håller med om vad som skrivs i dem.
FIM Tvåstatslösningen
Ilya Meyer Meningen med livet
MXp Kinas ambassadör i Stockholm mejlas om Gau Zhisheng
I Gilboas svala skugga Tete-a-tete
Al HaMatzav Breaking the Silence: Mohamed Omar
Jihad i Malmö Talibanerna går till attack i Nigeria
Rabnor tycker och tänker Barnen i Gaza
Danofsky for President En riktig midsommarKrantz
Mina tankar Ett skepp kommer lastat med
Svensk Historia Välmotiverad kritik
Pophöger Palestinska ledare och nazismen
Wisemans Wisdoms Högtryck och ytterligare reflektioner
Gudmundson Somalias justitieminister varnar för radikalisering i Rinkeby
Dick Erixon Demokrati, rättsstat och Honduras
Gulan Avci Branden i Rinkeby, en tragedi
Fredrik Axelsson Om man gräver lite djupare

Israels brydsama situation

Man kan verkligen fråga sig hur Israel hamnat i en situation där Obama administrationen inte bara kräver ett mer eller mindre totalt byggstopp i de Israeliska bosättningarna på Västbanken utan nu även börjar kräva byggstopp i de av Israel sedan 1967 inkorporerade arabiska delarna av Jerusalem.


När det gäller Israel är svaret relativt enkelt. 42 års oöverlagt och oplanerat handlande. De israeliska myndigheterna har aldrig på högsta nivå analyserat problematiken med att Västbanken som en följd av ett av arabstaterna startat krig kom under israelisk överhöghet. I och med det har det aldrig fattats ett ordentligt beslut, baserat på en grundlig analys av problem komplexet, vad slutmålet för den Israeliska politiken skall vara. Det har funnits olika sorters av politik när det gäller vad man skall och kan göra med Västbanken, inklusive de arabiska delarna av Jerusalem. Men aldrig ett definierat slutmål.


Under åren 1967 till 1970 kunde man mer eller mindre fattat beslut om alltifrån att lämna hela Västbanken till Jordanien till att inkorporera hela eller nästan hela Väsbanken med Israel och "inspirera" dess arabiska befolkning att lämna.


Men man valde att inte besluta utan att låta livet ha sin gång. Tyvärr är det ju ett erkänt faktum att det sämsta beslutet alltid är att inte fatta ett beslut överhuvud taget.


Det var aldrig så att det inte fanns mer eller mindre utarbetade planer och förslag som t.ex. Allon planen, men man var aldrig beredd på att ta konsekvenserna av dessa.


Den sk Osloprocessen hade visserligen lite diffust definierade slutmål men föll till stor del pga att man inte ordentligt analyserat problemkomplexet utan byggt på en grund som inte så lite bestod av önske tänkanden.


Till dags dato så är Geneve överenskommelsen det mest genomtänkta förslaget men å andra sidan har den aldrig blivit antagen som officiell politik varken av Israel eller av Palestinierna. Men det går inte att bortse från att den uppenbart påverkat ställningstaganden i Annapolis processen.


Allt detta har lett till att det i dag finns ca 500.000 israeler som bor öster om gränsen den femte juni 1967 mellan Israel och den då av Jordanien ockuperade Västbanken. 200.000 i de till Israel inkorporerade delarna och 300.000 på den egentliga Västbanken.


Av de 200.000 israelerna som bor i de inkorporerade områdena så bor ungefär 197.000 i judiska statsdelar som byggts efter 1967 och maximum 3.000 i delar av arabiska stadsdelar.


Av de 300.000 som bor på den egentliga Västbanken bor ca 220.000 i områden som gränsar till Israel - till stor del till Jerusalem - medan ca 80.000 bor i judiska samhällen spridda över resten av Västbanken.


Det är ju självklart att vad som skulle ha kunnat lösas i slutet av 1960- talet hade varit mycket enklare än vad det är i dag. Det går inte bara att skylla på det arabiska motståndet till en lösning under de åren. Om Israel fattat ett beslut så skulle ett sådant, om det inte var ytterst extremt, gått att genomföra med ett smula motvilligt internationellt stöd.


Huruvida det skulle löst konflikten på lång sikt går inte att sia om, men vem kan utlova att Polens öst- och västgränser för all framtid är fastställda.



Det torde i dag inte råda någon tvekan om att Israels politiska ledningars ovilja att analysera, planera, besluta och genomföra en konsekvent politik, i dag försatt Israel i en situation som är allt annat än enkel och som dagens, i jämförelse med slutet av 1960-talets israeliska politiska ledning, ytterst svaga ledning, inte förefaller att vara i stånd att handha på ett ansvarigt sätt.


Att sedan Obama administrationen, som ju hittills inte lyckats med något av sina internationella utspel, sakta men säkert med sin anti bosättarpolitik och nu med sin inblandning i Jerusalem frågan, får mer eller mindre hela den judiska befolkningen i Israel att gräva ner hälarna i backen, underlättar ju knappast saker och ting.


Man kan verkligen fråga sig vad Obama håller på med då en stor majoritet av den judiska befolkningen i Israel är för en två statslösning, huvudsakligen för att de inte vill bo i hop med palestinierna. Av samma skäl ser de de på Västbanken spridda bosättningarna som ett hot mot två statslösningen. Majoriteten är för att huvuddelen av de i Jerusalem inkorporerade arabiska statsdelarna och arabiska byarna skall anknytas till den framtida palestinska staten. När det gäller de arabiska delarna av Jerusalem finns det en stor minoritet i regeringen för att inte behålla dem i Israel vid en uppgörelse. (Arbetarpartiet och Liebermans "Israel mitt hem"). Bibi Natanyaho kan inte få egenom ett sådant beslut i parlamentet utan stöd av Arbetarpartiet och Israel mitt hem.


Vad är då vitsen med att reta upp den israeliska allmänheten med totalt byggstopp i alla bosättningar samt för judar i alla delar av Jerusalem som inkorporerades 1967?


Läs även andra bloggares åsikter om USA, Obama, Israel, Osloprocessen, Geneve överenskommelsen, Judiska bosättningar

Knuff

DN
DN2
DN3
DN4
DN5
SvD
SvD2
Sydsvenskan
Dagen
Barometern
Barometern2
VG
DB

Bloggar
Bloggnamnet länkar till bloggen ifråga. Titeln på specifik bloggpost länkar till den specifika bloggposten.
De listade bloggarna är enligt min mening intressanta. Detta betyder inte att jag alltid håller med om vad som skrivs i dem.
FIM Arabisk ovilja omöjliggör "tvåstatslösningen"
Ilya Meyer Meningen med livet
MXp Al-Jazeera och Arafat - Var det Aids, Abbas eller Israel?
I Gilboas svala skugga Speglar till Palestinierna
Al HaMatzav Breaking the Silence: Mohamed Omar
Jihad i Malmö Glöm inte: Hamas mänskliga sköldar i Gaza
Rabnor tycker och tänker Bjuda ur andras godispåse
Danofsky for President En riktig midsommarKrantz
Mina tankar Ett skepp kommer lastat med
Svensk Historia Bra Guilloukrönika
Pophöger Palestinska ledare stoppar freden
Wisemans Wisdoms Tag lärdom
Gudmundson Somalias justitieminister varnar för radikalisering i Rinkeby
Dick Erixon Islamism ligger nära nazism
Gulan Avci Turkiet och det turkiska språket
Fredrik Axelsson Om man gräver lite djupare