Usama bin Laden dödad i Pakistan

Nyheten om att Usama bin Laden dödats av amerikanska elitförband spred sig med rekordfart runt världen. Alla typer av media fick lägga om sina program. Under de senaste timmarna har det kommit mer och mer uppgifter om hur det gick till när amerikanska Sealförband i samarbete eller ej med Delta förband bröt sig in i bin Ladens gömställe som visade sig vara beläget inne i Pakistan och inte i gränsområdet mellan Pakistan och Afghanistan där man hittills förlagt hans vistelse.

Den amerikanska jakten på Bin Laden startade efter den första attacken på World Trade Center 1993 men tog först fart efter bombningarna av de amerikanska ambassaderna i Tanzania och Kenya i augusti 1998.

Den fick givetvis topp prioritering efter självmordsattackerna den 11 september 2001 på World Trade Center i New York och Pentagon i Washington. Den samtidigt planerade attacken mot Vita Huset omintetgjordes av rådiga passagerare på det fjärde kapade planet som fick det att störta innan det nådde sitt mål.

Den dåvarande amerikanske presidenten George W. Bush förklarade att USA skulle jaga Bin Laden över hela världen tills man fångat honom död eller levande.

Efter den amerikanska invasionen av Afghanistan 2001 ansåg USAs underrättelse tjänster att Bin Laden gömde sig i bergsområdet Tora-Bora som ligger på gränsen mellan Afghanistan och Pakistan. Det amerikanska flygvapnet gjorde kontinuerliga bombangrepp men lyckades inte slå ut den grotta eller grottor, i vilken/a Bin Laden ansågs gömma sig. Huruvida han över huvud taget ens och i så fall intill vilken tidpunkt hade varit i Tora-Bora området är i dag oklart.

Det intressanta är att de afghanska myndigheterna under många år envist förklarat att han befann sig på pakistanskt område något som de pakistanska givetvis förnekade. På grund av de inte helt okända kontakterna mellan å ena sidan den mäktiga pakistanska militära underrättelse tjänsten ISI och å andra sidan Al Qaeda och Taliban (afghanska såväl som pakistanska) avskrev man aldrig från amerikansk sida möjligheten att han gömde sig i Pakistan i likhet med ett antal andra Al Qaeda ledare.

Enligt media uppgifter under förmiddagen den andra maj så upptäckte de amerikanska underrättelse tjänsterna för tre eller fyra år sedan en person som var känd som den mest betrodde kuriren för Al Qaeda ledningen Men det tog ytterligare nära två år innan man fick klart för sig i vilket område som denna kurir arbetade i.

Först i augusti 2010 fick man klart för sig att kuriren ofta besökte ett byggnadskomplex i en medelstor stad, Abbottabad, belägen ca 50 km norr om den pakistanska huvudstaden Islamabad. Detta gjorde att man började misstänka att Bin Laden vistades i byggnaden.

Byggnaden ifråga som värderades till ca en million USD var omgiven av en tre och en halv meter hög betongmur som kröntes med taggtråd. Den var inte ansluten till ett telefonnät och hade ej heller någon internet anslutning. Invånarna i huset brände alla sina sopor istället för att anlita vanlig sophämtning.

Ovanstående uppgifter kan ju få en underrättelsetjänst att dra öronen åt sig och börja undersöka på allvar, vilket också skedde.

Det tog ytterligare ett antal månader av intensivt underrättelse arbete innan man ansåg sig vara nog säker på sin sak för att på allvar börja planera den väpnade aktionen.

Fredagen den 29 april fattades slutligen beslutet att slå till och på morgonen den 2 maj startade en fyra helikoptrar från Afghanistan med en insatsstyrka bestående av amerikanska elitsoldater, ur Seal förband och eventuellt Delta förband.

Vad som sedan hände är en smula oklart men att en av helikoptrarna antingen av tekniska skäl eller pga beskjutning från marken tvingades nödlanda är klart. Inga skadades dock och den landsatta styrkan intog under strid byggnaden. Ett antal av invånarna dödades däribland Usama bin Laden. Det uppges att Bin Laden dödades under ett flyktförsök men efter att han hade identifierats (?). Insatsstyrkan tog med sig Bin Ladens lik och troligtvis ytterligare ett antal personer och återvände till Afghanistan. Den skadade helikoptern sprängdes för att totalförstöra all hemlig utrustning ombord på planet

Enligt amerikanska källor så var de pakistanska myndigheterna informerade om aktionen. Det är däremot ännu oklart om på vilken nivå och huruvida de informerats om aktionens verkliga mål. Det förefaller helt otroligt att man inte informerat pakistanierna om att fyra helikoptrar skulle flyga i riktning mot Islamabad.

De amerikanska myndigheterna meddelade senare att man identifierat Bin Ladens lik med DNA prov.

För att undvika att Bin Ladens begravningsplats skulle bli en vallfärds plats sänkte man liket i havet efter att utfört alla gängse religiösa riter.

Vad som kommer att hända med förhållandena mellan USA och Pakistan nu blir intressant att se. Pakistan kan givetvis på goda grunder protestera mot att USA vidtagit en militär operation långt in på pakistanskt område, och om det visar sig att det skett med pakistanskt tillstånd så torde detta föra med sig allvarliga inrikespolitiska följder i Pakistan. USA kan definitivt avfärda de pakistanska klagomålen med att det förefaller ytterst otroligt att de pakistanska myndigheterna var okunniga om existensen av byggnadskomplexet i vilket Ben Laden bodde samt att han vistades där. Byggnaden låg mindre än en kilometer från den centrala pakistanska militärhögskolan samt i närheten av en pakistansk armédivisions förläggningsplats. Dessa två fakta borde ha gjort att de pakistanska säkerhetsmyndigheterna noggrant undersökt omgivningen.

Det är ingen tvekan om att Usama bin Ladens "frånfälle" är ett svårt slag för Al Qaeda och den Internationella Jihadiströrelsen, men att därför tro att Al Qaeda är en eliminerad faktor är ytterst otroligt. Al Qaeda är i dag inte en centraliserad hierarkisk organisation utan ett koncept med mer eller mindre fristående avdelningar (franchise system). Al Qaeda Arabian Peninsula och Al Qaeda Islamic Magreb utgör redan i dag större faror för Europa och USA än Al Qaeda i Afghanistan/Pakistan.

Läs även andra bloggares åsikter om Al Qaeda, Al Qaida, Afghanistan, USA, Pakistan, Usama bin Laden, ISI, Al Qaeda Arabian Peninsula, Al Qaeda Islamic Magreb,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7,
Sydsvenskan,
Dagen, Dagen2, Dagen3,
SVT, SVT2,
VG, VG2,

Obamas (nästan) hemliga krig

Kriget i Afghanistan mellan å ena sidan Taliban och å andra sidan USA-NATO-ISAF styrkorna får ett relativt stort utrymme i media välden men inte ett så stort som vore befogat på grund av dess betydelse. Rapporteringen i Sverige är inte speciellt stor och rör sig i allmänhet om den svenska insatsen. Att det pågår ett parallellt krig mellan USA och det Pakistanska Taliban (TTP) i de nord västra pakistanska gränsområdena mellan Pakistan och Afghanistan - Federally Administered Tribal Areas FATA och North-West Frontier Province NWFP - överskuggas mer eller mindre helt av det stora kriget i Afghanistan.

Huvuddelen av drönar angreppen har skett inom två distrikt inom FATA området. 71% har skett North Waziristan medan 23% utförts mot mål i South Waziristan. Orsaken till att en sådan stor del av angreppen skett i dessa två områden är att TTP haft sina starkaste fästen i dem.

Karta över FATA och NWFP områdena
Klicka på kartan för att förstora den

I skillnad mot kriget i Afghanistan går de amerikanska soldaterna personligen inte in på pakistanskt territorium utan genomför sina aktioner med fjärrstyrda s.k. drönare huvudsakligen av typ Predator från militära baser i Nevada och Arizona USA.

Detta fjärrstyrda krig startade år 2004. Intill, inklusive den 1:a januari 2011 utfördes 218 attacker. Under de första fyra åren var det fråga om ytterst få (sammanlagt 10) anfall. Därefter ökade antalet ytterst starkt med 35 år 2008, 53 år 2009, 117 år 2010 och ytterligare 3 på nyårsdagen 2011. Ökningen under de två sista åren beordrades av president Obama personligen. Hans vicepresident, Joe Biden, argumenterade för att istället för att öka antalet amerikanska soldater i Afghanistan man drastiskt skulle öka användningen av drönare för att komma tillrätta med Taliban i nämnda land. Detta förkastades dock då det stred mot principerna för den s.k. COIN strategin som vars främste förespråkare, David Petraeus. nu är ISAFs överbefälhavare i Afghanistan.

Målen för "drönar kampanjen" är inte enbart att slå ut höga- och i många fall nyckelpersoner inom pakistanska taliban och Al Qaeda, mellan vilka det finns ett utvecklat operativt samarbete, utan också att allvarligt skada Al Qaedas externa nätverk och därmed minska och i görligaste mån förhindra organisationen att slå mot USA och dess allierade. Det senare uppnås dessutom att genom attacker eliminera ledare och medlemmar i AL Qaeda affilerade organisationer runt om i världen som instrueras i olika former av våldsam terror verksamhet i de Afghansk pakistanska gränsområdena.

Enligt amerikanska uppgifter så har från och med år 2006 till och med den 1:a januari 2011 1764 personer tillhörande Al Qaeda och Taliban stupat vid drönar angreppen medan endast 108 civilpersoner dödats. Det låga antalet civila dödsoffer är en smula märkligt men kan förklaras med att Al Qaeda och Taliban aktivisterna ofta lever med sina familjer eller delar av dem i anslutning till utbildningsläger och baser och att dödade familjemedlemmar inräknats i antalet dödade Al Qaeda och Taliban personer. I och för sig är detta logiskt då civilpersoner som vistas i militära områden under krigstillstånd knappast kan betraktas som icke involverade "non combatants". Om denna definition förkastas blir följden att de reella Al Qaeda och Taliban aktivisterna använder sig av sina familjer som "mänskliga sköldar" vilket innebär att aktivisterna gör sig skyldiga till en uppenbar krigsförbrytelse. Må så vara, problemkomplexet visar bara det absurda i att försöka applicera gällande krigslagar som stiftats för strid mellan reguljära arméer på en osymmetrisk väpnad konflikt mellan reguljära förband och irreguljära gerillaförband.

Pakistan är USAs närmaste allierade i Syd Ost Asien men de amerikanska drönar anfallen på pakistanskt område stör allvarligt kontakterna mellan de två länderna. USA behöver ett till sig positivt inställt Pakistan för att kunna föra ett effektivt krig i Afghanistan. Men den pakistanska militärledningen, som trots att Pakistan i dag har en civil regering, är allt annat än positivt inställd till detta krig. Den pakistanska regeringen behöver stöd av USA för att motverka den interna islamska terrorn som emanerar från TTP och Al Qaeda i de nord västra gränsområdena mot Afghanistan. Men den pakistanska militären är inte speciellt intresserad av att på ett effektivt sätt se till att TTP och Al Qaeda dels hindras att uppmuntra islamsk terror i resten av Pakistan och dels att nämnda organisationer inte mer eller mindre upprättar autonoma enklaver i gränsområdet mot Afghanistan. Lägg sen till att den starka pakistanska underrättelse tjänsten ISI spelar under bordet med TTP och Al Qaeda och inte enbart detta utan även i icke ringa mån understödjer Taliban i Afghanistan. I denna röra får vi inte heller glömma att Pakistan har bort mot 60 till 80 kärnladdningar som inte får falla i TTP och Al Qaedas händer. Hänger ni med i denna röra?

Läs även andra bloggares åsikter om Pakistan, Afghaafgnistan, USA, Taliban, Drönare, Al Qaeda, Al Qaida, ISAF, Jihadister,

DN, DN2, DN3,
Expressen,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4,
VG,

Inget speciellt nytt i dokumenten som WikiLeaks la upp på nätet

De som förväntade sig något nytt explosivt material i de ca 92.000 dokument som WikiLeaks under stort buller och bång la upp på nätet i början av veckan blev nog i allmänhet relativt besvikna. Journalister och personer som under någon tid med visst intresse följt kriget i Afghanistan inklusive dess direkta och indirekta påverkan på den allmänna säkerhetssituationen i Pakistan konstaterade med en suck att istället för något nytt så rörde det sig om mängder av information vars huvuddrag sedan länge var kända.

Att sedan även professionella journalister som inte var insatta i vad som hänt och händer i det sk. AF-Pak kriget blåste upp vad som WikiLeaks lagt upp på nätet är tyvärr naturligt men man kan verkligen fråga sig hur de ansvariga i seriösa media i många länder lät journalister utan bakgrundsfakta kunskap beskriva de läckta uppgifterna som något principiellt nytt som skulle påverka AF-Pak krigets fortsatta utveckling.

Här måste understrykas att författaren av detta blogginlägg personligen läst ytterst få av de ca 92.000 dokumenten som WikiLeaks lagt upp på nätet utan bygger sin analys på uppgifter från internationella media som New York Times, Washington Post, The Wall Street Journal, The Guardian, Der Spiegel, The Commentary Magazine samt på nätet publicerat material från ett antal internationella tankesmedjor. Utöver detta även på uttalande från Vita Husets press sekreterare.

Enligt enligt dessa media så handlar de läckta dokumenten, som alla rör tiden för president George W. Bushs administration, om huvudsakligen följande områden.

1. Det inte ringa antalet civila afghaner som dödats eller skadats vid USAs och ISAFs styrkornas militära aktioner. Bland dessa aktioner nämns speciellt de det amerikanska användandet av fjärrstyrda drönare för att i direkta attacker neutralisera Taliban och Al Qaeda befälhavare. Av naturliga skäl för dessa attacker med sig att afghansk och pakistansk civilbefolkning som befinner sig i den omedelbara närheten av de personer som avsetts bli utslagna inte så sällan dödats och skadats. Detta förhållande har har rapporterats i media runt om i världen och är definitivt inget nytt.

Den förre amerikanske befälhavaren i Afghanistan. General Stanley McChrystal utfärdade för ungefär ett år sedan nya bestämmelser får hur de amerikanska och ISAF styrkorna skulle uppträda i kontakten med den afghanska civilbefolkningen för att undvika onödiga civila offer. Dessa instruktioner fick inte så lite kritik av de trupper som skulle uppfylla dem då de med eller inte med rätta ansågs utsätta dem för onödigt stora risker.

2. Av dokumenten framgår att USA under direkt ledning från Pentagon satt in ett speciellt kommando förband som hade hade till uppgift att fånga, alternativt döda ledande talibaner. En i och för sig helt normal åtgärd i ett krig av typ AF-Pak kriget men som pga av den starka sekretess som omgärdat aktionen varit mindre känd - men dock inte okänd.

3. Att den Afghanska administrationen i alla dess delar är korrumperad är inte heller någon nyhet.

4. Kommentarerna till dokumenten rör till en inte ringa del förhållandet mellan Pakistan, och då speciellt den pakistanska armens underrättelse tjänst - ISI - och Taliban. I och för sig är detta heller ingen nyhet men för amerikanska politiker, som med all sannolikhet varit helt medvetna om situationen, har publicerandet av uppgifterna satt dem i en besvärlig situation visavi den amerikanska allmänheten. Eftersom USA aktivt politiskt, ekonomiskt och militärt stödjer Pakistan ställs de inför den logiska frågan hur USA kan stödja Pakistan då denna stat genom sin armés underrättelse tjänst i icke helt ringa grad stödjer Taliban - som dödar och sårar amerikanska soldater. Denna fråga kan komma upp i det amerikanska mellanperiods valet i november.

George Friedman ger den 27 juli i tankesmedjan Stratfors "veckobrev" en till synes logisk förklaring till spelet mellan USA och Pakistan när det gäller Taliban. Man kan hålla med eller inte hålla med men jag anser att hans analys är värd att komma läsarna till godo.

Let’s step back and consider the conflict dispassionately. The United States forced the Taliban from power. It never defeated the Taliban nor did it make a serious effort to do so, as that would require massive resources the United States doesn’t have. Afghanistan is a secondary issue for the United States, especially since al Qaeda has established bases in a number of other countries, particularly Pakistan, making the occupation of Afghanistan irrelevant to fighting al Qaeda.

For Pakistan, however, Afghanistan is an area of fundamental strategic interest. The region’s main ethnic group, the Pashtun, stretch across the Afghan-Pakistani border. Moreover, were a hostile force present in Afghanistan, as one was during the Soviet occupation, Pakistan would face threats in the west as well as the challenge posed by India in the east. For Pakistan, an Afghanistan under Pakistani influence or at least a benign Afghanistan is a matter of overriding strategic importance.

It is therefore irrational to expect the Pakistanis to halt collaboration with the force that they expect to be a major part of the government of Afghanistan when the United States leaves. The Pakistanis never expected the United States to maintain a presence in Afghanistan permanently. They understood that Afghanistan was a means toward an end, and not an end in itself. They understood this under George W. Bush. They understand it even more clearly under Barack Obama, who made withdrawal a policy goal.

Given that they don’t expect the Taliban to be defeated, and given that they are not interested in chaos in Afghanistan, it follows that they will maintain close relations with and support for the Taliban. Given that the United States is powerful and is Pakistan’s only lever against India, the Pakistanis will not make this their public policy, however. The United States has thus created a situation in which the only rational policy for Pakistan is two-tiered, consisting of overt opposition to the Taliban and covert support for the Taliban.

This is duplicitous only if you close your eyes to the Pakistani reality, which the Americans never did. There was ample evidence, as the WikiLeaks show, of covert ISI ties to the Taliban. The Americans knew they couldn’t break those ties. They settled for what support Pakistan could give them while constantly pressing them harder and harder until genuine fears in Washington emerged that Pakistan could destabilize altogether. Since a stable Pakistan is more important to the United States than a victory in Afghanistan — which it wasn’t going to get anyway — the United States released pressure and increased aid. If Pakistan collapsed, then India would be the sole regional power, not something the United States wants.

The WikiLeaks seem to show that like sausage-making, one should never look too closely at how wars are fought, particularly coalition warfare. Even the strongest alliances, such as that between the United States and the United Kingdom in World War II, are fraught with deceit and dissension. London was fighting to save its empire, an end Washington was hostile to; much intrigue ensued. The U.S.-Pakistani alliance is not nearly as trusting. The United States is fighting to deny al Qaeda a base in Afghanistan while Pakistan is fighting to secure its western frontier and its internal stability. These are very different ends that have very different levels of urgency.

The WikiLeaks portray a war in which the United States has a vastly insufficient force on the ground that is fighting a capable and dedicated enemy who isn’t going anywhere. The Taliban know that they win just by not being defeated, and they know that they won’t be defeated. The Americans are leaving, meaning the Taliban need only wait and prepare.

The Pakistanis also know that the Americans are leaving and that the Taliban or a coalition including the Taliban will be in charge of Afghanistan when the Americans leave. They will make certain that they maintain good relations with the Taliban. They will deny that they are doing this because they want no impediments to a good relationship with the United States before or after it leaves Afghanistan. They need a patron to secure their interests against India. Since the United States wants neither an India outside a balance of power nor China taking the role of Pakistan’s patron, it follows that the risk the United States will bear grudges is small. And given that, the Pakistanis can live with Washington knowing that one Pakistani hand is helping the Americans while another helps the Taliban. Power, interest and reality define the relations between nations, and different factions inside nations frequently have different agendas and work against each other.

"This report is republished with permission of STRATFOR"

Read more: WikiLeaks and the Afghan War | STRATFOR

Efter att ha förminskat vikten av WikiLeaks publicering av dokumenten måste jag dock tillägga att på en punkt har man lyckats få upp något som även för relativt insatta personer som följer vad som skrivs om AF-Pak kriget kom som en överraskning. Nämligen att Taliban från Iran erhållit ett antal s.k. Man-Portable Air Defence Systems (MANPADS). Huruvida dessa är av en kvalitet att de aktivt påverkar krigföringen är oklart. Man måste dock hålla i minnet att USA gav de afghanska mujahideen styrkorna MANPADS då dessa stred mot den sovjetiska invasions armen samt att dessa hade ett inte ringa inflytande på det sovjetiska beslutet att dra tillbaka sina styrkor från Afghanistan. För de som är intresserade av kontakterna mellan Iran och Taliban klicka här.

Det är dock ingen tvekan om att publiceringen i WikiLeaks gett den del av de debattörer runt om i världen som av anti amerikanska och/eller anti imperialistiska skäl vill att USAs och ISAF stykorna snarast skall lämna Afghanistan vatten på sina kvarnar. Man svänger sig redan med argumentet "krigsförbrytelser" utan att i de flesta fall ha en aning om den juridiska definitionen av "krigsförbrytelse" i ett krig som AF-Pak kriget. De flesta kommentatorer är dock eniga om att publiceringen inte kommer att ha någon större inverkan på krigets fortsättning.

Problemet är att krigsmålen i Afghanistan dels är dåligt definierade och dels att de inte är synonyma mellan alla deltagarna i den av USA ledda koalitionen. President Obama definierar det som ett krig mot AL Qaeda. De finns de som definierar det som ett krig mot den internationella jihadist rörelsen dvs ett krig för de västerländska värdena. En del av deltagarna i koalitionen finns där av lojalitet mot USA och/eller av intern EU lojalitet.

Att sedan president Obama förklarat att USA skall börja dra tillbaka trupper sommaren 2011 innebär att Taliban bara behöver vänta för att vinna.

Den nyss avslutade konferensen i Kabul förklarade att de Afghanska säkerhets styrkorna redan år 2014 skulle vara i stånd att ta över ansvaret för säkerheten i landet vilket förefaller mindre troligt.

Man kan fråga sig om alla de som i USA och Europa vill deras respektive länder drar tillbaka sina trupper från Afghanistan reflekterat över vad en taliban seger innebär för den afghanska befolkningen. Totalt kulturmörker, kvinnoförtryck, förbud för flickor att få skolutbildning, ingen politisk frihet, ingen yttrandefrihet osv. Om USA och ISAF länderna drar tillbaka sina styrkor innan Taliban och Al Qaeda slagits tillbaka så signalerar de till resten av världen att de inte är beredda att slåss för dessa värden med allt vad detta kommer att innebära.

Läs även andra bloggares åsikter om WikiLeaks, USA, ISAF, Afghanistan, Pakistan, Al Qaeda, Al Qaida, Taliban, Mujahadeen,

Se även Chefsingenjören Efterdyningar

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3, Sydsvenskan4, Sydsvenskan5, Sydsvenskan6,
Dagen,
SVT, SVT2, SVT3, SVT4,
VG,
Expressen, Expressen2,
SR,
ST,
EK,

Vice chefen för afghanska Taliban tillfångatagen i Pakistan

Nummer två i afghanska Taliban, Mullah Baradar, tillfånga togs för ett antal dagar sedan i den pakistanska hamnstaden Karachi. Enligt amerikanska källor så var det den pakistanska underrättelse tjänsten (ISI) tillsammans med amerikanska CIA agenter arresterade Baradar.



Det exata datumet för tillfånga tagandet är inte offentliggjort och inte heller om detta lett till infångandet av ytterligare ledare i den afghanska Talibanrörelsen.



Mullah Baradar som står mycket nära den afghanska Talibanrörelsens ideologiska ledare, Mullah Muhamed Omar, var den starke mannen i rörelsens centrala ledarskaps forum, Shura Majlis som i allmänhet kallades Quetta Shura efter den stad i den pakistanska provinsen Baluchistan till vilken rörelsens ledarskap tagit sin tillflykt. Under de senaste månaderna har medlemmarna Talibans Shura Majlis bytt sin tillflykts ort till Karachi.



Baradar ledde de militära verksamheterna och kontrollerade dem i detalj. Han hade befogenhet att tillsätta och avskeda militära befälhavare men hade även kontroll över den finansiella och civila administrationen i de av Taliban i södra Afghanistan "styrda" områdena.



Reellt sett så var Baradar Talibans faktiska ledare. Mullah Omar som var efter Usama bin Laden den av USA mest eftersökta personen i Afghanistan och Pakistan gick direkt efter terroristdådet den 11 september 2001 under jorden och lämnade därmed fältet fritt för Baradar. Denne var inte sen att ta tillfället i akt och manövrerade , bitvis på ett blodigt sätt, ut ett antal rivaler.



Tillfånga tagandet av Mullah Baradar på pakistanskt område i en av ISI ledd aktion tyder på en klar förändring till hur den pakistanska armen och då speciellt dess underrättelse tjänst ser på sitt förhållande till det afghanska Taliban. Tidigare var man från armen och ISI inte benägen till att ingripa mot afghanska Taliban ledare som av olika orsaker befann sig i Afghanistan.



Talibanrörelsen i Afghanistan hade från ISI ett varierande men inte ringa stöd då man från pakistanskt håll ansåg att detta skulle motverka ett indiskt eller iranskt inflytande i Afghanistan den dag då USA (och NATO-ISAF) skulle lämna Afghanistan.



Denna pakistanska inställning ledde till ett otal större och mindre konflikter med USA. Men tydligtvis har de amerikanska påtryckningarna samt insikten att den afghanska Taliban rörelsen är klart lierad med den pakistanska Talibanrörelsen fört med sig en förändring. Hur känsligt detta är kan man förstå från ett uttalande av den pakistanska inrikesministern, Rehman Malik, som förnekade allt deltagande i tillfånga tagandet av CIA agenter.


Ännu har ingen efterträdare till Baradar utnämnts och det kommer troligtvis att ta sin tid innan någon i det talibanska ledar garnityret kan få den makt och inflytande som han hade. Man kommer troligen att se verkan av tomrummet i ett allt mindre effektivt motstånd till USAs- och ISAF styrkornas aktioner de närmaste månaderna.



Det har även spekulerats i huruvida Baradar inte tillfånga togs utan tog kontakt med ISI och CIA för att ta upp någon typ av förhandlingar med dem. Hur otroligt detta än kan vara så är det knappast någon annan inom talibanledningen som skulle kunna gå i land med en sådan sak.



Från Talibans sida förnekade man omedelbart sanningshalten i rapporterna om tillfånga tagandet men inom mindre en dag medgav två Taliban befälhavare i södra Afghanistan att uppgifterna om att Baradar tillfånga tagits var sanna men att det skett under strider i den afghanska provinsen Helmad.

För mera detaljer se två artiklar i The Long War Journal här och här. En mycket utförlig i The New York Times här . En "minibiografi" om Mullah Baradar i Newsweek här

Läs även andra bloggares åsikter om Afghanistan, Pakistan, USA, Taliban, ISI, CIA, Mullah Omar, Mullah Baradar,

DN, DN2,
SvD, SvD2,
Sydsvenskan,
Dagen,

Stopp för vapenimport från Israel sätter svenska soldater i fara

Palestinagrupperna och deras lierade i riksdagen och inom universitet och högskoleväsendet börjar tala högt om ekonomiska, politiska och akademiska bojkotter av Israel. En nyhet är att man vill stoppa svensk import av av vapen och vapensystem från Israel.


Sverige säljer inte vapen till länder i krig eller som ligger i klara oroshärdar. Dock med ett stort officiellt undantag - USA. Redan det exemplet väcker frågan om det rör sig om moral eller politik. Enligt uppgifter i Sydsvenska Dagbladet så var förra året ett rekord år för svensk vapenexport. 12.7 miljarder SEK!

Bland de länder till vilka Sverige sålt vapen fanns både Pakistan och Saudiarabien Tydligtvis inofficiella undantag då Pakistan är en instabil kärnvapenmakt som för ett blodigt kvasi inbördeskrig med de pakistanska taliban styrkorna. Saudiarabien ligger ju faktiskt i en av världens oroshärdar men det verkar ha undgått de svenska kontroll myndigheterna. Israel är i dag den femte i storleksordningen av världens vapen exporterande länder. Ett avbrott av export från Israel till Sverige skulle pga dennas ringa storlek knappast ha någon ekonomisk betydelse för Israel. Däremot kan en sådan framtida politik få negativa verkningar på det svenska försvarets förmåga att utföra sina uppgifter på ett effektivt sätt samt utsätta sina internationellt placerade förband för onödiga faromoment.

Ett aktuellt exempel på vad tveksamheten till att anskaffa israeliska vapensystem kan föra med sig är den tveksamhet Sverige har visat när det gäller att anskaffa s.k.Tactical Unmanned Arial Vehicle (TAUV på svenska drönare) från Israel till den svenska styrkan i Afghanistan. Detta till trotts att Israel är mer eller mindre världsledande när det gäller sådana system vilket bl. a. framgår av att Storbritanniens, Kanadas, Tysklands, Hollands och Australiens styrkor i Afghanistan använder sig av israeliska TAUV system. Sverige föredrog att välja det amerikanska Shadow 200.

Efter att ha låtit budget sjabbel hindra anskaffandet av det amerikanska TUAV systemet gick Försvarsmakten ut med en offertförfrågan innan jul med sista offertdatum den 15 januari 2010.

I fallet att ett israeliskt anbud visar sig ekonomiskt och ur tekniskt militärt hänseende vara det bästa kommer då myndigheterna föredraga detta eller av "politiska" skäl ett dyrare och tekniskt militärt sämre alternativ? I så fall kan man ju knappast använda ett argument som förekommit i debatten, nämligen att ett "israeliskt system skulle störa kontakterna mellan den svenska styrkan och den afghanska civil befolkningen" då redan ett icke ringa antal av ISAFs medlemsländer redan använder sig av israeliska TUAV.

Det borde vara självklart att de ansvariga svenska myndigheterna väljer det system som bäst ur militärteknisk synpunkt tjänar den svenska styrkan i Afghanistan utan att ta hänsyn till tillverkarens nationalitet.

Läs även andra bloggares åsikter om Afghanistan, Drönare., ISAF, Israel, Pakistan, Sverige, USA, vapenköp, Fs18,

DN,
SvD,
Sydsvenskan,
Dagen,


Knuff

Knuff

Knuff

Ledaren för pakistanska Taliban antas dödad vid amerikanskt anfall

På morgonen (lokal tid) den 14 januari 2010 anfölls ett talibanskt träningsläger i Norra Waziristan (Pakistan) av en amerikansk drönare som avlossade två raketer mot lägret. Minst tio aktivister i den Pakistanska Taliban rörelsen (Terik el Taliban Pakistan, TTP) dödades. Enligt vissa källor dödades Hakeemullah Mesuhsud, ledaren för TTP i attacken.

Attacken utfördes av ett amerikanskt drönarplan mot ett läger i Pasalkot regionen i Norra Waziristan nära gränsen till Södra Waziristan (se karta). Lägret påstås ha blivit mer eller mindre helt raserat i anfallet. Hakeehmullah Mesud antas av en del källor vara en av de TTP aktivister som dödades.


Talesmän för TTP förnekade envist att Hakeehmulla dödats men man måste ta detta påstående med många nypor salt i ljuset av att TTPs talesmän efter att organisationens förre ledare, Baitulla Mehsud, dödats vid ett drönar anfall i augusti 2009 envist förnekat faktumet i närmare tre veckor, troligtvis med hänsyn till att inte förvärra de interna successions striderna.

Hakeemullah Mehsud som TTPs ledare var ansvarig för en rad av blodiga terrordåd i Pakistan under de senaste månaderna. Aktionen mot den amerikanska underrättelse basen i Khost provinsen, Afghanistan, vid årsskiftet 2009-10 utfördes likväl av en självmordsbombare utsänd av Hakeemulla.

Det förefaller under alla förhållanden helt klart att det amerikanska drönaranfallet på morgonen den 14 januari var avsett att eliminera TTPs ledare. Det har inte gått att få några officiella amerikanska kommentarer till händelserna, men president Obamas rådgivare i frågor om Pakistan och Afghanistan, Richard Holbrooke, som för närvarande befinner sig i området kommenterade dock, enligt AFP, TTP ledarens eventuella frånfälle med att säga att denne antingen är eller var en av de värsta personer som som funnits i området under en lång period.

Vem som eventuellt skulle bli efterträdare är osäkert. Ett starkt namn är Wali ur Rehman, som var Hakeemullahs främste rival efter Baitullah Mehsuds död. Han tvingades dock ge upp sin styrkebas i Södra Waziristan pga den pakistanska armens aktion i området under hösten 2009 vilket kan komma att allvarligt skada hans chanser.

Intensiteten av de amerikanska drönaranfallen har stegrats oerhört under de senaste månaderna. Se statistik ang. detta.

Läs även andra bloggares åsikter om Pakistan, Taliban, Drönare, Självmordsbombare, USA,
Afghanistan,
Terror, Terrorister,

DN, DN2, DN3, DN4,
SvD, SvD2, SvD3,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2,
Dagen,

Al Qaeda som spindeln i nätet.

New York, Madrid och London var de stora målen för Al Qaeda under början av 00-talet. Men redan 2004 beslutade Osama Bin Laden och hans närmaste medarbetare att föra över tyngdpunkten på verksamheten till islamska områden som Afghanistan, Pakistan, Indonesien, Magreb, Somalien och Yemen.

Målet var att slå mot allt som kunde identifieras som "västliga intressen" i dessa områden. Definitionen av "västliga intressen" var ytterst vid och kunde omfatta det mesta från institutioner som ambassader, militärbaser, kulturella institutioner, turistgrupper mm. Men inte bara klara institutionella mål utan i grund och botten allt som kunde ses som en form av västligt inflytande - t.ex. musik och flickskolor.

Till och med den Pakistanska staten med dess institutioner blev ett mål då den, trotts att Pakistan definierar sig som en islamsk stat, sågs som västlig utpost som inte styrdes i enlighet med fundamentalistisk islamsk lag.

Från att varit en mindre, sluten hierarkiskt grupp utvecklade sig Al Qaeda till en ledningsgrupp inom den ytterst decentraliserade Internationella Jihadist Rörelsen. Man kan lugnt påstå att Al Qaeda idag arbetar enligt principen för out sourcing.

Vissa jehadistiska grupperingar som de i Magreb och i Yemen har fått tillstånd att använda sig av namnnet Al Qaeda.

Under det senaste året har de allt kraftigare aktionerna från de amerikanska såväl som ISAF styrkorna lett till att ett icke ringa antal, huvudsakligen arabiska, Al Qaeda aktivister lämnat Afghanistan för Yemen och Somalien. De amerikanska drönaranfallen mot Al Qaeda-Taliban baser tillsammans med den pakistanska armens aktioner har haft samma följd i Pakistan. De olika jehadistiska gruppernas aktioner i Afghanistan, Irak och Pakistan har fört med sig stora direkta och indirekta offer bland dessa länders islamska civilbefolkning. Det är osäkert hu många det rör sig om men enligt vissa källor rör det sig om uppemot 100.000 män kvinnor och barn. Och detta i namnet av en kamp mot "västliga" värden.

Att Yemen och Somalien blivit eller egentligen på nytt blivit starka fästen för Al Qaeda är knappast förvånande då båda dessa stater kan definieras som icke fungerande stater. I Somalien, till skillnad från Yemen där Al Qaeda verkar under sitt eget namn, så har aktivisterna från Afghanistan-Pakistan slutit sig till Al Shabaab gruppen. Den sistnämnda har även ett inslag av "svenska"volontärer.

Al Qaeda i Yemen har iscensatt två aktioner utanför Yemen som fått internationell uppmärksamhet. Dels försöket att spränga en jumbojet på väg från Amsterdam till Detroit på sistlidna julafton, dels ett försök av en självmordsbombare att spränga en medlem av den regerande Saudi-arabiska kungafamiljen vise inrikesministern och tillika ansvarig för kunga dömmets kamp mot terrorismen. Även denna aktion misslyckades, vise inrikesministern skadades bara lätt.

Faktumet att båda terroristerna lyckades komma fram till det avsedda objektet är dock nog för att ge ansvariga för flygplats säkerhet samt bevakning av viktiga personer svårartade sömnstörningar.

Enligt uppgifter i massmedia tar både USA och Storbrittanien mycket allvarligt på utvecklingen av Al Qaeda i Yemen. Så allvarligt att man på allvar överväger att på ännu icke definierat sätt ingripa militärt i området. I och för sig är detta lätt att förstå då ett läge, där på vardera sidan av Babel Mandel sundet den Internationella Jihadist Rörelsen hade makten, detta skulle kunna ha allvarliga följder för den stora internationella sjöfarten i sundet. Speciellt om Al Qaeda skulle lyckas med att få de somaliska piraterna att ansluta sig. (Det förefaller närmast vara en penningfråga).

Läs även andra bloggares åsikter om Al Qaeda, Den Internationella Jehadist Rörelsen, USA, Afghanistan, Pakistan, Yemen, Somalien, Storbrittanien, Al Shabaab,


DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2,
Dagen,

Bloggar
Bloggnamnet länkar till bloggen ifråga. Titeln på specifik bloggpost länkar till den specifika bloggposten.
De listade bloggarna är enligt min mening intressanta. Detta betyder inte att jag alltid håller med om vad som skrivs i dem.
Till denna bloggpost har har endast medtagits bloggar i vilka publicerats bloggposter som relaterar till Al Qaeda och den internationella Jihadist rörelsen

Dick Erixon Frisläppta från Guantanamo planerar nya terrordåd

Gudmundson Lars Vilks bloggar om hotet från Shabaab

The Long War Journal Analysis: US air campain in Pakistan heats up

Obama och Afghanistan-Pakistan

När man så här nästan 11 månader efter att president Barak Obama tillträdde posten son USAs president och därmed blev världens mäktigaste man måste man tyvärr konstatera att hans utrikespolitik, hur än välmenande han var, trotts allt inte visat sig vara helt verklighetsanpassad.

Detta gäller Iran såväl som Israel-Palestina. När det gäller Afghanistan-Pakistan är det svårare att döma då Obama först för några dagar sedan lagt fram sin politik. Då detta problemkomplex torde vara det ur västvärldens synpunkt viktigaste är det åtminstone uppmuntrande att han inte rusade iväg med förhastade proklamationer utan tog tid på sig att formulera en politik.

Men innan vi går in på dessa frågor så är jag skyldig mina läsare en förklaring på min tystnad under en månad. Orsaken helt enkelt att jag var på resa i Syd Ost Asien, och då huvudsakligen i Burma (Myanmar). Det är definitivt ingen tvekan om att det var en av de intressantaste resor jag gjort och det tog tid efter att jag kom hem innan jag kunde ta i tu med mina normala ämnen. Burma är ett otroligt fascinerande land med enorma problem. Om det bara var militärjuntan så skulle det vara enkelt, men tyvärr är problemen mycket större än så. Landet har än i dag en dragningskraft som den som Kipling så väl formulerade i sin dikt "On the Road to Mandalay".

Nåväl, tillbaks till dagens problem. Afghanistan-Pakistan, eller som det börjar kallas Af-Pak problemet är nog det viktigaste problemet för västvärlden att ta i tu med. Skälet till detta är två, nämligen att dels Al Qaeda som allierad med Taliban styrkorna är en integrerad del av problemet, dels att Pakistan är en kärnvapenmakt. Om Taliban får kontroll över Pakistans kärnvapen så kommer detta att innebära att Al Qaeda på sikt kommer att ha kärnvapen med allt vad detta innebär.

Den som vill formulera en lösning för AF-Pak problemet bör definitivt ta hänsyn till en del historiska, etniska och logistiska fakta vid formuleringen av sin politik.

1. Först och främst får man inte glömma att afghanerna alldeles utan hänsyn till vilken stam de tillhör genom århundradena visat sig vara ytterst måna om att värna sitt oberoende. Inte ens det brittiska imperiet när det stod på sin höjdpunkt kunde kuva dem. Att Sovjet misslyckades med sin invasion 1989 är ett exempel på att afghanerna inte ändrat sin inställning till främmande makters försök att militärt ockupera landet.
2. Taliban i sig är en strängt fundamentalistisk islamsk organisation som både i Afghanistan och Pakistan har sitt huvudsakliga stöd inom Pashtun stammen. Den är den största och ledande av de icke ringa stammar som utgör Afghanistans befolkning. Å andra sidan utgör Pashtunerna i Pakistan en minoritet av denna stats befolkning och är i huvudsak koncentrerad till de nordvästra gränsområdena mot Afghanistan. Taliban är dock icke automatiskt stödjare av den internationella jihadist rörelsen. En seger för Taliban i Afghanistan innebär inte automatiskt att Al Qaeda får fritt fram i Afganistan. Det stöd som denna organisation fick av Taliban under 1990-talet bottnade inte till ringa del i ekonomiskt stöd från Al Qaeda. Förhållandet mellan Taliban (Pakistan) och Pakistan är mer oklart men samarbetsviljan mellan de två torde vara något starkare beroende på att Pashtunerna befinner sig i en minoritetsställning i Pakistan.
3. Den Pakistanska armen och då speciellt dess underrättelsetjänst (ISI) har traditionellt haft mer en goda förbindelser med Taliban (Afghnistan). Det är ännu oklart hur striderna mellan den pakistanska armeen och Taliban (Pakistan) på sikt kommer att påverka ISIs inställning till stöd av Taliban (Afghanistan) Det är inte helt otroligt att om striderna så småningom trappas ned ISI kommer att återuppta kontakterna.
4. Icke afghanska reguljära militära styrkor som avser att agera i Afghanistan är tvungna att ta hänsyn till den undermåliga kommunikations infrastrukturen i landet. Det är ju självklart att pga detta inhemska gerillaförband har uppenbara fördelar i sina väpnade aktioner.
5. Då både de amerikanska och ISAF styrkorna definitionsmässigt är inblandade i ett "war amongst the people" måste de i sina aktioner ta hänsyn till att den inhemska civilbefolkningen som till största delen tillhör Pashtun stammen skall få känsla att inte bara dessa styrkor har den militära överhanden men också att detta gynnar befolkningen och detta till trotts att Taliban åtminstone i Pashtun områdena har en automatisk etnisk "trumf på handen".

Det är mot bakgrunden av bl.a. ovan nämnda problem som Obamas nu offentliggjorda politik kommer att prövas på fältet.

Obamas plan har i sig dessutom några inbyggda problem som kan komma att förhindra dess lyckade utförande. Det största av dem är den tidsgräns för starten av nedtrappning av de amerikanska trupperna som annonserats till sommaren 2011. Man kan väl förstå den politiska bakgrunden till beslutet men det är ur amerikansk militär synpunkt ett olyckligt beslut. Implicit i beslutet ligger inbyggt att tills sommaren 2010 kommer de amerikanska styrkorna ökats med ca 30.000 man och ISAF styrkorna med mellan 5.000 till 7.000 man och då blivit så starka att Taliban militärt mist sin trovärdighet i det afghanska folkets ögon vid mitten av 2011.

Det strategiska målet är korrekt och det är helt riktigt att det formulerats, då ingen militär kampanj kan lyckas om man ej klargjort för sig vad man vill uppnå. Å andra sidan är det olyckligt att man signalerat att man kommer att uppnå detta sommaren 2011. Taliban kan ta det politiska beslutet om nedtrappning på allvar och börja ligga lågt och inte utsätta sina styrkor för att bli militärt slagna i hoppet om att Obama inte kommer att ha så lätt att plötsligt frångå löftet, speciellt i början av valkampanjen till president valet i november 2012. Det är därför välgörande att den amerikanska administrationen redan börjat knysta om att beslutet om tidpunkten inte är helt slutgiltigt utan kommer att avgöras enligt situationen på fältet.

Ett annat inbyggt hinder i planen är att den inte tycks lägga nog stor betydelse på stödet åt den afghanska civilbefolkningen. Det räcker inte med att bygga upp en afghansk arme som kan ta över utan det krävs att de amerikanska- och ISAF styrkorna ser till att uppbyggandet av den civila infrastrukturen tar fart samt att den nuvarande afghanska administrationen ordentligt tar i tu med att slå ned på den utbredda korruptionen i sina egna led.


Frånsett detta så är kampanjen inte avslutad på ett avgörande positivt sätt om inte Taliban (Pakistan) blir rejält satta på plats och att den pakistanska regeringen (och armen) effektivt kontrollerar de traditionellt laglösa nordväst provinserna.

Då det överbyggande målet för Af-Pak kampanjen hela tiden varit AL Qaedas neutralisering, så är detta pga att AL Qaeda sedan ett antal år i huvudsak varit "stationerat" i Nordväst provinserna, av yttersta vikt.

För mera detaljer om nordväst provinserna och Talibans ställning i dem klicka här.

Läs även andra bloggares åsikter om USA, Obama, Afghanistan, Pakistan, ISAF, Taliban, Al Qaeda, Al Qaida,


DN, DN2, DN3,
DN4,
DN5,
DN6,
DN7,
DN8, DN9,
SvD, SvD2,
SvD3,
SvD4,
SvD5,
SvD6,
SvD7,
SvD8,
SvD9,
Sydsvenskan,
Sydsvenskan2,
Dagen
Barometern
VG,
VG2
VG3,
DB

Bloggar
Bloggnamnet länkar till bloggen ifråga. Titeln på specifik bloggpost länkar till den specifika bloggposten.
De listade bloggarna är enligt min mening intressanta. Detta betyder inte att jag alltid håller med om vad som skrivs i dem.
Till denna bloggpost har har endast medtagits bloggar i vilka publicerats bloggposter som relaterar till president Obamas nya politik i Afghanistan-Pakistan

Chefsingenjören En djupare analys (uppdaterad)

Terrorister har överhand i asymmetrisk konflikt

När de ledande juridiska folkrätts experterna reviderade och kompletterade de folkrättsliga regelsystemen efter andra världskriget gjorde de det med, naturligtvis, erfarenheterna från nämnda krig.

Detta kom att innebära att bestämmelserna fortsatte att vara anpassade till traditionella krig mellan stater eller grupper av stater. I och för sig var detta naturligt men inte desto mindre beklagligt och en smula förvånande då det åtminstone sedan Napoleon krigen funnits exempel på asymmetriska konflikter mellan stater och olika typer och gerilla/frihetsrörelser/befrielserörelser/terroriströrelser.

Men man utgick ifrån att man även i fortsättningen skulle kunna använda de regler som var anpassade för mellanstatliga konflikter på asymmetriska konflikter.

Så småningom visade det sig att detta inte var så självklart.

Detta berodde dels på att man i revideringarna och kompletteringarna efter andra världskriget hade gett den icke krigande civilbefolkningen ett avsevärt större skydd än den haft enligt tidigare folkrättsliga stadganden. Men dels berodde det också på framväxten av medvetenhet om mänskliga rättigheter, då speciellt den enskilde icke krigförande civila personens rättigheter.

Till detta skall läggas framväxten av en flora av NGOs som såg sin uppgift att värna den icke krigförande befolkningens humanitära rättigheter i militära konflikter och då speciellt i asymmetriska sådana. Man kan inte heller undvika att lägga märke till att en del av dessa NGOs hade, alternativt, såg sin uppgift att stödja den icke statliga partnern i asymmetriska konflikter som ett grundläggande skäl för organisationens existens.

De rättsliga organ som juridiskt har rätten att applicera de internationella rättsreglerna på konflikter är antingen organ som är underställda FN som internationella domstolen i Haag eller ad hoq organ upprättade av det internationella samfundet för att undersöka och döma i specifika konflikter, t.ex. Balkan konflikten.

Som exempel på vad denna juridiska situation kan föra med sig kan nämnas två aktuella exempel.

1. Konflikten Israel - Hamas
2. Konflikten den pakistanska taliban rörelsen - Pakistan med USA´s inblandning på Pakistans sida.

Båda dessa konflikter är typiska asymmetriska konflikter som dessutom också kan definieras under rubriken "War Amongst the People" . Det nuvarande regelsystemet leder till att den icke statliga parten har den juridiska överhanden och den statliga är i en juridisk situation som på ett uppenbart sätt försvårar dess agerande.

I och för sig är det naturligt att politiska sympatier och geopolitiska överväganden dessutom stark färjar såväl medias som olika statliga och icke statliga organs sätt att reagera inför konflikter som de ovannämnda.

Konflikten Israel - Hamas har behandlats utförligt i media och läsarna torde vara rätt väl insatta i den juridiska problematiken om denna konflikt. Se t.ex. min bloggpost från den 23 september 2009 .

När det gäller konflikten mellan Pakistan och den pakistanska taliban rörelsen är kunskaps- och medvetande graden lägre i många länder, däribland Sverige. Detta är i och för sig en smula förvånande då en seger för pakistanska Taliban skulle föra med sig att de pakistanska kärnvapnen skulle kontrolleras av en organisation som är lierad med Al Qaeda och en del av den internationella jihadist rörelsen. Se t.ex. bloggpost om denna fara.

Den pakistanska armens tidigare aktion i Swat dalen och den nuvarande Södra Wazaristan har fört med sig en kraftig ökning av terrorattacker mot pakistansk civilbefolkning. Pakistanska taliban utförde den 28 oktober 2009 en terrorattack i den pakistanska staden Peshawar i vilken enligt de senaste rapporterna minst 105 civila (nästan enbart kvinnor och barn) dödsoffer krävts. Det var den tredje terroristattacken under oktober månad i Peshawar och den 14 i hela Pakistan.

Samtidigt med rapporterna om attacken i Peshawar refererades på nätet en rapport från FN om de amerikanska drönaranfallen mot ledande personer i Al Qaeda och pakistanska Taliban. Rapporten ifrågasatte angreppens laglighet enligt internationell rätt.

Att slå ut (döda) ledande terrorister har under det senaste årtiondet visat sig vara ett effektivt medel i kampen mot terroriströrelser. Det tidsmässiga sammanträffande mellan dådet i Peshawar och den sterila FN rapporten visar på ett skrämmande tydligt sätt upp ofullkomligheten i den nuvarande internationella lagstiftningen rörande asymmetriska konflikter.

Läs även andra bloggares åsikter om Internationell rätt, Asymmetriska konflikter, Pakistan, USA, Israel, Taliban, Hamas, Drönare,

Knuff
Knuff
Knuff
Knuff

DN,
DN2,
DN3,
DN4,
DN5,
SvD,
SvD2,
SvD3,
SvD4,
SvD5,
Sydsvenskan,
Dagen,
Barometern,
VG,
VG2,
DB,

Bloggar
Bloggnamnet länkar till bloggen ifråga. Titeln på specifik bloggpost länkar till den specifika bloggposten.
De listade bloggarna är enligt min mening intressanta. Detta betyder inte att jag alltid håller med om vad som skrivs i dem.
Till denna bloggpost har har endast medtagits bloggar i vilka publicerats bloggposter som relaterar till Talibans terrordåd i Pakistan

Chefsingenjören Dags att bita ihop
Vilket Liv! Make Noise For Free Choice
Chefsingenjören Klockan tickar ned (uppdaterad)