Irans raketer kan nå södra Sverige. Iranska raketer från Venezuela når USA

Enligt ett av de av WikiLeaks publicerade dokumenten så har Nord Korea levererat ballistiska raketer av typ BM-25 till Iran Detta kombinerat med en rapport i Yediot Achronot den första december 2010 om att Iran och Venezuela den 20 oktober 2010 ingick ett avtal om upprättande av en bas för Iranska långdistans raketer i Venezuela pekar på att Iran inte endast stävar efter att bli en regional Mellanöstern stormakt utan att stävan är att bli en global stormakt.

BM-25 är en rysk ballistisk raket med en räckvidd på över 3000 k.m. som kan utrustas med nukleära stridsspetsar. Detta innebär att i det tyvärr troliga läget då Iran inom en icke alltför avlägsen framtid kommer att kunna tillverka kärnvapen har kapacitet att hota större delen av Västeuropa inklusive de södra delarna av Sverige med kärnvapenanfall.

Detta enligt en amerikansk diplomatisk rapport från den 24 februari 2010. Men redan år 2007 fanns det starka rykten om att Iran fått dessa raketer från Nord Korea. Den övervägande uppfattningen i underrättelsekretsar var dock att det inte rörde sig om kompletta raketer utan delar av dem bl.a. motorerna. I och för sig var detta nog så allvarligt då det skulle gett Iran möjlighet att kopiera teknologin. Författaren av denna bloggpost rapporterade om ovanstående på vissa internetforum.

Enligt den amerikanska rapporten från den 24 februari 2010 är man dock nu övertygad om att det rörde sig om kompletta raketer och inte bara av vissa komponenter.

Den andra rapporten behandlar ett avtal mellan Iran och Venezuela som ingicks den 20 oktober 2010 vid president Hugo Chavez besök i Iran . Yediot Achronot uppger att uppgifterna är hämtade från den tyska tidningen Die Welt. Enligt Yediot är det frågan om en bas som skall stå under gemensam Iransk och Venezuelansk ledning. I den iranska kontingenten skall enligt uppgift ingå ett stort antal representanter för det iranska revolutionära gardet.

På basen skall stationeras dels raketer för mål i USA - uppgraderade Shihab 3 som har en räckvidd på 2000 km - samt olika typer av Scud raketer avsedda för mål i de norra delarna av Latinamerika (läs Colombia).

Inom USA administrationen ser man, enligt Yediot, med viss oro att en situation liknande Kuba krisen 1962 kan vara under uppseglande.

Om man betraktar USAs allt annat än handfasta handläggning av den Iranska bombfrågan så kan man inte vara annat ytterst oroad av de två ovan nämnda iranska handlingarna.

Läs även andra bloggares åsikter om Iran, Venezuela, USA, Ballistiska raketer, Nord Korea,

DN, DN2, DN3,
SvD, SvD2, SvD3,
Sydsvenskan,
Dagen,
SVT, SVT2,
VG, VG2,

Viktiga nyheter som rör Iran.

Huvudnyhet från Iran är meddelandet att man gjort en lyckad uppskjutning av en ny version av Sejil-2 raketen. Den nya versionen har en räckvidd på över 2000 km.

Dessutom har bloggen som första (?) svenskspråkiga media en rapport om hur den israeliska flottan patrullerar Persiska viken samt orsaken till att den iranska regimen plötsligt för ett antal månader sedan offentliggjorde att man mer eller mindre byggd färdigt en underjordisk anriknings för uran i närheten av staden Qom.

Meddelandet om det lyckade provet av den uppgraderade versionen av Sejil-2 raketen sände kalla kårar ned för ryggraden på de politiska och säkerhetspolitiska ledarna i Mellanöstern, Turkiet såväl som i Grekland och övriga länder vars territorier helt eller delvis ligger på ett avstånd på under 2000-2500 km från den Iranska gränsen.

Sejil-2 raketen är en två stegs raket med fast bränsle. Till skillnad från tidigare iranska långdistansraketer som alla drevs med flytande bränsle har den därigenom fördelen att den inte behöver en tidskrävande tanknings process under vilken den är sårbar för motsidans försvarsanfall utan kan med mycket kort varsel avskjutas från mobila ramper. För de läsare som frågar sig varför man inte kan tanka raketer med flytande bränsle i god tid innan de avskjuts är svaret enkelt. Det flytande raketbränslet skulle på kort tid "fräta sönder" viktiga delar av raketerna.

I och med att iranierna lyckats konstruera en fungerande tvåstegs raket har de tagit ett jättesteg i riktningen mot utveckling av en inhemsk trestegsraket. Dvs de är nära stadiet då de kan bygga en interkontinental ballistisk trestegsraket. Såvida Iran inte avser att starta ett mycket ambitiöst rymdforsknings program finns det enbart ett användningsområde för sådana missiler, nämligen bärare av kärnvapen.

Vid en Israelisk-Amerikanska övning, Juniper Cobra, under sen hösten 2009 provades olika försvarstyper mot ballistiska medeldistansraketer. En detaljerad beskrivning av vad som avsågs bli prövat under övningen finns på min bloggpost från den 17 april 2009.

Över till uppgifterna om fjärrstyrda israeliska patrullbåtar i persiska viken. Enligt uppgifter i icke israelisk press har den israeliska flottan stationerat små obemannade fjärrstyrda patrullbåtar i persiska viken. Det fråga om en 9 meter lång båt med ett tons deplacement, utrustad med ytterst modern utrustning för att upptäcka mål till sjöss och på kuster under dag som natt och under svåra väderför hållanden. De är också utrustade med en automatkanon med lång räckvidd som låser på mål även under grov sjögång. Utöver detta har de också ospecificerade instrument avsedda för underrättelse ändamål. Bland dessa har de enligt vissa uppgifter kameror som av mycket hög kvalitet. Dess toppfart ligger någonstans mellan 40 till 50 knop. (1 knop=1.853 m).

Den styrs antingen med hjälp av satelliter eller från landbaserade kontrollstationer. Om det senare är sant så innebär det en politisk bomb då det innebär ett direkt militärt samarbete med någon eller några arabstater.

När det gäller den iranska anrikningsanläggningen utanför staden Qom så hade dess existens varit känd för både den amerikanska, brittiska och israeliska underrättelse tjänsterna en längre tid. Man hade däremot inte kunnat avgöra vad dess funktion var från satellitbilderna.

Det var först då en brittisk underrättelse officer från MI-6 som var verksam i Iran lyckades få uppgifter om att anläggningen, som ännu var i slutskedet av sitt uppförande, verkligen var avsedd att fungera som en alternativ hemlig anrikningsanläggning till den i Natanz. De västliga underrättelse tjänstena höll inne med sin kunskap, men då de iranska myndigheterna lyckades fånga den brittiske agenten fick de klart för sig att hemligheten hade avslöjats för CIA, MI-6 och Mossad. I stället för att hålla tyst med denna sin upptäckt förstod iranierna att den enda utväg de hade var att snabbt meddela The International Atomic Energy Agency (IAEA) i Wien att man höll på att bygga en anläggning för civil användning av kärnkraft i närheten av staden Qom.

Iranerna påstod att arbetet startats under året 2007, men IAEA, som inte hostat något om sin tidigare kännedom av projektet, påstod att man hade uppgifter om att det hela hade startat redan år 2002.

Affären läckte ut alldeles före G20 mötet hösten 2009 och president Barak Obama, tillsammans med premiärminister Gordon Brown och president Nicolas Sarkozy och starkt uppbackade av den tyska förbundskanslern Angela Merkel gjorde en jättegrunka vid G20 konferensen av det Iranska försöket att dölja sitt kärnvapenprogram och allt annat kom i skuggan av deras ilska mot Iran. De fanns de delegationer t.ex. ordförande landet i EU, Sverige, som lite lamt protesterade mot tonvikten på Iran istället för att ta sig ann miljöfrågorna.
I förbifarten blev det också en illustration på EU ordförandens verkliga status i fall då de tre stora Storbritannien, Frankrike och Tyskland tillsammans har en från EU ordförandelandet avvikande åsikt.

Läs även andra bloggares åsikter om Iran, Israel, Ballistiska raketer, Kärnvapen, Obemannade patrullbåtar, USA, anrikningsanläggningar, Storbritanien, Frankrike, Tyskland,

DN, DN2,
SvD, SvD2,
Sydsvenskan,
Dagen,
Barometern,
VG

Är USA på väg till München?

Ända sedan president Obamas tillträde har vi frågat oss vad USA´s politik gentemot det iranska kärnkrafts/vapen programmet egentligen är. Det enda som man klart sagt i Washington är att Obama regimen vill få till stånd diplomatiska förhandlingar för att få Iran att nöja sig med enbart civil kärnkraftsutveckling.

En längre tid fick vi höra att man i Washington hade fastställt att man i slutet av september skulle fatta slutliga besked om (kraft?) åtgärder såvida Iran intill dess inte lämnat klart besked i frågan om vad man egentligen höll på med.

Det har försiggått förhandlingar mellan USA, Ryssland, China, Storbritannien, Frankrike och Tyskland vilken sorts sanktioner man skulle tillgripa om det iranska svaret inte skulle bli tillfredsställande. Men man fattade inget slutgiltigt beslut i väntan på svaret.

Det var dock klart att det skulle bli svårt att komma fram till ett enhälligt beslut i åtgärdsfrågan då såväl Ryssland som China signalerade att man inte skulle gå med på några reella förändringar i de sanktioner som redan beslutats av FN´s säkerhetsråd.

Iran gjorde sig inte heller någon överdriven brådska med att komma med klargörande till de förfrågningar som de sex hade ställt dess regim inför. Om nu någon hade trott att Iran skulle komma med konkreta svar så blev den rejält besviken. Det iranska svaret som överlämnades i början av september innehöll inte ett enda ord om det iranska kärnkraft/vapen programmet utan inskränkte sig till att förklara att man var öppen för förhandlingar i ett antal internationella frågor däribland kärnvapen avrustning.

Den iranske presidenten förklarade samtidigt att Iran inte under några förhållanden skulle kunna tänka sig att tåla inskränkningar på sin rätt som suverän stat i vad som rörde nukleära frågor. Man får inte glömma att den iranska regim som levererade det femsidiga svaret var den mest extrema som Iran haft på 20 år och att det var efter ett val med förfalskat resultat, med brutalt våld nedslagna demonstrationer, efter skenrättegångar av "reform"vänliga oppositionspolitiker samt efter att man tillsatt en internationellt eftersökt terrorist som försvarsminister.

Till detta kan tilläggas att det i dag i Maariv rapporteras att säkerhetsstyrkorna i "The United Arab Emirates" för en tid sedan omintetgjort en mega terroraktion att spränga världens högsta byggnad (818 meter). Denna jätte skyskrapa i Dubai som avses att bli invigd i december 2009 går under namnet "The Dubai Towers". Aktionen var med yttersta sannolikhet initierad av de iranska revolutionära gardena.

Det iranska svaret kom vid en tidpunkt då USA just föreföll att stärka sanktionerna, visserligen utan medverkan av Ryssland och China men med stöd av de ledande europeiska länderna samt Canada. Det såg verkligen ut som om Obama administrationen aldrig haft ett bättre tillfälle att att sätta punkt för det iranska nukleära projektet.

De första amerikanska reaktionerna, om än icke på högsta nivå, till det iranska förslaget var diplomatiskt negativa i huvudsak med hänsyn till att det inte innehöll något som rörde det iranska nukleära programmet.

De som av naturliga skäl väntat sig att president Obama omedelbart skulle gå ut med ett meddelande om att USA tillsammans med de tre ledande europeiska staterna samt Canada avsåg att gå ut med ett beslut om skärpta sanktioner såvida inte Iran omedelbart meddelade att inget hinder förelåg att det iranska nukleära programmet skulle vara huvudpunkten för förhandlingarna blev dock grymt besvikna.

USA meddelade att man var villig att "test Iran´s willingnest to engage". Talesmannen för State Department påpekade bland annat " If we have a meeting, we are going to bring up the nuclear issue, and we will see how Iran responds to that".

Det förefaller helt uppenbart att beslutet att ge ett positivt svar på Irans propå om samtal i vissa frågor bland vilka Iran inte inkluderade de nukleära, och detta med hoppet att Iran trotts allt skulle visa sig vara villigt att gå in på förhandlingar om dessa, fattats av president Obama själv.

Att Obama med detta helt bortsåg från att man tidigare från USA ansett att slutet på september var den sista tidpunkt vid vilken man måste avgöra huruvida det iranska nukleära programmet på något sätt accepteras av Världssamfundet eller ej, och i det senare fallet vilka åtgärder som nu måste tillgripas för att förhindra att Iran skulle bli den tionde kärnvapenmakten på den blå planeten.

Nu hintade man istället att slutet av december skulle vara "deadline" i frågan. Även detta skall man tydligtvis ta med en liten nypa salt. USA´s FN ambassadör och Obamas förtrogna, Susan Rice, förklarade nyligen " The administration would not impose artificial deadlines on Ahmadinejad".

Om Iran var ute för att vinna tid för sitt kärnvapenprogram så har de fått ytterligare tre månader utöver de åtta de redan fått tidigare. Dessutom vore det inte ologiskt om den iranska ledningen var mer eller mindre säker på att även denna deadline skulle visa sig vara lätt töjbar.

Men saker och ting har komplicerats av två iranska uttalanden den 14 september som båda refereras i Yediots pappersupplaga den 15 september 2009. Det första är från Ali Achbar Sahlahi, ordförande i den Iranska nationella nukleära kommisionen, som säger "stormakterna har frihet att ta upp vilka frågor de önskar men vi kommer inte att förhandla om den nukleära frågan..." Det andra är från det iranska utrikesdepartementets talesman, Hassan Kashkauwi (transkriberingen osäker), som envisas med att påpeka att förhandlingarna enbart kommer att omfatta det nya iranska förslaget om regional säkerhet och ekonomiskt samarbete. Dessa två uttalnden tillsammans med Ahmadinejads ovan refererade lämnar ju knappast speciellt mycket utrymme (lindrigt sagt) för konstruktiva samtal om Irans kärnvapenprogram.

Y-net news refererar på kvällen den 15 september 2009 ett uttalande av Hillary Clinton som enligt ovannämnda sajt uttalat sig på följande sätt.
US Secretary of State Hillary Clinton said on Tuesday the nuclear issue "cannot be ignored" in upcoming talks with Iran, despite Tehran's statement it would not bargain over its right to a nuclear program.

"I think it is important to underscore that we have made clear to the Iranians that any talks we participate in must address the nuclear issue head on. It cannot be ignored," Clinton said after a meeting with Uruguayan President Tabare Vazquez. (Reuters

Var detta uttalande clearat med Vita huset? Frågan är nu vem som kommer att blinka först, USA´s president eller Irans. Svaret på den frågan rör väl och vä för milioner av människor i Mellanöstern idag och Europa i morgon. Den kommer också att ge svaret på frågan som ställdes i min bloggpost den 13 april. Obama och Iran. Vart är du på väg? Chamberlain eller Churchill?

Mardrömsbilden är en Obama som går ned för trappan från Air Force One viftande med ett pappersark och ropar "Peace in our time". (Chamberlain vid hemkomsten från münchenkonferensen 1938 där Storbritanien tillsammans med Frankrike sålt ut den Tjeckoslovakiska staten till Hitler).

Ytterligare ett tecken på att Iran ökar takten i utveclingen av sin kärnvapenkapacitet är det forcerade utvecklingsarbetet på långdistansrobotar som har en räckvidd för att träffa stora delar av Europa. De kan knappast vara avsedda för konventionella stridsspetsar. Förhoppningsfullt kommer jag att återkomma med en bloggpost om detta ämne.

Läs även andra bloggares åsikter om Iran, USA, Obama, kärnvapen, Terror.

DN
DN2
DN3
DN4
DN5
SvD
SvD2
SvD3
Sydsvenskan
Dagen
Barometern
BLT
VG
DB

Israel och Egypten signalerar till Iran, Gulfstaterna och USA

De senaste dagarna har de israeliska och i viss mån de internationella medierna haft inte så få nyhetssnuttar och kommentarer om att en topp modern israelisk ubåt öppet seglat genom Suez kanalen och deltagit i en flottövning i Elat/Aqaba viken.

Det vill säga, deltagandet i flottövningen kommenterades mindre då detta ansågs vara ett svepskäl.

Huvudsaken var att Egypten låtit en israelisk ubåt öppet passera genom Suez kanalen samt att Israel på detta sätt fått en lösning på problemet att snabbt stationera strategiska ubåtar i Indiska Oceanen inom relativt kort avstånd från Iran.

Det egyptiska beslutet att låta eventuellt kärnvapenutrustade israeliska ubåtar passera Suez kanalen är ett strategiskt beslut av ytterst stor betydelse då det signalerar till hela omvärlden inklusive USA att Egypten ser det iranska kärnvapen programmet som ett hot och är villigt att underlätta för Israel att undanröja det. Det signalerar dessutom att Egypten liksom Israel ser på USA`s diplomatiska ansträngningar att hindra projektet med stor tveksamhet.

Ubåt i Suez Kanalen

Den Israeliska flottan har för närvarande tre tyskbyggda ytterst moderna ubåtar av typen Dolphin . Ytterligare två kommer att levereras under år 2010. Dessa fem fartyg kombinerar dagens mest avancerade navigations och stridssystem vilka dessutom är ytterst enkla att sköta. Enligt internationella källor så kan dessa ubåtar avlossa strategiska kryssningsmissiler med en räckvidd av upp till 1.500 km. Sådana kryssningsmissiler kan sedan ett antal år sedan förses med kärnvapen stridsspetsar.

Enligt internationella källor så har Israel tidigare stationerat ubåtar av ovannämnda typ Indiska Oceanen utanför den iranska kusten. Då det tidigare inte rapporterats att Egypten gett tillstånd för israeliska ubåtar att använda sig av Suez kanalen så förefaller det som ubåtarna i dessa fall gjort en långresa runt Afrikas sydspets. En sådan färd är ju av naturliga skäl förknippad med avsevärda logistiska problem så, om nu de i frågan om Irans kärnvapen egyptiska och israeliska sammanfallande intressena gjort att Egypten ger tillstånd för israeliska ubåtar att använda Suez kanalen så har den strategiska situationen mellan Israel och Iran förändrats avsevärt till Israels fördel. I stället för veckor är det frågan om dagar för en av de moderna israeliska ubåtarna att komma fram till en lämplig position för att öppna verkningeld mot specifika mål i Iran.

Om tidigare det tagits för givet att ett eventuellt preventivt israeliskt angrepp på iranska kärnvapeninstalationer alltid skulle utföras av det israeliska flygvapnet så kan nu även den moderna delen av Israels ubåtsvapen också komma att spela en roll i denna del av konflikten, och inte bara ha rollen av att vara verktyget för Israels "second strike capability". Det är självklart att den ytterst viktiga rollen kvarstår, då trots allt risken för ett iranskt nukleärt överrasknings angrepp kan komma att allvarligt hindra den israeliska förmågan att retaliera med flyg och ballistiska raketer (Jericho 3). Det är självklart att den israeliska ubåtens färd genom Suez kanalen, och allt vad det innebär ur politisk och militär strategisk synpunkt, kommer att noteras i Gulfstaterna, Iran och USA.

Man kan fråga sig vad som ligger bakom den amerikanske vice presidenten Jo Bidens ytterst klara uttalande i en intervju i ABC att "Washington inte skulle hindra Israel om detta land skulle anfalla Iran. Israel har rätt att fatta ett sådant beslut och vi har ingen rätt att hindra det då Israel är en självständig stat som själv beslutar vad dess intressen är rörande Iran liksom i alla andra frågor". Han tillade därefter " Dom har rätt att göra det alldeles frånsett om vi håller med eller inte. Varje självständig stat har rätt att fatta sådana beslut".

Var detta ett uttalande av en ledande politiker som är känd för sin vana att ofta uttala sin personliga mening eller var det ett överlagt policy uttalande som speglar Obama administrationens dilemma, då den troligtvis börjar inse att det inte blir så lätt att förhandla med Aytollornas regim i Teheran? I Vita huset har man givetvis redan frågat sig hur den inhemska opinionen skulle reagera inför en förhandlingprocess som har till uppgift att förbättra kontakterna mellan USA och Iran.

Man har troligtvis insett att det inte skulle gå att uppnå målet att frysa det iranska kärnvapenprogrammet innan det blev ett faktum med minst en bomb. Vad vore då naturligare att låta Israel ta hand om den "heta potatisen". Världsopinionen skulle dessutom skräna på Israel och bortse från att USA själv sjabblat hela processen.

Vem har påstått att Obama och hans administration företrädde höga moraliska principer?

Ett är dock klart, det var inte ett enhälligt beslut i Washington. USA´s ÖB, Mike Mullen, var inte förtjust i beslutet och State Department slingrade sig med uttalanden om självständiga staters rätt att fatta beslut.

Samtidigt med allt detta publicerades att Saudi Arabien skulle gått med på att israeliska flygplan skulle få överflyga landet på väg till och från Iran. Ovisst vem som kokat ihop detta, som visserligen ur militär synpunkt är vettigt, men det förefaller varit en definitiv tidnings anka.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Iran, Egypten, Saudi Arabien, USA, Kärnvapen, Obama,

Knuff

DN
DN2
DN3
DN4
DN5
SvD
Sydsvenskan
Sydsvenskan2
Dagen
Barometern
VG
DB

Bloggar
Bloggnamnet länkar till bloggen ifråga. Titeln på specifik bloggpost länkar till den specifika bloggposten.
De listade bloggarna är enligt min mening intressanta. Detta betyder inte att jag alltid håller med om vad som skrivs i dem.
FIM Amnestys nygamla Gazarapport avfärdades redan i februari
Ilya Meyer Meningen med livet
MXp Kinas våld mot Uighurernas protester liknar Tiananmen
I Gilboas svala skugga Frukt och Grönt
Al HaMatzav Hamas erkänner användandet av "mänskliga sköldar"
Jihad i Malmö Vardagen i en shariadomstol
Rabnor tycker och tänker Raul Wallenberg Postumt
Danofsky for President En riktig midsommarKrantz
Israel i Sverige Vad skall Israel göra med Iran
Hellströms okultiverade tanketrädgård Upprepade dumheter om arabvärlden och palestinierna
Mina tankar Brännhet läsning
Svensk Historia SDI mer nådigt än någonsin
Pophöger Israelisk ubåt i Suez kanalen
Wisemans Wisdoms Vad som komma kan
Gudmundson Mot Gösta Hultén och hans likar
Dick Erixon Europa tappar åter greppet om Balkan

Israeliskt-amrikanskt Hi-tec vapenutvecklings samarbete

Kort inledning
Svenska media brukar i allmänhet enbart kommentera de israeliskt-amerikanska förbindelserna utifrån politiska synvinklar och ibland även ta upp de amerikanska vapenförsäljningarna till Israel. Därför kan det vara intressant att belysa även andra sektorer av samarbete mellan de två länderna.

Det förekommer ett mycket utvecklat samarbete inom ett stort antal dicipliner och det skulle föra alldeles för långt att ens redovisa en mindre del av dem. I den här bloggposten behandlas en del av det samarbetet vid utveckling och applicering av en sektor av hi-tec vapen, nämligen antiballistiska raketer.

En antiballistisk raket är i princip en luftvärnsrobot som är avsedd för att neutralisera (skjuta ner på ren svenska) motsidans interkontinentala som icke interkontinentala ballistiska raketer medan luftvärnsrobotar är mer eller mindre intelligenta robotar för att sjkuta ner flygplan och kryssningrobotar. Det finns exembel på hur högutvecklade luftvärnsrobotsystem kan utvecklas till antiballistiska raketsystem. Ett sådant är den senaste versionen av det ryska S-300 systemet (S-300V)


Lyckat försök med antiballistisk israelisk raket.
För ett antal dar sedan, 070409, utförde det Israeliska flygvapnet ett lyckat försök med den israeliska antiballistiska raketen Chetz 2 (NATO Arrow2).

Det antiballistiska israeliska Chetz projektet, som är ett amerikanskt-israeliskt projekt, är ett så kallat TMD (theater missile defence) system. Sådana system har till sin uppgift att utgöra försvar mot ballistiska medeldistansraketer.

Vid försöket den 7 april fick den israeliska raketen in en fullträff på målraketen som sköts från ett F 15 plan. Målraketen var konstruerad på så sätt att den uppträdde som en iransk Shihab-3 raket. Även om Chetz raketen inte får in en fullträff på sitt mål utan missar på upptill 40 till 50 meter så slår den ut målet då den exploderar när den befinner sig på sitt minimiavstånd från den fientliga raketern. I sin noskon har Chetz raketen hundrartals stålkulor av golfbollstorlek, och det räcker med att en av dem träffar den fientliga raketen för att tillintetgöra den.

Shihab-3 är är en ballistisk medeldistans raket med en räckvidd på ca 2000 km och som i dag utgör en viktig del av den iranska krigsmaktens strategiska styrkor. Det är i ingen tvekan om att i det fall Iran lyckas komma i besittning av kärnvapen Shihab-3 kommer att utrustas med kärnvapenstridsspetsar.

Stor israelisk-USA övning med antiballistiska försvarssystem
Enligt uppgifter i israeliska media kommer USA och Israel under året 2009 gementsamt hålla en övning kallad Junifer Cobra för att testa tre olika antiballistiska försvarssystem. Även om dylika samövningar förekommit tidigare kommer årets övning bli av en större och mer kompliserad typ än de tidigare. Detta beror självkart på det iranska kärnvapenprojektet som ännu ingen vet om der kommer att gå att stoppa.

Övningen som kommer att äga rum i Israel inkluderar förutom det nyligen framtagna Chetz 2 projectet även det amerikanska THAAD (Terminal High Altitude Area Defense) systemet och den amerikanska flottans Aegis Ballistic Missile Defence System.

Israeliska försvarstalesmän påpekar att avsikten med övningen är att skapa en infrastruktur som möjliggör samkörning av israeliska och amerikanska ballistic missile defence system i ett fall då USA vid konflikt med Iran önskar stationera sina ovanstående system här enligt samma modell som inför Gulf kriget mot Irak 1991.

Utöver de ovan nämnda amerikanska systemen kommer det sedan ett halvår i Negevöknen förlagda radarsystemet AN/TPY-2 att vara en intergrerad del av övningen. System förlades i Israel bitvis för att Israel inte alltför oöverlagt skulle ge sig på att militärt slå ut det iranska kärnvapen utvecklingsprogrammet. Men det i Israel förlaggda systemet ger USA även möjlighet att få förvarnig om eventuella iranska ballistiska raketer som skjuts upp mot mål utanför Israels gränser. Installationen i Israel betjänas av amerikansk militär. Det är värt att nämnas att AN/TPY-2 systemet även är avsett förläggas i Europa i samband med den framtida eventuella förläggningen av de sk. robotsköldarna i Polen och Tjeckien.

Div övriga notiser
Det Israeliskt - amerikanska systemet David´s Sling som är avsett för att skjuta ner medeldistans (70 - 250 km) raketer provsköts i sistlidna februari. Provet rapporterades som lyckat och det första provet med skjutning mot inkommande mål avses att gå av stapeln under år 2010.


Inom det israeliska försvarsministeriet oroar man sig för närvarande över att de aviserade budgetnedskärningarna i USA´s försvarsbudget kan komma att ifrågasätta utvecklingen av den projekterade Chetz 3 varianten. Från amerikanskt håll ifrågasätter man om det inte vore bättre att konsentrera sig på en landbaserad variant av den amerikanska flottans ovan nämnda Aegis systems SM-3.
Israels försvarsminister Ehud Barak har under de senaste dagarna haft ett antal samråd med nyckelpersoner inom den amerikanska förvaltningen för att förhindra en sådan utveckling. Även om en vidareutvecklad SM-3 version skulle kunna bli kvalitetsmässigt likställd med Chetz 3 så skulle den israeliska försvarsindustrin förlora en icke ringa del av den kunskap som den skulle erhålla om utvecklingsarbeter i huvudsak skulle vara israeliskt. Detta skulle kunna få kritiska konsekvenser för nämnda industris framtid alldeles frånsett att det israeliska beroendet av USA inom hi-tec vapenutvecklingen skulle bli större.

Enligt uppgifter i svenska media den 150409 så är det Ryskt-Iranska avtalet om luftvärnsrobotsystemet S-300 ännu fruset.

Läs även andra bloggares åsikter om Ballistiska raketer, Försvarspolitik, Israel, Luftvärnsrobotar, Nukleära progeam, USA, Ryssland

DN
DN2
DN3
DN4
SvD
SvD2
SvD3
SvD4
Sydsvenskan
Dagen
VG
VG2
DB

Bloggar
FIM Sabuni: Inga svenska ministrar till Durban II
Ilya Meyer Allt som behövs för att ondskan skall triumfera är de godas tystnad
MXp Hederskulturen i "Suicide City"
"I Gilboas svala skugga Lydstat
Al HaMatzav Netanyahus regering
Jihad i Malmö Brandkåren om Rosengård: Låt det brinna
Rabnor tycker och tänker Yttrandefrihet och böter
Sökandes sanningen-eller politiskt korrekt Gaza? Vad hände egentligen? Och varför?
Danofsky for President Israels arme undrsöker sina soldaters agerande i Gaza
Israel i Sverige Vad sägs om lite fakta
Utrikesbloggen Utrikesnyheter
Hellströms okultiverade tanketrädgård Upprepade dumheter om arabvärlden och palestinierna
Mina tankar Turkiet tycker inte om åsiktsfrihet
Svansbo Abbas vägrar erkänna Israel som judisk stat

Obama och Iran. Vart är du på väg? Chamberlain eller Churchill

I många avseenden är det ännu svårt att se vad president Barak H. Obamas utrikespolitik egentligen går ut på, frånsett att vara något annat än hans företredare George W. Bush's. Förhoppningsfullt trodde jag att vi skulle ha fått mer klarhet efter hans rundresa i delar av Europa och Asien. Men tyvärr...

Förutom i frågan om Afghanistan-Pakistan, där det förefaller att Obama och hans administration efter ett noggrant stabsarbete utarbetat ett program med klara linjer och färska nya grepp. Och det viktigaste, en målsättning för kriget.

Jag är alldeles övertygad om att jag kommer att återkomma inte så få gånger till Afghanistan-Pakistan problematiken på denna blogg.

Men som titeln för bloggposten säger så rör det här inlägget Obamas, dvs USAs nya politik visavi Iran och då speciellt dess nukleära program. Ur det Israeliska grodperspektivet har vi vant oss, och av mycket naturliga skäl, att det stora problemet är Irans kärnvapen program. Iran förnekar visserligen att det har ett sådant, men den israeliska stats- och militärledningen är helt enkelt skylldig att handla efter linjen av ett "worst case senario" dvs att Iran är på god väg att utveckla ett eget kärnvapen samt att de avser att använda det mot Israel. Hur kan vi tro något annat efter att Irans president gång på gång uttalar sig att staten Israel inte har något existensberättigande och bör strykas från världskartan!

Men det innebär ju inte att alla andra länder måste ha samma utgångs punkt för sin politik mot Iran. Därmed vill jag inte påstå att övriga länder inte är mycket bekymrade över frågan om den Iranska bomben. Men till skillnad från oss israeler är det inte en existensiell fråga för dem. Många av dem ser nog närmast på Iran med en bomb som Sverige på Indien med dess bomb. Indien har den tekniska möjligheten att a-bomba Sverige men det är inget som man måste ta hänsyn till i svensk försvarsplanering.

Med Iran och dess bomb är det dock en skillnad. Iran är en ideologisk stat med strävan att föra ut ett budskap och det är inte helt säkert att det inte också finns maktpolitiska strävanden att utöka landets teritorium.

När det gäller USA så är det mer eller mindre helt klart att Afghanistan-Pakistan är huvudproblemet i dess utrikespolitik och att detta enbart kan lösas genom en kombination av militära och civila åtgärder. Även om Afghanistan-Pakistan inte utgör ett existensiellt hot mot USA så ser den amerikanska (federala) statsledningen Afghanistan-Pakistan som ett hot. Detta beror i huvudsak på att Al Qaeda ännu verkar från nämnda länder under beskydd av Taliban rörelsen. I fall att Taliban skulle ta makten i Pakistan så skulle vägen till kärnvapen terror från Al Qaedas sida vara öppen.

Då USA av ovan nämnda skäl vill koncetrera sig på Afghanistan-Pakistan problemet blir det naturligt att USA vill, om inte binda upp Iran till sin Afghanistan-Pakistan politik, få drägliga förhållanden med Iran. Vi måste också ha klart för oss att president Obama till skillnad från sin företrädare, Bush, inte ser sig som försvarare av enbart den västerländska judeo-kristna kultursfären utan även demonstrerar en öppenhet mot vad han ser som den icke radikala delen av den islamska världen. (se hans tal inför det turkiska parlamentet 050409). Obama hoppas tydligtvis ännu genom förhandlingar få över Iran till den mer moderata islamska fållan.

När Nord Korea skickade upp en trestegs raket med en satelit(?) den 5 april 2009 utalade sig Obama ytterst kraftigt och utlovade drastiska internationella åtgärder pga Nord Koreas brott mot ingångna avtal. Prof. Eytan Gilboa förklarade att Obama står inför sitt första prov som världspolitisk ledare och omvärlden väntar nu på Washingtons reaktion. Han tillägger "Om han inte handlar nu så kommer han inte att kunna handla mot Iran".

I och för sig spelar det ingen roll att uppskjutningen tydligen misslyckades då den stat eller organisation som kan sända upp en satelit har den teknologiska kunskapen för att tillverka ballistiska långdistansraketer.

Det förefaller nu klart att FNs säkerhetsråd kommer att fördömma Nord Koreas handlande samt därutöver även yrka på ökade sanktioner mot Nord Korea då de fem permanenta medlemmarna har skrivit ihop sig. En definitiv seger för Obama och en klar signal till Iran. Ingen tvekan om att man i många regeringskanslier runt om i världen kommer att notera beslutet.

När nu president Obama vände sig till Iran med ett budskap om vilja att starta på nytt och försöka komma fram till samförstånds lösningar fick han försiktiga men dock bitvis positiva svar från den iranske presidenten Machmoud Ahmadinejad, som dock vidhöll att utan att USA totalt ändrade sin politik fanns det små chanser att man skulle kunna uppnå någon allvarlig förändring av situationen mellan de två länderna.

Allt efter som tiden gått sedan Obamas utspel har iranierna närmast skärpt tonen. Ett gott exempel på detta är intervjun med den iranske presidenten i "Der Spiegel" den 100409. Ett annat är den Iranske presidentens invigning av Irans första anläggning för tillverkning av kärnbränsle.

USA föreslår nu direkta samtal om de Iranska nukleära programmen mellan å ena sidan representanter för de fem ständiga medlemmarna av FNs säkerhetsråd samt Tyskland och å andra sidan Iran. Avsikten förefaller att vara att samtalen-förhandlingarna skall vara tidsbegränsade till högst 12 till 14 veckor, detta för att undvika att Iran skulle dra ut på samtalen parallelt som man snabbutvecklade projektet i fråga.

Ingeting är officiellt kännt om USAs målsättning för förhandlingarna eller huruvida den frågan ens ännu debaterats mellan de sex. Risken är uppenbar att man inte kommer att kunna ena sig bland de sex vilket ger Iran möjligheten att förbätta sin förhandlingsposition genom att spela ut de sex mot varandra.

Vad kommer USA att göra om förhandlingarna i realiteten bryter ihop?

Här kan man fråga sig om den amerikanska ledningen reflekterat över dilemmat med sammanbrutna förhandlingar? Skall man i det läget nöja sig med en långtgående kompromiss eller ta till kraftigare sanktioner? Under alla förhållanden måste man ha klart för sig att om man inte tar sig samman och beslutar sig för handling så kommer Iran inom ett år (Israels uppfattning) eller ca tre år (USAs uppfattning) ha minst en bomb. Och då blir förhandlingsläget ett helt annat.

Man kan också tänka sig ett alternativ då de sex går med på att Iran får under inspektion tillverka mellan en till tre bomber men endast använda dem i självförsvar. (vem skall definiera om det är frågan om självförsvar?).

I ett av sina tal i Europa framförde Obama den i och för sig goda men utopiska tanken på att alla kärnvapen skulle avskaffas. Tänk om Iran nappar på det förslaget och säger att Iran stänger ned sitt kärnvapenprogram under förutsättning att Israel skrotar sitt. Ett förslag som kommer att få majoritet i hela världen utom i Israel och troligtvis bland ett antal insatta personer i USAs försvarsetablissiment.

Men kommer detta förslag att föra med sig mer fred i världen. De två farligaste alternativen när det gäller kärnvapen upp- eller avrustning är total kärnvapen avrustning och okontrollerad spridning av dessa vapen. Om någon frågar sig varför en total kärnvapenavrustning är farlig så tänk er bara det kalla kriget utan kärnvapnens avskräckningseffekt.

Obama har inget lätt val, och det under förutsättning att han anser att det finns ett val. Om man tar i beaktande hans agerande i frågan Afghanistan-Pakistan och den lilla men symboliskt viktiga insatsen mot de somaliska piraterna (när de skadade amerikanskt intresse) så är trotts allt chanserna för ett Churchiliansk beslut större än ett Chamberlainskt större. Låt oss åtminstånde hoppas det.

Jag har tidigare behandlat det iranska kärnvapenprogrammet på denna blogg den 120309 och 030309.

Läs även andra bloggares åsikter om Iran, Kärnvapen, USA, Israel, Afganistan, Pakistan, Al Qaeda, Taliban,

DN
DN2
DN3
DN4
DN5
SvD
SvD2
SvD3
SvD4
Sydsvenskan
Sydsvenskan2
Dagen
Dagen2
Dagen3
VG
VG2
VG3
VG4
DB
DB2

Bloggar
FIM Egypten redo efterlysa Hizbollas apshejk via Interpol
Ilya Meyer Human rights and contempt for fellow human beings
MXp Hederskulturen i "Suicide City"
"I Gilboas svala skugga Lydstat
Al HaMatzav Dåligt PR av PA
Jihad i Malmö Rushdie m.fl.:Islamismen globalt hot
Rabnor tycker och tänker Yttrandefrihet och böter
Sökandes sanningen-eller politiskt korrekt Gaza? Vad hände egentligen? Och varför?
Danofsky for President Israels arme undrsöker sina soldaters agerande i Gaza
Israel i Sverige Vad sägs om lite fakta
Utrikesbloggen Utrikesnyheter
Hellströms okultiverade tanketrädgård Upprepade dumheter om arabvärlden och palestinierna
Mina tankar Turkiet tycker inte om åsiktsfrihet
Svansbo Egypten tar ton mot Hizbolla och Iran

Nya hot mot Israel - Från norr och från söder

På den sista tiden har det i internationella media rapporterats om nya hotbilder mot Israel och detta utöver Palestinier, Hamas, Hizbolla, Iran som under den sista perioden åtminstånde i svenska media ansetts som de stora hoten mot Israel. De som står bakom de nya hotbilderna är egentligen inte nya hot. De har bara genom anskaffande av nya vapen system eller lokalisering av baser hos tredje part blivit mer aktuella hot.

Det norra eller för att vara mer exakt det nord nordöstra är Syrien medan det södra är den gamle bekantingen Iran som börjat bygga baser i Eritrea - ett land som har diplomatiska förbindelser med Israel.

Låt oss börja i norr.

Syrien
Syrien är en av Israels älsta fiender. Detta beror inte enbart på värnandet av det palestinska folket eller allmän antizionism utan huvudsakligen pga att Syrien än i dag anser att hela det område som omfattades av det brittiska palestinamandatet egentligen var södra Syrien. Glöm inte att Syrien enbart för ett antal månader erkände Libanon som en självständig stat och inte som en del av Syrien.

I Maarivs pappersupplaga från den 29 mars 2009 finns uppgifter om att Syrien slutit avtal med Ryssland om inköp och leverans av ett antal viktiga och moderna vapensystem. Artikel bygger på uppgifter som chefen för det amerikanska försvarsdepartementets Defence Intellgence Agency (DIA) , general löjtnant Michael D. Maples, nuligen gav den amerikanska senaten. Bland de vapen som Syrien inköpte kan nämnas Mig 29 typ M och M2, Mig 31 samt medeldistans luftvärnsrobotar av typ SA-X-17. Allt detta efter att Syrien sommaren 2008 erhållit två luftvärnsrobot batterier av typ Pantasir, SA-22. Pantasir (NATO "Greyhound") är ett kombinerat raket och automatkanon system. De två batterierna är en del av ett avtal om sammanlagt 12 batterier. Av Maples rapport framgick också att den Syriska krigmakten ännu är underlägsen den Israeliska. Maples framförde även att Syrien antagligen skulle vara tvungen att leverera vidare en del av batterierna till Hizbolla. Detta kan ge ett svar på frågan om den Syriska finansierings källan (Iran).

En väl insatt israelisk expert betecknade Mig 29, även i dess uppgraderade "M2" version som ett i sig inte helt modernt stridsplan medan Mig 31 enligt hans uppfattning var ett alldels utmärkt modernt plan.

Artikeln i Maariv refererade också uppgifter i arabisk press om att den syriske presidenten Bashir Assad såg fram emot att få möta president Obama vid dennes deltagande i G-8 kongressen i Juli månad i Italien. Huruvida detta är ett önsketänkande från Bashir Assads sida eller om det kommer att visa sig att president Obama även när det gäller Syrien vill pröva samförståndsvägen är ännu ovisst. Ett är dock klart, den nya israeliska regeringen kommer att ha ett militärt starkare Syrien att ta hand om och detta i det av Obama ändrade internationella klimatet.

Iranska baser i Eritrea
I en bloggpost från den 1 mars 2009 beskrev jag hur Iran bygger upp ett imperium bland annat i Afrikas Horn dvs Sudan, Eritrea, Djibuti och Somalien. Fyra länder dit ingen normal invånare på den blåa planeten frivilligt skulle flytta. De allt intimare kontakterna mellan Iran och Eritrea oroar inte bara Israel utan en stor del av den s.k. västvärlden. Detta pga det faktum att Eritreas och speciellt dess södra del ligger vid vid infarten till Röda havet ger landet en ytterst geopolitisk strategisk placering då all sjöfart till och från Suezkanalen måste passera det trånga Bab el Mandeb sundet.

Det är självklart att Israel inte lungt kan betrakta att Iran använder den syd eritreiska hamnen Aseb som en station på smuggelvägen av vapen till Gaza (Hamas) och Hizbolla i Libanon. Iran har upprättat en militär bas i närheten av det gamla oljerafenaderi som fanns i Aseb och som för närvarande moderniseras av Iranierna. Tillgången på ett oljerafinaderi är i och för sig en stor fördel för Iran då landet trots att det är en av världens största råoljeexportörer mer eller mindre saknar inhemska oljerafinaderier.

Upprättandet av den militära basen i Aseb möjliggör för Iran att spärra Bab el Mandel sundet med de ytterst allvarliga följder som det skulle ha för världshandeln. Israel å sin sida fruktar att Iran kommer att upprätta en bas för långdistansraketer mot Israel i Aseb. Upprättandet av en sådan bas skulle ställa Israel inför problemet att inte enbart behöva upprätta försvarssystem mot iranska långdidistansraketer österifrån utan även söderifrån. Även länder som Egypten och Saudiarabien för sin del torde vara lindrigt sagt bekymrade över de iranska förehavandena i Eritrea.

Läs även andra bloggares åsikter om Iran, Israel, Eritrea, Internationell sjöfart, Ballistiska raketer, Luftvärnsrobotar, Horn of Africa, Hamas, Gaza,

DN
DN2
DN3
SvD
SvD2
Sydsvenskan
Dagen
VG
DB

Bloggar
FIM Vilken moralisk måttstock har vi rätt att att använda på Israel?
Ilya Meyer Och kriget mot Israels civila bara fortsätter
MXp Ramallah och Jerusalem: Opinionsundersökningar 2009
I Gilboas svala skugga Rubriceringspyssel
Al HaMatzav The Alarm Clock
Jihad i Malmö Rushdie m.fl.:Islamismen globalt hot
Rabnor tycker och tänker Påsksmällar
Sökandes sanningen-eller politiskt korrekt Gaza? Vad hände egentligen? Och varför?
Danofsky for President Israels arme undrsöker sina soldaters agerande i Gaza
Israel i Sverige Vad sägs om lite fakta
Utrikesbloggen Utrikesnyheter
Hellströms okultiverade tanketrädgård Upprepade dumheter om arabvärlden och palestinierna

Obamas huvudvärk Uppdaterad 220309

Allmän inledning
Uppdateringen från den 220309 finns i slutet av kapitlet om Iran och är i röd text.

Ingen torde i dag avundas Barak Obama. Alldeles frånsett den ekonomiska krisen - och det går ju knappast att bortse från den - så har den nye amerikanske presidenten en hop andra problem att ta hand om, som t.ex. mellanöstern problemet, den iranska bomben, Irak, Afganistan-Pakistan. Det är visserligen bara en del av problemen i det asiatiska området.

Inte nog med det, Venezuelas president Hugo Chabez bygger sakta men säkert upp en konstellation av uttalat anti-USA stater i Latinamerika (Bolivia, Kuba, och Salvador). De är visserligen, frånsett Venezuela inte speciellt viktiga stater men då deras stratigiskt-geografiska läge är nära USA och då både Ryssland och Iran visar klart intresse för dem måste man ju från USAs sida dock vaksamnt följa utvecklingen i dem, för att inte plötsligt vakna upp med en ny Kuba (missil) kris på sin bakgård.

Men låt oss återgå till de ovan nämnda asiatiska problemen. Obama utlovade i sin valkampanj att när han väl hade installerat sig i Vita Huset så skulle han omedelbart ta hand om dem. Det lät ju bra som kampanj löfte.

Frågan är bara om han var medveten om vad han gett sig in i. Frånsett Irak, där det verkade som om det fanns en mer eller mindre uttänkt politik, som gick ut på en en succesiv, men dock relativt snabb nedtrappning av USAs militära insatts, står det nu klart att vad som sades i kampanjen i avseende på resten av de asiatiska problemen, var huvudrubriker utan utarbetade handlingsprogam. Detta framgår idag mycket klart av alla de interna debatter om, och fact finding rersor till, området som förekommit sedan den 20 januari. Låt oss nu se på var den amerikanska politiken står i dag.


Irak
När det gäller Irak så har beslut fattats om ett militärt uttåg som skall bli totalt framemot år 2011. I och för sig ett vettigt beslut. Sen får vi se vad som händer. Det är inte alls säkert att det blir lugnt och trevligt. Glöm inte att 60% av befolkningen är shiamuselmaner, 23% sunnimuselmaner samt 17% kurder.

Om inte den Irakiska centralregeringen lyckas att administrera landet kan det bli ganska oroligt, speciellt om Iran och Turkiet utifrån och kurderna innifrån känner sig tvungna att var och en utifrån sina intressen politiskt och militärt "skydda" dessa. I slutändan kan det innebära att Iran tar till sig de oljerika shiadominerade områdena medan det kurdiska området, som också har stora oljefyndigheter, utropar sig som en självständig stat. Turkiet kan dock knappast stillatigande gå med på detta då ca 14 milioner av världens 20 milioner bor i Turkiet. Turkiet kommer att hamna i en "no win "situation då alternativen är antingen att militärt inkorporera de fd kurdisk-irakiska områdena med Turkiet och därmed öka den redan idag stora kurdiska minoriteten i landet (En minoritet som i dag inte är "alltför" nöjd med den turkiska överhögheten), eller att på sikt troligtvis få avstå från stora kurdiska områden i östra Turkiet.

Man kan bara bäva inför alla de, till stor del våldsamma problem som kommer att uppstå i området som dessutom gränsar till den ryska intressefären mellan Svarta och Kaspiska haven.

Sedan frågan också vad kommer att hända med sunniområdena? De är fattiga på naturtillgångar och dessutom bor den övervägande mängden av befolkningen i den s.k. Sunnitriangeln som gränsar direkt till de kurdiska och shia befolkade områdena i Irak. Hela gränsområdet mellan det irakiska sunniområdet och de sunnidominerade länderna Saudiarabien och Jordanien är i huvudsak obodda ökenområden vilket gör att det heller inte finns något naturlig stat att förena området med.

Iran.
När det gäller Iran och dess nukleära vapen utvecklingsprogram så verkar det som om man ännu inte utarbetat något detaljerat handlingsprogram. Det är dock helt klart att att man föredrar en diplomatisk lösning fraför en militär även om man påpekar att alla alternativ ännu står öppna.

Närmandet mellan USA och Ryssland har lett till att sistnämnda stat har frusit det redan ingågna avtalet om leverans av luftvärnsrobotar av typ S-300 till Iran samt att den amerikanska statsledningen har signalerat att den kan överväga att ompröva beslutet om att upprätta antirobotsköldar i Tjeckien och Polen i fall att Ryssland aktivt skulle hjälpa till att på diplomatisk väg få Iran att inställa sitt a-bomb utvecklingsarbete.

Obama och hans medhjälpare har dock ytterligare ett stort problem, nämligen Israel. Den enda stat förutom USA som både har teoretiskt och praktiskt möjlighet att helt eller delvis slå ut det iranska projektet med vapenmakt är Israel. Israel har dessutom "second strike capability".

Den amerikanska statsledningen är medveten om att den i sitt beslutsfattande måste ta hänsyn till att Israel av naturliga skäl är benäget att annama en underättelsetjänst värdering efter principen "worst case senario" vilket gör Israel obenäget att låta sig nöja med en mer kompromissvillig amerikansk utvärdering av farobilden. Det är ingen tvekan om att USA i valet att välja mellan ett rent amerikanskt väpnat ingrepp eller ett israeliskt föredrar att göra det själv då man kan kontrollera aktionen bättre i det fallet.

Under de senaste dagarna har det förekommit "yrvakna" kommentarer om att Israel även har möjlighet att slå till med ballistiska raketer. Nyhetsvärdet på dylika kommentarer kan liknas med ett scoop om hjulets uppfinnande.

De som är intresserade av mer detaljer runt problemet med Irans kärnvapenutveckling hänvisas till mitt blogginlägg från den 12.03.09. Det är intressant att notera att USA i sina försök att definiera sin politik i Afghanistan signalerat ett intresse av att få med sig Iran som partner i den politiken.

The Institute for International Security Studies at Tel Aviv University, INSS, publiserade just en annalys av America´s Intellegence Assesment om den iranska kärnvapenfrågan (INSS Insight No.58 March 19, 2009) som är av betydande intresse för läsarna av denna blogg. I sin annalys gör Dr Efraim Kam en gämförelse mellan det från december 2007 omstridda amerikanska assesmentet och det som publicerades i februari 2009. Det vore att göra INSS och dr Kam orättvisa att bara referera innehållet så jag hänvisar er till det engelska orginalet.

Afghanistan-Pakistan.
Redan i sin valkampanj signalerade Barak Obama att Afghanistan var den springande punkten i USAs politik när det gällde kriget mot terrorn. Om detta var ett klart erkännande av att kriget i Afghanistan var kriget mot den internationella jihadrörelsens centrum eller egentligen bara var ett uttryck för att hela Irak kriget hade varit ett sidospår utan egentlig bindning till kampen mot Al Qaeda är osäkert men författaren till detta alster är benägen att tro att vid tidpunkten för det usprungliga uttalandet det senare var fallet.

Man måste också ta i beaktande att kriget mot Taliban i Afghanistan under de senaste åren inte gått speciellt bra (lindrigt sagt) varken för USA eller Nato styrkorna.

Obama har sedan sitt tillträde till presidentposten beslutat att förstärka de amerikanska styrkorna i Afghanistan med bortemot 30.000 man. Dessa kommer att vara aktiva i den under rent amerikanskt befäl stående amerikanska styrkan och inte tillföras den amerikanska delen av Nato styrkan, ISAF , i vilken den lilla svenska styrkan tjänstgör tillsammans med militära styrkor från ca 40 olika länder. Det förefaller som om tanken är att lägga mer vikt vid utveckling och inte bara syssla med direkt strid mot Talibanstykorna i Afghanistan.

Detta är vad ISAF, frånsett de amerikanska, brittiska och hollandska kontignenterna, till icke ringa del sysslar med i dag. Ideen är att den afghanska befolkningen på så sätt skall bli mindre benägen att samarbeta med Taliban. För att ingen skall tro att det är frågan om någon typ av blåögt SIDA projekt kan jag citera en av ISAFs slogans. "Whithout security no development, without development no security". ISAF styrkorna sysslar också med att bygga upp interna afghanska säkerhetsstyrkor som i en framtid förhoppningsfullt skall kunna ta över det väpnade motståndet mot Taliban.

Obama har tidigare nämnt möjligheten att överlägga med moderata element inom Taliban. Liknande signaler har den sista tiden kommit från ledande amerikanska militärer. Man får dock inte bortse från problemen med att ha kontakter med Taliban även om det rör sig om moderata (vad nu det innebär) talibananhängare.

Men det är helt klart att det inte enbart är frågan om att bekämpa lokala terrorister utan att det ideologiskt är en kamp mot den Internationella Jihad Rörelsen, i vilken Taliban är en ledande medlem. Låt mig citera den brittiske försvarsministern John Hutton:" We do face a very significant international threat to our way of life, our values - maybe not our borders - but our values, from international terrorism". ( BBC NEWS 150309 ).

En av de viktigaste delarna av USAs politik i Afghanistan förefaller bli att träna och öka storleken på de afghanska säkerhets styrkorna då det är svårt att se en framtid för landet om det inte själv har förmågan att ta hand om sina egna säkerhets problem. Utöver detta så är det ytterst nödvändigt att den afghanska statsledningen får bukt på den utbredda korrumptionen och opiumindustrin som har ett årligt värde av ca 720 USD och som i stort finansierar Taliban och därmed också Al Qaeda.

Under det senaste året så har också problemen i gränsområdet mellan Afghanistan och Pakistan ökat i en närmast rasande fart. I och för sig är detta relativt naturligt då gränsen mellan de två länderna drogs av det Brittiska imperiet utan att ta hänsyn till de olika etniska gruppernas geografiska utbredning.

Efter den nordvästra delen av gränsen mellan de två länderna finns Afghanistans största etniska grupp, Pashtun, på båda sidor av gränsen. I Afghanistan stöder sig talibanrörelsen sig huvudsakligen på pashtun gruppen, medan i Pakistan detta är än mer uppenbart. Taliban har under det senaste blivit allt starkare i de så kallade NWFP och FATA områdena.

NWFP och FATA områden vid nordvästgränsen
(bilden är klickbar)

I de mer eller mindre Taliban kontrollerade områdena och då speciellt i Södra och Norra Waziristan har Taliban gett Al Qaeda grupper fristad. Detta har lett till att USA både under Bush och Obama administrationerna anfallit sådana grupper med hjälp av s.k. obemannade drönare som beskjutit Al Qaeda fästena med raketer. Enligt uppgifter har hittills ledarna för 12 av de 20 största Al Qaeda koncentrationerna dödats.

De pakistanska myndigheterna protesterar regelbundet mot dessa amerikanska räder på pakistanskt område utan att USA reagerar mycket mer än att påpeka att Pakistan borde själv föra en mycket aggresivare politik mot Taliban och Al Qaeda, inte som stöd för USA utan för att på sikt värna om Pakistans egna existens.

Ett av flera exempel på de pakistanska myndigheternas undfallenhet inför de fundamentalistiska Taliban styrkorna är den totala kaputilationen i Swat dalen där den pakistanska regeringen totalkapitulerade och gick med på ett Talibanstyre med total sharia (religiös islamsk lag) lagstiftning.

Nyligen framförde både chefen för CENTCOM, General Petraeus och experter inom Obama administrationen förslag att vidga de amerikanska räderna i Pakistan utanför dess nuvarande områden till delar av norra pakistanska Baluchistan då speciellt områden runt staden

Kartan är klickbar

Quetta där det anses finnas stora grupper av såväl Taliban- som Al Qaeda ledare. Förslagen till räder inskränktes inte enbart till flygräder utan man föreslog även markräder. Mer om Pakistan och Taliban i bloggpost på denna blogg från den 160209.

"Mellanösternproblemet"
Under Obamas kampanj förklarades "Mellanösternproblemet" dvs den sk fredsprossesen mellan Israel och palestinierna för att vara ett av den blivande administrationen viktigaste uppgifter.

Än i dag är det svårt att avgöra om Obama och hans rådgivare ser detta problem som en del av konflikten med den internationella jihadrörelsen eller en lokal konflikt eller t.o.m. en konflikt som om den löses, om ej alla, så huvudelen av problemen med konfikten mellan Väst och den internationella jihadrörelsen, skulle få sin lösning.

Det finns uttalanden av Obama som talar för att denna konflikt måste få sin lösning inom en större ram, men Hillary Clintons som Secretary of State och speciellt utnämnandet av senator (ret.) George Mitchel till speciellt ombud i frågan om Israel och palestinierna tyder på en mycket mer lokal arbetshypotes.

Den starka centreringen på tvåstatslösningen kan tyda på att man inom Obamakretsar och speciellt inom State Dapartment tänker lite för mycket i Oslo prossesens spår.

Missförstå inte. Alternativet till en tvåstatslösning behöver inte alls vara en enstatslösning utan det finns andra alternativ som t.ex kombinationslösningar med Jordanien.

Även om man koncentrerar sig på tvåstatslösningen bör man ta i bektande den ursprungliga versionen av den sk. vägkartan och inte rusa iväg utan att se till att varje steg till fullo uppfyllts av både israeler och palestinier. Annapolis prossesen var ett klart avsteg från detta vilket i grund och botten inte gynnade Israel. Många tecken tyder tyvärr på att Obama administrationen är inne på samma väg.

Dessutom och det är kanske det viktigaste för närvarande, det finns nu tre parter på spelplanen. Israel, Palestinian Authority på Västbanken och det Hamas styrda Gaza. Om något, så förefaller det troligare att Hamas tar över makten på Västbanken än att PA tar över i Gazaremsan. Om det blir fallet så står USA administrationen inför ett faktum att den palestinska partnern dels inte erkänner Israels rätt till existens men dessutom i grunden ideologiskt inte är så speciellt intresserad av en palestinsk stat utan stävar efter ett nytt islamskt(Sunni) kalifat. Och det är ju knappast någon bra utgångspunkt för förhandlingar om en tvåstatslösning

Slutsats
Om Obama och hans medhjälpare trodde att det skulle vara enkelt att lösa problemen som har behandlats i denna bloggpost så har de nog nu börjat förstå att det var det. Det var inte bara att rätta till alla George W. Bushs misstag. Det var frågan om något mycke svårare. Men för allas väl och ve, Lycka Till.

Läs även andra bloggares åsikter om Irak, Iran, Afghanistan, Pakistan, Israel, Palestinier, Kärnvapen, Taliban, tvåstatslösning

DN
DN2
DN3
DN4
DN5
DN6
DN7
DN8
DN9
DN10
DN11
SvD
SvD2
SvD3
SvD4
SvD5
Sydsvenskan
Dagen
VG
VG2
VG3
VG4
DB
DB2

Bloggar

FIM Svenska medier omövrdrifterna om Gaza
Ilya Meyer Selektivt språkbruk - det senaste vapnet i globalisk jihad
MXp Israel i fronten mot samma jihad som konfronterar väst
I Gilboas svala skugga Dilemma
Al HaMatzav Roy pekar mot Ryssland
Jihad i Malmö Rushdie m.fl.:Islamismen globalt hot
Rabnor tycker och tänker Säker lekplats i Sederot
Sökandes sanningen-eller politiskt korrekt Palestinas förlorade land
Danofsky for President Israels arme undrsöker sina soldaters agerande i Gaza
Israel i Sverige Obama börjar visa sitt rätta ansikte