Reaktionerna på premiärminister Natanyahus tal den 14 juni var lindrigt sagt blandade vilket i och för sig inte var förvånande.
Å andra sidan kan man inte komma ifrån att det fanns ett tydligt inslag av att bedöma talet utifrån vem som höll det och inte utifrån vad som egentligen sades i talet.
Men innan vi går in på det måste först påpekas att talet rörde två huvudpunkter som återigen aktualiserats av den nya administrationen i Washington. Dvs "Två stater för två folk" och "Byggstopp inom bosättningarna".
När det gäller den första punkten så gick Natanyahu med på principen genom att öppet förklara att förhandlingarna mellan Israel och palestinierna skulle leda till en palestinsk stat vid sidan av Israel - om än en sådan med avsevärda inskränkningar i suveräniteten. När det gällde den andra punkten så svarade Natanyahu nej.
När det gäller den senare punkten var reaktionerna överlag - både inom och speciellt utom Israel - negativa. Man kunde ju knappast ha väntat sig något annat. När det gäller reaktionerna till punkten "Två stater för två folk" kan man dock fråga sig hur reaktionerna skulle varit om t.ex. Shimon Peres eller Ehud Barak skulle lagt fram exakt samma förslag som Natanyahu lade fram.
Hade A.B.Yehoshoa och David Grossman förkastat förslagen? Hade så många europeiska ledande politiker uttryckt sig som de gjorde? Hade de arabiska ledarna uttryckt sig på samma sätt som de gjorde. Jag vågar gissa med stor övertygelse - definitivt inte.
I stället för att förblindas av vem som talade och kanske även av hur han presenterade sitt förslag så borde de, troligtvis med förvåning, insett att det skett en ideologisk revulution. Ledaren för Likudpartiet (Natanyahu) och arvtagaren till Jabotinski, Beigin, och Shamir presenterade öppet ett program som gällde 1. Israel som judisk stat, 2."gränsen" från den 4 juni 1967 med justeringar som skulle innebära att ca 420 000 av de 500 000 israeler som idag bor öster om denna gräns ( utbyte mot landområden väster om nämnda "gräns", 3. förklarar att den palestinska staten skulle bli en demilitariserad stat med en internationell militär- inte FN "fredsbevarande - utan reell övervakningsstyrka, 4. Inget återvändande av flyktingar till Israel utan israeliskt samtycke. Den israeliska premiärministern och ledaren för Likudpartiet förklarar indirekt i ett tal som går ut över hela världen att han godtar fyra av de fem huvudpunkterna i den s.k. "Geneve överenskommelsen" .
När det gäller den femte punkten så stadgar överenskommelsen att Jerusalem delas i motsats till vad Natanyahu föreslog.
Det är knappast förvånande att ledningsgruppen för "Geneve överenskommelsen" omedelbart gick ut med ett press medelande om att Natanyahu godtagit nämnda överenskommelse och fastställt den som sin nya politik, men det är närmast upprörande att personer som A. B. Yehoshoa och David Grossman som öppet och aktivt stödde Geneve överenskommelsen nu helt och hållet går ut mot Natanyahu. Förstår de inte att det med detta förkastar Israels sista försvarslinje då allt utöver den närmast innebär nationellt själmord. Att Natanyahu ännu inte vågar förklara att de 1967 i Jerusalem inkorporerade arabiska bostadsområdena (förutom gamla staden) inte har och aldrig haft något med Jerusalems helhet att göra är tragiskt - om det inte är en markering inför förhandlingar -. Hur som helst han har knappast majoritet i sin regering för att stå fast på den punkten då arbeterpartiet med sina 13 mandat och Lieberman med sina 15 båda är mer än villiga att ge upp på denna punkt.
När det gäller europeiska ledande politiker så kan det röra sig om delvis okunskap men man kan dock fråga sig om de i fallet Barak eller Peres hade föreslagit samma sak inte hade kollat med sina experter innan de uttalat sig.
När det gäller Geneve överenskommelsen så utgör den det mest utarbetade förslag till en överenskommelse som lagts fram under tiden sedan 1993. Den bygger på ett noggrant arbete av israeliska och palestinska politiker och experter, civila som militära. Överenskommelsen blev aldrig godtagen av de högsta politiska ledarna i Israel eller av topparna i den palestinska ledningen.
Detta innebär inte att det ännu på israelisk och palestinsk sida inte finns många politiker som är för överenskommelsen, tvärt om. Man kan heller inte bortse från att Ram Emanuel, Obamas chief of staff, är en supporter av Geneve överenskommelsen.
Sedan 1999 har det inom olika israeliska, amerikanska, palestinska och gemensamma forum utförts ett ytterst intensivt stabs och planeringsarbete när det gäller frågor som rör demilitariserings sidan av den palestinska staten. En icke ringa del av detta arbete inkorporerades i Geneve överenskommelsen och låg sedan till grund för det fortsatta arbetet som pågick intill det sista valet i Israel under våren 2009 och som med all sannolikhet kommer att ta ny fart nu. De av er som är intresserade och verserade i hebreiska bör försöka leta upp en artikel av Alex Fishman i Yediot Achronots hebreiska pappersupplaga från den 19.06.2009. Artikeln finns i den politiska veckosluts bilagan och har titeln כך בונים מדינה מפורזת .
Ett litet smakprov från artikeln. Den internationella övervakningsstyrkan föreslås komma bestå av sex bataljoner med en sammanlagd styrka på ca 5000 man rekryterade genom NATO och under NATO och inte FN befäl. För närvarande diskuteras om huruvida en av bataljonerna kommer att vara en organisk Israelisk bataljon Om det blir fallet så blir det första gången ett israeliskt förband kommer att ställas under icke israeliskt befäl. Den som utarbetat förslaget är den amerikanske generalen Jim Jones som tidigare varit chef för det amerikanska centralkommandot (CENTCOM) och dessutom varit NATO ÖB. Idag är han chef för The National Security Agency och en av Obamas närmaste män.
Ett personligt påpekande. Författaren av denna bloggpost har aldrig varit någon större supporter av Geneve överenskommelsen. Tvärt om vid ett flertal tilllfällen vid debatter i till arbetarpartiet knutna forum framförde han ytterst kritiska synpunkter på överenskommelsen. Idag bör vi dock vara medvetna om att överenskommelsen troligtvis är det minst dåliga som vi kan uppnå. Alternativet är kollektivt självmord allternativt ett Gogg och Magogg krig som vi förhoppningsfullt vinner.
Läs även andra bloggares åsikter om Geneve överenskommelsen, Natanyahu, Tvåstatsmodellen, Demilitariserad, NATO
Å andra sidan kan man inte komma ifrån att det fanns ett tydligt inslag av att bedöma talet utifrån vem som höll det och inte utifrån vad som egentligen sades i talet.
Men innan vi går in på det måste först påpekas att talet rörde två huvudpunkter som återigen aktualiserats av den nya administrationen i Washington. Dvs "Två stater för två folk" och "Byggstopp inom bosättningarna".
När det gäller den första punkten så gick Natanyahu med på principen genom att öppet förklara att förhandlingarna mellan Israel och palestinierna skulle leda till en palestinsk stat vid sidan av Israel - om än en sådan med avsevärda inskränkningar i suveräniteten. När det gällde den andra punkten så svarade Natanyahu nej.
När det gäller den senare punkten var reaktionerna överlag - både inom och speciellt utom Israel - negativa. Man kunde ju knappast ha väntat sig något annat. När det gäller reaktionerna till punkten "Två stater för två folk" kan man dock fråga sig hur reaktionerna skulle varit om t.ex. Shimon Peres eller Ehud Barak skulle lagt fram exakt samma förslag som Natanyahu lade fram.
Hade A.B.Yehoshoa och David Grossman förkastat förslagen? Hade så många europeiska ledande politiker uttryckt sig som de gjorde? Hade de arabiska ledarna uttryckt sig på samma sätt som de gjorde. Jag vågar gissa med stor övertygelse - definitivt inte.
I stället för att förblindas av vem som talade och kanske även av hur han presenterade sitt förslag så borde de, troligtvis med förvåning, insett att det skett en ideologisk revulution. Ledaren för Likudpartiet (Natanyahu) och arvtagaren till Jabotinski, Beigin, och Shamir presenterade öppet ett program som gällde 1. Israel som judisk stat, 2."gränsen" från den 4 juni 1967 med justeringar som skulle innebära att ca 420 000 av de 500 000 israeler som idag bor öster om denna gräns ( utbyte mot landområden väster om nämnda "gräns", 3. förklarar att den palestinska staten skulle bli en demilitariserad stat med en internationell militär- inte FN "fredsbevarande - utan reell övervakningsstyrka, 4. Inget återvändande av flyktingar till Israel utan israeliskt samtycke. Den israeliska premiärministern och ledaren för Likudpartiet förklarar indirekt i ett tal som går ut över hela världen att han godtar fyra av de fem huvudpunkterna i den s.k. "Geneve överenskommelsen" .
När det gäller den femte punkten så stadgar överenskommelsen att Jerusalem delas i motsats till vad Natanyahu föreslog.
Det är knappast förvånande att ledningsgruppen för "Geneve överenskommelsen" omedelbart gick ut med ett press medelande om att Natanyahu godtagit nämnda överenskommelse och fastställt den som sin nya politik, men det är närmast upprörande att personer som A. B. Yehoshoa och David Grossman som öppet och aktivt stödde Geneve överenskommelsen nu helt och hållet går ut mot Natanyahu. Förstår de inte att det med detta förkastar Israels sista försvarslinje då allt utöver den närmast innebär nationellt själmord. Att Natanyahu ännu inte vågar förklara att de 1967 i Jerusalem inkorporerade arabiska bostadsområdena (förutom gamla staden) inte har och aldrig haft något med Jerusalems helhet att göra är tragiskt - om det inte är en markering inför förhandlingar -. Hur som helst han har knappast majoritet i sin regering för att stå fast på den punkten då arbeterpartiet med sina 13 mandat och Lieberman med sina 15 båda är mer än villiga att ge upp på denna punkt.
När det gäller europeiska ledande politiker så kan det röra sig om delvis okunskap men man kan dock fråga sig om de i fallet Barak eller Peres hade föreslagit samma sak inte hade kollat med sina experter innan de uttalat sig.
När det gäller Geneve överenskommelsen så utgör den det mest utarbetade förslag till en överenskommelse som lagts fram under tiden sedan 1993. Den bygger på ett noggrant arbete av israeliska och palestinska politiker och experter, civila som militära. Överenskommelsen blev aldrig godtagen av de högsta politiska ledarna i Israel eller av topparna i den palestinska ledningen.
Detta innebär inte att det ännu på israelisk och palestinsk sida inte finns många politiker som är för överenskommelsen, tvärt om. Man kan heller inte bortse från att Ram Emanuel, Obamas chief of staff, är en supporter av Geneve överenskommelsen.
Sedan 1999 har det inom olika israeliska, amerikanska, palestinska och gemensamma forum utförts ett ytterst intensivt stabs och planeringsarbete när det gäller frågor som rör demilitariserings sidan av den palestinska staten. En icke ringa del av detta arbete inkorporerades i Geneve överenskommelsen och låg sedan till grund för det fortsatta arbetet som pågick intill det sista valet i Israel under våren 2009 och som med all sannolikhet kommer att ta ny fart nu. De av er som är intresserade och verserade i hebreiska bör försöka leta upp en artikel av Alex Fishman i Yediot Achronots hebreiska pappersupplaga från den 19.06.2009. Artikeln finns i den politiska veckosluts bilagan och har titeln כך בונים מדינה מפורזת .
Ett litet smakprov från artikeln. Den internationella övervakningsstyrkan föreslås komma bestå av sex bataljoner med en sammanlagd styrka på ca 5000 man rekryterade genom NATO och under NATO och inte FN befäl. För närvarande diskuteras om huruvida en av bataljonerna kommer att vara en organisk Israelisk bataljon Om det blir fallet så blir det första gången ett israeliskt förband kommer att ställas under icke israeliskt befäl. Den som utarbetat förslaget är den amerikanske generalen Jim Jones som tidigare varit chef för det amerikanska centralkommandot (CENTCOM) och dessutom varit NATO ÖB. Idag är han chef för The National Security Agency och en av Obamas närmaste män.
Ett personligt påpekande. Författaren av denna bloggpost har aldrig varit någon större supporter av Geneve överenskommelsen. Tvärt om vid ett flertal tilllfällen vid debatter i till arbetarpartiet knutna forum framförde han ytterst kritiska synpunkter på överenskommelsen. Idag bör vi dock vara medvetna om att överenskommelsen troligtvis är det minst dåliga som vi kan uppnå. Alternativet är kollektivt självmord allternativt ett Gogg och Magogg krig som vi förhoppningsfullt vinner.
Läs även andra bloggares åsikter om Geneve överenskommelsen, Natanyahu, Tvåstatsmodellen, Demilitariserad, NATO
DN
DN2
SvD
SvD2
SvD3
SvD4
Sydsvenskan
Sydsvenskan2
Sydsvenskan3
Sydsvenskan4
Dagen
Dagen2
Barometern
VG
DB
