De geopolitiska följderna av Israels aktion mot "Ship to Gaza"

Stater baserar i huvudsak sitt handlande visavi andra stater på krass politisk och ekonomisk vinst och förlust räkning. Detta innebär att den allmänna opinionen endast påverkar ställnings taganden som inte är av fundamental betydelse för dem. Dessa två faktum måste tas med i bedömningen när man analyserar Israels geopolitiska situation efter dess aktion mot "Ship to Gaza".

Trotts att Israels PR situation både inom den allmänna opinionen och bland de ledande politikerna i Europa allt annat än förbättrades av den israeliska aktionen kan man knappast vänta sig några allvarligare åtgärder från europeiskt håll då de europeiska staternas direkta fundamentala intressen inte satts i fara.

Dessutom kan man inte bortse från att den europeiska reaktionen också påverkades av den relativt "svala" reaktionen bland arabstaterna.

På sikt kan man dessutom räkna med att även om det allmänna opinionsläget inte svängt i Europa så kan dess ledare inte helt undgå att påverkas av den trend av förståelse för den israeliska aktionen som blivit synlig i internationella media under de sista dagarna.

Israels säkerhetspolitiska situation gentemot palestinierna och arabstaterna kan idag på kort sikt betraktas som god.

Palestinierna är splittrade mellan Fatah och Hamas.

Mellan Egypten och Hamas råder en djup fientlighet. Hamas har sina rötter i det muslimska brödraskapet. Egypten som en sekulär stat har under åren haft otaliga konflikter med denna organisation.

Jordanien har klart ansträngda förhållanden med både Fatah och Hamas. Med Fatah dels, pga minnena från 1970 då Fatah gjorde ett uppror i Jordanien vilket slogs ned brutalt av den jordanska armen och dels, pga att Jordanien har svårt att förlika sig med en självständig palestinsk stat på Västbanken eftersom den palestinska befolkningen utgör en majoritet i Jordanien. Upproret fick det passande namnet Black September efter de 10.000 palestinska döds offerna. Mellan Jordanien och och Hamas är förhållandena spända då Jordanien har sina egna problem med det muslimska brödraskapet.

Syrien är mycket mer intresserat av Libanon än av palestinierna. Att Syrien tillsammans med Iran är fadder för Hizbollah hänger mer ihop med dess vilja att domminera Libanon än att Hizbollah är en antiisraelisk organisation. Hizbolla är inte en palestinsk rörelse utan en libanesisk Shia gruppering.

De övriga arabstaterna stöder palestinierna i ord och många gånger med pengar men är sedan länge helt medvetna om dessas förmåga att destabilisera arabvärlden.

När det sen gäller Iran, en icke arabisk Shia muselmansk stat, så är det ingen tvekan om att den verkligen är intresserad av att få inflytande över palestinierna. Problemet för Iran är dock att Fatah inte litar på dem och att Hamas som en Sunni muselmansk visserligen ibland samarbetar på det taktiska planet inte delar samma långsiktiga visioner.

Som tidigare påpekades i denna artikel baserar stater i huvudsak sitt handlande visavi andra stater på krass politisk och ekonomisk vinst och förlust räkning. Israel ser sig inte att ha något att vinna på att vara alltför kompromissvillig i fråga om Gaza då den globala fiendskapen inte utgör ett verkligt hot pga att arabstaterna med sin nuvarande politik neutraliserar den

Kortfattat kan man sammanfatta att en hård linje mot Gaza ger Israel mer säkerhet på en gång som Fatah stöder linjen, Egypten deltar i den, Jordanien känner sig lättad och Syrien struntar i det.

Att t.ex Egypten och Syrien inte motsatte sig Israels aktion mot "Ship for Gaza" kan man också se i att varken flyg eller marina enheter från de två nämnda staterna på något sätt ingrep mot de israeliska marina enheterna.

Förhållandet mellan Turkiet och Israel har stadigt försämrats sedan den islamistiska valsegern 2002 och inte minst sedan förhandlingarna om EU medlemskap körde fast. Man kan sedan dessa två händelser se hur Turkiet alltmer vänder sig öster ut (Syrien, Iran). Det är ingen tvekan om att dagens situation mellan Turkiet och Israel är kritisk men det går inte att bortse från att båda parterna är tveksamma att löpa linan ut och bryta de diplomatiska förbindelserna och det är inte osannolikt att man kommer att fortsätta ha någon typ av förbindelser på ett plan alldeles över ett brott av dessa.

Detta är det kortsiktiga perspektivet ur Israels synvinkel men det innebär ingalunda att Israel kan utgå ifrån att detta även kommer att förbli i all framtid.

Ett antal faktorer kan tillsammans eller var för sig radikalt förändra situationen. Låt oss sammanfatta dem.

Förhållandet mellan USA och Israel har efter president Obamas tillträde sakta men dock säkert försämrats. Även om detta inte kommer att fortsätta så kan man inte undgå att det har en klar betydelse för Israels militära och speciellt politiska avskräckningsförmåga.

Ett ytterligare problem som relaterar till USA är att USA idag har ett långsiktigt strategiskt intresse av goda förbindelser med Turkiet. Enligt ledande strategiska analytiker så kommer Ryssland inom en inte alltför avlägsen framtid söka ett avsevärt större inflytande i Öst Europa och Kaukasus regionen. Den betydelse som Turkiet hade under det kalla krigets dagar för NATO kan bli än större i en framtida värld (2020- ). Avsaknaden av goda förbindelser mellan Turkiet och Israel i ett sådant läge är definitivt inte i Israels intresse.

Israels politiska och strategiska handlande visavi arabvärlden kan på sikt få negativa följder, detta dock mindre genom en ökad internationell deligimitering, utan att dess handlande kommer att frigöra krafter inom den arabiska sfären som kan sätta Israel i en brydsam situation.

Vi vet idag inget om vad som kommer att ske i Egypten efter president Mubarak. Om den framtida egyptiska ledningen väljer att gå tillbaka till förhållandet före Camp David avtalet 1978 så kan Israels situation utvecklas i en kritisk riktning.

Låt oss anta att om Egypten orienterar sig i riktning mot Turkiet och att dessa två stater sluter ett militärt samarbetsavtal så skulle Israel stå inför en ytterst brydsam situation. Om då dessutom USA gick tillbaka till sin politik gentemot Israel från 1950 talet (inget materiellt militärt stöd till israel) så skulle situationen snabbt kunna bli kritisk.

Den israeliska statsledningen står idag inför långsiktiga geopolitiska problem och förhoppningsfullt kommer den att vara vuxen att navigera den judiska staten genom dessa stormiga vatten.

Det är definitivt av yttersta vikt att man från Israels sida inser att förhållandena med Turkiet i mångt och mycket är nyckelfrågan.

Det ovanstående är skrivet under förutsättning att Iran inte får sin a-bomb. Om de får den, ja då befinner sig alla parter på en helt ny spelplan.

Ovanstående inlägg är inspirerat av en artikel av George Friedman publicerad av Stratfor den 8 juni 2010 http://www.stratfor.com/weekly/20100607

Läs även andra bloggares åsikter om Ship to Gaza, Israel, Turkiet, Egypten, Syrien, Iran, USA, Hisbollah, Hamas, Fatah, Strategi,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12, DN12,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, SvD11,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3, Sydsvenskan4,
Dagen,
VG, VG2,
Expressen, Expressen2,
HD,
KB,
Bohuslänningen,
Aftonbladet,
SVT,
KB,
SVT,
BLT,

Obama och Afghanistan-Pakistan

När man så här nästan 11 månader efter att president Barak Obama tillträdde posten son USAs president och därmed blev världens mäktigaste man måste man tyvärr konstatera att hans utrikespolitik, hur än välmenande han var, trotts allt inte visat sig vara helt verklighetsanpassad.

Detta gäller Iran såväl som Israel-Palestina. När det gäller Afghanistan-Pakistan är det svårare att döma då Obama först för några dagar sedan lagt fram sin politik. Då detta problemkomplex torde vara det ur västvärldens synpunkt viktigaste är det åtminstone uppmuntrande att han inte rusade iväg med förhastade proklamationer utan tog tid på sig att formulera en politik.

Men innan vi går in på dessa frågor så är jag skyldig mina läsare en förklaring på min tystnad under en månad. Orsaken helt enkelt att jag var på resa i Syd Ost Asien, och då huvudsakligen i Burma (Myanmar). Det är definitivt ingen tvekan om att det var en av de intressantaste resor jag gjort och det tog tid efter att jag kom hem innan jag kunde ta i tu med mina normala ämnen. Burma är ett otroligt fascinerande land med enorma problem. Om det bara var militärjuntan så skulle det vara enkelt, men tyvärr är problemen mycket större än så. Landet har än i dag en dragningskraft som den som Kipling så väl formulerade i sin dikt "On the Road to Mandalay".

Nåväl, tillbaks till dagens problem. Afghanistan-Pakistan, eller som det börjar kallas Af-Pak problemet är nog det viktigaste problemet för västvärlden att ta i tu med. Skälet till detta är två, nämligen att dels Al Qaeda som allierad med Taliban styrkorna är en integrerad del av problemet, dels att Pakistan är en kärnvapenmakt. Om Taliban får kontroll över Pakistans kärnvapen så kommer detta att innebära att Al Qaeda på sikt kommer att ha kärnvapen med allt vad detta innebär.

Den som vill formulera en lösning för AF-Pak problemet bör definitivt ta hänsyn till en del historiska, etniska och logistiska fakta vid formuleringen av sin politik.

1. Först och främst får man inte glömma att afghanerna alldeles utan hänsyn till vilken stam de tillhör genom århundradena visat sig vara ytterst måna om att värna sitt oberoende. Inte ens det brittiska imperiet när det stod på sin höjdpunkt kunde kuva dem. Att Sovjet misslyckades med sin invasion 1989 är ett exempel på att afghanerna inte ändrat sin inställning till främmande makters försök att militärt ockupera landet.
2. Taliban i sig är en strängt fundamentalistisk islamsk organisation som både i Afghanistan och Pakistan har sitt huvudsakliga stöd inom Pashtun stammen. Den är den största och ledande av de icke ringa stammar som utgör Afghanistans befolkning. Å andra sidan utgör Pashtunerna i Pakistan en minoritet av denna stats befolkning och är i huvudsak koncentrerad till de nordvästra gränsområdena mot Afghanistan. Taliban är dock icke automatiskt stödjare av den internationella jihadist rörelsen. En seger för Taliban i Afghanistan innebär inte automatiskt att Al Qaeda får fritt fram i Afganistan. Det stöd som denna organisation fick av Taliban under 1990-talet bottnade inte till ringa del i ekonomiskt stöd från Al Qaeda. Förhållandet mellan Taliban (Pakistan) och Pakistan är mer oklart men samarbetsviljan mellan de två torde vara något starkare beroende på att Pashtunerna befinner sig i en minoritetsställning i Pakistan.
3. Den Pakistanska armen och då speciellt dess underrättelsetjänst (ISI) har traditionellt haft mer en goda förbindelser med Taliban (Afghnistan). Det är ännu oklart hur striderna mellan den pakistanska armeen och Taliban (Pakistan) på sikt kommer att påverka ISIs inställning till stöd av Taliban (Afghanistan) Det är inte helt otroligt att om striderna så småningom trappas ned ISI kommer att återuppta kontakterna.
4. Icke afghanska reguljära militära styrkor som avser att agera i Afghanistan är tvungna att ta hänsyn till den undermåliga kommunikations infrastrukturen i landet. Det är ju självklart att pga detta inhemska gerillaförband har uppenbara fördelar i sina väpnade aktioner.
5. Då både de amerikanska och ISAF styrkorna definitionsmässigt är inblandade i ett "war amongst the people" måste de i sina aktioner ta hänsyn till att den inhemska civilbefolkningen som till största delen tillhör Pashtun stammen skall få känsla att inte bara dessa styrkor har den militära överhanden men också att detta gynnar befolkningen och detta till trotts att Taliban åtminstone i Pashtun områdena har en automatisk etnisk "trumf på handen".

Det är mot bakgrunden av bl.a. ovan nämnda problem som Obamas nu offentliggjorda politik kommer att prövas på fältet.

Obamas plan har i sig dessutom några inbyggda problem som kan komma att förhindra dess lyckade utförande. Det största av dem är den tidsgräns för starten av nedtrappning av de amerikanska trupperna som annonserats till sommaren 2011. Man kan väl förstå den politiska bakgrunden till beslutet men det är ur amerikansk militär synpunkt ett olyckligt beslut. Implicit i beslutet ligger inbyggt att tills sommaren 2010 kommer de amerikanska styrkorna ökats med ca 30.000 man och ISAF styrkorna med mellan 5.000 till 7.000 man och då blivit så starka att Taliban militärt mist sin trovärdighet i det afghanska folkets ögon vid mitten av 2011.

Det strategiska målet är korrekt och det är helt riktigt att det formulerats, då ingen militär kampanj kan lyckas om man ej klargjort för sig vad man vill uppnå. Å andra sidan är det olyckligt att man signalerat att man kommer att uppnå detta sommaren 2011. Taliban kan ta det politiska beslutet om nedtrappning på allvar och börja ligga lågt och inte utsätta sina styrkor för att bli militärt slagna i hoppet om att Obama inte kommer att ha så lätt att plötsligt frångå löftet, speciellt i början av valkampanjen till president valet i november 2012. Det är därför välgörande att den amerikanska administrationen redan börjat knysta om att beslutet om tidpunkten inte är helt slutgiltigt utan kommer att avgöras enligt situationen på fältet.

Ett annat inbyggt hinder i planen är att den inte tycks lägga nog stor betydelse på stödet åt den afghanska civilbefolkningen. Det räcker inte med att bygga upp en afghansk arme som kan ta över utan det krävs att de amerikanska- och ISAF styrkorna ser till att uppbyggandet av den civila infrastrukturen tar fart samt att den nuvarande afghanska administrationen ordentligt tar i tu med att slå ned på den utbredda korruptionen i sina egna led.


Frånsett detta så är kampanjen inte avslutad på ett avgörande positivt sätt om inte Taliban (Pakistan) blir rejält satta på plats och att den pakistanska regeringen (och armen) effektivt kontrollerar de traditionellt laglösa nordväst provinserna.

Då det överbyggande målet för Af-Pak kampanjen hela tiden varit AL Qaedas neutralisering, så är detta pga att AL Qaeda sedan ett antal år i huvudsak varit "stationerat" i Nordväst provinserna, av yttersta vikt.

För mera detaljer om nordväst provinserna och Talibans ställning i dem klicka här.

Läs även andra bloggares åsikter om USA, Obama, Afghanistan, Pakistan, ISAF, Taliban, Al Qaeda, Al Qaida,


DN, DN2, DN3,
DN4,
DN5,
DN6,
DN7,
DN8, DN9,
SvD, SvD2,
SvD3,
SvD4,
SvD5,
SvD6,
SvD7,
SvD8,
SvD9,
Sydsvenskan,
Sydsvenskan2,
Dagen
Barometern
VG,
VG2
VG3,
DB

Bloggar
Bloggnamnet länkar till bloggen ifråga. Titeln på specifik bloggpost länkar till den specifika bloggposten.
De listade bloggarna är enligt min mening intressanta. Detta betyder inte att jag alltid håller med om vad som skrivs i dem.
Till denna bloggpost har har endast medtagits bloggar i vilka publicerats bloggposter som relaterar till president Obamas nya politik i Afghanistan-Pakistan

Chefsingenjören En djupare analys (uppdaterad)

Än en gång. Iran och bomben

När den här bloggen startades i april 2008 var en av avsikterna med den att försöka få upp det iranska kärnvapenprogrammet i någon liten mån på den svenska media dagordningen.

Ingen kan väl förneka att när det gäller Mellanöstern i svenska media så är det nästan helt och hållet en fråga om Israel och Palestinierna. På intet sett vill jag förneka att denna aspekt är en mycket viktig del av Mellanöstern problematiken. En person som lever i Israel är definitivt medveten om detta. Men att Iran även i denna problematik spelar en icke ringa roll (dagens understatement) får man leta efter i svenska media.

Orsaken till att problemet Iran, om man undantar dess presidents antisemitiska uttalanden om förintelsen, knappast tas upp i den svenska debatten har troligtvis flera orsaker som oförmågan att syssla med flera frågor på en gång, tycka synd om syndromet, lättheten för media att täcka (Israel Palestina) frågan på plats samt okunskap om de stora internationella frågeställningarna.

Att den svenska allmänheten inte intresserar sig i någon större grad för frågan Iran beror till 99% på att de svenska media inte tar upp frågan.

Man kan förstå att de som i Sverige för Israels talan dels inte har tid att ta upp frågan alltför mycket då de hela tiden känner att de måste bemöta de propalestinska angreppen. Men bör man inte ställa sig frågan att det kanske vore en god ide att försöka få upp frågan om Iran och dess bomb i debatten och därmed komma i en debattinitiativ ställning istället för att hela tiden mer eller mindre vara på defensiven? Och detta innan man dessutom tar upp Afghanistan-Pakistan problematiken och dess inverkan på MÖ-frågan.

Under de sista dagarna har det publiserats två utmärkta bakgrunds artiklar i Israel om Iran och bomben (båda på engelska).

Den första, med titeln "The real question" är skriven av Giora Eiland i Ynets engelska internet upplaga.

Den andra, med titel "The Time Game with Iran", är skriven av Ephraim Asculai och publiserades på The Institute for National Security Studies (Tel Aviv) hemsida.

Då man av juridiska skäl är förhindrad att publisera de två artiklarna in extensio här och då referat av dem inte skulle ge dem rättvisa så klicka på deras titlar. De bör läsas i den ordning de redovisas ovan.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Iran, Nukleära vapen, USA, förintelsen

DN
Svd
Svd2
SvD3
Sydsvenskan
Dagen
VG
DB

Bloggar
FIM FN stänger av mikrofonen för palestinier som torterats i Libyen
Ilya Meyer Segregering, selektivitet och påtvingat utanförskap i Röda Korsets regi
MXp Sveriges nya demografiska karta innebär islamsk kultur
I Gilboas svala skugga Lydstat
Al HaMatzav Amos Oz 70 år
Jihad i Malmö Terrorister gömmer sig på sjukhus
Rabnor tycker och tänker Kobra o John Westlin
Sökandes sanningen-eller politiskt korrekt Gaza? Vad hände egentligen? Och varför?
Danofsky for President The Daily Show gör det igen
Israel i Sverige Dagen efter.
Hellströms okultiverade tanketrädgård Upprepade dumheter om arabvärlden och palestinierna
Mina tankar SIDA köper bil och betalar med våra pengar

Israeliskt-amrikanskt Hi-tec vapenutvecklings samarbete

Kort inledning
Svenska media brukar i allmänhet enbart kommentera de israeliskt-amerikanska förbindelserna utifrån politiska synvinklar och ibland även ta upp de amerikanska vapenförsäljningarna till Israel. Därför kan det vara intressant att belysa även andra sektorer av samarbete mellan de två länderna.

Det förekommer ett mycket utvecklat samarbete inom ett stort antal dicipliner och det skulle föra alldeles för långt att ens redovisa en mindre del av dem. I den här bloggposten behandlas en del av det samarbetet vid utveckling och applicering av en sektor av hi-tec vapen, nämligen antiballistiska raketer.

En antiballistisk raket är i princip en luftvärnsrobot som är avsedd för att neutralisera (skjuta ner på ren svenska) motsidans interkontinentala som icke interkontinentala ballistiska raketer medan luftvärnsrobotar är mer eller mindre intelligenta robotar för att sjkuta ner flygplan och kryssningrobotar. Det finns exembel på hur högutvecklade luftvärnsrobotsystem kan utvecklas till antiballistiska raketsystem. Ett sådant är den senaste versionen av det ryska S-300 systemet (S-300V)


Lyckat försök med antiballistisk israelisk raket.
För ett antal dar sedan, 070409, utförde det Israeliska flygvapnet ett lyckat försök med den israeliska antiballistiska raketen Chetz 2 (NATO Arrow2).

Det antiballistiska israeliska Chetz projektet, som är ett amerikanskt-israeliskt projekt, är ett så kallat TMD (theater missile defence) system. Sådana system har till sin uppgift att utgöra försvar mot ballistiska medeldistansraketer.

Vid försöket den 7 april fick den israeliska raketen in en fullträff på målraketen som sköts från ett F 15 plan. Målraketen var konstruerad på så sätt att den uppträdde som en iransk Shihab-3 raket. Även om Chetz raketen inte får in en fullträff på sitt mål utan missar på upptill 40 till 50 meter så slår den ut målet då den exploderar när den befinner sig på sitt minimiavstånd från den fientliga raketern. I sin noskon har Chetz raketen hundrartals stålkulor av golfbollstorlek, och det räcker med att en av dem träffar den fientliga raketen för att tillintetgöra den.

Shihab-3 är är en ballistisk medeldistans raket med en räckvidd på ca 2000 km och som i dag utgör en viktig del av den iranska krigsmaktens strategiska styrkor. Det är i ingen tvekan om att i det fall Iran lyckas komma i besittning av kärnvapen Shihab-3 kommer att utrustas med kärnvapenstridsspetsar.

Stor israelisk-USA övning med antiballistiska försvarssystem
Enligt uppgifter i israeliska media kommer USA och Israel under året 2009 gementsamt hålla en övning kallad Junifer Cobra för att testa tre olika antiballistiska försvarssystem. Även om dylika samövningar förekommit tidigare kommer årets övning bli av en större och mer kompliserad typ än de tidigare. Detta beror självkart på det iranska kärnvapenprojektet som ännu ingen vet om der kommer att gå att stoppa.

Övningen som kommer att äga rum i Israel inkluderar förutom det nyligen framtagna Chetz 2 projectet även det amerikanska THAAD (Terminal High Altitude Area Defense) systemet och den amerikanska flottans Aegis Ballistic Missile Defence System.

Israeliska försvarstalesmän påpekar att avsikten med övningen är att skapa en infrastruktur som möjliggör samkörning av israeliska och amerikanska ballistic missile defence system i ett fall då USA vid konflikt med Iran önskar stationera sina ovanstående system här enligt samma modell som inför Gulf kriget mot Irak 1991.

Utöver de ovan nämnda amerikanska systemen kommer det sedan ett halvår i Negevöknen förlagda radarsystemet AN/TPY-2 att vara en intergrerad del av övningen. System förlades i Israel bitvis för att Israel inte alltför oöverlagt skulle ge sig på att militärt slå ut det iranska kärnvapen utvecklingsprogrammet. Men det i Israel förlaggda systemet ger USA även möjlighet att få förvarnig om eventuella iranska ballistiska raketer som skjuts upp mot mål utanför Israels gränser. Installationen i Israel betjänas av amerikansk militär. Det är värt att nämnas att AN/TPY-2 systemet även är avsett förläggas i Europa i samband med den framtida eventuella förläggningen av de sk. robotsköldarna i Polen och Tjeckien.

Div övriga notiser
Det Israeliskt - amerikanska systemet David´s Sling som är avsett för att skjuta ner medeldistans (70 - 250 km) raketer provsköts i sistlidna februari. Provet rapporterades som lyckat och det första provet med skjutning mot inkommande mål avses att gå av stapeln under år 2010.


Inom det israeliska försvarsministeriet oroar man sig för närvarande över att de aviserade budgetnedskärningarna i USA´s försvarsbudget kan komma att ifrågasätta utvecklingen av den projekterade Chetz 3 varianten. Från amerikanskt håll ifrågasätter man om det inte vore bättre att konsentrera sig på en landbaserad variant av den amerikanska flottans ovan nämnda Aegis systems SM-3.
Israels försvarsminister Ehud Barak har under de senaste dagarna haft ett antal samråd med nyckelpersoner inom den amerikanska förvaltningen för att förhindra en sådan utveckling. Även om en vidareutvecklad SM-3 version skulle kunna bli kvalitetsmässigt likställd med Chetz 3 så skulle den israeliska försvarsindustrin förlora en icke ringa del av den kunskap som den skulle erhålla om utvecklingsarbeter i huvudsak skulle vara israeliskt. Detta skulle kunna få kritiska konsekvenser för nämnda industris framtid alldeles frånsett att det israeliska beroendet av USA inom hi-tec vapenutvecklingen skulle bli större.

Enligt uppgifter i svenska media den 150409 så är det Ryskt-Iranska avtalet om luftvärnsrobotsystemet S-300 ännu fruset.

Läs även andra bloggares åsikter om Ballistiska raketer, Försvarspolitik, Israel, Luftvärnsrobotar, Nukleära progeam, USA, Ryssland

DN
DN2
DN3
DN4
SvD
SvD2
SvD3
SvD4
Sydsvenskan
Dagen
VG
VG2
DB

Bloggar
FIM Sabuni: Inga svenska ministrar till Durban II
Ilya Meyer Allt som behövs för att ondskan skall triumfera är de godas tystnad
MXp Hederskulturen i "Suicide City"
"I Gilboas svala skugga Lydstat
Al HaMatzav Netanyahus regering
Jihad i Malmö Brandkåren om Rosengård: Låt det brinna
Rabnor tycker och tänker Yttrandefrihet och böter
Sökandes sanningen-eller politiskt korrekt Gaza? Vad hände egentligen? Och varför?
Danofsky for President Israels arme undrsöker sina soldaters agerande i Gaza
Israel i Sverige Vad sägs om lite fakta
Utrikesbloggen Utrikesnyheter
Hellströms okultiverade tanketrädgård Upprepade dumheter om arabvärlden och palestinierna
Mina tankar Turkiet tycker inte om åsiktsfrihet
Svansbo Abbas vägrar erkänna Israel som judisk stat

Obama och Iran. Vart är du på väg? Chamberlain eller Churchill

I många avseenden är det ännu svårt att se vad president Barak H. Obamas utrikespolitik egentligen går ut på, frånsett att vara något annat än hans företredare George W. Bush's. Förhoppningsfullt trodde jag att vi skulle ha fått mer klarhet efter hans rundresa i delar av Europa och Asien. Men tyvärr...

Förutom i frågan om Afghanistan-Pakistan, där det förefaller att Obama och hans administration efter ett noggrant stabsarbete utarbetat ett program med klara linjer och färska nya grepp. Och det viktigaste, en målsättning för kriget.

Jag är alldeles övertygad om att jag kommer att återkomma inte så få gånger till Afghanistan-Pakistan problematiken på denna blogg.

Men som titeln för bloggposten säger så rör det här inlägget Obamas, dvs USAs nya politik visavi Iran och då speciellt dess nukleära program. Ur det Israeliska grodperspektivet har vi vant oss, och av mycket naturliga skäl, att det stora problemet är Irans kärnvapen program. Iran förnekar visserligen att det har ett sådant, men den israeliska stats- och militärledningen är helt enkelt skylldig att handla efter linjen av ett "worst case senario" dvs att Iran är på god väg att utveckla ett eget kärnvapen samt att de avser att använda det mot Israel. Hur kan vi tro något annat efter att Irans president gång på gång uttalar sig att staten Israel inte har något existensberättigande och bör strykas från världskartan!

Men det innebär ju inte att alla andra länder måste ha samma utgångs punkt för sin politik mot Iran. Därmed vill jag inte påstå att övriga länder inte är mycket bekymrade över frågan om den Iranska bomben. Men till skillnad från oss israeler är det inte en existensiell fråga för dem. Många av dem ser nog närmast på Iran med en bomb som Sverige på Indien med dess bomb. Indien har den tekniska möjligheten att a-bomba Sverige men det är inget som man måste ta hänsyn till i svensk försvarsplanering.

Med Iran och dess bomb är det dock en skillnad. Iran är en ideologisk stat med strävan att föra ut ett budskap och det är inte helt säkert att det inte också finns maktpolitiska strävanden att utöka landets teritorium.

När det gäller USA så är det mer eller mindre helt klart att Afghanistan-Pakistan är huvudproblemet i dess utrikespolitik och att detta enbart kan lösas genom en kombination av militära och civila åtgärder. Även om Afghanistan-Pakistan inte utgör ett existensiellt hot mot USA så ser den amerikanska (federala) statsledningen Afghanistan-Pakistan som ett hot. Detta beror i huvudsak på att Al Qaeda ännu verkar från nämnda länder under beskydd av Taliban rörelsen. I fall att Taliban skulle ta makten i Pakistan så skulle vägen till kärnvapen terror från Al Qaedas sida vara öppen.

Då USA av ovan nämnda skäl vill koncetrera sig på Afghanistan-Pakistan problemet blir det naturligt att USA vill, om inte binda upp Iran till sin Afghanistan-Pakistan politik, få drägliga förhållanden med Iran. Vi måste också ha klart för oss att president Obama till skillnad från sin företrädare, Bush, inte ser sig som försvarare av enbart den västerländska judeo-kristna kultursfären utan även demonstrerar en öppenhet mot vad han ser som den icke radikala delen av den islamska världen. (se hans tal inför det turkiska parlamentet 050409). Obama hoppas tydligtvis ännu genom förhandlingar få över Iran till den mer moderata islamska fållan.

När Nord Korea skickade upp en trestegs raket med en satelit(?) den 5 april 2009 utalade sig Obama ytterst kraftigt och utlovade drastiska internationella åtgärder pga Nord Koreas brott mot ingångna avtal. Prof. Eytan Gilboa förklarade att Obama står inför sitt första prov som världspolitisk ledare och omvärlden väntar nu på Washingtons reaktion. Han tillägger "Om han inte handlar nu så kommer han inte att kunna handla mot Iran".

I och för sig spelar det ingen roll att uppskjutningen tydligen misslyckades då den stat eller organisation som kan sända upp en satelit har den teknologiska kunskapen för att tillverka ballistiska långdistansraketer.

Det förefaller nu klart att FNs säkerhetsråd kommer att fördömma Nord Koreas handlande samt därutöver även yrka på ökade sanktioner mot Nord Korea då de fem permanenta medlemmarna har skrivit ihop sig. En definitiv seger för Obama och en klar signal till Iran. Ingen tvekan om att man i många regeringskanslier runt om i världen kommer att notera beslutet.

När nu president Obama vände sig till Iran med ett budskap om vilja att starta på nytt och försöka komma fram till samförstånds lösningar fick han försiktiga men dock bitvis positiva svar från den iranske presidenten Machmoud Ahmadinejad, som dock vidhöll att utan att USA totalt ändrade sin politik fanns det små chanser att man skulle kunna uppnå någon allvarlig förändring av situationen mellan de två länderna.

Allt efter som tiden gått sedan Obamas utspel har iranierna närmast skärpt tonen. Ett gott exempel på detta är intervjun med den iranske presidenten i "Der Spiegel" den 100409. Ett annat är den Iranske presidentens invigning av Irans första anläggning för tillverkning av kärnbränsle.

USA föreslår nu direkta samtal om de Iranska nukleära programmen mellan å ena sidan representanter för de fem ständiga medlemmarna av FNs säkerhetsråd samt Tyskland och å andra sidan Iran. Avsikten förefaller att vara att samtalen-förhandlingarna skall vara tidsbegränsade till högst 12 till 14 veckor, detta för att undvika att Iran skulle dra ut på samtalen parallelt som man snabbutvecklade projektet i fråga.

Ingeting är officiellt kännt om USAs målsättning för förhandlingarna eller huruvida den frågan ens ännu debaterats mellan de sex. Risken är uppenbar att man inte kommer att kunna ena sig bland de sex vilket ger Iran möjligheten att förbätta sin förhandlingsposition genom att spela ut de sex mot varandra.

Vad kommer USA att göra om förhandlingarna i realiteten bryter ihop?

Här kan man fråga sig om den amerikanska ledningen reflekterat över dilemmat med sammanbrutna förhandlingar? Skall man i det läget nöja sig med en långtgående kompromiss eller ta till kraftigare sanktioner? Under alla förhållanden måste man ha klart för sig att om man inte tar sig samman och beslutar sig för handling så kommer Iran inom ett år (Israels uppfattning) eller ca tre år (USAs uppfattning) ha minst en bomb. Och då blir förhandlingsläget ett helt annat.

Man kan också tänka sig ett alternativ då de sex går med på att Iran får under inspektion tillverka mellan en till tre bomber men endast använda dem i självförsvar. (vem skall definiera om det är frågan om självförsvar?).

I ett av sina tal i Europa framförde Obama den i och för sig goda men utopiska tanken på att alla kärnvapen skulle avskaffas. Tänk om Iran nappar på det förslaget och säger att Iran stänger ned sitt kärnvapenprogram under förutsättning att Israel skrotar sitt. Ett förslag som kommer att få majoritet i hela världen utom i Israel och troligtvis bland ett antal insatta personer i USAs försvarsetablissiment.

Men kommer detta förslag att föra med sig mer fred i världen. De två farligaste alternativen när det gäller kärnvapen upp- eller avrustning är total kärnvapen avrustning och okontrollerad spridning av dessa vapen. Om någon frågar sig varför en total kärnvapenavrustning är farlig så tänk er bara det kalla kriget utan kärnvapnens avskräckningseffekt.

Obama har inget lätt val, och det under förutsättning att han anser att det finns ett val. Om man tar i beaktande hans agerande i frågan Afghanistan-Pakistan och den lilla men symboliskt viktiga insatsen mot de somaliska piraterna (när de skadade amerikanskt intresse) så är trotts allt chanserna för ett Churchiliansk beslut större än ett Chamberlainskt större. Låt oss åtminstånde hoppas det.

Jag har tidigare behandlat det iranska kärnvapenprogrammet på denna blogg den 120309 och 030309.

Läs även andra bloggares åsikter om Iran, Kärnvapen, USA, Israel, Afganistan, Pakistan, Al Qaeda, Taliban,

DN
DN2
DN3
DN4
DN5
SvD
SvD2
SvD3
SvD4
Sydsvenskan
Sydsvenskan2
Dagen
Dagen2
Dagen3
VG
VG2
VG3
VG4
DB
DB2

Bloggar
FIM Egypten redo efterlysa Hizbollas apshejk via Interpol
Ilya Meyer Human rights and contempt for fellow human beings
MXp Hederskulturen i "Suicide City"
"I Gilboas svala skugga Lydstat
Al HaMatzav Dåligt PR av PA
Jihad i Malmö Rushdie m.fl.:Islamismen globalt hot
Rabnor tycker och tänker Yttrandefrihet och böter
Sökandes sanningen-eller politiskt korrekt Gaza? Vad hände egentligen? Och varför?
Danofsky for President Israels arme undrsöker sina soldaters agerande i Gaza
Israel i Sverige Vad sägs om lite fakta
Utrikesbloggen Utrikesnyheter
Hellströms okultiverade tanketrädgård Upprepade dumheter om arabvärlden och palestinierna
Mina tankar Turkiet tycker inte om åsiktsfrihet
Svansbo Egypten tar ton mot Hizbolla och Iran

Ryska luftvärnsrobotar, iranska (a-)bomben och amerikansk förvirring

1. Det rysska luftvärnsrobot systemet S-300.

Jag har redan tidigare behandlat det ryska luftvärnsrobot systemet S-300 på den här bloggen. Se artiklar från den 2.9.08, 10.10.08, 20.10.08, 22.10.08, 22.12.08 och den 24.12.08.

Det viktiga ur denna artikels synvinkel är att om Ryssland levererar S-300 systemet till Iran i enlighet med avtalet mellan de två länderna från år 2005 så skulle luftangrepp mot de Iranska anläggningarna för utveckling av nukleära vapen bli ytterst svåra att genomföra.

Detta gäller även angrepp från USAs och Israels flygvapen. Detta till trotts att den förre chefen för det israeliska flygvapnet uttalade sig, inför de israeliska parlamentets utrikesutskott, i en riktning som kunde förstås som om det var praktiskt genomförbart. Uttalandet skedde efter att det israeliska flyvapnet under hösten 2008 utfört en stor och ytterst komplicerad manöver över östra medelhavet vilken internationell press påpekade att det kunde varit fråga en storskalig simulation av ett anfall på Iran. Enligt dessa presskällor stämde avstånden i manövern allt för väl in på avstånden mellan Israel och de Iranska anläggningarna. Vad som även lades som grund till spekulationerna var att både Greklands- och Turkiets väpnade styrkor innehar versioner av S-300 systemet. Nämnda två länder förnekade givetvis allt samarbete med den israeliska manövern.

Israel har under de senaste åren gjort ett stort antal framstötar till den ryska statsledningen om det ur Israels synpunkt och världen i övrigt olyckliga i ett slutgiltigt ryskt beslut om leverans , då detta ytterst starkt skulle försvåra alla meningsfulla förhandlingar med Iran om att inte utveckla kärnvapen.

Varje gång som det funnits rapporter om att systemet skulle levereras så har de ryska myndigheterna förnekat sanningshalten i dessa ryckten.

Enligt rapporter från den ryska nyhetsbyrån Interfax överväger de ryska myndigheterna nu att frysa avtalet med Iran från år 2005. Detta grundar Interfax på uppgifter från "viktiga och insatta källor".

Det aviserade ryska beslutet är givetvis en del i det diplomatiska spelet som nu försigår mellan USA och Ryssland för att uppnå ett närmande mellan de två ländena och övervinna den kris som uppstod dem emellan p.g.a. kriget i Georgien sommaren 2008 och de amerikanska planerna på att installera antirobot vapen sköldar på tjeckiskt och polskt område. Trotts att USA försäkrade att robotsköldarna inte var avsedda mot ryska robotar utan mot robotar från annat land (Iran) förklarade den ryska ledningen att om USA slutligen skulle genomföra sina planer så skulle de bli tvungna att från sin sida stationera med kärnvapen utrustade robotar i Kalininggrad (f.d. Köningsberg) enklaven.

Under de sista veckorna har Obama administrationen fört fram trevare till Ryssland med innebörd att om Ryssland skulle vara villigt att hjälpa till med att på diplomatisk väg få Iran att klart och tydligt skrinlägga sina planer på att utveckla kärnvapen, så kunde USA överväga att ompröva beslutet om förläggningen av antirobot sköldarna i Tjeckien och Polen.

Det förefaller ytterst troligt att de ryska uppgifterna om ett frysande av 2005 års avtal mellan Ryssland och Iran är ett svar på USAs diplomatiska trevare.

2. Iranska (a-)bomben och amerikansk förvirring

Enligt en rapport från The International Atomic Energy Agency (IAEA) som publicerades i början av mars månad hade Iran redan 1010 kg uran som är uppgraderat om än till en låg nivå. Detta uran är visserligen klyvbart men inte ännu av den sort (weapon grade) som behövs för en a-bomb. Enligt experter skulle denna mängd av uppgraderat uran räcka till för att under en kortare tid få fram nog med uran av "weapon grade" kvalitet för att tillverka en bomb.

Detta ledde till att USAs ÖB, Mike Mullen, förklarade i en TV- intervju den 1 mars att enligt de uppgifter han hade Iran har nog med uran för att bygga en bomb. Se denna blogg den 3 mars 2009.

Nu började den amerikanska förvirringen i frågan. Försvarsminister Robert Gates förklarade nästan omedelbart i en annan intervju att Iran ännu inte kommit till det stadium där de kunde tillverka en atombomb!

Den 10 mars vid ett sammanträde i den amerikanska senatens "Armed Services Committie" förklarade Dennis Blair - Director of National Intellegence - och Defence Intellegence Agency Director Lt. Gen Michael Maples att Iran ännu inte har tillgång till "weapon grade" uran. Dessutom påpekade de att enligt deras uppfattning Iran ännu inte slutgiltigt tagit beslutet att tillverka sådant uran.

Både Blair och Maples tog dessutom upp Irans utvecklingsprojekt med ballistiska raketer. Det framkom enligt deras vittnesmål att Iran gjort avsevärda framsteg på detta område, men påpekade dock att projektet var administrativ skilt från kärnvapenprojektet.


Som om inte de åvan nämnda motsägelserna vore nog oroande så publicerade The Washington Institute for Near East Policy en rapport som klart säger att Iran kommit mer eller mindre till den punkt där det kan tillverka en atombomb.
Denna rapport citerades av Debka File med det "lilla" tillägget att det rörde sig om en iransk möjlighet att tillverka 50 kärnladdningar. Debkas rapport citerades av både Israels Radio kanal B och Arme Radion på eftermiddagen den 10 mars.

Vid kontroll på nämnda instituts hemsida framkommer inget som stöder påståendet om 50 kärnladdningar, så detta får stå för de som publicerat det.

3.Kommentarer

Först och främst är det lindrigt sagt en smula skrämmande med att en inte ringa del, troligtvis majoriteten, av de amerikanska underrättele organisationerna ännu föredrar att hålla fast vid linjen från den nationella intellegece bedömningen i november 2007 trotts att så många tecken tyder på att den var felaktig.

Det går inte bara att säga, som det ibland görs från amerikanskt håll, att Israel automatiskt annammar ett "worst case senario" i den iranska frågan. Även om detta är ett faktum så finns det mycket starka skäl för att Israel tar den linjen då faktumet är att det räcker om Iran fäller två atombomber på Israel för att Israel skall sluta att finnas till som en fungerande stat. Två iranska bomber på USA raderar inte ut USA. Att i båda fallen Iran går svårt skadad till totalraserat ur konflikten pga att både USA och Israel har "second strike capability" är något som man inte kan vara säker på att Ayatollorna i Teheran tar hänsyn till.

Man kan också fråga sig varför tvivlarna inom USAs "intellegence establishment" inte drar samma slutsatser som chefen för det militära underättelseväsendet i Israel gjorde av IAEAs åvan nämnda uppfattning att Iran redan har över ett ton delvis uppgraderat uran, när han vid ett regeringssammanträde den 8 mars förklarade att Iran dels hade uppnått den teknologiska kapaciteten att tillverka en a-bomb samt att det redan nu hade nog med klyvbart material för att inom en snar framtid (ca ett år) kunnat tillverka nog med "weapon grade" uran för minst en bomb.

Läs även andra bloggares åsikter om USA, Ryssland, Israel, Nukleära vapen, Luftvärns robotar,
Iran,

DN
DN2
DN3
SvD
Svd2
SvD3
SvD4
Sydsvenskan
Dagen
VG
DB

USAs ÖB: Iran har nog med uran för en bomb

I sanningens namn så tror vi att dom (Iran) har nog med uran (för att bygga minst en bomb) svarade USAs ÖB, Mike Mullen, i en intervju som han gav till CNN. Han tillade att iranska kärnvapen var något mycket, mycket dåligt för mellanöstern och resten av världen.

Mike Mullen påstod inte att Iran redan nu hade nog med "weapon grade" uran utan att det var frågan om anrikat uran på en lägre nivå som dock utan större svårigheter skulle kunna upp graderas under inte alltför lång tidsrymnd.

Mullens påstående står i samklang med en rapport från The International Atomic Energy Agency (IAEA) för två veckor sedan av vilken det framgick att Iran hade byggt upp ett lager av klyvbart uran. Detta ledde till misstankar i en del västländer att Iran underlåtit att rapportera upp till en tredjedel av det delvis uppgraderade (low-enriched) uran som stod till dess förfogande. Ett antal experter anser att den mängd delvis uppgraderat uran (1010kg) som Iran har skulle räcka för uppgradera nog mycket till "weapon grade" för att tillverka en bomb.

USAs försvarsminister, Robert Gates förklarade dock den första mars i en intervju i ABC att Iran ännu inte kommit i närheten av det stadium där de skulle kunna tillverka en atombomb och att alla de som ville förhindra detta ännu hade nog med tid på sig.

I och för sig är det anmärkningsvärt att USAs ÖB gör uttalanden som försvarsministern indirekt förklarar vara felaktiga. Det är definitivt otypiskt för den amerikanska federala statsledningen, men det kan ha sin bakgrund i den nationella intellegence bedömningen som publicerades november 2007 och som fastslog att Iran redan 2003 beslutat att inte utveckla nukleära vapen.

Ronnen Bergman, som är en av Israels främsta, om inte den främste, experten på allt som rör den iranska bomben samt på underättelsefrågor överhuvudtaget, anser att den amerikanske ÖBs uttalande än en gång visade att politiska och icke objektiva skäl stod bakom den nationella intellegence bedömningen från november 2007 vilken dessutom inte heller stödde sig på trovärdigt underrättelsematerial.

Vidare refererar Bergman att president Bush uttalat sig på följande sätt om rapporten "Dom stack en kniv i ryggen på mig." Med "dom" menar inte president Bush Iran utan de chefer för de amerikanska underättelse tjänsterna som skrev rapporten med avsikt att omöjliggöra för Bush att beordra ett anfall på de iranska nukleära anläggningarna.

Här kan tilläggas att den ovannämnda rapporten också i realiteten omöjliggjorde till dags dato ett öppet israeliskt anfall på Irans nukleära anläggningar då utan ett klart stöd från den amerikanska administrationen ett effektivt israeliskt anfall på dessa anläggningar är både politiskt och tekniskt svårt att utföra.

Tyvärr så vägrar iranierna att spela med på de amerikanska underrättelse tjänsternas förtäckta vilkor. Tvärt om. De har sin egen agenda och dess centrala punkt är står deras nukleära militära program. Enligt Ronnen Bergman visar den amerikanske överbefälhavarens uttalande att iranierna målmedvetet framskrider mot målet att bli en kärnvapenmakt samt att USAs underättelseorgan, av vilka en del är underställda Mike Mullen, delvis inser detta i dag.

Att Gates uttalade sig i motsatt riktning visar mer än klart de meningsskillnader i denna fråga som finns inom USAs underättelseorgan och försvarsledning.

Ett semantiskt tekniskt påpekande. Jag har i artikeln gett Mullen titeln "överbefälhavare" då detta är vad han är enligt svensk nomenklatur. I USA är titeln överbefälhavare (Commander in Chief) förbehållen presidenten.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Iran, USA. Kärnvapen,

DN
DN2
SvD
SvD2
SvD3
Sydsvenskan
Dagen
DB
VG

Taliban tar över Pakistan?

Efter att en längre tid varit koncentrerad på händelserna i Mellanöstern tycker jag att det är tid att vidga horisonterna en smula. Inte för att problemen med Israel, Palestinierna och Iran på något sätt är lösta men det finns definitivt problem med jihadistisk terror på andra platser. En av dem är gränsområdet mellan Pakistan och Afghanistan.

Jag har redan tidigare skrivit om USAs allt mer ofta förekommande flygräder mot Al Qaeda och Taliban styrkor i det Pakistanska gränsområdet mot Afghanistan och speciellt då i Waziristan (01112008). Under de senaste månaderna har ca 20 sådana angrepp rapporterats, det senaste av dem den 14 februari då ett amerikanskt obemannat Predator plan avlossade två raketer mot ett Taliban-Al Qaeda utbildnings läger i Södra Waziristan. Enligt uppgifter i internationell press dödades 27 terrorister - huvuddelen från Uzbekistan vid anfallet.

Problemet idag är att det inte enbart är en strid mot utbildningsläger i Waziristan utan tvärt om och huvudsakligen en kamp från Taliban-Al Qaedas sida att skära av Nato styrkornas logistiska kommunikationer mellan Pakistan, som formellt ännu är lierat med USA, och därmed med Nato insatsen i Afghanistan, och Afghanistan.

I början av februari sprängde Taliban styrkorna en viktig bro i Khyberpasset vilket för ett antal dagar mer eller mindre förhindrade marktransporter av förnödenheter från Pakistan till Nato styrkorna i Afghanistan. Eftersom Kyberpasset mer eller mindre är den ända plats på gränsen mellan Pakistan och Afghanistan som det går att transportera för nödenheter (förutom med åsnor och mulor) så är det av yttersta vikt att passet hålls öppet. Omedelbart efter brosprängningen tog den amerikanska statsledningen kontakt med de tre norra granländerna till Afghanistan för att undersöka möjligheterna att försörja Nato styrkorna den vägen. Det har mig veterligen inte publicerats något som klargjort om den möjligheten står öppen men vissa uppgifter har funnits om att det inte skulle bli så lätt.

Utöver problemen i Waziristan och Kyberpasset har Taliban- Al Qaeda även mer eller mindre tagit över den faktiska makten i ett stort område (se kartan åvan Kartan är klickbar) efter den Afghanska Pakistanska gränsen och de Pakistanska regeringsstyrkorna har visat sig vara ovilliga eller oförmögna att förhindra detta.

Man kan i detta sammanhang inte inte bortse från att den etniska stamtillhörigheten på båda sidor om gränsen är samma nämligen Pushtun. Den pakistanska centralregeringen, som definitivt är svagare än den tidigare regeringen, är "bekymmrad" över situationen men har ännu inte uppvisat något större initiativ till att förhindra utvecklingen.

I fall av att Taliban-Al Qaeda inflytandet sprider sig söder ut i Pakistan, något som inte är helt otroligt, och till slut tar över den faktiska makten i Pakistan uppstår en situation då en terrororganisation - Al Qaeda - tagit över en av världens åtta kärnvapenmakter med allt vad det kommer att innebära. Det är lätt att inse att detta problem stör sömnen hos en hel del av västvärldens ledare.

President Obama förklarade redan under sin valkampanj att när det gällde Afghanistan så skulle USA se till att kampen fördes vidare och USA planerar för närvarande att utöka sin trupp kontignent i Afghanistan med ytterligare 30 000 man. En av orsakerna till detta är att om nämnda land återigen skulle falla i Taliban - Al Qaedas händer så skulle situationen i Pakistan bli ytterst kritisk.

Förhoppningsfullt så kommer vi inte om några år stå in för en situation med en Shiamuselmansk bomb kontrollerad av Iran och en Sunnimuselmansk av Al Qaeda. Men om så sker så har västvärlden bara sig själv att skylla. Men vad hjälper det? Det är ju i alla fall för sent.

Läs även andra bloggares åsikter om Afghnistan, Pakistan, Taliban, Al Qaeda, Kärnvapen,
DN5
DN
DN2

SvD
SvD2


Knuff

Israels minimikrav måste uppfyllas

Alla är ense om att man måste uppnå en vapenvila i Gaza. Många anser att det är skälvklart att vapenvilan skall vara av en sort som garanterar att den blir stabil och att den blir ett steg mot en mer stabil lösning i området.

Men man är antingen inte läskunnig eller totalt omedveten om hur man skall läsa diplomatiska beslut om man tror att FN resulutionen1860 infriar Israels minimikrav för att inställa sina militära aktioner i Gaza.

Den berör inte direkt frågan om Hamas beskjutning av civila mål i Israel. Den är dessutom svävande i sin behandling av vapensmugglingen från Egypten till Gaza remsan. Ingen ansvarig regering i Israel kan gå med på att avsluta de militära operationerna innan dessa två krav, varav det första till stor del är beroende på en lösning av det andra, fått en reell lösning. Om inte smugglingen hindras så är vi tillbaka där vi var innan Israel startade den väpnade aktionen i december 2008. Israel måste lägga ribban högt av minst två skäl. Det första är att det internationella samfundet så lätt glömmer sina beslut då de kört fast i svåra och långvariga förhandlingar speciellt om det finns nya och "sexiga" problem på den internationella dagordningen. Det andra, och det är ett mer specifikt israeliskt skäl, är att Hamas överhuvudtaget inte bara inte erkänner Israels rätt till existens utan även har inskrivit i sin stadga att dess mål är att se till att den israeliska statsbildningen "försvinner". Om ens motpartner har sådana mål så får man ju vara mycket försiktig i förhandlingar.

Problemet med att komma fram till en lösning av de ovan nämnda frågorna försvåras av att det finns inte så få intressenter som av egenintrasse har inte vill vidtaga handlingkraftiga åtgärder. Två av dem är Iran och Egypten. Iran understödde aktivt Hamas i dess krav på att inte förlänga det föregående eld upphöravtalet som gick ut den 19 oktober 2008, med löften om 100% stöd mot ett israeliskt anfall. Iran övertygade dessutom Hamas att Israel inte skulle våga anfalla och om Israel trotts allt skulle anfalla så hade ju alla sett sommaren 2006 att kvaliteten på den iaraeliska krigsmakten inte var som förr.

Iran ser kriget i Gaza som en del av dess konflikt med Israel och inte som en lokal israelisk palestinsk konflikt. Den israeliska aktionen uppfattas i Teheran som ett allvarligt hot att mista ett, och kanske det mest lovande, fotfästet i Mellan Östern. Ingen vet hu många milioner USD som Iran lagt ner på att öva och utrusta Hamas militära förband samt även finansiera utbyggnaderna av de i huvudsak underjordiska befästningssystemen i Gaza remsan. Den iranska statsledningen befinner sig i panik då den ser allt ökade riskerna av att Hamas antingen skall falla eller bitvis orientera sig i en annan politisk riktning.

Hizbollas, som är Irans andra stödjepunkti Mellan Östern, allt annat än aktivistiska hållning i konflikten trotts de iranska uppmaningarna att öppna en andra front gör ju knappast mullorna i Teheran gladare. Man kan på goda grunder utgå från att Iran kommer att göra allt i sin makt för att sabotera ett internationellt avtal om stängning av smuggel tunnlarna under den Egyptiska gränsen till Gaza remsan - enligt vissa uppgifter finns de ännu tunnlar som inte bombats sönder av Israel - .

Den iranska transport operationen till Gaza, som sedan ett antal år sedan drivs av de iranska revolutionära gardet är relativt komplicerad Den går genom Somalien därefter Sudan, Röda havet, genom öknen till Nilen och så småningom anländer godset till Sinai öknen där de tas om hand av de lokala beduinerna som för fram det till Rafiach vid gränsen till Gaza remsan.

I det egyptiska Rafiah existerar ett välsmort mutsystem som iranierna med hjälp av de lokala beduinerna byggt upp för att "underlätta" varornas vidare transport under gränsen till Gaza remsan. Mutsystemet i Rafiach inkluderar alla från borgmästaren till den lägsta egyptiska gränspolis. Iranierna betalar dessutom bra.

Det är mer eller mindre klart att den egyptiska statsledningen skulle vilja få slut på smugglingen. Mubarak är definitivt ingen vän av Hamas och om Israel kunde utplåna Hamas utan att den egyptiska inblandningen blev för uppenbar så skulle det inte fällas många tårar i presidentpalatset. Men, och det finns flera men, först och främst kan den egyptiska nationalhedern inte tåla att förhindradet av smugglingen görs av icke egyptiska specialister som verkar i gränsområdet under egyptiskt överinseende. För det andra, Det muslimska brödrarskapet är mycket starkt i Egypten och då Hamas är brödrarskapets palestinska lokalavdelning, föreligger uppebara inrikespolitiska svårigheter för den redan en smula skakiga regimen att välja en sådan lösning. Och inte minst för det tredje, en icke ringa del av den egyptiska befolkningen i Sinai är ekonomiskt beroende av dessa vapentransporter.

Man kan fråga sig om med hänsyn till ovanstående det går att räkna med ett ens passivt Egyptiskt stöd för någon sorts aktion mot smugglingen utöver välvilliga deklarationer. Men detta kan inte Israel gå med på. Vilken självständig stat skulle föresten kunna gå med på det? Den Egyptiska ledningen signalerar till Israel "Sorry, it's your problem". Men om det är så, låt oss då få ta hand om det på det sätt som vi finner lämpligast.


När det gäller gränsövergångarna mellan Israel och Gaza så frågar man sig om det inte går att avända en sedan länge på andra ställen beprövad lösning. Israel skall ha rätt att kolla all varuimport och all person trafik till Israel enligt samma regler som i dag tillämpas vid Israels internationella gränsövergångar.

Läs även andra bloggares åsikter om Gaza, Hamas, Israel, Vapensmuggling, Palestinier

DN6
DN7
DN8

SvD5
SvD6
Svd7

Sydsvenskan

Dagen



DB