Arabiska röster mot Hamas. Reviderad 30 01 2008 1615 GMT+2

Det börjar dyka upp rätt kritiska röster i arabiska media mot Hamas och vad dess ledning förorsakat den palestinska befolkningen i Gaza. Det är inte marginella röster utan väl förankrade. I och för sig är detta inget att förundras över då det arabiska samhället ideologiskt och utvecklingsmässigt inte är ett monolitiskt samhälle. Al Jezira speglar långt ifrån 100 procentigt vad som sker och tänks i den arabiska världen på samma sätt som CNN inte helt speglar den sk västvärlden. Troligtvis till dessa två TV-kanalers stora förtret.

Jag måste dock först förklara att mina kunskaper i arabiska är på en sådan låg nivå att jag måste använda mig av översatt material. För det här inlägget har jag använt mig av en artikel skriven av Smadar Perrry som publicerades i Yediot Achronots pappersupplaga den 29 01 2009. Hon är en av Israels kunnigaste journalister när det gäller den arabiska världen och jag har fullt förtroende för hennes bedömningar och kunskap i det arabiska språket. Det är inte så lätt att översätta från hebreiska till svenska pga den stora skillnaden i språkens uppbyggnad. Att sedan översätta hebreisk text som i sin tur är översatt från arabiska är definitivt ingen lätt uppgift då avståndet är långt från det arabiska blomsterspråket till den tjärva svenskan. Så ha överseende.

"Mina vänner, mina palestinska bröder; lägg märke till vad som händer: Ni har vant er att leva på andras bekostnad, era ledare är korrumperade, världen har inte tålamod för er längre. Vi orkar inte med den gamla ut tjatade idéen om den zionistiska fienden, och de tomma slagorden om den eviga kampen mot Israel"

Det är inte någon israelisk hök som uttrycker sig på detta sätt, utan Yusuof Ibrahim, en känd och uppskattad arabisk journalist som under 25 år rapporterat om Mellanöstern för bl. a. New York Times som tar bladet från munnen om kriget i Gaza med dessa hårda ord mot palestinierna:

"Ni vann inte kriget, Tro inte på Haled Mashal (Hamas främste politiska ledare (AF) ). Ni skjuter eländiga Kassam raketer som orsakar ytterst liten skada ( för israelerna) och inbillar er att detta är det palestinska befrielsekriget."

Men inte bara Ibrahim som tar bladet från munnen. Två ledande journalister i den främsta arabiska dagstidningen, Al-Chajat, skrev nyligen:

"Det finns en och en halv million eländiga individer, sådana som vi kallar de vanliga människorna, vars hus och hem raserats och familjemedlemmar skadats eller dödats, vars barn många gånger kidnappats för att vara mänskliga sköldar för de som vill kämpa mot Israel. "

"Det finns de som sitter i bekväma fåtöljer i Damaskus och Beirut (dvs Haled Mashal och Ramadan Shalh den senare från Jihad HaIslami, (S.P.)) och skrudar sig i den gudomliga segern som var ett fantasifoster. Och som dessutom stör alla försök till någon form av eldupphör."

Ytterligare ett citat från Yusuf Ibrahim:

"Se er omkring mina palestinska bröder, Jordanien och Egypten som gränsar till och slutit fred med Israel planerar inte att gå i krig för er skull. Det problematiska Syrien däremot söker hela tiden understödja era fantasier att en dag, det kanske ansluter sig till er. Ingen tvekan om att Syrien med glädje skulle slåss.... till den siste palestiniern."

Adel Imas, en av de främsta filmskådespelarna intervjuades för ett antal dagar av TV-kanalen Al-Arabie. Hans avsikt var till synes att ruska om palestinierna så att de skulle inse vad Hamas ställt till med.

"Endast Hamas, inte Israel är ansvarig för en och en halv milion drömmares drömmar i Gaza" sa Imas och fortsatte "Inte enbart att Hamas ledarna ordnade skyddrum åt sig själva, utan att de struntade i de vanliga stackars Gazaborna och överhuvudtaget inte förberedde dem på kriget! Nu efter kriget sitter de välklädda ledarna och slår sig för bröstet som babianer och försöker sälja att Hamas vann till hela världen."

Ingen tvekan om att den vanliga invånaren i Gaza har massvis med klagomål mot den Hamas ledning som de själva tillsatt genom allmänna demokratiska val. Men de håller inne med kritiken speciellt när det finns utlandska journalister eller representanter i närheten. Det är lätt att förstå dem. Det är inte alltid så hälsosamt att uttrycka sig fritt i Gaza remsan.

Kolla också Ilya Meyers webbsida. Han har ytterligare exempel på Gaza palestinier som inte är så förtjusta i Hamas uppträdande (lindrigt sagt)

Läs även andra bloggares åsikter om Gaza, Hamas, Israel, Palestinier, Jordanien, Egypten, Massmedia

SvD
Svd2
SvD3

Sydsvenskan
Sydsvenskan2

Dagen
Dagen2

DN
DN2
DN3

VG
VG2
VG3

DB

Vad är Israels strategiska mål med aktionen mot Hamas

Om jag i min förra bloggpost mest tog upp orsakena till att Israel startade aktionen mot Hamas i Gaza så tror jag att det kan vara bra om vi tar och tittar på målsättningarna för aktionen.

Men först några ord om den teoretiska modellen för fastställande av de strategiska målen och den från dem utgående militärstrategiska och taktiska planeringen. För att en militär aktion skall ha en chans att lyckas måste den ha ett eller ett antal definierade strategiska mål. Dessa mål kan definieras antingen av den politiska eller militära ledningen men måste vara godkända av den politiska ledningen. Man kan också tänka sig att ha ett antal alternativa mål. Det senare möjliggör att man på ett mer överlagt sätt kan ändra riktning under aktionen t. ex. om man ställs inför oförutsedda eller oöverkomliga svårigheter under den.

Den militärstrategiska och taktiska uppläggningen av aktionen blir sedan avhängig dessa mål. Fastställande av den militärstrategiska och taktiska planeringen utförs av militära organ. I de fall som en vald handlingsram kan ha politisk följd bör givetvis samförståndlösning med de politiska beslutsfattarna sökas. Det är självklart att det kan finnas ett flertal alternativ att välja bland för att uppnå målen. Om målen inte definierats klart så för det omedelbart med sig att detaljplaneringen blir allt annat än optimal. Ett gott exempel på det är det Andra Libanonkriget mellan Israel och Hizbolla sommaren 2006.

Frågor som rör hemmafronten behandlas huvudsakligen av de civila statliga eller kommunala organen men de ledande politiska organen har även här hand om de strategiska frågorna som t.ex. införande av olika grader av juridiska undantagssystem.

I skrivande stund ca 50 timmar efter stridernas utbrott får man en klar känsla av att såväl den politiska som den militära ledningen handlar inom genomtänkta och genomplanerade ramar. Man har en stark känsla av att man vet vad man gör, varför och när. Media tuggar ideligen meningen "att man annammat Wienogradrapportens (undersökningskommission av andra Libanon krigets brister) kritik och förslag".

Inget av detta innebär att någon av de ledande regeringsmedlemmarna - Ehud Olmert, Tzipi Livni eller Ehud Barak - i klartext talat om för landets invånare vad de strategiska målen är. De har ingen skyldighet att göra det. Man kan till och med ifrågasätta om de överhuvudtaget skall uttala dessa mål på det nuvarande stadiet då detta skulle underlätta planeringen för Hamas.

I media antas allmänt att det finns ett minimimål och ett mer långsiktigt. Minimimålet är att uppnå ett vapenstillestånd med Hamas på Israels villkor, vilket skulle innebära att Israel skulle få fullständig kontroll över allinförsel till Gazaremsan - för att förhindra vapeninport - samt att Israel skulle ha rätt att besvara alla brott av vapenvilan från Hamas sida med oproportionellt våld.

Det mera långsiktiga målet är att fälla Hamas administrationen. För det behöver man dock aktiv hjälp av civilbefolkningen i Gaza. Det finns dock ett grundläggande konceptuellt problem. med detta. Kriget mellan Israel och Hamas är i viss mån en blandform av ett sk. "Industrial war" och ett sk. "War amongst the people". Huruvida den politiska och militära ledningen här i landet är medvetet om detta är oklart men Israel handlar i viss mån efter principerna för ett "War amongst the people" när de under striderna i går (2712) som i dag (2812) transporterar in bortemot 40 till 50 lastbilslaster med humanitär hjälp om dan för att visa Gazas civilbefolkning att kriget inte är mot dem utan mot Hamas. Enligt uppgifter i Israeliska media är avsikten att liknande transporter skall utföras fortlöpande under de kommande dagarna.

Var och en som med öppna ögon ser efter vad och hur Israel anfaller kan klart se att Israel gör allt i görligaste mål för att undvika skador på civilbefolkningen. På kort sikt är det tveksamt om befolkningen i Gaza kommer att möjliggöra en sådan lösning på konflikten. Om inte så spelar det knappast någon roll hur många Hamas ledare Israel kommer att avföra från scenen då Israel inte ännu lyckats skapa en motsatts ställning mellan Hamas ledningen och befolkningen i Gaza.

Ytterligare en faktor som påverkar målen för den israeliska aktionen är Fatach ledningen under Abu Mazen, Egypten och i viss mån Jordanien och Saudiarabien som samfällt bönade Hamas ledningen att gå med på en direkt förlängning av vapenstilleståndet och inte ge Israel ett tillfälle att göra upp räkningen med Hamas något som de dock tyst varmt önskade.

De måste dock av interna politiska skäl fördömma den Israeliska aktionen. Med hänsyn till det ovanstående förefaller det vara troligast att Israel kommer att få vara nöjt med att uppnå målet av ett vapenstillestånd på sina villkor

Förhoppningsfullt kommer inte världssamfundet att om intetgöra detta och därmed överräcka segern till den internationella jihad rörelsen.

Läs även andra bloggares åsikter om Gaza, Hamas. Israel, Jihad, Jordanien, Egypten

NEWSDESK

NEWSDESK2

DN5

DN6

DN7

SvD4

SvD5

Sydsvenskan3

Sydsvenskan4

Dagen2

VG2

DB2

Barometern2

HD

Pessimistisk analys leder kanske till ny inriktning på fredsprocessen

Sommaren leder mot sitt slut. Både skolbarn som politiker återvänder från sin sommarledighet. De av de senare som sysslar med förhandlingarna mellan Israel och palestinierna har också återvänt till sina närmast tröstlösa samtal runt förhandlingsborden.

Från den israeliska sidan hörs relativt optimistiska tongångar - "det finns en möjlighet att komma fram till ett avtal innan årsslutet". Från den palestinska sidan är däremot tongångarna mycket mer pessimistiska. Giora Eiland, generalmajor i reserven, f.d. chef för IDFs planeringsavdelning, f.d. National Security Advisor till den israeliska regeringen och en av de i mitt tycke intelligentaste personerna inom det israeliska militär och säkerhets etablisimentet, publicerade för ett antal dagar sedan en artikel under titeln "Det Jordanska Alternativet". Som de flesta av hans alster är det en tänkvärd och underbyggd artikel.

Jag tar mig friheten att redovisa hans tankar och lägger i slutet till några egna reflektioner. Det är inte fråga om en direkt översättning utan ett fritt referat I november år 2000 lade den dåvarande amerikanske presidenten Bill Clinton fram ett förslag till ett slutgiltigt avtal mellan Israel och den Palestinska myndigheten. Förslaget var detaljerat och behandlade samtliga grundläggande tvistefrågor. Clinton la sig vinn om att lägga sitt förslag så nära mitten som möjligt mellan de tvistande parternas ståndpunkter.

Försöket misslyckades. Ingen av parterna var villig att löpa linan ut. Så länge som man söker en lösning enligt principen "två stater, Israel och Palestina, mellan Jordanfloden och medelhavet", var och är förslaget troligtvis det mest avvägda som har lagts fram. Var och en som förhandlat om en slutlig lösning på den Israelisk - Palestinska konflikten kommer förr eller senare fram till en mycket snarlik lösning. De som säger att lösningens detaljer är kända och att bara de politiska ledarnas modiga beslut fattas, har rätt.

Man kan också definiera problemet på följande sätt. Maximum (ur israelisk synpunkt) som valfri israelisk regering kan erbjuda palestinierna (och överleva politiskt) ligger långt ifrån det minimum som valfritt palestinskt ledarskap kan godta (och överleva politiskt). Avståndet mellan parterna är mycket stort och det blir bara större ju längre tiden går.

Dessutom om man jämför förutsättningarna för ett avtal som fanns för åtta år senan med de som finns idag finnar man tyvärr att förutsättningarna är avsevärt sämre. Eiland tar upp fem förutsättningar som förändrats i negativ riktning.
1. Ledarskapsfrågan. Triangeln Clinton, Arafat och Barak hade en mycket starkare nationell och internationell ställning än vad Bush, Abu Mazen och Olmert har.
2. I juli år 2000 då processen startade hade den andra Intifadan ännu inte brutit ut och samarbetet, och då speciellt i säkerhetspolitiska frågor, mellan de två sidorna (Israel och den Palestinska myndigheten) var oerhört mycket bättre än i dag.
3. Hamas. I fallet av att man kommer fram till ett avtal i dag som Hamas inte torpederar så är sannolikheten att den palestinska staten på västbanken styrs av Hamas. Från israelisk synpunkt innebär detta inte att man enbart gjort smärtsamma eftergifter utan tagit farliga risker (lindrigt sagt).
4. Den ömsesidiga tilltron. Vi (israelerna) blir mer och mer övertygade om att palestinierna inte bara vill ha en liten stat, och dessutom splittrad mellan Västbanken och Gaza. Palestinierna å sin sida tror inte att den israeliska regeringen varken vill eller har politisk styrka att genomföra ett avtal.
5. I dag med den vapentekniska utvecklingen av lång och medeldistsnsraketer, anti-tank och anti-flyg raketer som kan omintetgöra effektiviteten av demilitariserade buffertområden, finns från Israels sida ytterligare skäl mot att ta onödiga risker. På grund av det ovan framförda så kan man ju med viss bävan fråga sig vad finns det för grunder att tro att vad som man inte kunde komma överens om för åtta år sedan, man skulle kunna komma överens om i dag.

Detta innebär att man kan dra två slutsatser Den första, ett slutligt avtal mellan Israel och palestinierna vars detaljer är kända, är inte ett reellt alternativ inom överskådlig framtid. Den andra, det är dags att börja överväga andra lösningar. En av dem är att utan att Israel utrymmer hela Västbanken en återgång till det tillstånd då Jordanien styrde på Västbanken.

En personlig (AF) kommentar. Eiland syftar här på det s.k. Jordanska alternativet vilket innebär att Jordanien får tillbaka största delen av Västbanken. Alternativet har sedan de första åren på 1970-talet aldrig varit det ledande alternativet men har trotts aldrig av de mer insatta heller aldrig helt avvisats. Det är ingen tvekan om att det ur säkerhetssynpunkt är att föredraga för både Israel och Jordanien gentemot ett tillstånd av icke avtal mellan Israel och palestinierna och de finns de som anser att det under alla förhållanden är att föredraga ur säkerhetssynpunkt. Svårigheten att få upp det Jordanska alternativet på den internationella agendan är närmast psykologiskt. Att efter närmare 40 år växla från tvåstats alternativet till det jordanska blir svårt, då det kräver ett allvarligt omtänkande, något som knappast den internationella debatten i denna fråga utmärker sig för. Ett litet tips, glöm inte att den grundläggande FN resolutionen (242) om lösningen av situationen som skapades av sex dagarskriget 1967 i grund och botten talar om det jordanska alternativet när det gäller Västbanken