"Det israeliska valet - Katastrof eller en öppning till en ljusare framtid

Valet i Israel den 22 januari  resulterade i att den av  den av premiärminister Benjamin Natanyahu ledda samarbetslistan Likud Beteinu, som de två partierna Likud och Israel Beteinu, upprättat, fick det största antalet röster i valet. Detta till trotts förlorade Likud Beteinu  elva mandat, en nedgång från 42 mandat till 31.

Vid det föregående valet gick Likud och Israel Beteinu till val på skilda listor men inför årets val beslutade man sig för att gå till val på en gemensam lista, Detta var ett tekniskt drag som innebär att de två partierna kommer att ha en gemensam parlaments grupp i det nyvalda parlamentet. I det föregående parlamentet hade Likud 27 ledamöter och Israel Beiteinu 15 dvs sammanlagt 42. Av dessa kom 27 från Likud ock 15 från Israel Beteinu.medan fördelningen nu blev 20 från Likud och 11 från Israel Beteinu.

Efter att samtliga röster, inklusive soldaters, sjömäns och diplomaters räknats blev mandatfördelningen följande.

Likud Beteinu 31, Yesh Atid (Lapid) 19, Arbetarpartiet 15, Det Judiska Hemmet 12, Shas 11, Agudat Israel 7, HaTnuah (Livni) 6, Meretz 6, Kadima 2 och De arabiska partierna 11.

Detta innebar att  högerblocket fick 61 mandat medan center-, vänster- och arabpartiernas block fick 59 mandat.

Tekniskt sett blev Yesh Atid  valets segrare då man hårt drev frågan om att alla ungdomar skulle vare skyldiga att antingen göra militärtjänstgöring eller civiltjänst, Dessutom är det ingen tvekan om att partiet hade en image av något nytt och friskt men frågan är om detta nybildade parti kommer att kunna förhandla sig till en stark ställning i den blivande regeringen då det kommer att stå mot de erfarna förhandlingsrävarna från Likud Beteinu och det ultraortodoxa Shas partiet.

Valets förlorare var   Arbetarpartiet. Det "lyckades" genom att enbart gå till val på ett inrikespolitiskt handlingsprogram  samtidigt som man trumpetade ut att att målet var att bli  regeringsbildare och under inga förhållanden skulle delta i en av Natanyhu ledd regering manövrera sig in i omöjlig situation. Arbetarpartiets  ordförande, Shelly Ichimovitz, borde ha insett att historiskt sett ett israeliskt parti som inte har ett utrikes- och säkerhetspolitiskt program inte anses av israelerna  som ett parti vilket kan leda deras regering. Shellys misslyckade kampanj kan komma att allvarligt att skada partiet med sitt starka ungdomliga inslag som hon byggde upp efter 2009 års valfiasko om delar av dessa nya och yngre medlemmar lämnar partiet. Här måste tilläggas att utan den socialpolitiska proteströrelsen under sommaren och hösten 2011 hade arbetarpartiet knappast fått mer än 10 mandat om ens det. Se bloggpost från 080813.

 

Trotts Likud Beteinus nedgång med hela 11 (31% !) mandat kommer Bibi Natanyhu med all sannolikhet   vara den förste som får uppdraget av president Shimon Peres att bilda den nya regeringen. Natanyhu har under valkampanjen gång på gång talat om att han vill ha en regering med bred bas, Valresultatet gör att detta blir allt annat än lätt att uppnå, Teoretiskt sätt kan Natanyahu visserligen få ihop en koalition på 61 mandat (Likud Beteinu, Det Judiska Hemmet, Shas, och Agudat Israel). Men en sådan regering skulle inte ha någon livskraft utan   falla inom några månader på frågor som statsbudgeten och eller frågan om värnplikt/civilplikt för alla.

Det förefaller vara helt klart att det nya partiet, Yesh Atid ( Det finns en framtid) blir Likud Beteinus centrala koalitionspartner trotts Natanyahus instinktiva dragning till de ultraortodoxa partierna.

När det gäller  det nygamla partiet Det Judiska Hemmet - som i grunden bygger på det gamla nationalreligiösa partiet (Mizrachi) - så är saker och ting lite mer komplicerade då detta parti i säkerhetsfrågor ligger klart till höger om Likud Beteinu  medan partiet  i ekonomiska frågor lätt kan samarbeta med Likud Beteinu och troligtvis  också med Yesh Atid. I den kritiska valfrågan - värnplikt/civilplikt för alla - ligger  Det Judiska Hemmet väldigt nära Yesh Atid.

Bloggpostens titel "Det israeliska valet - Katastrof eller en öppning till en ljusare framtid" syftade på att de israeliska politikerna tyvärr inte alltid förstår vad som är bäst för landet.

Formellt sätt kan Natanyahu bilda regering med Likud Beteinu (31), Det Judiska Hemmet (12), Shas (11) och Agudat Israel (7). Sammanlagt 61 mandat. En regering som inte kommer att kunna besluta i ekonomiska-, utrikes och säkerhetspolitiska-, och civilfrågor. Dvs en regering som faller efter några månader med med direkta kostnader på några miljarder skekel, total förlust av all trovärdighet på det internationella planet och moralen hos befolkningen i botten.

Ett hoppfullt alternativ kan vara en regering med Likud Beteinu (31), Yesh Atid (19), Det Judiska Hemmet (12), HaTnuah -Livni (6), Kadima (2). Sammanlagt 70 mandat. Shas med 11 mandat kan ansluta sig efter att lagstiftningen om värnplikt /civilplikt gått igenom i parlamentet.

Ingen talar ännu högt om att enligt avtalet om gemensam vallista och parlamentsgrupp avtalet kan sägas upp efter viss tid efter att det nya parlamentet tillträtt. I ett sådant läge uppstår helt nya kombinationsmöjligheter.

Rent allmänt kan tilläggas att sommaren 2011s socialpolitiska proteströrelse. Åvan nämndes dess inflytande på Arbetar partiet men man kan fråga sig om Yair Lapids Yesh Atid hade fått en sådan framgång utan nämnda rörelse. 

DN,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4,
Dagen,
SVT,

Vill Obama störta den israeliska regeringen?

Det naturliga svaret på ovanstående fråga är givetvis ett nej. Tyvärr är det inte helt klart att detta är sanningen.

Det är ingen tvekan om att Obama och hans närmaste rådgivare skulle ha föredragit att Tzipi Livni klart hade vunnit valet i våras. Men demokratin spelar ibland spratt med ledande politikers och politiska kommentatorers önskningar.

Rubikfrågan aktualiserades då Washington genom att inställa ett sammanträde mellan Natanyahu och Obamas speciella mellanöstern sändebud, George Mitchel, med motiveringen att det inte fanns något att tala om så länge Israel inte inställde all byggverksamhet, inklusive sådan som motiverades med naturlig tillväxt, i bosättningarna.

Det är ytterst tveksamt om den sittande israeliska regeringen f.n. kan överleva ett beslut om totalstopp för all byggverksamhet i bosättningarna. Det är dessutom ytterst osäkert att det skulle gå att bilda en ny regering med den nuvarande parlamentariska situationen i Israel. Ett nyval skulle skuta hela "förhandlingsprossesen" åtskilliga månader framåt i tiden och i sig äventyra möjligheterna att komma till det av Obama önskade snabba avgörandet. Dessutom är det ytterst osäkert att den israeliska valmans kåren, efter en sådant flagrant inblandning i den interna israeliska politiken, lydigt skulle presentera en parlamentarisk lösning för den amerikanska administrationen.

Man kan verkligen fråga sig hur det kommer sig att Obama när det gäller krisen i Iran envist låter bli att allt för mycket kritisera det brutala våld som de styrande i Teheran använder mot demonstranter vilka protesterar mot ett riggat val men när det gäller Israel ultimativt utan någon diskussion fodrar ett resultat som innebär en grov inblandning i landets interna demokratiska process

Om man från USA`s sida vill få ett snabbt resultat med förhandlingarna, och allt talar för detta, så är det inte så lyckat att komma med krav före förhandlingarnas start, som ett minimalt stabsarbete skulle visat att det var en felaktig väg. Frågan är bara vem kommer att hjälpa Obama att ta sig ner ur det höga träd han klättrat upp i.

Den bistra slutsatsen är dock att en supermakt, om än en demokratisk sådan, krasst handlar enligt själviska intressen.

Det är dessutom intressant att att erkänt ledande experter på mellanöstern problematiken ställer sig lindrigt sagt frågande inför Obama administrationens strategi i det sk Israel - Palestina problemet. Se t.ex. Aaron David Miller´s och Elliot Abrams´s synpunkter .

Läs även andra bloggares åsikter om Iran, Israel, Kadima, Likud, Obama, USA, Tzipi Livni, Demonstrationer,

DN
DN2
DN3
DN4
DN5
DN6
DN7
DN8
DN9
SvD
SvD2
SvD3
SvD4
Sydsvenskan
Sydsvenskan2
Sydsvenskan3
Dagen
Barometern
Barometern2
VG
VG2
DB
DB2

Bloggar
FIM Hamas hjälper mullaregimen slå ned protesterna
Ilya Meyer Meningen med livet
MXp
I Gilboas svala skugga Obama, förbarma dig
Al HaMatzav Svininfluensansprids uppsåtligen......
Jihad i Malmö Saudiregimens terrorkopplingar avslöjas i USA
Rabnor tycker och tänker Mirakelvändning
Sökandes sanningen-eller politiskt korrekt Gaza? Vad hände egentligen? Och varför?
Danofsky for President En riktig midsommarKrantz
Israel i Sverige Vad skall Israel göra med Iran
Hellströms okultiverade tanketrädgård Upprepade dumheter om arabvärlden och palestinierna
Mina tankar Bollen är rund

Har Natanyahu aktualiserat Geneve överenskommelsen från 2003?

Reaktionerna på premiärminister Natanyahus tal den 14 juni var lindrigt sagt blandade vilket i och för sig inte var förvånande.

Å andra sidan kan man inte komma ifrån att det fanns ett tydligt inslag av att bedöma talet utifrån vem som höll det och inte utifrån vad som egentligen sades i talet.

Men innan vi går in på det måste först påpekas att talet rörde två huvudpunkter som återigen aktualiserats av den nya administrationen i Washington. Dvs "Två stater för två folk" och "Byggstopp inom bosättningarna".

När det gäller den första punkten så gick Natanyahu med på principen genom att öppet förklara att förhandlingarna mellan Israel och palestinierna skulle leda till en palestinsk stat vid sidan av Israel - om än en sådan med avsevärda inskränkningar i suveräniteten. När det gällde den andra punkten så svarade Natanyahu nej.

När det gäller den senare punkten var reaktionerna överlag - både inom och speciellt utom Israel - negativa. Man kunde ju knappast ha väntat sig något annat. När det gäller reaktionerna till punkten "Två stater för två folk" kan man dock fråga sig hur reaktionerna skulle varit om t.ex. Shimon Peres eller Ehud Barak skulle lagt fram exakt samma förslag som Natanyahu lade fram.

Hade A.B.Yehoshoa och David Grossman förkastat förslagen? Hade så många europeiska ledande politiker uttryckt sig som de gjorde? Hade de arabiska ledarna uttryckt sig på samma sätt som de gjorde. Jag vågar gissa med stor övertygelse - definitivt inte.

I stället för att förblindas av vem som talade och kanske även av hur han presenterade sitt förslag så borde de, troligtvis med förvåning, insett att det skett en ideologisk revulution. Ledaren för Likudpartiet (Natanyahu) och arvtagaren till Jabotinski, Beigin, och Shamir presenterade öppet ett program som gällde 1. Israel som judisk stat, 2."gränsen" från den 4 juni 1967 med justeringar som skulle innebära att ca 420 000 av de 500 000 israeler som idag bor öster om denna gräns ( utbyte mot landområden väster om nämnda "gräns", 3. förklarar att den palestinska staten skulle bli en demilitariserad stat med en internationell militär- inte FN "fredsbevarande - utan reell övervakningsstyrka, 4. Inget återvändande av flyktingar till Israel utan israeliskt samtycke. Den israeliska premiärministern och ledaren för Likudpartiet förklarar indirekt i ett tal som går ut över hela världen att han godtar fyra av de fem huvudpunkterna i den s.k. "Geneve överenskommelsen" .

När det gäller den femte punkten så stadgar överenskommelsen att Jerusalem delas i motsats till vad Natanyahu föreslog.

Det är knappast förvånande att ledningsgruppen för "Geneve överenskommelsen" omedelbart gick ut med ett press medelande om att Natanyahu godtagit nämnda överenskommelse och fastställt den som sin nya politik, men det är närmast upprörande att personer som A. B. Yehoshoa och David Grossman som öppet och aktivt stödde Geneve överenskommelsen nu helt och hållet går ut mot Natanyahu. Förstår de inte att det med detta förkastar Israels sista försvarslinje då allt utöver den närmast innebär nationellt själmord. Att Natanyahu ännu inte vågar förklara att de 1967 i Jerusalem inkorporerade arabiska bostadsområdena (förutom gamla staden) inte har och aldrig haft något med Jerusalems helhet att göra är tragiskt - om det inte är en markering inför förhandlingar -. Hur som helst han har knappast majoritet i sin regering för att stå fast på den punkten då arbeterpartiet med sina 13 mandat och Lieberman med sina 15 båda är mer än villiga att ge upp på denna punkt.

När det gäller europeiska ledande politiker så kan det röra sig om delvis okunskap men man kan dock fråga sig om de i fallet Barak eller Peres hade föreslagit samma sak inte hade kollat med sina experter innan de uttalat sig.

När det gäller Geneve överenskommelsen så utgör den det mest utarbetade förslag till en överenskommelse som lagts fram under tiden sedan 1993. Den bygger på ett noggrant arbete av israeliska och palestinska politiker och experter, civila som militära. Överenskommelsen blev aldrig godtagen av de högsta politiska ledarna i Israel eller av topparna i den palestinska ledningen.

Detta innebär inte att det ännu på israelisk och palestinsk sida inte finns många politiker som är för överenskommelsen, tvärt om. Man kan heller inte bortse från att Ram Emanuel, Obamas chief of staff, är en supporter av Geneve överenskommelsen.

Sedan 1999 har det inom olika israeliska, amerikanska, palestinska och gemensamma forum utförts ett ytterst intensivt stabs och planeringsarbete när det gäller frågor som rör demilitariserings sidan av den palestinska staten. En icke ringa del av detta arbete inkorporerades i Geneve överenskommelsen och låg sedan till grund för det fortsatta arbetet som pågick intill det sista valet i Israel under våren 2009 och som med all sannolikhet kommer att ta ny fart nu. De av er som är intresserade och verserade i hebreiska bör försöka leta upp en artikel av Alex Fishman i Yediot Achronots hebreiska pappersupplaga från den 19.06.2009. Artikeln finns i den politiska veckosluts bilagan och har titeln כך בונים מדינה מפורזת .

Ett litet smakprov från artikeln. Den internationella övervakningsstyrkan föreslås komma bestå av sex bataljoner med en sammanlagd styrka på ca 5000 man rekryterade genom NATO och under NATO och inte FN befäl. För närvarande diskuteras om huruvida en av bataljonerna kommer att vara en organisk Israelisk bataljon Om det blir fallet så blir det första gången ett israeliskt förband kommer att ställas under icke israeliskt befäl. Den som utarbetat förslaget är den amerikanske generalen Jim Jones som tidigare varit chef för det amerikanska centralkommandot (CENTCOM) och dessutom varit NATO ÖB. Idag är han chef för The National Security Agency och en av Obamas närmaste män.

Ett personligt påpekande. Författaren av denna bloggpost har aldrig varit någon större supporter av Geneve överenskommelsen. Tvärt om vid ett flertal tilllfällen vid debatter i till arbetarpartiet knutna forum framförde han ytterst kritiska synpunkter på överenskommelsen. Idag bör vi dock vara medvetna om att överenskommelsen troligtvis är det minst dåliga som vi kan uppnå. Alternativet är kollektivt självmord allternativt ett Gogg och Magogg krig som vi förhoppningsfullt vinner.

Läs även andra bloggares åsikter om Geneve överenskommelsen, Natanyahu, Tvåstatsmodellen, Demilitariserad, NATO

DN
DN2
SvD
SvD2
SvD3
SvD4
Sydsvenskan
Sydsvenskan2
Sydsvenskan3
Sydsvenskan4
Dagen
Dagen2
Barometern
VG
DB

Israels onödiga val

Orsaken till att Israel går till nyval den 10 februari beror inte på reella politiska skäl utan att de ledande politikerna inte kunde skilja på å ena sidan sina egenintressen och å andra sidan det israeliska folkets reella intressen.

Med all förståelse för Ehud Baraks (försvarsminister och ledare för det israeliska arbetarpartiet) formella skäl att fälla Ehud Olmerts regering hösten 2008 så kan man verkligen fråga sig om, trotts att starka röster inom partiet krävde det, det var en ansvarig statsman som handlade då han kastade landet in i en regeringskris,
1. Under början av en världsekonomisk kris av en storlek som vi inte upplevt sedan 1929.
2.Vid en tidpunkt då den säkerhetspolitiska utvecklingen runt Gazaremsan med största sannolikhet pekade på nödvändigheten av ett nära förestående kraftigt militärt israeliskt ingripande i den Hamas kontrollerade remsan.
3. Då det blev allt klarare att det Iranska kärnvapenprogrammet framskred utan nämnvärda hinder från de internationella sanktionerna samt att det också blev allt klarare att den sittande administrationen i Washington inte skulle ingripa med en väpnad aktion under tiden innan Obamas tillträde till USAs presidentpost. Även om det var oklart vad Obamas intällning i denna fråga var så kunde man dock på goda grunder vara ytterst tveksam om den ny administrationen skulle tillgripa några drastiska åtgärder. Dvs Israel skulle ställas inför den exsistenciella frågan att antingen ensamt anfalla Iran eller utsätta sig för att Iran, vars politiska ledning om och om igen förklarat att den judiska staten måste utplånas, skulle bli världens nionde kärnvapenmakt.

Att sedan Bibbi Natanyahu (Likudpartiets ledare) och Eli Ishai (Shaspartiets ledare) prioriterade de egna partiernas intressen (läs nämnda två politikers intressen) över landets och förhindrade Tzipi Livni (Kadimapartiets ledare) att bilda ny regering visade ju bara att de var utpräglade egoister och inte kunde utläsa den strategiskt politiska situation som Israel befann sig i.

Situationen hade varit en smula bättre om det i Israel hade gått att ordna ett nyval med samma snabbhet som i Storbritanien (ca fyra veckor), men tyvärr så förhindrar den politiska byråkratin i demokratins namn (bl.a. primärval) att man skulle kunna göra det. Och det i ett land med propotionella val, i en valkrets (dvs hela landet)! Till slut enade man sig om den 10 februari 2009.

Gott om tid, man fick till och med tid med att föra ett framgångsrikt minikrig innan valkampanjen riktigt kommit i gång. Ett av krigets offer var valkampanjen som inte lyckades på allvar komma i gång efter kriget. I och för sig knappast förvånande då krig är en traumatisk händelse som lätt sjuter undan politikers (små)käbbel.

Debatten personifierades till en debatt om vem av partiledarna som bäst passade att vara Israels premiärminister. Detta underlättades ju givetvis av att de reella programatiska och ideologiska skillnaderna mellan Likud, Kadima och Arbetarpartiet varken utrikespolitiskt eller ekonomiskt socialpolitiskt var särskillt stora. Från Likuds sida förklarades visserligen att partiet inte var för de av Kadima och Arbetarpartiet förespråkade lösningarna på konflikten med palestinirna men normalisraelen vet innerst inne att när det kommer till kritan så kommer Likud under ljudliga proterster snällt rätta in sig i ledet.

Var och än av de tre hade svårt att få något ordentligt stöd i väljaropinionen. Natanyahu och Barak pga att erfarenheten av de bådas tidigare perioder som premiärminister knappast gav incitament till att ge dem ytterligare en chans. Däremot skulle Natanyahu ha ett starkt stöd som finansminister och Barak som försvarsminister. Tzipi Livni anses av många sakna nog med ministriell erfarenhet. De som påstår att speciellt traditionella män inte skulle rösta på henne har troligtvis i viss mån rätt men sexismen verkar i båda riktningarna då det inte är någon tvekan om att hon drar kvinnliga icke traditionella röstare från andra partier.

Det är ju knappast förvånande att allt detta leder till en hög procent av väljaresom ännu är osäkra på vem de vill rösta eller om de överhuvudtaget avser att infinna sig i vallokalerna.

Om det innan kriget mot Hamas såg ut som om Likud skulle ta hem valet med ett övertag på bort mot tio mandat på Kadima och att Arbeterpartiet skulle mer eller mindre halvera sin nuvarande knesset fraktion (19) till ett ensiffrigt resultat så har nu saker och ting ändrat sig totalt. Inte så att det ser ut som om det skulle gå att få fram en stark regeringskoalition. Tvärt om nu talas det redan om ett nyval i slutet av 2010.

Vad som hänt är att Likud och Kadima tappat stöd samt att Kadima nästen tagit in hela Likuds numerära försprång. Dessutom och det är det viktiga, i dag är det inte frågan om tre partier som leder i valundersökningarna utan fyra. Avigdor Liberman och hans Israel Beteini (Israel mitt hem) har fördubblat sitt stöd och ligger nu på en bra tredjeplats efter Kadima men före Arbetarpartiet. Vi har nu fyra partier som ligger inam mandatspannet 15 till 25 mandat av de sammanlagt 120 knesset mandaten. Likud (25), Kadima (23), Israel beiteinu (19) och Arbeterpartiet (17).

Då det är högst otroligt att de kan bilda en fyrpartikoalition tillsammans så är detta ett utmärkt recept på ett oerhört instabil politiskt situation. Under den senaste tiden så är det Israel beteinus och Arbetarpartiets fördubbling i valprognoserna som dragit till sig det stora intresset i valkampanjen. Låt oss granska vad som lett till detta.

Först och främst måste vi förstå att det de stora skillnaderna inte uppstått pga att potensiella väljare gått över från sitt ursprungsalternativ till det närmast liggande till höger eller vänster. Tvärt om det har skett en total omfördelning mellan mer eller mindre alla de judiska partierna från det största till det minsta.

Orsaken till detta när det gäller arbeterpartiet är lättförståeligt. Partiets ledare Ehud Barak är försvarsminister i den nuvarande regeringen och hystade naturligt nog in kredit för den i jämförelse med det andra Libanonkriget ytterst yrkesmässigt perfekta sätt som armen förberett och utfört Kriget mot Hamas.

När det gäller Israel Beiteinu är det mer kompliserat. Ingen tvekan om att partiets ledare av många israeler ses som en stark politiker som det går att lita på till skillnad från speciellt Natanyahu och Barak.

Partiets alternativa förslag till de traditionella två-stats lösningarna på Israel-Palestina konflikten tilldrar sig tveklöst intresse hos många israeler. Här följer en kortfattad sammanfattning som jag skrev för ca två år sedan då Liberman inträdde i Ehud Olmerts dåvarande regering.

Lieberman som definitivt inte är någon Stor Israel förespråkare - han anser att huvudelen av de arabiska delarna av Jerusalem utan vidare bör tillfalla den framtida Palestinska staten - säger klart ifrån att om Israel inte värnar om en stabil judisk majoritet så har landet ingen framtid som judisk stat. Han visar också på vad man kan göra för att värna om en fortsatt judisk stat. Eftersom en stor del av den arabiska befolkningen i Israel bor i närheten av gränsen mellan det egentliga Israel och Västbanken samt att då huvudelen av de judiska bosättarna på Västbanken bor i områden intill gränsen och där befolkningen på den Israeliska sidan är judisk så är den logiska lösningen att dra om gränsen på ett sätt så att de de Israeliska araberna i närheten av gränsen hamnar i den framtida palestinska staten medan de judiska bosättarna som bor i områden av Västbanken intill den gamla gränsen hamnar i Israel. Alltså en befolkningsutväxling där ingen behöver gå från hus och grund. Lieberman ställer dessutom frågan varför hitills alla lösningar handlar om hur många judiska bosättare - även om de är tredje generationen - som måste gå från hus och grund medan alla Israeliska araber skall få fortsätta att bo kvar där de bor i dag. Dvs varför är det ok att judar måste flytta medan om araber måste göra det detta definieras som etnisk rensning? Varför är det självklart att den framtida Palestinska staten skall vare etniskt 100% palestinsk medan det är helt ok att den judiska staten Israel skall dras med en palestinsk minoritet på över 20%?

Men det är ingen tvekan om att de våldsamma demonstrationerna bland de israeliska araberna under kriget mot Hamas fick inte så få israeler att dra öronen åt sig. De israeliska arabernas ledare förklarade sig vid dessa demonstrationer ha sin lojalitet med Hamas i Gaza. Detta och de nämnda stora demonstrationerna under Hamas och PLO flaggor i de israeliska arabiska områdena verkade givetvis till Liebermans bästa.

Saken blir ju inte bättre av att vi under de senaste åren hela tiden blir varse uttalanden av den sort som den arabiske kuturministern i Israels regering gav får så där ett år sedan då han förklarade att han inte kunde sjunga med i nationalsången pga dess judiskt nationella prägel.

Liberman och Israel beiteinu hade redan något tidigare lagt fram ett förslag på att Israeliskt medborgarskap skulle vara avhängigt av att varje person som önskade få israeliskt medborgarskap skulle vara tvungen att avlägga ed på att han-hon erkände Israels lagar och dess rätt att vara en judisk stat. Dvs något som liknar vad som krävs av nya amerikanska medborgare då de får svära på att de kommer att upprätthålla USAs konstitution. Libermans förslag stadgar dessutom att varje person som är född av israeliska föräldrar vid 18 års ålder måste avlägga den ovan nämnda förklaringen för att få fullt medborgarskap. De som ej avlägger den förklaras vara permanenta invånare med rätt att leva i landet men utan rätt att t.ex. delta i parlamentsval.

Förslaget vänder sig klart mot den arabiska minoriteten vars ledare gång på gång öppet i ord och handling ifrågasatt staten Israels rätt att vara en judisk stat, men det är klart att förslaget dessutom kommer att vara ytterst problematiaskt för stora grupper bland de mer extremt ultraortodoxa judiska befolkningsskicken.

I skrivande stund, så där 40 timmar innan vallokalernas öppnande, kan jag endast göra en prognos om valets utgång. Det blir mycket svårt att bilda en ny och stabil regering. Det är alldeles för många som kommer att besluta sig först i valbåset!

Och Gud bevare oss för ett stort terrordåd innan vallokalerna stängs på tisdag kväll

Läs även andra bloggares åsikter om Val i Israel,

DN
DN2
DN3
DN4

SvD
SvD2
SvD3

Sydsvenskan
Sydsvenskan2
Sydsvenskan3

Dagen

VG

DB
DB2