Något om sovjetisk och rysk säkerhetspolitik gentemot Israel

Det helt överbyggande geopolitiska intresset för såväl det forna Sovjetunionen såväl som det moderna Ryssland i Mellanöstern var och är än i dag att söka skapa och vidmakthålla en stark intressesfär i området.

Den Sovjetiska perioden.

Detta överbyggande geopolitiska intresse var orsaken till att Sovjetunionen från mitten av 1947 i stark kontrast till sin tidigare politik stödde iden om upprättande av en judisk stat i det brittiska palestinamandatet. Detta ledde till att Sovjetunionen och dess allierade stater röstade för FN förslaget om en delning av nämnda mandat i en judisk och en arabisk stat. Sovjetunionen var också den första stat som de jure erkände staten Israel. (USA var den första som erkände Israel de facto men detta är trotts allt en lägre grad av erkännande).

Medan USA tillsammans med England proklamerade vapenembargo på Israel, uppmanade den Sovjetiska statsledningen det kommuniststyrda Tjeckoslovakien att förse den israeliska försvarsmakten med krigsmaterial.

Utan det sovjetiska agerandet i FN och de tjeckiska vapensändningarna hade upprättandet av Israel varit allt annat än säkert.

Men mot början av 1950-talet insåg sovjetledningen att Israel trotts det sovjetiska stödet samt insikten om att det israeliska kommunistiska partiet tillsammans med de på den tiden sovjetvänliga vänstersocialistiska rörelserna - Mapam och "HaShomer HaTzair" inte hade ett nog starkt inflytande på den israeliska politiken för att man skulle kunna stödja sig geopolitiskt på Israel.

Detta ledde till ett allt starkare sovjetiskt stöd åt arabstater som Egypten, Syrien och Irak. Israel utmålades som en paria stat och från slutet av sexdagarskriget bröt hela det europeiska östblocket - förutom Rumänien - de diplomatiska förbindelserna med Israel.

Den eftersovjetiska (ryska) perioden.

Efter Sovjetunionens fall och upplösning slöts diplomatiska förbindelser mellan å ena sidan Israel och å andra sidan Ryssland och de flesta av de "nya" stater som utropats på områden som tidigare i allmänhet varit delstater i Sovjetunionen - trotts att inte så så av dessa var stater med muslimsk majoritet och ledning. Israel ingick handelsavtal med Ryssland och många av de nya staterna. Med en del av de nya staterna var handelsavtalen inte enbart civila utan omfattade även militär utrustning. I ett fall, Georgien, var det fråga om mer än militär utrustning. Här rörde det sig också om hjälp med trupputbildning, förbandsorganisation och underrättelseverksamhet.

Det ryska geopolitiska intresset koncentreras till fyra områden. Gränsområdena mot Baltikum inklusive norra Finland, Östeuropa. Svarta havs området och Caucasus. I och för sig inget nytt. Detta är områden som varit geopolitiskt viktiga långt tillbaka i den Tsar ryska perioden.

Det är ju självklart att även om de geopolitiska intressena för de ryska väldet under århundradena var mer eller mindre de samma så var medlen som användes från rysk sida anpassade till vad som var gångbart i varje tidsperiod. Den tvåpoliga världen under det kalla krigets dagar förde med sig ett visst handlingssätt medan dagens öppna hi-tec samhälle kräver andra former av handlings mönster.

Låt oss nu se en smula på de rysk- israeliska förbindelserna efter den ovan nämnda normaliseringen av dessa efter Sovjetunionens sönderfall. Man måste ta med i beaktandet då man bedömer de ryska åtgärdena att stärka sina intressen i östa Medelhavs området att den ryska försvarsmakten ytterst starkt skadats vid Sovjetunionens upplösning. Detta gällde i hög grad även flottan. Först fram emot slutet av det 21a århundradets första decennium (2008)blev det tal om avtal om flottbaser i Syrien och Libyen.

Israel levde lugnt i en enpolig värld där till dess lycka USA stödde den judiska staten i allt väsentligt. Detta gjorde att man från Israel gjorde en ytterst oförsiktig ekonomisk och militärstrategisk inbrytning i Caucasus området. Som ovan nämnts nöjde man sig inte enbart med att sälja militär utrustning och militära system till Georgien utan stod också till tjänst med trupputbildning, förbandsorganisation och underrättelseverksamhet.

När sen Georgien, med israelisk vetskap eller ej, angrep Syd Ossetia den 8 augusti 2008 vilket omedelbart förde med sig ett ett ryskt motangrepp befann sig Israel i en inte så avundsvärd situation. Se två av mina bloggposter rörande det georgiskt - ryskat mini kriget, här och här.

Inte helt ogrundat beskyllde den ryska statsledningen Israel för att aktivt understött det georgiska angreppet. För att inte reta upp den ryska björnen alltför mycket tvingades Israel att avsevärt skära ned sin militära aktivitet i Georgien. Även om Israel är en regional stormakt i Mellanöstern så bör vi dock se upp med att involvera oss allt för mycket i områden där stater som Ryssland av hävd haft stora strategiska intressen. Speciellt om de israeliska intressena i grund och botten enbart är ekonomiska.

Sedan den georgiska krisen intill september 2010 har de säkerhetspolitiska diskussionerna mellan Ryssland och Israel, åtminstone enligt vad som publicerats, i huvudsak rört två frågor som är klart kopplade till varandra. Den Iranska bomben och huruvida Ryssland kommer att leverera luftvärnsrobot systemet S-300 till Iran.

Det är därför ytterst intressant att under september månad 2010 fyra olika händelser av yttersta betydelse för förhållandet mellan Israel och Ryssland rapporterades i Israeliska och internationella media.

Den 6 september undertecknades för första gången sedan Israel kom till för 62 år ett avtal om militärt samarbete mellan Israel och Ryssland. Avtalet undertecknades i Moskva med stor militär pompa. Det var helt klart att de ryska värdarna var måna om att så många som möjligt skulle lägga märke till händelsen. Ryssarna var givetvis medvetna om att de kunde vinna poäng hos den amerikanska administrationen med att visa denna uppenbara positivet till Israel. Dessutom var det viktigt för dem att inskärpa hos de iranska och syriska ledarna att Israel är en viktig regional faktor. Ryssland önskar dessutom delta i den politiska utvecklingen i Mellanöstern och är därför mån om ett militärt samarbete med Israel.

Avtalet underlättar avsevärt för Israel att få gehör för synpunkter på ryska leveranser av vapensystem till Syrien samt risken att dessa vapen överförs till Hizbollah. En annan positiv detalj är att avtalet öppnar möjligheten att Ryssland i krissituationer kan bli en snabb och viktig kommunikationskanal för israeliska meddelanden till Syrien och givetvis även i motsatt riktning.
Enligt avtalet kommer man även institutionalisera samarbetet i det militära underrättelsearbetet samt även när det gäller kriget mot terrorn. Det sistnämnda kan bli ett ytterst viktigt samarbetsområde.

Avtalet stadgar dessutom att vid försäljning av vapen mellan de två parterna inga uppgifter om dessa vapens funktion, konstruktion osv får överlämnas till tredje part. Detta öppnar dörren för den israeliska vapenindustrins export till Ryssland av högteknologiska vapen. Det har redan offentliggjorts att Ryssland fått leverans av 12 drönare samt beställt ytterligare 36 drönare.

Den 17 september 2010 meddelade den ryske försvarsministern att Ryssland kommer att leverera kryssnings missiler av typ P-800 Yakhont avsedda för sjömål till Syrien. Det ursprungliga avtalet om detta slöts för tre år sedan. Både USA och Israel har begärt att missilerna inte skulle levereras pga risken av att de skulle falla i händerna av terrorister, läs Hizbollah.

Den 22.9.2010 undertecknade den ryske presidenten Dmitry Medvedev ett beslut som förhindrar all leverans av luftvärns robotsystemet S-300 till Iran pga att sådan leverans strider mot FNs säkerhetsråds resolution 1929 rörande sanktioner mot Iran. Israel såväl som USA har länge framfört krav på att Ryssland skulle stoppa leveransen. Orsaken till detta var att S-300 systemet skulle avsevärt försvåra eventuella flygangrepp på iranska kärnvapenanläggningar. För vidare detaljer om kampen för och mot leveransen, se avdelning Iran under denna URL

Den 23.9.2010 röstade FNs atom energi organ (IAEA) ned ett arabiskt krav på att Israel skulle uppmanas underteckna icke spridningsavtalet för kärnvapen (NPT). IAEAs generalförsamling som har 151 medlemmar röstade ned förslaget med 51 röster för mot 46 och 23 nedlagda. Övriga medlemmar var inte närvarande.Se även denna artikel. Israel var mycket nöjd med resultatet och att samtliga EU medlemmar röstade mot resolutionen. Man måste dock beklaga att Ryssland röstade för det arabiska resolutionsförslaget

Framtiden får nu utvisa hur förhållandet mellan Israel och Ryssland kommer att utvecklas. Gissningsvis kommer det inte enbart bli rosor men de mörka åren från 1950-talets början intill Sovjetunionens fall kommer med all säkerhet inte att återkomma.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Ryssland, Sovjetunionen, USA, FN, S-300, Georgien, Syrien, Hizbollah, NPT, EU, IAEA,

Knuff

DN, DN2,
SvD, SvD2, SvD3,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2,
Dagen,
SVT, SVT2,
VG, VG2,
Expressen,

Ryska luftvärnsrobotar, iranska (a-)bomben och amerikansk förvirring

1. Det rysska luftvärnsrobot systemet S-300.

Jag har redan tidigare behandlat det ryska luftvärnsrobot systemet S-300 på den här bloggen. Se artiklar från den 2.9.08, 10.10.08, 20.10.08, 22.10.08, 22.12.08 och den 24.12.08.

Det viktiga ur denna artikels synvinkel är att om Ryssland levererar S-300 systemet till Iran i enlighet med avtalet mellan de två länderna från år 2005 så skulle luftangrepp mot de Iranska anläggningarna för utveckling av nukleära vapen bli ytterst svåra att genomföra.

Detta gäller även angrepp från USAs och Israels flygvapen. Detta till trotts att den förre chefen för det israeliska flygvapnet uttalade sig, inför de israeliska parlamentets utrikesutskott, i en riktning som kunde förstås som om det var praktiskt genomförbart. Uttalandet skedde efter att det israeliska flyvapnet under hösten 2008 utfört en stor och ytterst komplicerad manöver över östra medelhavet vilken internationell press påpekade att det kunde varit fråga en storskalig simulation av ett anfall på Iran. Enligt dessa presskällor stämde avstånden i manövern allt för väl in på avstånden mellan Israel och de Iranska anläggningarna. Vad som även lades som grund till spekulationerna var att både Greklands- och Turkiets väpnade styrkor innehar versioner av S-300 systemet. Nämnda två länder förnekade givetvis allt samarbete med den israeliska manövern.

Israel har under de senaste åren gjort ett stort antal framstötar till den ryska statsledningen om det ur Israels synpunkt och världen i övrigt olyckliga i ett slutgiltigt ryskt beslut om leverans , då detta ytterst starkt skulle försvåra alla meningsfulla förhandlingar med Iran om att inte utveckla kärnvapen.

Varje gång som det funnits rapporter om att systemet skulle levereras så har de ryska myndigheterna förnekat sanningshalten i dessa ryckten.

Enligt rapporter från den ryska nyhetsbyrån Interfax överväger de ryska myndigheterna nu att frysa avtalet med Iran från år 2005. Detta grundar Interfax på uppgifter från "viktiga och insatta källor".

Det aviserade ryska beslutet är givetvis en del i det diplomatiska spelet som nu försigår mellan USA och Ryssland för att uppnå ett närmande mellan de två ländena och övervinna den kris som uppstod dem emellan p.g.a. kriget i Georgien sommaren 2008 och de amerikanska planerna på att installera antirobot vapen sköldar på tjeckiskt och polskt område. Trotts att USA försäkrade att robotsköldarna inte var avsedda mot ryska robotar utan mot robotar från annat land (Iran) förklarade den ryska ledningen att om USA slutligen skulle genomföra sina planer så skulle de bli tvungna att från sin sida stationera med kärnvapen utrustade robotar i Kalininggrad (f.d. Köningsberg) enklaven.

Under de sista veckorna har Obama administrationen fört fram trevare till Ryssland med innebörd att om Ryssland skulle vara villigt att hjälpa till med att på diplomatisk väg få Iran att klart och tydligt skrinlägga sina planer på att utveckla kärnvapen, så kunde USA överväga att ompröva beslutet om förläggningen av antirobot sköldarna i Tjeckien och Polen.

Det förefaller ytterst troligt att de ryska uppgifterna om ett frysande av 2005 års avtal mellan Ryssland och Iran är ett svar på USAs diplomatiska trevare.

2. Iranska (a-)bomben och amerikansk förvirring

Enligt en rapport från The International Atomic Energy Agency (IAEA) som publicerades i början av mars månad hade Iran redan 1010 kg uran som är uppgraderat om än till en låg nivå. Detta uran är visserligen klyvbart men inte ännu av den sort (weapon grade) som behövs för en a-bomb. Enligt experter skulle denna mängd av uppgraderat uran räcka till för att under en kortare tid få fram nog med uran av "weapon grade" kvalitet för att tillverka en bomb.

Detta ledde till att USAs ÖB, Mike Mullen, förklarade i en TV- intervju den 1 mars att enligt de uppgifter han hade Iran har nog med uran för att bygga en bomb. Se denna blogg den 3 mars 2009.

Nu började den amerikanska förvirringen i frågan. Försvarsminister Robert Gates förklarade nästan omedelbart i en annan intervju att Iran ännu inte kommit till det stadium där de kunde tillverka en atombomb!

Den 10 mars vid ett sammanträde i den amerikanska senatens "Armed Services Committie" förklarade Dennis Blair - Director of National Intellegence - och Defence Intellegence Agency Director Lt. Gen Michael Maples att Iran ännu inte har tillgång till "weapon grade" uran. Dessutom påpekade de att enligt deras uppfattning Iran ännu inte slutgiltigt tagit beslutet att tillverka sådant uran.

Både Blair och Maples tog dessutom upp Irans utvecklingsprojekt med ballistiska raketer. Det framkom enligt deras vittnesmål att Iran gjort avsevärda framsteg på detta område, men påpekade dock att projektet var administrativ skilt från kärnvapenprojektet.


Som om inte de åvan nämnda motsägelserna vore nog oroande så publicerade The Washington Institute for Near East Policy en rapport som klart säger att Iran kommit mer eller mindre till den punkt där det kan tillverka en atombomb.
Denna rapport citerades av Debka File med det "lilla" tillägget att det rörde sig om en iransk möjlighet att tillverka 50 kärnladdningar. Debkas rapport citerades av både Israels Radio kanal B och Arme Radion på eftermiddagen den 10 mars.

Vid kontroll på nämnda instituts hemsida framkommer inget som stöder påståendet om 50 kärnladdningar, så detta får stå för de som publicerat det.

3.Kommentarer

Först och främst är det lindrigt sagt en smula skrämmande med att en inte ringa del, troligtvis majoriteten, av de amerikanska underrättele organisationerna ännu föredrar att hålla fast vid linjen från den nationella intellegece bedömningen i november 2007 trotts att så många tecken tyder på att den var felaktig.

Det går inte bara att säga, som det ibland görs från amerikanskt håll, att Israel automatiskt annammar ett "worst case senario" i den iranska frågan. Även om detta är ett faktum så finns det mycket starka skäl för att Israel tar den linjen då faktumet är att det räcker om Iran fäller två atombomber på Israel för att Israel skall sluta att finnas till som en fungerande stat. Två iranska bomber på USA raderar inte ut USA. Att i båda fallen Iran går svårt skadad till totalraserat ur konflikten pga att både USA och Israel har "second strike capability" är något som man inte kan vara säker på att Ayatollorna i Teheran tar hänsyn till.

Man kan också fråga sig varför tvivlarna inom USAs "intellegence establishment" inte drar samma slutsatser som chefen för det militära underättelseväsendet i Israel gjorde av IAEAs åvan nämnda uppfattning att Iran redan har över ett ton delvis uppgraderat uran, när han vid ett regeringssammanträde den 8 mars förklarade att Iran dels hade uppnått den teknologiska kapaciteten att tillverka en a-bomb samt att det redan nu hade nog med klyvbart material för att inom en snar framtid (ca ett år) kunnat tillverka nog med "weapon grade" uran för minst en bomb.

Läs även andra bloggares åsikter om USA, Ryssland, Israel, Nukleära vapen, Luftvärns robotar,
Iran,

DN
DN2
DN3
SvD
Svd2
SvD3
SvD4
Sydsvenskan
Dagen
VG
DB

Ryssland installerar trotts allt S-300/S-400 på Syrisk mark samt lite om anfall på Iran

Efter att ha varit upptagen av att följa utvecklingen av affären Abu Qaswara i svenska media kommer jag nu att återgå till att bevaka utvecklingen i MÖ samt vad som händer med kriget mot terrorn.

I en blogpost på denna blogg den 12 oktober meddelade jag glatt att Ryssland inte kommer att sälja S-300 luftvärnsrobot systemet till länder i Mellanöstern. Tyvärr innebär detta inte att systemet inte kommer att installeras i Mellanöstern och i värsta fall även säljas till Iran. Detta enligt uppgifter i den hebreiska pappers upplagan av Yediot Achronot (191008). Ryssland har, och speciellt fr.o.m. sommarens krig i Georgien visat ett allt större intresse för att få flottbaser i Medelhavet.

Bakgrunden till detta är de stigande spänningarna mellan Ryssland och Ukraina som i en inte ringa grad centreras runt den ryska flottbasen i Sevastopol på Krim. Denna bas, i rysk ägo sedan 225 år, är en gammal rysk och sedermera sovjetisk flottbas som i samband med Ukrainas självständighet arrenderades ut till den ryska flottan under en period fram till 2017.

Då Ukraina sedan en icke så kort tid försöker att orientera sig västerut - söker Nato och EU anslutning - så för detta med sig att Ryssland börjar se sig om efter alternativa baser för sin svarta havs flotta. Valet föll på två hamnar vid Syriens medelhavs kust, Tartus och Latakia. Man kan på goda grunder fråga sig hur USA och även andra västländer utan att ta detta i beräkning så uppenbart uppmuntrade Ukrainas strävanden som fick till följd att den ryska svarta havs flottan nu får baser utanför Svarta havet, dvs inte kommer att vara beroende på att alltid ha fri passage i Bosporen.

Vad är nu naturligare då Ryssland upprättar de två baserna vid Syriens medelhavs kust att förse dem med ett effektivt luftvärns skydd. Det förefaller som det rör sig om det högklassiga S-400 systemet med en räckvidd om 400 km och som är en vidareutveckling av S-300 systemet. Även om de nya systemen, som ännu inte är installerade, står under ryskt befäl och i och för sig inte är varken primärt eller sekundärt riktade mot Israel så blir de dock en allvarlig faktor att ta med i beräkningen vid all israelisk flygaktivitet över Libanon eller norra Syrien.

Geostrategiskt innebär det också att Ryssland i ett slag skapar ett helt nytt strategiskt läge i östra Medelhavet vilket dessutom kan komma att påverka maktbalansen i det oroliga Kaucasiska området.

Tyvärr är det det ännu inte är säkert att Ryssland inte kommer att sälja S-300 systemet till Iran, vilket i och för sig kan föra med sig att Israel tidigarelägger ett eventuellt preventivangrepp på de Iranska kärnvapenanläggningarna. Men med tanke på den politiska utvecklingen i både USA och Israel förefaller chansen till ett Israeliskt angrepp inom de närmaste månaderna relativt otroligt.

En valseger för Obama för nästan helt automatiskt med sig att ett eventuellt anfall uppskjuts till efter dennes tillträde den 20 januari 2009. Då på den israeliska sidan nyvalspanoramat blir mer och mer troligt så för detta ju automatiskt mer eller mindre med sig att frågan uppskjuts till efter valet och den därefter kommande regeringsbildningen.

SvD

Luftvärnsrobotar, Ryska flottbaser

Iran, bomben och SA20/S-300

Iran har en längre tid varit mer än intresserad av att få köpa det alldeles utmärkta ryska luftvärnsrobotssystemet SA-20/S-300. Ingen borde vara speciellt överaskad av detta faktum då detta system i ett slag skulle om inte omöjliggöra åtminstånde starkt komplisera ett effektivt flygangrepp på Irans installationer för utväcklig av kärnvapen. Detta är den gängse uppfattningen bland experter men man kan inte bortse från att den israeliske flygvapenchefen har uttryckt sig en smula kryptiskt ifrågan enligt modellen "det går nog att klara av". Föjande citat från Jerusalem Post belyser i viss mån bakgrunden till hans yttrande.

Russia will have to think real hard before delivering this system to Iran, which is possibly on the brink of conflict with either Israel or the US, since if the system is delivered, an EW [electronic warfare] system will likely be developed to neutralize it, and if that happens it would be catastrophic not only for Iran but also for Russia," the defense official said.

Neutralization of one of the main components of Russian air defense would be a blow to Russian national security as well as to defense exports. "No country will want to buy the system if it is proven to be ineffective," the official said. "For these reasons, Russia may not deliver it in the end to Iran." Jerusalem Post 09082008

Hur som helst, för de enda två stater som har den teoretiska tekniska möjligheten att framgångsrikt angripa det iranska installationerna för utveckling av kärnvapen, USA och Israel, är ett Iranskt innehav av SA-20/S-300 en veritabel mardröm.

Israel har under en längre tid genom kontakter både på teknisk-yrkesmässig nivå och på högsta politiska, Putin-Olmert, försökt övertyga beslutsfattarna i Moskva om faran, inte bara för Israel, utan för hela världen att leverera detta vapensystem, vilket enligt många experter skulle omöjliggöra ett militärt ingripande mot de Iranska kärnvapeninstallationerna om alla andra alternativ visar sig vara ineffektiva.

Redan för några månader sedan fanns det rykten om att ett avtal ingåtts mellan Ryssland och Iran om leverans av det ryska systemet. När sedan Israel annulerade ett avtal om leverans av israeliska Merkava stridsvagnar till Georgien spekulerades det en hel del om huruvida detta var en israelisk eftergift gentemot Ryssland för att förhindra en rysk leverans.

Paralellt med detta fördes debatten om huruvida det skulle vara möjligt att stoppa den Iranska kärnvapenutvecklingen med ekonomiska sanktioner eller om vapenmakt skulle vara den enda reella lösningen. Som en deldiskussion i denna fråga debaterades också frågan om intill vilket datum man reelt skulle kunna anfalla de iranska anläggningarna. Bakgrunden till detta är att man av uppenbar risk för strålningsskador inte anser att det går att anfalla och förstöra en kärnreaktor som är s.k. aktiv d.v.s. en reaktor som om den förstördes medeles bombning skulle förorsaka spridning av radioaktivt material i den lägre atmosfären, med vad allt detta kunde innebära.

Israel var den som mest konsekvent argumenterade för att om alla andra möjligheter inte stoppade det iranska projektet så kunde man inte undvika den militära lösningen. Israel framförde också i debatten att man inte kunde vänta för länge med att avgöra om man hade kommit till en punkt där enbart vapenmakt skulle vara effektiv. Det var enighet om detta i princip men man var däremot klart oenig om datum för denna "point of no return". I den sista frågan var Israel den som konsekvent hävdade att det "fönster" man hade var begränsat till maximum försommaren 2009.

Den israeliska uppfattningen att vapenmakt med icke så liten sannolikhet skulle visa sig vara den enda lösningen innebär inte att Israel föredrar en sådan lösning. Tvärt om, både den politiska som den militära ledningen i Israel är fullt medvetna om att ett militärt angrepp på Iran, helt frånsett om detta var ett rent Israeliskt eller ett amerikanskt angrepp, omedelbart skulle besvaras med ett iranskt på Israel. Risken för att fientligheterna skulle sprida sig till ett större mellanösternkrig är heller inte så små. Vad Israel menar med att framhäva den militära lösningen på en gång som man officiellt deklarerar att Israel under inga omständigheter kan tänka sig att acceptera ett nukleärt rustat Iran, är att använda hotet om ett militärt angrepp som påtryckning på USA, EU, Ryssland och Kina. Allt enligt modellen, "om ni inte tar i på allvar mot Iran så tro inte att vi inte menar allvar. Vi är nog desperata".

Det vore bäst om världen tog Israel på allvar då Israel anser att ett kärnvapenrustat Iran är ett existenciellt hot mot Israels existens. Antingen genom att Iran skulle använda hotet om kärnvapenanfall på Israel som politisk utpressning i frågor som i realiteten skulle innebära slutet på Israels existens som judisk stat eller att ledningen i Iran helt enkelt skulle anfalla Israel med kärnvapen. Tre till fyra bomber räcker för att uppfylla den nuvarande Iranska presidentens uttalanden om nödvändigheten att stryka Israel från världskartan. Ironin med den sista lösningen är att de iranska bomberna även löser det palestinska problemet på ett handgripligt sätt då även huvudelen av den palestinska befolkningen i området antingen omkommit eller blivit svårt skadade. Frånsett detta så blir området för en längre tid mer eller mindre obeboligt.

Om de Iranska ledarna p.g.a. ideologisk övertygelse inte tar hänsyn till detta så bör de dock inte glömma bort att Israel har s.k. "second stike ability" vilket innebär att vesäntliga delar av Iran även blir totalraserade.

Ett installerande av SA-20/S-300 systemet i Iran trappar tyvärr upp konflikten på ett plan där internationella sanktioner förlorar en stor del av sin verken bland annat p.g.a. att de ej blir allmänna då Ryssland självklart inte ansluter sig till dem och troligtvis lägger veto mot dem i FNs säkerhets råd. I en sådan situation är faran för ett Israeliskt-Iranskt kärnvapenkrig stort.

1. Livslängd i Gaza. 2. På vägen mot kalla kriget 2.

Två småsnuttar som inte är helt ointressanta.

Livslängden i Gaza remsan jämfört med livslängden i Glasgow.

Inför fyllnadvalet den 24 juli i en av valkretsarna i Glasgow påstod en av ledaren för det skottska nationella partiet att medellivslängden för män i Glasgow, och då speciellt i dess fattigare delar var lägre än medellivslängden i Gazaremsan. 71.01 år i Gazaremsan gentemot 70.5 i Glasgow i helhet och 69.3 i Glasgows fattigare områden.

Om nu någon trott att detta var ett utslag av illvillig zionistisk propaganda så blev detta snabbt vederlagt av den välrenomerade brittiska TV-kanalen "Cannel 4" som bekräftade uppgifterna på sin sait http://www.channel4.com/news/articles/society/health/factcheck+glasgow+worse+than+gaza/2320267 den 7 juli 2008. Detta kunde ju knappast glädja alla de brittiska människorätts kämpar som i alla väder gör allt för att ofta med tvivelaktiga uttalanden svärta ned den Israeliska staten och dess befolkning.

Som en liten upplysning kan nämnas att när Israel 1967 ockuperade Gazaremsan så var medellivslängden i Gazaremsan 48 år. Det är ju ganska intressant att 41 år senare den ökat med 23 år. Det säger ju en hel del om den "omänskliga israeliska ockupationen"! Jag antar att ingen vill påstå att denna ökning skett under de tre åren sedan 2005 då Israel avslutade sin ockupation av remsan.

På vägen mot kalla kriget 2

I fredagens Israeliska tidningar kan man inhämta två nyheter som har hänger i hop med efterspelet till sommarens krig mellan Georgien och Ryssland.

Ryssland har utfört ett lyckat prov med en ny ballistisk raket med en räckvidd på 10.000 km och kan utrustas med en kärnstridsspets på 500 kiloton. Raketen uppges vara en vidareutväckling av en tidigare modell som gick under namnet "Tupol". Enligt befälhavaren för de ryska strategiska raketstyrkorna kommer Ryssland att till detta års slut kunna installera 11 batterier av denna rakettyp.

Om provskjutningen av raketen direkt hängde ihop med avtalet mellan USA och Polen om installering av anti ballistiska raketbatterier i Polen eller om det enbart kan ses som ett utslag av de ökande spänningarna mellan Ryssland och USA är i och för sig ointressant. Helt klart är att de är en del av den allt mer negativa utvecklingen på det internationella planet efter sommarens krig.

Samtidigt med den ryska provskjutningen hotade den franske utrikesministern Ryssland med ekonomiska sanktioner från EUs sida om Ryssland inte uppfyller vapenstilleståndsavtalet i sommarens krig i enlighet med EUs tolkning av detta avtal. En smula blåögd demonstration av "mjuk styrka" gentemot provskjutningar av ballistiska raketer. Den ryske utrikesministerns kommenter till den franske ministerns förslag var att det var en sjuklig fantasi. Man kan dessutom fråga sig hur EU som importerar 25% av sitt olje- och gasbehov från Ryssland skall kunna upprätthålla effektiva sanktioner mot Ryssland.

USAs ambassadör i Moskva: Första ryska reaktionen berättigad

Enligt den israeliska nättidningen Ynet (22.0808) uttalande sig USAs ambassadör i Moskva i en intervju som han gav den ryska tidningen Kommersant att de ryska militära styrkornas ingripande i mot de georgiska militära aktionerna mot de i Syd Ossetia stationerade ryska fredsbevarande styrkorna var berättigat.

Detta officiella amerikanska uttalande överensstämmer med vad man från både den politiska och militära ryska ledningen påpekat sedan kriget bröt ut den 8 augusti 2008. Från officiellt amerikanskt håll, inkluderande president George W. Bush, har de ryska åtgärderna (i Georgien) starkt kritiserats men men man har i grunden inte vidrört de händelser som utlöste den väpnade konflikten mellan Ryssland och Georgien.

Den amerikanske ambassadören framförde fortsättningsvis att Washington inte sanktionerad de inledande Georgiska militära aktionerna den 8 augusti, då efter ett antal skärmytslingar, Georgien angrep Syd Ossetia. Ett angrepp som ledde till ett massiv rysk reaktion när dess därvarande fredsbevarande styrkor blev beskjutna. Ambassadören tillade att USA, innan den väpnade konflikten bröt ut, officiellt framfört till den georgiska statsledningen, att USA inte ville att Georgien skulle använda våld (för att lösa konflikten (A.F.)) och att detta hade framförts i otvedtydlig klartext. Detta amerikanska uttalande kan tolkas som ett försök att trappa ned eller åtminstånde försöka få kontroll på den internationella kris som om den får utveckla sig enligt sin egen logik kan leda till ett nytt kallt krig mellan USA och Ryssland och deras respektive allierade. Eller i värsta fall ett hett.

Låt oss inte glömma bort att USA, Nato och EU när det gällde Kossovokonflikten under årens lopp uppträdde på ett sätt som inte ger dem allt för mycket moralisk rätt att kritisera Rysslans handlande.

Även från rysk sida verkar det som man försöker få kontroll på konfliktens utveckling. Om rapporterna om de ryska truppernas åtminstånde delvisa utrymmning av georgiskt område förutom Syd Ossetia och Avchasia är detta ett tecken i rätt riktning då den tycks visa att man inte, enligt förebilden i Ungern och Tjeckoslovakien, inte omedelbart vill installera en lydregering i Tiblisi.

Man kan också se den tveksamhet, som åtminstånde rapporteras, från förhandlingarna mellan Ryssland och Syrien om en högst utvidgad militär biståndsverksamhet från rysk sida. Logiken för en sådan i dag vore ju klar nämligen att med hjälp av Syrien komma åt en det med både USA och Georgien allierade Israel. Uppgifterna om vad som händer i förhandlingarna mellan Ryssland och Syrien är ännu ytterst oklara och delvis motsägelsefulla. Det enda som är helt klart är att utgången av dem är en synnerligen viktig fråga för Israel. Ingen tvekan om att jag kommer att mer utförligt komma tillbaka till dem inom en nära framtid

Vår nygamla värld och Israels plats i den

Efter att vi i några år i slutet av det 20 århundradet levt i en illusion av en demokratisk, kapitalistisk, framåtskridande värld där alla de brister som vi upplevt under de senaste 100 åren sakta men dock säkert skulle försvinna vaknade vi upp den 11 september 2001 med insikten att den fria demokratiska världen hotades till sina grundvalar av den islamska fundamentalismen. Men även efter detta datum trodde vi att vi levde i en värld där de västerländska idéerna och principerna på sikt skulle klara av hotet från den islamska fundamentalismen. Trotts allt hade dessa idéer under 1900-talet besegrat både det nazistiska och kommunistiska imperierna.

Vi var så upptagna med att njuta av frukterna av denna nya härliga värld på en gång som vi utan mycket kraft och inte speciellt framgångsrikt bekämpade den islamska fundamentalismen, att vi inte såg hur kärnan i det fallna kommunistiska imperiet, Ryssland, sakta men säkert under Vladimir Putins ledning gjorde come back på den internationella scenen. Ännu för ett antal månader sedan lyckades USA och EU tvinga på världen sin lösning av Kosovo problematiken. Detta trotts de ytterst starka och definitivt inte helt ogrundade protesterna från Rysslands sida. Ekonomiskt och maktpolitiskt levde vi ännu i en enpolig värld. Det försiggick förhandlingar om utökning av NATO österut genom att ge Ukraina och Georgien medlemskap. USA var supermakten. EU var ekonomiskt starkt men saknade en supermakts militära styrka.

Den 8 augusti bröt kriget mellan Georgien och Ryssland ut. Vem som började är en smula oklart men den direkta orsaken var den interna Georgiska konflikten mellan cetralregeringen i Tibilisi och de två provinserna Södra Ossetia och Abkhasia som definitivt inte accepterade den Georgiska överhögheten utan föredrog en rysk överhöghet. Det förefaller inte råda någon tveksamhet om att Ryssland en längre tid planerat en aktion mot Georgien och insett att de ovan nämnda provinserna kunde vara ytterst användbara i den ryska strävan att inte bli både i väst och sydväst omgiven av allt mer västinriktade länder. Kort sagt Moskva hade beslutat sig för att nu var det nog. Georgiens krav på att Södra Ossetia och Abkhasia oundvikligen var och skulle förbli Georgiska områden blev en förevändning för ett ryskt ingripande som dock handlade om att man från Moskvas sida inte var beredd att acceptera ett klart västinriktat demokratiskt och inom en snar framtid NATO anslutet Georgien. D.v.s. strävan efter att de till Ryssland gränsande staterna skall vara mer eller mindre välvilligt inställda (till Ryssland). En rysk målsättning från Peter den store till Breshnjev.

De ryska ledarna har idag även ett, ur deras synpunkt, strategiskt ekonomiskt argument för att ha en medgörlig regim i Georgien. Rysslands återinträde på den världspolitiska scenen grundas till icke ringa del på olje och gasinkomster. Europa är till 25% beroende av från Ryssland importerad olja och gas. Den oljeledning som i dag går från de azerbaijanska oljefälten i Baku genom Georgien till Ceyhan vid den turkiska medelhavskusten ger EU länderna möjlighet att erhålla olja utan att vara beroende av ryska politiska och ekonomiska påtryckningar. Situationen skulle bli en helt annan om Georgien blev en rysk lydstat.

Som situationen ser ut när detta skrivs så har Georgien förlorat men det är inte alls säkert att förlusten innebär att den blivit en rysk lydstat. De styrande i Tiblisi får i fortsättningen finna sig i följderna av deras lands geografiska närhet med en av världens två stormakter. Ryssland har återtagit sin ställning på den geopolitiska arenan, medan USA lidit ett svidande nederlag. USAs nederlag är inte till så liten del självförvållat. Redan vid tidpunkten för Kosovos självständighetsförklaring signalerade de ryska ledarna att om USA och EU skulle erkänna Kosovos utbrytande ur Serbien så skulle Rysland inte ha något att invända mot att Syd Ossetia och Abkhazia bröt sig ur Georgien. Detta gjorde inget intryck på de amerikanska ledarna och ej heller på huvudelen av EU ländernas ledare. USAs nederlag består till stor del av att förutom att Ryssland kommit tillbaka till den världspolitiska scenen, tilltron till USA hos en icke ringa del av dess allierade och speciellt delvis allierade har skadats på ett ytterst allvarligt sätt. Hjälpen Georgien fick var vackra ord men vackra ord har aldrig stoppat ryska stridvagnar (fråga ungrare, tjecker eller afghaner). När de ryska ledarna såg president Bush sitta och heja i simstadion i Bejing medan den ryska armen gick in i Georgien insåg att de inte hade någon omedelbar allvarlig amerikansk reaktion att ta hänsyn till. När det gäller EU så visar det sig bara en gång till att "softpower" inte tar när någon busstat använder sig av "hardpower". Man kan inte låta bli att komma att tänka på Stalins klassiska fråga "Hur många divisioner har Påven?".

Hur kommer Israel att påverkas av konflikten? Först och främst kommer Israels ställning visa vi USA att påverkas, då USA av naturliga skäl måste ta hänsyn till den nya goepolitiska situationen. Det kan, och kommer att uppstå situationer då USA av egna intressen inte kommer att kunna ge det stöd som det hittills kunnat i den enpoliga världen. Israel måste inse att detta inte beror på fientlighet från USAs sida utan bara en följd av att USA kan befinna sig i en situation där de egna intressena tar överhand över viljan och förmågan att stödja Israel. Dessutom bör Israel i sitt utrikespolitiska uppträdande icke handla på sätt som i onödan kan reta den ryska björnen. Man bör från Israels sida bli mer uppmärksam på inverkan av ekonomiska och militärekonomiska kontakter med olika stater på förbindelserna med Ryssland. Man behöver inte heller utgå från att de framtida förbindelserna med Ryssland automatiskt kommer att bli som förhållandet mellan Israel och Sovjet på 1960 och 1970 talen. Ansvaret i alla dessa frågor ligger givetvis inte enbart på Israel men även Israel bör dra sitt strå till stacken.

Det förefaller också som om Israel kunde vinna mycket på att analysera och begrunda modellen av den ryska krigföringen Jag hoppas att kunna återkomma till denna aspekt inom den närmaste framtiden.

På sikt påverkar givetvis den nya situationen även svenska militärpolitiska överväganden.