Gilad Shalit äntligen hemma efter fem år och fyra månader. Reflektioner bl.a. om priset.

På morgonen den 18 oktober 2011 satte den israeliska soldaten Gilad Shalit äntligen foten på israelisk mark. Detta efter att suttit fängslad av Hamas i en källarvåning någon stans i Gazaremsan sedan den 26 juni 2006 då han kidnappades av ett av Hamas lett blandat jihadist kommando under sin tjänstgöring vid den israeliska gränsen till Gazaremsan. Det under veckan ingångna avtalet mellan Israel och Hamas möjliggjorde slutet på Gilad Shalits fångenskap.

Under hela denna tid nekade Hamas att ge det internationella röda korset rätt att besöka honom samt att ge honom s.k. "Röda kors Paket" samt brev från hans föräldrar. Detta flagranta brott mot Genève avtalets anda om än formellt ej mot dess bokstav - Hamas är inte en stat och kan således inte underteckna avtalet. Att Hamas utöver detta bröt mot ett antal andra bestämmelser om hur krigsfångar skall behandlas har knappast stört världsopinionen.

Israel har med hjälp av ett antal länder och organisationer under åren utan framgång försökt få honom frigiven. Den israeliska allmänheten och landets massmedia har fört ytterst välorganiserade kampanjer för Shalits frigivande som hörsammats både på det nationella och internationella planet.

Det är ytterst viktigt att förstå att enligt judisk tradition fritagning av kidnappade och på annat sätt tillfångatagna judar är något av yttersta vikt, detta utan hänsyn till aktionens svårighet eller pris ( hebr. Pidion shvoim). Dessutom har den israeliska armeen ända sedan självständighetskriget haft som princip att inte, om det finns den minsta möjlighet, lämna sårad eller stupad vapenbroder på fältet även om detta innebär egna förluster.

Den israeliska regeringen har under årens lopp lagt fram erbjudanden om utväxling av Gilad Shalit mot frigivning av palestinska terrorister som efter laga dom i civila domstolar sats i israeliska (civila) fängelser men dessa erbjudanden har förkastats som otillräckliga av Hamas som alltid krävt s.k. tunga terrorister som varit inblandade i terrordåd i vilka ofta ett icke ringa antal israeler fått sätta till sina liv. Intill nu har den israeliska regeringen inte gått med på detta.

Den israeliska armen liksom Shabak (GSI) och Mosad förklarade att de inte hade någon möjlighet att frita Gilad Shalit med en väpnad aktion då de inte hade någon som helst uppfattning om var i Gazaremsan han hölls fången. I och för sig är det minst sagt underligt att dessa tre välrenommerade organisationer under lite mer än fem år inte lyckats hitta gömstället!

Tyvärr började det se ut som om om Gilad Shalit var på vägen att bli ett liknande fall som flygnavigatören Ron Arad vilken tillfångatogs av libanesiska irreguljära styrkor efter att hans plan skjutits ned över Libanon i oktober 1986 och vars öde därefter i stort sätt är oklart.

För några månader sedan insåg dock de israeler som hade som officiellt uppdrag att förhandla fram en lösningsmodell som skulle kunna godtas av Hamas att det pga den "Arabiska våren" och den interna situationen i Egypten det fanns en möjlighet till ett avtal.

Det visade sig att det formellt sett fanns en möjlighet till ett avtal men att dess pris skulle bli hårresande.

Hamas krävde frigivning av 1000 i Israel fängslade och i civila domstolar dömda terrorister. Dessa bestod av två huvudgrupper. Den första som skulle friges samtidigt med att Gilad Shalit överlämnades till de de israeliska myndigheterna skulle bestå av 450 av Hamas utvalda (namngivna) terrorister, bland dessa samtliga fängslade kvinnliga terrorister. Bland de namngivna terroristerna fanns ett ytterst stort antal som var och en dömts ett flertal livstidsstraff för mord på tiotals israeler. Kort sagt alla de tyngsta terroristerna förutom toppar som Marvan Barguti och Anvar Saadat. Bland de 450 fanns även ett antal israeliska arabiska medborgare. Israel hade tidigare alltid nekat att inkludera israeliska medborgare i tidigare avtal om frigivning av tillfångatagna israeler. Den andra gruppen på 550 terrorister utvalda helt av de israeliska myndigheterna skulle friges inom en månad.

När för något mindre än en vecka sedan avtalets innehåll publicerades mötts det av upprörda invändningar av i princip två sorter. 1. Närstående till personer som mördats av de tunga terroristerna blev i många fall ytterst upprörda över deras anförvanters mördare skulle komma på fri fot. I och för sig, ur mänsklig synpunkt ytterst förståeligt. 2. En icke ringa del av de frigivna skulle relativt snabbt återgå till terroristverksamhet vilket skulle leda till ytterligare mänskligt lidande. (ca 15% av i tidigare avtal frigivna terrorister har dömts för terrorhandlingar som de utfört efter sin frigivning).

Dessa två invändningar ställdes mot den ovan nämnda judiska traditionen om skyldighet att frita kidnappade och andra oskyldigt tillfångatagna personer.

Den första invändningen förståelig men i grunden omoralisk då den innebär att en tredje person faller offer för sorgekänslorna (eller hämndbegäret) hos den till den mördade närstående personen utan att den tidigare mördade personen återfår livet

Den andra invändningen är etisk då den strider mot principen att inte göra allt för att frita en oskyldigt tillfångatagen även om det innebär att i värsta fall tredje person mister livet eller skadas. Det skulle även innebära att militär inte skulle behöva göra insatser för att rädda tillfångatagna som hölls fångna på känd plats.

Israels högsta domstol förklarade i ett utslag den 17 oktober 2011 att avtalet med Hamas icke stred mot gällande lag.

Israel har däremot gett Hamas legitimitet genom att direkt förhandla med organisationen, men det för att rädda Gilad Shalit.

Israels regering har ett starkt stöd för sitt beslut i den israeliska opinionen.

Läs även andra bloggares åsikter om Gilad Shalit, Israel, Hamas, Gazaremsan,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4,
Sydsvenskan
Dagen, Dagen2, Dagen3, Dagen4,
SVT, SVT2, SVT3, SVT4,
VG

Priset för Gilad Shalits frigivning för högt?

Israel står i dagarna inför problemet att lösa problemet med Gilad Shalits frigivning.

Det rör sig om hur många och vilka palestinska terrorister som f.n. sitter fängslade i Israel det går att frige i utbyte mot en israelisk soldat, Gilad Shalit, som tillfånga togs i juni 2006 av en palestinsk kommando räd på den israeliska sidan av gränsen mellan Israel och Gaza remsan. Ansvariga för tillfånga tagandet var förutom Hamas ytterligare några mindre palestinska organisationer

Enligt uppgifter som publicerats i israeliska media hålls den israeliske soldaten i en underjordisk bunker troligtvis belägen i den södra delen av Gaza remsan. De som håller honom fängslad tillåter inte besök av röda kors observatörer och under större delen av tiden inte ens ett tecken på om han levde och i vilket tillstånd. Att detta stod i strid med internationell rätt är självklart, dvs moraliskt sett. Formellt sett kunde ju Hamas alltid anföra att organisationen inte var bunden av Geneve konventionen då man inte skrivit under den. I och för sig kunde inte Hamas skriva under den då enbart stater kan göra det men det är ju en svag ursäkt för Hamas uppträdande.

Hamas var medveten om att Israel till skillnad från de flesta länder var villigt att betala relativt höga priser vid fång ut växlingar. Israelerna som var väl medvetna om detta problem, blev dock klart chockade av de krav man fick från den palestinska sidan.

Man kan fråga sig om det inte funnits andra sätt att få Gilad Shalit fri än en fång ut växling. Ett självklart alternativ hade ju varit att att skicka in ett elit kommando förband i remsan och låta dess medlemmar med vapenmakt fri ta Shalit. Men det troliga resultatet med detta hade varit att fångvaktarna omedelbart dödat honom. (tyvärr har man en sådan erfarenhet av tidigare försök att frita till fångatagna soldater). En annan möjlighet hade varit att kräva Shalits frigivning i samband med eldupphör avtalet efter kriget mellan Israel och Hamas vid årsskiftet 2008-2009. Varför detta inte blev en del av nämnda avtal är oklart men det torde finnas flera orsaker däribland avsaknaden av reellt internationellt stöd för ett sådant krav. Ekonomiska påtryckningar som blockad av varuinförsel till remsan lyckades inte få Hamas att ge efter då Hamas ledningen knappast bekymrade sig för sin egen civilbefolknings väl och vä.

Man var sålunda fast i ett fång ut växlings scenario Hamas krävde fri givandet av ca 450 terrorister. En icke ringa del av dess var dömda till långvariga fängelsestraff för sin medverkan i ett stort antal terrordåd som lett till hundratals israeliska dödsoffer. Det är ingen tvekan om att de tunga terroristerna i gruppen mycket snabbt efter ett frigivande på nytt skulle varit inblandade i planeringen och utförandet av kvalificerade terrordåd.

Det är detta dilemma som den israeliska regeringen och då speciellt premiärministern Bibbi Natanyahu står inför i dag. Kan en ansvarig statsledning frige massmördare som på goda grunder kommer att fortsätta sin terrorverksamhet för att fri ta en soldat? Ungefär 70 procent av Israels befolkning svarar i dag ja till denna fråga. Detta, till inte ringa del, på grund av en oerhört välregisserad kampanj driven av till den till fångatagna soldatens familj närstående personer. Att Gilad Shalits föräldrar har gjort allt de kunnat för att få hem sin son är naturligt. Man kan till och med säga att det är deras plikt som föräldrar.

Premiärministern och de ledande medlemmarna i regeringen måste ta ett kallt och nyktert beslut om huruvida den uppenbara risken av att hundratals israeler kommer att dödas i terrorattacker är värt frigivandet av Shalit. Det är inte lätt att ta ett sådant beslut. Vad premiärminister Natanyaho står inför är valet mellan en israelisk soldats liv och kanske hundratals offer för de frigivna terroristernas framtida skändliga aktioner mot oskyldiga israeliska civila eller att risken att Gilad Shalit får tillbringa resten av sitt liv i en underjordisk bunker. Detta är problemets kärna.

Huvuddelen av den israeliska befolkningen anser att Gilad Shalit skall utväxlas till vilket pris som helst. Hur stor del av de israeler som tycker så har överhuvud taget reflekterat över problemet med frigivningen av alla ärketerroristerna? Antagligen inte så många. De har bara sett till regeringens skyldighet att få hem en soldat som av landets ledning skickats att värna om det.

Men den israeliska ledningen vet att när de första bussarna exploderar och kaféer blir urblåsta, så blir frågan till ledningen "Varför släppte ni dom där fria?" I dag har vi inte en statsledning som kan hantera en situation som denna. Den ledning vi har är vettskrämd när den ser att vad den än gör så får den sota för det. Kort sagt, vad vi har är små ledare. Vad vi saknar idag är politiska ledare som är villiga att leda även om de vet att deras beslut inte blir populära. Vi saknar en statsman som kan och vågar gå ut till den israeliska allmänheten med alternativen och säga,"om jag väljer A så händer C men om jag väljer B så händer D, och som tillägger att han trotts allt väljer ett av de två alternativen med alla dess konsekvenser.

I Maarivs pappersupplaga i dag fanns ett reportage av ett samtal med en far vars dotter dödades av terrorister i Haifa under den andra intifadan. "I dessa dagar krävs det att det israeliska samhället har samma mentala styrka som det hade under sina första år då hoten mot dess existens inte störde dess ledares omdöme och förmåga att styra det mot en ljusare framtid. Då en till fångatagen soldat befrias på annat sätt än kapitulation inför terroristernas krav stärks invånarnas moral och känsla av säkerhet på en gång som det sänder ett klart och skarpt budskap till våra grannar att vi är här för att stanna och att fredliga medel är bättre än terror." (översättning från hebreiska, Arieh Fürth).

Läs även andra bloggares åsikter om Internationell rätt, Israel, Kidnappningar, Krigsförbrytelser, Ledarskap, terror,
Hamas,



DN, DN2, DN3, DN4,
SvD, SvD2,
Sydsvenskan,
Dagen,
Barometern, Barometern2,
VG,

Knuff

Knuff

Knuff

Knuff

Knuff

Hopar sig stormmolnen? Del ett.

När man betraktar vad som händer i områden och länder runt Israel finner man utan svårighet tendenser och faktiska händelser som tyder på att vi troligtvis inte går mot en fredlig och fridsam utveckling.

I denna bloggpost kommer situationen i Gaza remsan samt på Västbanken behandlas medan problemen med Hizbolla, Libanon, Syrien, Iran och Egypten kommer att tas upp i bloggposter som kommer att publiceras under de närmaste dagarna.

Gaza remsan befinner sig ännu i traumat av det Israeliska (försvars-) anfallet för ett år sedan då icke ringa delar av remsan ödelades. Det mentala palestinska traumat består till en stor del av att de palestinska militära Hamas styrkorna visade sig vara allt annat än kunniga gerillakämpar. Tvärt om visade de sig till stor del sakna militär yrkeskunskap samt stridsvilja när de hamnade i situationer öga mot öga med de israeliska mark styrkorna. Att beskjuta israelisk civilbefolkning mad Kassam- och Grad raketer är en sak, att ta strid med de fram ryckande israeliska styrkorna visade sig många gånger vara något som de var mindre benägna att göra. På grund av de israeliska styrkornas materiella överlägsenhet var detta inte lätt, men å andra sidan hade de, Hamas styrkorna, fördelen att kriga i ett område som var dem välkänt. Dessutom borde vetskapen om att de försvarade sina hem och familjer gett dem en ordentlig motivation. Både Vietkong i Vietnam och Taliban i Afghanistan visade och i Talibans fall visar även i dag en mycket större förmåga och motivation i sin kamp mot de materiellt överlägsna USA- och allierade styrkorna än vad Hamas styrkorna visade i förlidna december-januari.

Enligt uppgifter i israeliska media så är i dag befälhavaren för Hamas militära gren, Achmed Jaabari, en av de starkaste personerna, om inte den starkaste i Hamas ledningen. Han har, på bekostnad av civilbefolkningen väl och vä i Gaza remsan sett till att stora ekonomiska medel ställts till hans förfogande för inköp av krigsmaterial från Iran och Syrien som sedan smugglats in i remsan. Den sk.blockaden av vapen till Gaza är allt annat än 100 procentig. Bland de vapen som smugglats in finns 122mm Grad raketer med en räckvidd på 40 km samt iransk tillverkade Fajr-5 raketer. De sistnämnda raketerna, med sin räckvidd på upp till 80 km täcker i stort sätt hela stor Tel Aviv området med allt vad detta innebär ur strategisk synpunkt. Dessutom rapporteras att stora mängder av moderna pansarvärns vapen införskaffats.

Enligt uppgift så har man också byggt ut en infrastruktur av tunnlar under bebyggda såväl som icke bebyggda områden för att underlätta trupp förflyttningar. Tunnlarna är givetvis anslutna till befästnings system som många gånger förlagts i eller i anslutning till civila bostadsområden. Ledningscentraler har förlagts i anslutning till eller under skolor och sjukhus och 700 av de 900 moskeerna i Gaza remsan har fått ytterligare en användning, som vapen förråd! Att denna byggnadsverksamhet strider mot all internationell rätt är ju helt klart men det verkar varken Hamas ledningen eller den internationella opinionen bekymrat sig om. Men efter nästa krig så kan ju Goldstones efterföljare skriva rapporter om de israeliska bombningarna av "civila" mål.

När det gäller Västbanken så är situationen definitivt bättre då dels den Palestinska enhetens (PA) styrkor och dels den israeliska armen kontrollerar området och ser till att Hamas och med denna organisation allierade organisationer inte för närvarande har förmåga att i någon större grad störa det relativa lugnet. Å andra sidan finns det två orosmoment vid en icke avlägsen horisont. Den första är att i fall av en uppgörelse om frigivning av den av Hamas tillfångatagne soldaten Gilad Shalit ett stort antal ledande Hamas terrorister kan komma att släppas fria till Västbanken från de israeliska fängelser i vilka de idag sitter. Det andra är eventuella provokationer av extrema bosättare till följd av det temporära byggstoppet inom de judiska bosättningarna som regeringen proklamerat i dagarna. Tyvärr har allvarliga sådana redan förekommit och om de fortsätter så kan säkerhetssituationen snabbt försämras.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Hamas, Gazaremsan, Västbanken, Gilad Shalit, Terrorister, Vapensmuggling,
Palestinska myndigheten, krigsförbrytelser,

DN,
SvD, SvD2,
Sydsvenskan,
Dagen,
Barometern,
VG,
DB,

Brist på ledarskap

Följande artikel är definitivt inte "Politically Correct". Men jag är definitivt inte ensam om de synpunkter som förs fram. Ett antal israeliska journalister har uttryckt sig i samma anda under den senaste tiden.

Gilad Shalit är en israelisk värnpliktig korpral som för lite mer än tre år sedan tillfånga togs av grupp palestinska terrorister tillhörande ett antal olika terrorist organisationer Dådet utfördes på israeliskt territorium inte långt från Gaza remsan. Terroristerna dödade dessutom två israeliska soldater tillhörande samma förband som Gilad Shalit.


Sedan dess har det förts "förhandlingar" mellan israeliska myndigheter och representanter för de som tillfånga tog honom. Förhandlingarna har hittills inte gett något resultat i huvudsak på grund av att den palestinska partnern begärt frigivande av ca 1000 av Israel tillfångatagna terrorister, däribland 450 stycken som av israeliska domstolar dömts för mord och medhjälp till mord i ett stort antal terrorist dåd.

De av Israel tillfånga tagna palestinska terroristerna avtjänar sina straff i civila israeliska fängelser där de har tillgång till radio, TV och tidningar. De har rätt att få besök av sina närstående, officiella representanter för röda korset/röda halvmånen samt sina rättsliga ombud. Utöver detta har de även rätt till studier. Gilad Shalit å andra sidan har hela tiden sedan han tillfånga togs hållits isolerad i en underjordisk bunker i Gaza remsan. Han har systematiskt förvägrats alla de rättigheter som Geneve konventionen ger tillfånga tagna soldater. Alla utom en, den att de palestinska organisationerna har meddelat att de håller honom fången.

Detta intill de sista dagarna då Hamas, som numer har rollen som Gilads fångvaktare, överlämnat en två minuter lång video film som bekräftar att Gilad lever. Detta mot fri givandet av 20 tillfånga tagna kvinnliga palestinska terrorister.

Gilads föräldrar har under de tre åren sedan tillfånga tagandet lyckats med en synnerligen välordnad kampanj för hans frigivande skapa en mycket stark opinion i Israel för att den israeliska politiska ledningen skall frige Gilad på Hamas villkor.

Att Gilads föräldrar och hans familj vill göra allt för att på skynda frigivningen är mänskligt och naturligt. Men kan Israels politiska ledning gå med på att betala varje pris som Hamas kräver?

Kan Israels politiska ledning frige 450 "tunga" terrorister som mer eller mindre alla skulle återgå till aktiv terrorism? De flesta av de 450 tillhör Hamas och är från Västbanken. De skulle totalt förändra balansen mellan Hamas och Fatach till Hamas fördel där. Detta står i klar motsättning till Israels nationella intressen.

Ett mass frigivande av terrorister i dag skulle definitivt uppmuntra Hamas och andra extrema palestinska rörelser att utföra fler kidnappningar. Ur deras sett att se är det ett utmärkt sätt att fria sina av Israel fängslade aktivister. Ligger det i linje med Israels nationella intressen? Hur många israeler, civila som militärer kommer att få sätta livet till genom ett frigivande av Shalit enligt Hamas nuvarande krav?

Detta är idag inte populära saker att säga i Israel. Den helt legitima kampanjen för friandet av Gilad Shalit har spårat ur och vänder sig i dag mot den Israeliska ledningen istället för att vända sig mot Hamas ledningen vars sätt att hålla Shalit fången uppenbart klart strider mot Geneve konventionen. Det går inte att bortse från att Gilad Shalit var och ännu är soldat i Israels arme och som sådan i sin soldat ed svurit på att försvara sitt land till sin yttersta förmåga.

Det är inte Gilads föräldrar som är skyldiga till den situation som uppstått. De har bara gjort det naturliga för föräldrar. Kämpat för att få tillbaka sin son.

Den skyldige är Israels politiska ledning ( regeringarna Olmert, Livni och Natanyahu) som inte klart avvisat alla krav på mass frigivande av tunga terrorister som försatt landet i dess nuvarande ohållbara situation.

En ledning som inte haft modet att förklara för sitt folk de katastrofala nationella följderna av en uppgörelse enligt Hamas nuvarande krav.

Läs även andra bloggares åsikter om Gilad Shalit, fångutväxling, Gaza, Bibi Natanyahu, Tzipi Livni, Ehud Olmert, Ledarskap,

DN,
SvD,
Sydsvenskan,
Dagen,
VG,
DB,

Bloggar
Bloggnamnet länkar till bloggen ifråga. Titeln på specifik bloggpost länkar till den specifika bloggposten.
De listade bloggarna är enligt min mening intressanta. Detta betyder inte att jag alltid håller med om vad som skrivs i dem.
Till denna bloggpost har har endast medtagits bloggar i vilka publicerats bloggposter som relaterar till Gilad Shalit
Ilya Meyer Israel måste sluta uppföra rasistiskt
Mxp Gilad Shalit Talking from the Captivity
Fredrik Axelsson Låt oss inte glömma
Sapere Aude Lördagsnytt 2/09 från Sapere Aude