Lite reflektioner rörande det civila upproret i Arabvärlden

När det civila upproret i Arabvärlden startade i Tunisien och Egypten för några månader sedan jämfördes det ofta i svenska media med frihetsprocessen i Östeuropa i slutet på 1980- och början av 1990 talet. Detta visade bara den enorma okunnigheten om skillnaderna mellan de arabiska länderna och de östeuropeiska.

Än mer skrämmande var det att sådana kommentarer inte enbart kom från oinformerade journalister utan även från politiker på hög nivå som borde ha vetat bättre.

Kommentatorerna bortsåg från eller var okunniga om att till skillnad från de flesta före detta satellitstaterna i Östeuropa de arabiska länderna inte hade någon tidigare demokratisk eller åtminstone kvasidemokratisk tradition som kunde bli en grund att bygga på.

Ta t.ex den ledande arabstaten Egypten som exempel. Från och med den andra halvan av 1800-talet var Egypten en del av den brittiska intressesfären i Mellanöstern och först i början av 1950-talet kan man tala om en självständig egyptisk stat. Denna var dock i realiteten en militärdiktatur eller åtminstone en av militären styrd stat (under Naguib, Nasser, Sadat och Mubarak) från 1952 tills Mubarks fall i början av 2011. Det var aldrig fråga om några fria demokratiska val, och den största reella oppositionsgruppen var det Muslimska brödraskapet som aktivt och med uppenbart odemokratiska metoder förföljdes av den egyptiska militär regimen.

Som om avsaknaden av en demokratisk tradition inte är en nog allvarlig så finns det ytterligare ytterligare en skillnad, nämligen att de arabiska staterna med undantag av Egypten, Tunisien och Marocko är djupt splittrade (etniskt och/eller religiöst) statsbildningar. Dessutom är en del av arabstaterna som t.ex Libyen enbart ett konglomerat av beduinstammar.

När de östeuropeiska staterna slängde av sig det kommunistiska oket så föll Tjeckoslovakien sönder, visserligen under något så när ordnade förhållanden, i två delar, medan Jugoslavien splittrades under ytterst blodiga inbördes strider i ett antal mindre stater.

Vi får verkligen hoppas att det kommer att finnas arabiska ledare som kommer att ha nog med mod och vision för att undvika blodiga tragedier - tyvärr tyder vad som händer i Syrien, Libyen, Bahrain och Jemen på att det är allt annat än säkert att så blir fallet.

En annan faktor som redan komplicerar utvecklingen är inblandningen av icke arabiska stater i den arabiska sfären. De främsta aktörerna är USA, Frankrike och Iran. De två första har en lång tradition av inblandning i området medan Iran är en mer senkommen aktör men vars intressen i mångt och mycket står i direkt konflikt med USA.

USA har starka geopolitiska intressen i området som t.ex. den saudiarabiska oljan, flottbasen i Bahrain och fri sjöfart i Hormuz sundet, Bab el Madel sundet och Suezkanalen samt att motverka lokalavdelningar av Al Qaeda i Jemen och Nordafrika.

Dessutom för USA en ideologisk linje att verka för demokrati i området. Ideologiskt kan man inte annat än stödja linjen med tyvärr kan en "Full Democracy Now" politik få vanskliga följder som Hizbollahs maktövertagande i Libanon. Vi får inte heller glömma att det muslimska brödraskapet t.ex. i Egypten, som är det bäst organiserade oppositionspartiet i nämnda land ,kan få så många röster i det kommande valet att det bara blir fråga om ett val då brödraskapet knappast kommer att ta risken att förlora ett kommande val. En liknande situation kan komma att uppstå även i andra arabländer.

USAs "Full Democracy Now" politik är dessutom inte konsekvent. Den tillämpades på Tunisien och Egypten, men inte alls på Syrien. Man kan verkligen fråga sig varför USA inte tagit i hårdare mot Bashir Asads massakrer på syriska demonstranter. Det finns rapporter om att Iran instruerat syriska säkerhetsstyrkor hur man effektivast tar sig an regimfientliga demonstranter. Rent geopolitiskt borde det ligga i USAs intresse att den nuvarande syriska administrationen byttes mot en som ställde sig på demonstranternas sida. Med en sådan politik skulle man beröva Iran en lierad stat och dessutom slå in en geografisk kil mellan Iran och det av Hizbollah styrda Libanon.

Det sistnämnda är inte det enda till synes ologiska geo-politiska beslutet som Obama tagit under de sista månaderna. Man har också från amerikanskt håll börjat ta avstånd från den jemenitiska presidenten-diktatorn Ali Abdullah Saleh som hursomhelst har allt svårare att hålla sig kvar vid makten trotts att detta mycket väl kan komma att innebära att de lokala Al Qaeda organisationerna (Al Qaeda Arabian Peninsula - AQAP) får en stark ställning på den arabiska halvön - något som USA hitintills sökt förhindra. Det har även ifrågasats om inte Osama bin Laden redan allvarligt överlagt att flytta Al Qaeda nätverkets centrum från Tora-Bora bergen mellan Afghanistan och Pakistan till Jemen. En sådan utveckling borde ge den amerikanska statsledningen ytterst kalla korar efter ryggen.

Den saudiarabiska oljan är ett måste för USA och det är ytterst tveksamt om Obama kommer att sätta demokrati frågan före den om inte annat för att detta skulle slutligen förhindra honom att bli återvald i nästa presidentval.

Intill att det civila arabiska upproret bröt ut för några månader sedan stödde USA den sunni ledda minoritets regimens diktatoriska styre i Bahrain, (15% sunni muslimer mot 85% shia muslimer i Bahrain). När shia muslimerna i Bahrain, klart uppmuntrade och finansierade av Iran, startade anti regims demonstrationer, så ställdes USA i en ytterst svår ställning då det knappast var förenligt med demokratiideologin att ta ställning för Bahrains regim mot de av Iran stödda demonstranterna. Genom att inte inta en klar ställning för eller emot regimen tappade Obama regimen anseende i alla läger inklusive hos den saudiarabiska ledningen som var allt annat än intresserade av att de revolterande av Iran uppmuntrade shia muslimerna i Bahrain skulle influera sin shia trosfränder som var majoritet i områdena där de stora saudiarabiska oljefälten i östra Saudiarabien låg. Den saudiarabiska ledningen insåg var dess intresse låg och skickade mot amerikansk uppmaning in arme förband i Bahrain för att hjälpa den bahrainska regimen att "återställa ordningen" i landet.

När det gäller Libyen är det mer ett Franskt intresse än ett amerikanskt. Cyniskt sett är det ju lättare att stödja upprorsmännen än Libyens ledare Khaddafi som inte drog sig för att flygbomba upprorsmän såväl som civila i Bengazi då den libyska oljeindustrin är centrerad runt Bengazi. De internationella flygstyrkorna - huvudsakligen europeiska - som för närvarande bekämpar Kadafi gör det inom NATOs ram. Man kan dock allvarligt ifrågasätta hur även toppmoderna flygstyrkor i längden skall fälla utslaget i ett krig som egentligen är ett krig mellan olika beduinstammar. För att få ett avgörande till stånd måste man nog sätta in europeiska markstyrkor.

Hur mycket vi än hoppas på att det civila arabiska upproret skall föra med sig att millioner av araber skall få leva och uppfostra sina barn i öppna och demokratiska samhällen så får vi inte glömma att övergången till sådana samhällen kommer att bli mycket svårare än det var i Östeuropa. Låt mig citera hur Thomas L. Friedman avslutar en utmärkt artikel i New York Times den 12 april 2011. Pray for Germanys. Hope for South Africas. Prepare for Yugoslavias.

Läs även andra bloggares åsikter om Tunisien, Egypten, Arabvärlden, Libyen, Bahrain, USA, Frankrike, Iran, Syrien, Al Qaeda, Al Qaeda Arabian Peninsula, NATO,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7,
Sydsvenskan,
Dagen, Dagen2,
SVT, SVT2, SVT3,
Expressen, Expressen2,
VG, VG2, VG3, VG4,

Den libanesiska krisen hettar till. Saad Hariri viker sig inte för Hizbollah

Den Libanesiska krisen hettar till. Ett antal händelser ledde fram till kvällens (verbala) bomb. Tre av dessa var att

1. Hizbollah tillsammans med Amal - en sekulär Shia baserad milis - iståndsatte den 19 januari en militär övning, visserligen utan vapen, om hur man skulle inta Beirut med dess hamn och flygfält.

2. Saudiarabien förklarade att det avbröt på obestämd tid sina medlingsförsök angående den libanesiska regeringskrisen.

3. Turkiet och Qatar som också försökt medla tillkännagav ett antal timmar efter det Saudiarabiska beslutet att de för stunden beslutat att de också lade sina försök på is.

Framemot torsdagskvällen den 20 januari 2011 meddelade Saad Hariri - premiär ministern för den regering som Hizbollah lämnat och därigenom orsakat dess fall - att han var fast besluten att bilda en ny regering efter förhandlingar nästa vecka. Detta till trots att Hizbollahs grundkrav var att Saad Hariri under inga förhållanden skulle få bilda en ny regering. Libanesisk TV har även rapporterat att man upprättat starka vägspärrar på alla tillfartsvägar till Hariris regeringskansli.

Saad Hariri

Saad Hariris parlamentariska grund är den s.k. 14 mars rörelsen som har 68 av det libanesiska parlamentets ledamöter medan den av Hizbollah ledda oppositionen (8 mars rörelsen) har 60 mandat. Man kan dock inte bortse från att det mycket väl kan hända att ett antal parlamentsledamöter tillhörande 14 mars rörelsen går över till motsidan med motivering att de vill undvika en blodig konflikt. För mera information om den libanesiska konflikten se min bloggpost från den 17 januari "Tunisien, Libanon och Haririmordet.Uppdaterad den 17 januari 2011 21:11".

Man kan fråga sig varför Saad Hariri efter ett antal dagars tvekan nu intagit en så stark och kompromisslös hållning. Det är definitivt en risk att krisen kan trappas upp och bli okontrollerbar på sin väg mot ett inbördeskrig. Å andra sidan kommer Hizbollah vara beredda att ta på sig skulden för ett internt krig? Det är helt möjligt att både Hariri och Hizbollas ledare Hassan Nasrallah vet att Hariri dels handlat med USAs och Frankrikes stöd, uoch dessutom att de också förstått att Saudi Arabiens, Turkiets och Qatars ovilja att fortsätta med sina medlingsförsök innebär att de och flertalet av arabstaterna i grunden är ytterst ointresserade av att Iran genom Hizbollah skall ta över Libanon.

Den kände kommentatorn på och om arabstaterna, Ehud Yaari, gav i den israeliska TV-kanalen 2 på kvällen den 20 januari en på ytan otrolig men trotts allt inte så ologisk förklaring på Hariris handlande. Han menade att Hariri var medveten om att Syrien, som trotts att landet var allierat med Iran, inte ville att Iran de facto skulle ta över Libanon. Syrien har trotts allt flera vägande strategiska skäl för en sådan hållning, dels att det inte vill ha Iran både på sin väst gräns och på sin ost gräns, dels att Syrien inte helt övergett sin uppfattning att Libanon är en del av Stor Syrien. Ingen vet dessutom vilka löften/råd/påtryckningar Syrien fått från USA och Frankrike.

Låt oss inte glömma att grunden till den libanesiska krisen är skuldfrågan i mordet på Saad Hariris far, Rafik Hariri. Alla kompromisser mellan Hariri och Nasrallah skulle alldeles frånsett hur mycket makt Hizbollah skulle lyckas få i Libanon, också innebära att Saad Hariri skulle visa överseende med att de skyldiga till mordet på hans far skulle slippa ta sitt ansvar för dådet, något som inte enbart efter arabisk heders kod är i grunden otänkbart.

Läs även andra bloggares åsikter om Saad Hariri, Libanon, USA, Frankrike, Hizbollah, Haririmordet,

DN,
SvD, SvD2,
Expressen,
SVT, SVT2, SVT3,
VG, VG2,

Viktiga nyheter som rör Iran.

Huvudnyhet från Iran är meddelandet att man gjort en lyckad uppskjutning av en ny version av Sejil-2 raketen. Den nya versionen har en räckvidd på över 2000 km.

Dessutom har bloggen som första (?) svenskspråkiga media en rapport om hur den israeliska flottan patrullerar Persiska viken samt orsaken till att den iranska regimen plötsligt för ett antal månader sedan offentliggjorde att man mer eller mindre byggd färdigt en underjordisk anriknings för uran i närheten av staden Qom.

Meddelandet om det lyckade provet av den uppgraderade versionen av Sejil-2 raketen sände kalla kårar ned för ryggraden på de politiska och säkerhetspolitiska ledarna i Mellanöstern, Turkiet såväl som i Grekland och övriga länder vars territorier helt eller delvis ligger på ett avstånd på under 2000-2500 km från den Iranska gränsen.

Sejil-2 raketen är en två stegs raket med fast bränsle. Till skillnad från tidigare iranska långdistansraketer som alla drevs med flytande bränsle har den därigenom fördelen att den inte behöver en tidskrävande tanknings process under vilken den är sårbar för motsidans försvarsanfall utan kan med mycket kort varsel avskjutas från mobila ramper. För de läsare som frågar sig varför man inte kan tanka raketer med flytande bränsle i god tid innan de avskjuts är svaret enkelt. Det flytande raketbränslet skulle på kort tid "fräta sönder" viktiga delar av raketerna.

I och med att iranierna lyckats konstruera en fungerande tvåstegs raket har de tagit ett jättesteg i riktningen mot utveckling av en inhemsk trestegsraket. Dvs de är nära stadiet då de kan bygga en interkontinental ballistisk trestegsraket. Såvida Iran inte avser att starta ett mycket ambitiöst rymdforsknings program finns det enbart ett användningsområde för sådana missiler, nämligen bärare av kärnvapen.

Vid en Israelisk-Amerikanska övning, Juniper Cobra, under sen hösten 2009 provades olika försvarstyper mot ballistiska medeldistansraketer. En detaljerad beskrivning av vad som avsågs bli prövat under övningen finns på min bloggpost från den 17 april 2009.

Över till uppgifterna om fjärrstyrda israeliska patrullbåtar i persiska viken. Enligt uppgifter i icke israelisk press har den israeliska flottan stationerat små obemannade fjärrstyrda patrullbåtar i persiska viken. Det fråga om en 9 meter lång båt med ett tons deplacement, utrustad med ytterst modern utrustning för att upptäcka mål till sjöss och på kuster under dag som natt och under svåra väderför hållanden. De är också utrustade med en automatkanon med lång räckvidd som låser på mål även under grov sjögång. Utöver detta har de också ospecificerade instrument avsedda för underrättelse ändamål. Bland dessa har de enligt vissa uppgifter kameror som av mycket hög kvalitet. Dess toppfart ligger någonstans mellan 40 till 50 knop. (1 knop=1.853 m).

Den styrs antingen med hjälp av satelliter eller från landbaserade kontrollstationer. Om det senare är sant så innebär det en politisk bomb då det innebär ett direkt militärt samarbete med någon eller några arabstater.

När det gäller den iranska anrikningsanläggningen utanför staden Qom så hade dess existens varit känd för både den amerikanska, brittiska och israeliska underrättelse tjänsterna en längre tid. Man hade däremot inte kunnat avgöra vad dess funktion var från satellitbilderna.

Det var först då en brittisk underrättelse officer från MI-6 som var verksam i Iran lyckades få uppgifter om att anläggningen, som ännu var i slutskedet av sitt uppförande, verkligen var avsedd att fungera som en alternativ hemlig anrikningsanläggning till den i Natanz. De västliga underrättelse tjänstena höll inne med sin kunskap, men då de iranska myndigheterna lyckades fånga den brittiske agenten fick de klart för sig att hemligheten hade avslöjats för CIA, MI-6 och Mossad. I stället för att hålla tyst med denna sin upptäckt förstod iranierna att den enda utväg de hade var att snabbt meddela The International Atomic Energy Agency (IAEA) i Wien att man höll på att bygga en anläggning för civil användning av kärnkraft i närheten av staden Qom.

Iranerna påstod att arbetet startats under året 2007, men IAEA, som inte hostat något om sin tidigare kännedom av projektet, påstod att man hade uppgifter om att det hela hade startat redan år 2002.

Affären läckte ut alldeles före G20 mötet hösten 2009 och president Barak Obama, tillsammans med premiärminister Gordon Brown och president Nicolas Sarkozy och starkt uppbackade av den tyska förbundskanslern Angela Merkel gjorde en jättegrunka vid G20 konferensen av det Iranska försöket att dölja sitt kärnvapenprogram och allt annat kom i skuggan av deras ilska mot Iran. De fanns de delegationer t.ex. ordförande landet i EU, Sverige, som lite lamt protesterade mot tonvikten på Iran istället för att ta sig ann miljöfrågorna.
I förbifarten blev det också en illustration på EU ordförandens verkliga status i fall då de tre stora Storbritannien, Frankrike och Tyskland tillsammans har en från EU ordförandelandet avvikande åsikt.

Läs även andra bloggares åsikter om Iran, Israel, Ballistiska raketer, Kärnvapen, Obemannade patrullbåtar, USA, anrikningsanläggningar, Storbritanien, Frankrike, Tyskland,

DN, DN2,
SvD, SvD2,
Sydsvenskan,
Dagen,
Barometern,
VG

Israel och Iran rusar mot väpnad konfrontation

Den franske utrikesministern, Bernard Kouchner, toppade nyheterna under förmiddagen i Israel med sin intervju till The Daily Telegraph (London) vars rubrik var "Iran and Israel in ´race to confrontation´".

I intervjun som han gav vid ett officiellt besök i Libanon påpekade han att det inte fanns någon tid att slösa med. "Israelerna kommer inte att tolerera en iransk bomb. Vi vet det. Alla vet det. Därför måste vi söka minska spänningen och lösa problemet. Förhoppningsfullt kommer vi att kunna stoppa rusningen mot konfrontationen".

"Israel ger oss en begränsad tid innan det slår till, men de kommer att göra det i det ögonblick de blir övertygade att hotet är en verklighet."

De fem ständiga medlemmarna i FN´s säkerhetsråd tillsammans med Tyskland kräver att iranierna följer FN´s resolutioner och slutar att anrika uran då detta kan leda till att de får tillgång till råmaterial för nukleära vapen. Hittills har den iranska ledningen inte gett ett positivt svar till detta.

Frankrike, Storbritannien och USA har förklarat att de kommer att utvärdera sin nuvarande politik vid årsskiftet. Om man tills dess inte kommit fram till en positiv lösning så kommer de troligtvis kräva att FN beslutar om skärpta sanktioner mot Iran.

Kouchner är dock ytterst tveksam mot verkan av sanktioner. Enligt honom kommer sanktioner att slå mot de svagare i samhället men inte mot den iranska ledningen. Han motiverar detta med den erfarenhet som han har av verkan av tidigare sanktioner mot andra länder.

Iran har nu lovat att ge ett svar senast den28 oktober till det förslag för nedtrappning av spänningen som The Internatonal Atomic Energy Agency ((IAEA) gett till Iran och de 5+1. Se min bloggpost från den 24 september.

The Telegraph påpekar att man inom Vita Huset börjar bli pessimistiska i frågan om ett positivt svar från Iran.

Läs även andra bloggares åsikter om Bernard Kouchner, Frankrike, Iran, Israel, USA, kärnvapen,

Knuff

DN, DN2,
SvD,
Sydsvenskan,
Dagen,
Barometern,
VG,
DB,

Bloggar
Bloggnamnet länkar till bloggen ifråga. Titeln på specifik bloggpost länkar till den specifika bloggposten.
De listade bloggarna är enligt min mening intressanta. Detta betyder inte att jag alltid håller med om vad som skrivs i dem.
Till denna bloggpost har har endast medtagits bloggar i vilka publicerats bloggposter som relaterar till förslaget till samförståndslösning rörande det iranska kärnvapenprogrammet och godkännandet
av detta förslag.
Utrikesbloggen Israel wants to pressure the U.S. and EU
Sapere Aude Irans regim trotsar stormakterna
Politik och Mellanöstern Israel-Iran möte ett påhitt

Ett nytt Münchenavtal?

Det förslag till avtal om uran anrikning mellan Iran och säkerhetsrådets fem ständiga medlemmar plus Tyskland (5+1) är kanske i och för sig ett intressant förslag men det tar inte upp problemet med Irans kärnvapen program på allvar.

Förslaget innebär först och främst att Iran förbinder sig att överlämna 80% av det uran som Iran har anrikat till 5% till Ryssland som skall för Irans räkning anrika detta uran till 20% och därefter överlämna det till Frankrike som skall utveckla det till bränsle stavar för en forsknings reaktor belägen i Teherans närhet. Det är ytterst komplicerat att anrika uranet i dessa stavar till "veapon grade" uran.

Iran skall dessutom förplikta sig att ställa alla sina nukleära anläggningar under the International Atomic Energy Agency (IAEA) uppsikt.

Vid första anblicken ser detta kanske inte så dumt ut, men även vid en ytlig kontroll av avtalet inser läsaren att det i bästa fall enbart skulle försena en iransk utveckling av kärnvapen. Avtalet omfattar enbart de 80% av det tills i dag till 5% anrikade uranet som Iran för närvarande har tillgång till. Ingen vet riktigt hur mycket icke anrikat uran samt "yellow cake" Iran idag har på lager och det finns heller inga uppgifter på hur mycket uran som skulle gå att utvinnas vid uran malms brytning i Iran. Det skulle sålunda vara både teoretiskt och praktiskt möjligt för Iran att fortsätta att bygga upp lager an anrikat uran. Allt detta givetvis under förutsättningen att iranierna skulle lyckas med att undvika IAEA´s inspektioner och kontroller. Erfarenhetsmässigt har omvärlden redan tidigare fått bevis på att Iran inte bara drar sig för ett sådant handlingssätt utan även gått i land med att utföra dem.

Ingåendet av avtalet skulle ge Iran en ny tidsfrist att i hemlighet utveckla kärnvapen medan de fem plus Tyskland inte skulle ha någon anledning att utsätta Iran för nya ekonomiska sanktioner. Tvärt om Iran skulle säkert kräva att de sanktioner som redan fanns skulle upphöra. Israel skulle knappast kunna ingripa väpnat mot Iran innan det var för sent om man inte var beredd att internationellt bli totalt isolerat.

Det är därför ytterst oroande att israelska TV2 kanalen i lördagskvällens nyhetsprogram meddelade att Obama administrationen arbetade för högtryck för att få avtalsförslaget godkänt. I och för sig logiskt då en samförstånds lösning med Iran varit Obamas främsta utrikespolitiska programpunkt. Men varken den amerikanska väljarkåren eller omvärlden hade väl räknat med att det för Obama var oväsentligt vad samförstånds lösningen skulle innebära. Det viktiga, bildligt talat, var att han skulle kunna gå ut ur Air Force One viftande med ett pappersark i handen hojtande "Peace in Our Time".

En ytterligare men icke oväsentlig invändning mot förslaget är att det genom att de fem plus Tyskland skriver under på förslaget den islamska regimen i Teheran får en internationell legimitering, något som den iranska befolkningen genom sina demonstrationer efter det riggade valet tydligt visade att den inte hade på hemmaplan.

Läs även andra bloggares åsikter om Iran, Kärnvapen, Obama, USA, Ryssland, Kina, Storbritanien, Frankrike, Tyskland, IAEA,

Knuff

Knuff

DN, DN2, DN3, DN4,
SvD, SvD2,
Sydsvenskan,
Dagen,
Barometern,
VG,
DB,

Bloggar
Bloggnamnet länkar till bloggen ifråga. Titeln på specifik bloggpost länkar till den specifika bloggposten.
De listade bloggarna är enligt min mening intressanta. Detta betyder inte att jag alltid håller med om vad som skrivs i dem.
Till denna bloggpost har har endast medtagits bloggar i vilka publicerats bloggposter som relaterar till förslaget till samförståndslösning rörande det iranska kärnvapenprogrammet

Utrikesbloggen Israel wants to pressure the U.S. and EU
Sapere Aude Irans regim trotsar stormakterna
Politik och Mellanöstern Israel-Iran möte ett påhitt

Israelisk mardröm

Begrunda följande framtids panorama.

New York 20 Jan 2010

När de amerikanska diplomaterna satte sig ned vid bordet i Geneve i början av sistlidna oktober mitt emot sina iranska motpartner förväntade sig väl få att förhandlingarna om det Iranska kärnvapenprogrammet skulle utmynna i ett krav från FNs säkerhetsråd om israelisk skyldighet att ge upp sina kärnvapen.

Men det var just vad säkerhetsrådet gjorde i dag på morgonen. Resolutionens innehåll var lika slående som röst fördelningen i rådet. Alla de icke permanenta medlemmarna röstade för tillsammans med Ryssland, Kina, och Storbritannien. Frankrike och USA lade ned sina röster.

Resolutionen uttalar sig för ett kärnvapenfritt Mellanöstern. Den fodrar också att Israel undertecknar 1970 års avtal mot spridning av kärnvapen (NPT) samt att Israel låter The International Atomic Energy Agency (IAEA) inspektera de israeliska nukleära anläggningarna.

Det huvudsakliga skälet till den amerikanska administrationens beslut att inte rösta ned resolutionen med sitt veto förefaller ha varit att Iran hittills vägrat att fullgöra sina tidigare vid förhandlingarna i Geneve åtaganden om att avbryta all anrikning av uran i Iran och nöja sig med att uran för iransk fredlig användning anrikades på icke iranskt territorium.

Iran krävde som motprestation att Israel skulle skriva under NPT avtalet och skrota sina kärnvapen.

Enligt diplomatiska källor förklarade sig Iran inte heller vara berett att godta en lösning för Israel enligt de linjer som under hösten 2008 hade ingåtts mellan USA och Indien för att ge nämnda stat möjlighet att vara undertecknare av NPT och att få ha kvar sina kärnvapen och erhålla teknologisk hjälp att upprätta kärnkraftverk.

Enligt uppgifter i israelisk press skulle den amerikanske försvarsministern Bill Gates varnat Israels försvarsminister Ehud Barak att USA aktivt skulle "stå i vägen" för ett israeliskt väpnat angrepp på de iranska kärnvapen anläggningarna.

Beslutet i säkerhetsrådet kunde dessutom enligt diplomatiska källor ses som en del av president Obamas uttalade politik att att främja en allmän nukleär nedrustning.

Det ovanstående är en fri och förkortad översättning av en av Bret Stephens skriven artikel som publicerats under rubriken How Israel Was Disarmed i Wall Street Journal den 5 oktober 2009.

Det hela är visserligen en spekulation, men inte en helt osannolik. För att uppnå ett diplomatisk beslut som åtminstone teoretiskt skulle förhindra att Iran blev den tionde kärnvapenmakten så skulle kanske USA vara berett att förhindra att Israel skulle få ha kvar det ultimativa försvarsmedlet.

President Obama skulle därmed förkasta en politik som alla USA´s presidenter sedan Nixon godtagit.

Men låt oss se på vad som president Obama skulle ha uppnått om panoramat blev verklighet.

Obama skulle kunna visa upp att det gick att förhindra den iranska bomben med diplomatiska medel. Ingen tvekan om att detta är en framgång, givetvis under förutsättning att Iran inte spelar eller kommer att spela ett dubbelspel.

Om det dessutom innebär att förbindelserna mellan USA och Iran tinar upp så kan detta underlätta för USA i Afghanistan, detta under förutsättning att de överväganden som Obama administrationen för närvarande gör i frågan om ramen för dess Afghanistan-Pakistan politik inte förmed sig att denna politik enbart blir inriktad mot Al Qaeda och lämnar Taliban, såväl den afghanska som den pakistanska delen åt sitt öde.

En sådan politik skulle visserligen föra med sig att Taliban tog över Afghanistan och eventuellt delar av Pakistan men om man i Washington bedömer att detta inte ens på sikt skulle hota USA och dess invånare, så vem vet, skulle kanske ett sådant beslut kunna fattas.

Obama skulle håva in en enorm good will inte bara i den islamiska världen utan även i delar av Europa för att han med eller utan djupare överväganden tvingat Israel att skrota sina kärnvapen. Detta givetvis under förutsättning att Israel utan allt för stora protester gick med på att avstå från vad det ser som sin enda livförsäkring.

Att med tvångsåtgärder tvinga Israel med sanktioner och blockader vilka delvis skulle kunna knäcka Israel politiskt som ekonomiskt skulle ju knappast leda till ett stabilare Mellanöstern.

Många skulle ivrigt stödja honom i hans kampanj att uppnå en kärnvapenfri värld. Men redan innan det blev tal att kärnvapen avrusta säkerhetsrådets ständiga medlemmar skulle världssamfundet stå inför de svårknäckta nötterna Indien, Pakistan och Nord Korea.

En kärnvapenfri värld är ett vackert slagord som kan användas en smula oansvarigt i valkampanjer, men när USA´s president sätter det på sitt program visar det bara att bristen på stabsarbete i Vita Huset är oroväckande stor eller att obekväma sanningar som att en total kärnvapen nedrustning skulle leda till en ytterst instabil värld inte får nämnas då de inte överensstämmer med CHEFENS uppfattning.

Läs även andra bloggares åsikter om Afghanistan, Al Qaeda, Pakistan, Indien, Iran, Kina, Ryssland, USA, Frankrike, Storbritanien, Israel, Kärnvapen,

Knuff

Knuff

DN, DN2, DN3, DN4
SvD, SvD2,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2,
Dagen, Dagen2,
VG,
DB,

Bloggar
Bloggnamnet länkar till bloggen ifråga. Titeln på specifik bloggpost länkar till den specifika bloggposten.
De listade bloggarna är enligt min mening intressanta. Detta betyder inte att jag alltid håller med om vad som skrivs i dem.
Till denna bloggpost har har endast medtagits bloggar i vilka publicerats bloggposter som relaterar till problemet med iran och kärnvapen

Al HaMatzav Nukleär meditation: Countdown to Showdown
I Gilboas svala skugga Förvånad, någon?
Den fysiska verkligheten Iran och kärnvapnen
The Golani Spy Obama eliminerar USA:s 40-åriga kontroll av Israels kärnvapen
Gudmundson Munter söndagsläsning
Dick Erixon Mellanöstern i stark förändring
Garm Muslimska kärnvapen i vilka händer?
Pophöger Obamas farliga naivitet
Svensk Historia Tänk om Dick Chaney...
Hippie Tanten Norgeskämtet som tog oss ett steg närmare Tredje Världskriget

Sanktioner, preventivangrepp eller leva under iranskt nukleärt terrorhot

Inför mötet den 1 oktober 2009 har parterna börjat en sorts öppna för förhandlingar genom intervjuer i media och styrkeuppvisningar på fältet. allt detta för att pröva motpartens reaktioner redan innan de officiella förhandlingarna börjat.



Den här bloggposten utgör en uppdatering av den som publicerades den 27 september .



Det har blivit klarare varför man från ett stort antal länder upplevde att den iranska anläggningen för anrikade av uran som kommit till allmän kännedom efter att ett antal, och inte enbart USA´s, underrättelse tjänster en längre tid haft den under uppsikt. Orsaken är den nu upptäckta anläggningen är byggd i ett tunnelsystem som drillats ner djupt i ett berg. Detta gör det är ytterst svårt att slå ut anläggningen med konventionella vapen.



Om nu anläggningen var avsedd an anrika uran för fredliga ändamål, t.ex. elproduktion så skulle det ju inte funnits något normalt skäl att gräva ned den då den inte skulle utgöra ett militärt mål. Alltså förefaller det logiskt att den var avsedd för att anrika uran till "Veapon grade".



Den amerikanske försvarsministern uttalade sig på följande sätt i en intervju för ABC "My personal opinion is that the iranians have the intention of having nuclear veapons", (Y-net 27092009). Enligt Gates så skulle det ta dem mellan ett till tre år att bygga två bomber. Detta är en kortare tid än den som de amerikanska underrättelse tjänsterna i allmänhet anger.



Gates liksom Secretary of State Hillary Clinton uttalar sig öppet för ett beslut om bitande ekonomiska internationella sanktioner mot Iran om detta land inte omedelbart öppnar hela sitt nukleära projekt för internationell inspektion.



Såväl Gates som Hillary Clinton avvisar tanken på omedelbara militära åtgärder innan alternativet med sanktioner har prövats på allvar. De, till skillnad från den franske presidenten Sarkozy, ställer inte upp någon klar tidsgräns men det är klart att de inte är villiga att ge Iran obegränsad tid. Frågan är nu också om president Obama står vid sitt uttalande att Iran måste ge positiva svar innan slutet på december 2009. Det finns vissa skäl att tvivla på det senare.




Frågan är bara om det går att få ihop ett stort internationellt stöd för en sådan linje. Kommer Tyskland, Ryssland och Kina, som alla tre har ytterst utvecklade ekonomiska förbindelser med Iran, att ställa upp på sanktioner som snabbt biter. Ytterligare ett skäl som tas upp mot effektiviteten mot sanktioner är att de kan komma att slå mot den iranska reformrörelsen.


Om det tyvärr och trotts allt visar sig att de ekonomiska sanktionerna inte får avsedd verkan inom"utsatt" tid så står vi inför situationen att det antingen blir frågan om ett preventiv angrepp på Iran eller att Iran blir den 10 staten på den blåa planeten med kärnvapen.


Iran gjorde i dag lyckade prov med medeldistans raketen Sajjil-2 som har en räckvidd på 2000 km, dvs täcker hela Mellanöstern , Turkiet och delar av Europa.



Men en iransk bomb kommer dock att innebära att hela världen kommer att ligga under iranskt nukleärt terrorhot. Iran behöver inte ens tekniskt välutvecklade raketer för att leverera sina bomber. Begrunda följande scenario. De iranska revolutionära garderna lägger in en a-bomb i en vanlig container med shippnings papper som utvisar ett oskyldigt innehåll. Denna lastas på ett civilt lastfartyg som är destinerat till New York, Stockholm, Bremen eller annan hamn. Väl anländ detoneras bomben med fjärrkontroll!



Reflektera en smula över detta och så förstår du nog varför vi israeler, som redan lever inom de iranska raketernas räckvidd, anser att ett militärt preventivt angrepp är ett realistiskt och riktigt alternativ i ett läge då det är klart att sanktionerna inte haft avsedd verkan.

Läs även andra bloggares åsikter om Frankrike, Tyskland, Storbrittanien, USA, Ryssland, Kina, Kärnvapen, Terror

DN, DN2, DN3, DN4,
SvD, SvD2, SvD3,
Sydsvenskan
Dagen
Barometern
Blt
VG, VG2,
DB

Knuff

Bloggar
Bloggnamnet länkar till bloggen ifråga. Titeln på specifik bloggpost länkar till den specifika bloggposten.
De listade bloggarna är enligt min mening intressanta. Detta betyder inte att jag alltid håller med om vad som skrivs i dem.
Till denna bloggpost har har endast medtagits bloggar i vilka publicerats bloggposter som relaterar till Krisen med Iran

Al Hamatzav Nukleär Meditation Countdown to Showdown
Sapere Aude! Carl Bildt: Ingen större betydelse att Iran skjuter raketer på försoningsdagen
Hippie Tanten Verbala trycket mot Iran måste öka
Den fysiska verkligheten Iran och Kärnvapnen

Wisemans Wisdoms Sten, Sax 0ch Påse

Iran ger inte upp så lätt

Då de Iranska myndigheterna förstod att de västerländska (i det här fallet troligtvis USA´s) underrättelse tjänster kommit deras nya uran anriknings anläggning på spåren skickade de ett en smula kryptiskt meddelande till IAEA´s kansli i Geneve. Därmed ansåg de att de hade uppfyllt sina skyldigheter att rapportera nya nukleära anläggningar i sitt land.


Existensen av en sådan anriknings anläggning eller åtminstone en under byggnad i Iran hade sedan ett antal år varit en arbetshypotes hos de västerländska underrättelse tjänsterna men de hade inte lyckats fastställa om och var den fanns. Teorin om att de amerikanska underrättelse tjänsterna känt till anläggningen i närheten av staden Qum en längre tid men med Washingtons goda minne inte offentliggjort denna uppgift får förhoppningsfullt avskrivas som en ren konspirations teori.


Hur som helst, uppgiften fick både den franske presidenten Nicolas Sarkozy och den brittiske premiärministern Gordon Brown att gå i taket. De signalerade klart till president Obama att de förväntade sig att USA skulle inta en kompromisslös ställning vid mötet den 1 oktober mellan de fem ständiga medlemmarna samt Tyskland å ena sidan och Iran å den andra om Irans nukleära program. Iran hade redan tidigare meddelat att de från sin sida inte var beredda att överhuvudtaget låta sitt nukleära program komma upp till debatt vid detta eller följande samtal.


Enligt Obamas uttalande vid G20 mötet i Pittsburg den 25 september verkar det som om han förstått att tidpunkten för öppna samtal var över och att det nu gällde att ställa Iran inför hotet om bitande sanktioner. Ryssland signalerar dessutom att de är villiga att positivt överväga en upptrappning av sanktionerna Förbundskansler Merkel deltog inte i General församlingens möten pga att hon befann sig i den tyska valkampanjens slut spurt men lät vid G20 mötet, där hon deltog, meddela att hon slöt upp på sina två europeiska kollegors sida.


Iran signalerade redan de 26 september att man förstått vart vinden blåser och reagerade enligt principen "anfall är bästa försvar". Från Teheran meddelades att de revolutionära gardena under ett antal dagar med början den 27 september skulle hålla övningar med medel- och långdistansraketer.


Det inträffade är allt annat än överraskande men det utgör trotts allt ett allvarligt bakslag för Obamas utrikespolitik visa vi Iran. Denna hade under hela tiden sedan han tillträtt den 20 januari 2009 byggt på att genom diplomatiska samtal (engagement) komma fram till en lösning på Irans, enligt USA, eventuella avsikt att anskaffa egna kärnvapen. Bakgrunden till att Obama ville undvika att komma i en frontal konflikt med Iran var att man från USA´s sida insåg att ett gott förhållande mellan de båda skulle avsevärt förbättra möjligheterna till en positiv vändning i kampanjen mot Taliban i Afghanistan, eller som det nu med rätta på amerikansk militärslang kallas AfPak (Afghnistan-Pakistan) kampanjen.


Obama har redan från tiden för president valskampanjen klart insett att utan att taliban och med dem lierade (bl.a. Al Qaeda) förlorade sitt inflytande i Afghanistan samt Pakistan så skulle man inte kunna komma till rätta med den Internationella Jihadist rörelsen. Men Obama och hans närmaste män insåg inte i tid att Iran var ointresserat av en sådan lösning. Den Iranska ledningens inställning är i sig helt logisk. Varför skulle den vara intresserad av att hjälpa USA att bekämpa den Internationella Jihadist rörelsen?


Den koalition som nu bildats är intressant även ur europeisk synvinkel. De tre starka EU staterna, Frankrike, Storbritannien och Tyskland har utan röra en min totalt sid steppat den formella EU ledningen med Sverige i spetsen. De tre, som är de militärt starkaste staterna i EU, ser till sina egna intressen utan att fråga resten av EU medlemmarna. De vet dessutom att de, i en het konflikt med Iran, skulle från europeisk sida få dra hela lasset möjligtvis med hjälp av Italien och Polen.


Medlemmar i den svenska delegationen vid G20 mötet har enligt mediauppgifter uttryckt sitt missnöje med att de stora pojkarna mer intresserade sig för den Iranska bomben än ekonomiskt samarbete och miljöfrågor. Att svenska representanter kan uttrycka sig på det sättet är i och för sig skrämmande men knappast förvånande om man tar med i beräkningen att Sverige är ett land där på dess territorial vatten icke helt små lastfartyg kapas utan att någon myndighet ingriper. Det är dessutom ett land i vilket det går att skäla ett kontantbelopp på i runt en miljard SEK från ett penningföråd vars 14 tjänstgörande vakter samtliga var obeväpnade. Att sedan polis helikoptrar parkeras i en hangar utan bevakning så att bovarna kan aptera, visserligen dummy, sprängladdningar på dem kan ju inte förvåna någon.


Skämt å sida, de tre exemplen ovan tyder på att Sverige inte kan värna sitt territorium och dess invånares väl och ve. Man skall ju då inte heller förvåna sig över att Ryssland under den senaste tiden utfört två stora militära manövrer i Östersjö området utan att media i Sverige reagerat.


Qvo Vadis Sverige, det land i vilket jag föddes och växte upp.

Läs även andra bloggares åsikter om Afghanistan, Al Qaeda, EU, Iran, Frankrike, Storbritanien, Tyskland, Sverige, G20,
revolutionära garden,

DN, DN2, DN3, DN4,
SvD, Svd2, SvD3,
Sydsvenskan,
Dagen,
Barometern,
Barometern2
Blt, Blt2,
VG, VG2,
DB, DB2,