Något om sovjetisk och rysk säkerhetspolitik gentemot Israel

Det helt överbyggande geopolitiska intresset för såväl det forna Sovjetunionen såväl som det moderna Ryssland i Mellanöstern var och är än i dag att söka skapa och vidmakthålla en stark intressesfär i området.

Den Sovjetiska perioden.

Detta överbyggande geopolitiska intresse var orsaken till att Sovjetunionen från mitten av 1947 i stark kontrast till sin tidigare politik stödde iden om upprättande av en judisk stat i det brittiska palestinamandatet. Detta ledde till att Sovjetunionen och dess allierade stater röstade för FN förslaget om en delning av nämnda mandat i en judisk och en arabisk stat. Sovjetunionen var också den första stat som de jure erkände staten Israel. (USA var den första som erkände Israel de facto men detta är trotts allt en lägre grad av erkännande).

Medan USA tillsammans med England proklamerade vapenembargo på Israel, uppmanade den Sovjetiska statsledningen det kommuniststyrda Tjeckoslovakien att förse den israeliska försvarsmakten med krigsmaterial.

Utan det sovjetiska agerandet i FN och de tjeckiska vapensändningarna hade upprättandet av Israel varit allt annat än säkert.

Men mot början av 1950-talet insåg sovjetledningen att Israel trotts det sovjetiska stödet samt insikten om att det israeliska kommunistiska partiet tillsammans med de på den tiden sovjetvänliga vänstersocialistiska rörelserna - Mapam och "HaShomer HaTzair" inte hade ett nog starkt inflytande på den israeliska politiken för att man skulle kunna stödja sig geopolitiskt på Israel.

Detta ledde till ett allt starkare sovjetiskt stöd åt arabstater som Egypten, Syrien och Irak. Israel utmålades som en paria stat och från slutet av sexdagarskriget bröt hela det europeiska östblocket - förutom Rumänien - de diplomatiska förbindelserna med Israel.

Den eftersovjetiska (ryska) perioden.

Efter Sovjetunionens fall och upplösning slöts diplomatiska förbindelser mellan å ena sidan Israel och å andra sidan Ryssland och de flesta av de "nya" stater som utropats på områden som tidigare i allmänhet varit delstater i Sovjetunionen - trotts att inte så så av dessa var stater med muslimsk majoritet och ledning. Israel ingick handelsavtal med Ryssland och många av de nya staterna. Med en del av de nya staterna var handelsavtalen inte enbart civila utan omfattade även militär utrustning. I ett fall, Georgien, var det fråga om mer än militär utrustning. Här rörde det sig också om hjälp med trupputbildning, förbandsorganisation och underrättelseverksamhet.

Det ryska geopolitiska intresset koncentreras till fyra områden. Gränsområdena mot Baltikum inklusive norra Finland, Östeuropa. Svarta havs området och Caucasus. I och för sig inget nytt. Detta är områden som varit geopolitiskt viktiga långt tillbaka i den Tsar ryska perioden.

Det är ju självklart att även om de geopolitiska intressena för de ryska väldet under århundradena var mer eller mindre de samma så var medlen som användes från rysk sida anpassade till vad som var gångbart i varje tidsperiod. Den tvåpoliga världen under det kalla krigets dagar förde med sig ett visst handlingssätt medan dagens öppna hi-tec samhälle kräver andra former av handlings mönster.

Låt oss nu se en smula på de rysk- israeliska förbindelserna efter den ovan nämnda normaliseringen av dessa efter Sovjetunionens sönderfall. Man måste ta med i beaktandet då man bedömer de ryska åtgärdena att stärka sina intressen i östa Medelhavs området att den ryska försvarsmakten ytterst starkt skadats vid Sovjetunionens upplösning. Detta gällde i hög grad även flottan. Först fram emot slutet av det 21a århundradets första decennium (2008)blev det tal om avtal om flottbaser i Syrien och Libyen.

Israel levde lugnt i en enpolig värld där till dess lycka USA stödde den judiska staten i allt väsentligt. Detta gjorde att man från Israel gjorde en ytterst oförsiktig ekonomisk och militärstrategisk inbrytning i Caucasus området. Som ovan nämnts nöjde man sig inte enbart med att sälja militär utrustning och militära system till Georgien utan stod också till tjänst med trupputbildning, förbandsorganisation och underrättelseverksamhet.

När sen Georgien, med israelisk vetskap eller ej, angrep Syd Ossetia den 8 augusti 2008 vilket omedelbart förde med sig ett ett ryskt motangrepp befann sig Israel i en inte så avundsvärd situation. Se två av mina bloggposter rörande det georgiskt - ryskat mini kriget, här och här.

Inte helt ogrundat beskyllde den ryska statsledningen Israel för att aktivt understött det georgiska angreppet. För att inte reta upp den ryska björnen alltför mycket tvingades Israel att avsevärt skära ned sin militära aktivitet i Georgien. Även om Israel är en regional stormakt i Mellanöstern så bör vi dock se upp med att involvera oss allt för mycket i områden där stater som Ryssland av hävd haft stora strategiska intressen. Speciellt om de israeliska intressena i grund och botten enbart är ekonomiska.

Sedan den georgiska krisen intill september 2010 har de säkerhetspolitiska diskussionerna mellan Ryssland och Israel, åtminstone enligt vad som publicerats, i huvudsak rört två frågor som är klart kopplade till varandra. Den Iranska bomben och huruvida Ryssland kommer att leverera luftvärnsrobot systemet S-300 till Iran.

Det är därför ytterst intressant att under september månad 2010 fyra olika händelser av yttersta betydelse för förhållandet mellan Israel och Ryssland rapporterades i Israeliska och internationella media.

Den 6 september undertecknades för första gången sedan Israel kom till för 62 år ett avtal om militärt samarbete mellan Israel och Ryssland. Avtalet undertecknades i Moskva med stor militär pompa. Det var helt klart att de ryska värdarna var måna om att så många som möjligt skulle lägga märke till händelsen. Ryssarna var givetvis medvetna om att de kunde vinna poäng hos den amerikanska administrationen med att visa denna uppenbara positivet till Israel. Dessutom var det viktigt för dem att inskärpa hos de iranska och syriska ledarna att Israel är en viktig regional faktor. Ryssland önskar dessutom delta i den politiska utvecklingen i Mellanöstern och är därför mån om ett militärt samarbete med Israel.

Avtalet underlättar avsevärt för Israel att få gehör för synpunkter på ryska leveranser av vapensystem till Syrien samt risken att dessa vapen överförs till Hizbollah. En annan positiv detalj är att avtalet öppnar möjligheten att Ryssland i krissituationer kan bli en snabb och viktig kommunikationskanal för israeliska meddelanden till Syrien och givetvis även i motsatt riktning.
Enligt avtalet kommer man även institutionalisera samarbetet i det militära underrättelsearbetet samt även när det gäller kriget mot terrorn. Det sistnämnda kan bli ett ytterst viktigt samarbetsområde.

Avtalet stadgar dessutom att vid försäljning av vapen mellan de två parterna inga uppgifter om dessa vapens funktion, konstruktion osv får överlämnas till tredje part. Detta öppnar dörren för den israeliska vapenindustrins export till Ryssland av högteknologiska vapen. Det har redan offentliggjorts att Ryssland fått leverans av 12 drönare samt beställt ytterligare 36 drönare.

Den 17 september 2010 meddelade den ryske försvarsministern att Ryssland kommer att leverera kryssnings missiler av typ P-800 Yakhont avsedda för sjömål till Syrien. Det ursprungliga avtalet om detta slöts för tre år sedan. Både USA och Israel har begärt att missilerna inte skulle levereras pga risken av att de skulle falla i händerna av terrorister, läs Hizbollah.

Den 22.9.2010 undertecknade den ryske presidenten Dmitry Medvedev ett beslut som förhindrar all leverans av luftvärns robotsystemet S-300 till Iran pga att sådan leverans strider mot FNs säkerhetsråds resolution 1929 rörande sanktioner mot Iran. Israel såväl som USA har länge framfört krav på att Ryssland skulle stoppa leveransen. Orsaken till detta var att S-300 systemet skulle avsevärt försvåra eventuella flygangrepp på iranska kärnvapenanläggningar. För vidare detaljer om kampen för och mot leveransen, se avdelning Iran under denna URL

Den 23.9.2010 röstade FNs atom energi organ (IAEA) ned ett arabiskt krav på att Israel skulle uppmanas underteckna icke spridningsavtalet för kärnvapen (NPT). IAEAs generalförsamling som har 151 medlemmar röstade ned förslaget med 51 röster för mot 46 och 23 nedlagda. Övriga medlemmar var inte närvarande.Se även denna artikel. Israel var mycket nöjd med resultatet och att samtliga EU medlemmar röstade mot resolutionen. Man måste dock beklaga att Ryssland röstade för det arabiska resolutionsförslaget

Framtiden får nu utvisa hur förhållandet mellan Israel och Ryssland kommer att utvecklas. Gissningsvis kommer det inte enbart bli rosor men de mörka åren från 1950-talets början intill Sovjetunionens fall kommer med all säkerhet inte att återkomma.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Ryssland, Sovjetunionen, USA, FN, S-300, Georgien, Syrien, Hizbollah, NPT, EU, IAEA,

Knuff

DN, DN2,
SvD, SvD2, SvD3,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2,
Dagen,
SVT, SVT2,
VG, VG2,
Expressen,

Arctic Sea återvänder till rubrikerna

Mysteriet med lastfartyget Arctic Sea som sommaren 2009 "försvann"/kapades i Östersjön mellan Gotland och Öland har knappast lösts av att de ryska myndigheterna åtalat kaparna och även dömt en av dem till fängelsestraff. Tvärt om.

Officiellt har de ryska myndigheterna hela tiden påstått att lasten var timmerstockar som skulle transporteras till Algeriet. Faktum är att man i början av resan bevisligen tagit ombord timmerstockar i den finska hamnen Jacobstad samt efter att en rysk fregatt hade bogserat båten från det område - Kap Verde öarna - där ryska flottenheter senare uppbringade Arctic Sea, till en hamn i Svarta havet, ryska myndigheter kungjorde att Arctic Seas last bestod av timmerstockar. Låt oss anta att det ryska påståendet är sant. Men detta bevisar dock enbart att en del av lasten var timmerstockar.

Om Arctic Sea även haft en last av luftvärnsrobotar lastades de troligen av i en hamn på Kap Verde öarna och flögs sedan tillbaka till Ryssland med de tre stora transport plan av typ Il-76 som enligt ryska uppgifter flugits dit för att ta hem de arresterade åtta "kaparna".

Att sedan de ryska myndigheterna iståndsatte en charad med att ställa kaparna inför domstol är ju bara logiskt då man från rysk sida ville upprätthålla den officiella versionen av händelsernas förlopp. Man kan fråga sig hur länge "kaparna" får tillbringa i fängsligt förvar innan man släpper dem fria? En sak är dock klar, nämligen att de är "brända" som säkerhetsmän.

Rekommenderar läsare som önskar mer uppgifter ta del av vad jag tidigare skrivit i saken på denna blogg den 04092009 och 10092009. Rekommenderar också en utmärkt sammanfattning av frågan som i dagarna publicerats på bloggen Chefsingenjören.

Frågan är varför svenska myndigheter inte vidtog någon åtgärd när man vidgått att man på radar såg hur Arctic Sea drev vind för våg under 12 timmar mitt i farleden mellan Gotland och Öland innan hon återupptog färden söder ut. Logiskt sätt finns det bara två alternativa svar på den frågan. Ett är att man fått anhållan/uppmaning från NATO eller ryskt håll att inte ingripa i det pågående dramat. Ett annat är att svenska myndigheter inte hade reell möjlighet att ingripa på grund av de kraftiga nedskärningarna som under de senaste åren gjorts inom försvarsmakten.

Hur kommer det sig att media, förutom några bloggar, inte kommenterat att nedskärningarna av försvarsbudgeten har gått så långt att man inte har möjlighet att undsätta fartyg på svenskt territoriellt vatten vilka förefaller befinna sig i en nödsituation?

Läs även andra bloggares åsikter om Arctic Sea, Ryssland, sjöröveri, luftvärnsrobotar, Iran, israel, Mossad,


SvD,
Smålandsposten,

Frågor i fallet Arctic Sea + Ett presstop tillägg

Ett litet presstop tillägg. I dag, 10092009, har både svenska och israeliska tidningar publicerat mindre artiklar i vilka påpekas att enligt Israeliska källor till BBC Arctic Sea hade last av luftvärnsrobotar avsedda för Iran samt att israeliska underrättelse organ meddelade den ryska statsledningen att man från Israels sida var villig att ge de ryska myndigheterna en hyfsad tidsfrist att förhindra transporten innan Israel själv skulle ta sakerna i egen hand. Detta bekräftar den teori som lades fram i en bloggpost den 4 augusti 2009 på denna blogg.



Om den ryska statsledningen trodde att spekulationerna huruvida Arctic Sea hade en last av högklassiga luftvärnsraketer och annan krigsmateriel skulle kunna avslutas genom ett offentligt uttalande av den ryska utrikesministern att det inte fanns täckning för ett sådant påstående så kan man enbart vara förvånad över dess naivitet såvida den inte ville signalera något till för någon i dramat inblandad känd eller okänd part.

Men låt oss för tillfället lämna sådana konspirationsteorier därhän och ta upp en helt annan aspekt av dramat.

När man läser kommentarerna om kapningen av Arctic Sea förvånas man över varför så få överhuvud taget berör aspekten vad konsekvenserna för Sverige blir eller kan bli. Den här bloggposten avser att belysa sådana konsekvenser.

Arctic Sea´s omtalade färd började i Kaliniggrads hamn. För den följande analysen är det utan betydelse om någon part som helst lastade något på fartyget i nämnda hamn. Vad som däremot är av betydelse att fartyget anlöpt Kalininggrads hamn och efter viss tid fortsatt sin färd därifrån.

Efter att Arctic Sea lämnat Kalininggrad anlöpte hon Jacobstad i Finland där hon bevisligen tog in en trälast som kom att utgöra den officiella lasten. Därefter gick hon på kurs söderut i farleden mellan Gotland och Öland.

Vid tretiden på natten den 24 juli då fartyget befann sig på svenskt territorial vatten på Gotlands västsida bordades det av 8 storvuxna beväpnade män som kommit i en sk. ribbåt. Enligt vissa uppgifter var de klädda i svenska polisuniformer. De 8 visade sig vara kapare och tog befäl över Arctic Sea utan att behöva använda större våld. Från svenska myndigheter (Kustbevakningen ?) har getts uppgifter om att man sett på radarn att fartyget stannat upp och verkade driva fritt med avslagen motor. Man fick inget radiomeddelande från fartyget som skulle kunna tyda på att något ovanligt inträffat. Efter 12 timmar återupptog fartyget sin färd söderut i riktning mot Öresund eller Bälten.

De svenska myndigheternas passivitet under dessa tolv timmar är totalt förbryllande Här har man ett lastfartyg som plötsligt stannat upp i farleden och verkar driva vind för våg. Visserligen får man inga nödsignaler från det men varför skickade man inte ut något marint- eller kustbevaknings fartyg för att undersöka? Kunde man inte under 12 timmar uppbringa något mindre flygplan eller en helikopter? Berodde overksamheten på att man inte visste vad man skulle göra i en sådan här en smula ovanlig situation, eller har Sverige kommit till ett tillstånd då man inte längre har resurser för elementär sjöräddning? Eller arbetar man efter hypotesen att om ett fartyg inte sänder ut nödsignaler allt är OK? Hur kan man bortse från att ett ca 100 meter långt fartyg driver till synes herrelöst i ett relativt starkt trafikerat havsområde. Det rör sig ju dock om en fara för alla andra fartyg i närheten.

Dessutom kan man fråga sig om inte Arctic Sea´s angörande av Kalininggrads hamn i början av dess seglats borde tagits med i de svenska myndigheternas avgörande att inte ingripa. Kalininggrad är trotts allt känt för att vara en hamn utifrån vilken smuggelgods utgår.

Man kan undra om vi här inte har ytterligare ett fall (det förra var delar av handhavandet av Tsunami katastrofen) av de skador som uppstått av det nästan totala nedskrotningen av det svenska försvaret utan att man byggt upp en motsvarande civilt baserad organisation med resurser att ta hand om större och mindre katastrofer. Vid tiden för Estonia katastrofen fanns det ännu militär kapacitet att ta till vilket gjorde att man snabbt kom på plats och kunde rädda det som gick att rädda.

Det har framförts en teori att den ryska statsledningen anhållit hos NATO och direkt eller genom NATO hos Sverige att inte ingripa i vad som hände med Arctic Sea. Denna eventuella begäran kan dock endast ha lämnats efter att Arctic Sea återtagit sin färd söderut då annars den skulle ha kunnat sätta den ryska "kapnings" aktionen i fara då de ryska myndigheterna inte skulle kunna vara säkra på att de svenska myndigheterna passivt skulle sanktionera utförandet av ett brott på svenskt teritorium.

Man tvingas alltså att konstatera att Sverige åtminstone i ett centralt område av Östersjön och på svenskt territoriellt vatten inte har förmåga att ingripa i ett fall då det förefaller som ett fartyg kommit i en nödsituation.

Vi kommer nu till en annan slutsats som kan och kommer att dras av länder som har strategiska och ekonomiska intressen i Östersjön. Nämligen att Sverige inte har vilja och/eller förmåga att hålla ordning i den västra delen av Östersjön och då speciellt i området mellan det svenska fastlandet och Gotland. Ett sådant vakum för snabbt med sig att annan eller andra stater vidtar åtgärder för att fylla det med allt vad det kan komma att föra med sig för Sverige.


Det förefaller som om den svenska statsledningen är tvungen att omvärdera sin nuvarande säkerhetspolitiska politik åtminstone när det gäller Östersjö området.





Läs även andra bloggares åsikter om Arctic Sea, Ira, Israel, Syrien, Sverige, Ryssland, Luftvärnsrobotar, Mossad, NATO, pirater

Knuff

Knuff
DN
DN2
SvD
SvD2
Sydsvenskan
Dagen
Barometern
Barometern2
Blt
VG
DB

Bloggar
På grund av tidsbrist publiceras inga blogglänkar just nu. Beklagar.

Mysteriet Arctic Sea

Hela historien om det kapade fartyget Arctic Sea är till den milda grad förvirrad så att alla som skriver i saken bitvis befinner sig på mycket osäker mark. Detta är orsaken till att kapningen på svenskt territorium av Arctic Sea inte behandlats på denna blogg för än nu.

Arctic Sea

Men det går ju inte att vänta tills det blir nyhets mässigt helt ointressant. Det troliga är att vapen maffian i Kalininggrad enklaven med båtens kaptens goda minne lastade missiler, däribland luftvärnsrobotar av typ S-300, avsedda för Syrien och/eller Iran när fartyget i början av juli månad låg i Kalininggrads hamn för reparationer. Efter att ha lämnat Kalininggrad angjorde fartyget Jacobstad i Finland där det tog in en last av stora trästockar.

Jag är mer eller mindre övertygad om att den israeliska underrättelse tjänsten, i detta fall Mosad, plockade upp uppgifter om vad som var på gång och såg till att de två bestämmande herrarna i Kremlin blev underrättade om vad som stod på och eventuellt påpekat de politiska följderna av ett icke ingripande.

Den ryska statledningen förstod att den var tvungen att förhindra transporten då ett genomförande av den skulle fört med sig en kopiös förtroendeförlust för Ryssland.

Dvs, kaparna var ryska säkerhetsmän. Några av dem måste ha varit sjöfarts- och navigationskunniga då de inte hade kunnat segla fartyget så långt som de gjorde utan sådan kunskap. Den kapade besättningen skulle mycket enkelt kunnat lura dem om de (kaparna) varit beroende på deras samarbetsvilja.

OK, men nu kommer frågorna. Fartyget kapades enligt svenska tidningsuppgifter på svenskt territorial vatten Klart brott enligt svensk lag. Hur kom det sig att svenska myndigheter inte gjorde ett dyft för att kolla detta brott efter att de fått ett meddelande från båtens kapten att kaparna gett sig av. Har den svenska kust bevakningens personal aldrig läst en äventyrsroman av t.ex. Tom Calancy?

Och även om de verkligen hade gett sig av så hade det ju begåtts ett allvarligt brott på svenskt territorium. Skall sådant inte undersökas och utredas?

Att man inte ingrep så fort som man fått meddelandet om det inträffade beror kanske att den personal inom den svenska flottan som är utbildad på att ta hand om kapningar befinner sig utanför de Somaliska kusten.

Är det sannolikt att de svenska myndigheterna inte visste var fartyget befann sig, knappast men om det gått genom Öresund skulle man ju kunnat se det och stoppa det. Danskarna visste inte heller något.

Bla,Bla, ingen skall inbilla mig att NATOs nordkommando inte hade koll på fartyget och var det fanns. Sverige har nog bra samarbete med NATO för att kunna få sådana uppgifter.

"Plötsligt" dyker fartyget upp i Engelska kanalen. Det förhållandet gick ju inte att hemlighålla då alla fartyg som går genom kanalen måste identifiera sig.

Slutsatts av detta, ryssarna hade informerat NATO samt Sverige direkt eller genom NATO om vad som försiggick och bett om tystnad. Det låg ju definitivt både NATOs och Sveriges intresse att inte störa verksamheten, så man spelade med.

Dessutom ar det ju självklart att ryssarna också hela tiden visste var skeppet fanns. De har ju också satelliter

Sedan kan man ju fråga sig om inte de finska myndigheterna bör undersöka Artic Seas huvudman, det finska rederiet Solchart. Det förefaller ju ganska svårt att tänka sig att rederiet var helt ovetande om vad som ett av dess fartyg egentligen hade för last.Det förefaller ju troligt att en vapen transport av denna storlek och typ knappast är laglig enligt finsk lag, och hur som helst, det hade definitivt inte varit förenligt med finska intressen att medverka i något som skulle stå i strid med den ryska statsledningens intressen.

Ryska utrikesministeriet uppger enligt uppgifter på nätet att när kaptenen på Artic Sea anropades av den ryska fregatten Ladnyj med uppmaning att identifiera sig så skall denne först svarat att det rörde sig om ett nord koreanskt fartyg med namnet Chendin-2. Varför? Hade Artic Sea tidigare chatrats ut till Nord Korea för ljusskygga transporter? Varför uppgav kaptenen att fartygets namn var Chendin-2. Enligt Lloyds register existerar inget fartyg med det namnet men nord koreanerna meddelade tydligtvis ryssarna att ett nord koreanskt fartyg med detta namn befann sig i en inte identifierad hamn i Angola.

Den ryska statledningen gör för närvarande allt för att övertyga mediakonsumenter runt om i världen att det verkligen rörde sig om ett fartyg med timmerlast som kapats av ett antal brottsligt belastade etniska ryssar från Estland. Men hur förklarar man då att man skickat ned tre stora militära transportplan till det område, Kap Verde öarna, där Artic Sea uppbringades. De kunde ju knappast ha behövts för att transportera åtta kapare till Moskva.

Å andra sidan så har det inte publiserats några bilder som visar att luftvärns robotar av typ S-300 som inte är så små lastas om från fartyget till planen. Kan det bero på att man i stället för att flyg transportera robotarna, avser att lasta av dem i icke namngiven hamn i Svarta Havet. Ett sådant antagande styrks av rapporter som påstår att ett ryskt örlogsfartyg för närvarande bogserar Arctic Sea i riktning mot Svarta Havet. Vi får väl se om det dyker upp lite mer förklaringar på vad som verkligen hänt, men det är inte så säkert att så blir fallet. Men vad som finns kan ju räcka för ett först manus förslag till en hyfsad äventyrs roman.

De som vill läsa mer om den här affären rekommenderas en utförlig artikel av Ron Ben Yishai, en av Israels främsta kommentatorer i försvars och säkerhetsfrågor. Artikeln finns på engelska här och på hebreiska här. Den hebreiska versionen är avsevärt utförligare.

På Tobias Ljungvalls blogg Tobias Tankar finns ett stort antal artiklar om Arctic Sea

Läs även andra bloggares åsikter om Arctic Sea, Luftvärnsrobotar, sjö pirater, vapensmuggling, israel, Mossad

Knuff
Knuff

DN
DN2
DN3
DN4
DN5
SvD
SvD2
Sydsvenskan
VG

Bloggar
Bloggnamnet länkar till bloggen ifråga. Titeln på specifik bloggpost länkar till den specifika bloggposten.
De listade bloggarna är enligt min mening intressanta. Detta betyder inte att jag alltid håller med om vad som skrivs i dem.
Till denna bloggpost har har endast medtagits bloggar i vilka publicerats bloggpost som relaterar till Kapningen av Arctic Sea.

Wisemans Wisdoms Mysteriet Arctic Sea ännu dimmigare
Tobias Anteckningar Arctic Sea: Vojtenko flyr till Istanbul
Chefsingenjören Arctic Sea trasporterade vapen? (uppdaterad)
Chris Andersson Tänker Hett om Arctic Sea

Israeliskt-amrikanskt Hi-tec vapenutvecklings samarbete

Kort inledning
Svenska media brukar i allmänhet enbart kommentera de israeliskt-amerikanska förbindelserna utifrån politiska synvinklar och ibland även ta upp de amerikanska vapenförsäljningarna till Israel. Därför kan det vara intressant att belysa även andra sektorer av samarbete mellan de två länderna.

Det förekommer ett mycket utvecklat samarbete inom ett stort antal dicipliner och det skulle föra alldeles för långt att ens redovisa en mindre del av dem. I den här bloggposten behandlas en del av det samarbetet vid utveckling och applicering av en sektor av hi-tec vapen, nämligen antiballistiska raketer.

En antiballistisk raket är i princip en luftvärnsrobot som är avsedd för att neutralisera (skjuta ner på ren svenska) motsidans interkontinentala som icke interkontinentala ballistiska raketer medan luftvärnsrobotar är mer eller mindre intelligenta robotar för att sjkuta ner flygplan och kryssningrobotar. Det finns exembel på hur högutvecklade luftvärnsrobotsystem kan utvecklas till antiballistiska raketsystem. Ett sådant är den senaste versionen av det ryska S-300 systemet (S-300V)


Lyckat försök med antiballistisk israelisk raket.
För ett antal dar sedan, 070409, utförde det Israeliska flygvapnet ett lyckat försök med den israeliska antiballistiska raketen Chetz 2 (NATO Arrow2).

Det antiballistiska israeliska Chetz projektet, som är ett amerikanskt-israeliskt projekt, är ett så kallat TMD (theater missile defence) system. Sådana system har till sin uppgift att utgöra försvar mot ballistiska medeldistansraketer.

Vid försöket den 7 april fick den israeliska raketen in en fullträff på målraketen som sköts från ett F 15 plan. Målraketen var konstruerad på så sätt att den uppträdde som en iransk Shihab-3 raket. Även om Chetz raketen inte får in en fullträff på sitt mål utan missar på upptill 40 till 50 meter så slår den ut målet då den exploderar när den befinner sig på sitt minimiavstånd från den fientliga raketern. I sin noskon har Chetz raketen hundrartals stålkulor av golfbollstorlek, och det räcker med att en av dem träffar den fientliga raketen för att tillintetgöra den.

Shihab-3 är är en ballistisk medeldistans raket med en räckvidd på ca 2000 km och som i dag utgör en viktig del av den iranska krigsmaktens strategiska styrkor. Det är i ingen tvekan om att i det fall Iran lyckas komma i besittning av kärnvapen Shihab-3 kommer att utrustas med kärnvapenstridsspetsar.

Stor israelisk-USA övning med antiballistiska försvarssystem
Enligt uppgifter i israeliska media kommer USA och Israel under året 2009 gementsamt hålla en övning kallad Junifer Cobra för att testa tre olika antiballistiska försvarssystem. Även om dylika samövningar förekommit tidigare kommer årets övning bli av en större och mer kompliserad typ än de tidigare. Detta beror självkart på det iranska kärnvapenprojektet som ännu ingen vet om der kommer att gå att stoppa.

Övningen som kommer att äga rum i Israel inkluderar förutom det nyligen framtagna Chetz 2 projectet även det amerikanska THAAD (Terminal High Altitude Area Defense) systemet och den amerikanska flottans Aegis Ballistic Missile Defence System.

Israeliska försvarstalesmän påpekar att avsikten med övningen är att skapa en infrastruktur som möjliggör samkörning av israeliska och amerikanska ballistic missile defence system i ett fall då USA vid konflikt med Iran önskar stationera sina ovanstående system här enligt samma modell som inför Gulf kriget mot Irak 1991.

Utöver de ovan nämnda amerikanska systemen kommer det sedan ett halvår i Negevöknen förlagda radarsystemet AN/TPY-2 att vara en intergrerad del av övningen. System förlades i Israel bitvis för att Israel inte alltför oöverlagt skulle ge sig på att militärt slå ut det iranska kärnvapen utvecklingsprogrammet. Men det i Israel förlaggda systemet ger USA även möjlighet att få förvarnig om eventuella iranska ballistiska raketer som skjuts upp mot mål utanför Israels gränser. Installationen i Israel betjänas av amerikansk militär. Det är värt att nämnas att AN/TPY-2 systemet även är avsett förläggas i Europa i samband med den framtida eventuella förläggningen av de sk. robotsköldarna i Polen och Tjeckien.

Div övriga notiser
Det Israeliskt - amerikanska systemet David´s Sling som är avsett för att skjuta ner medeldistans (70 - 250 km) raketer provsköts i sistlidna februari. Provet rapporterades som lyckat och det första provet med skjutning mot inkommande mål avses att gå av stapeln under år 2010.


Inom det israeliska försvarsministeriet oroar man sig för närvarande över att de aviserade budgetnedskärningarna i USA´s försvarsbudget kan komma att ifrågasätta utvecklingen av den projekterade Chetz 3 varianten. Från amerikanskt håll ifrågasätter man om det inte vore bättre att konsentrera sig på en landbaserad variant av den amerikanska flottans ovan nämnda Aegis systems SM-3.
Israels försvarsminister Ehud Barak har under de senaste dagarna haft ett antal samråd med nyckelpersoner inom den amerikanska förvaltningen för att förhindra en sådan utveckling. Även om en vidareutvecklad SM-3 version skulle kunna bli kvalitetsmässigt likställd med Chetz 3 så skulle den israeliska försvarsindustrin förlora en icke ringa del av den kunskap som den skulle erhålla om utvecklingsarbeter i huvudsak skulle vara israeliskt. Detta skulle kunna få kritiska konsekvenser för nämnda industris framtid alldeles frånsett att det israeliska beroendet av USA inom hi-tec vapenutvecklingen skulle bli större.

Enligt uppgifter i svenska media den 150409 så är det Ryskt-Iranska avtalet om luftvärnsrobotsystemet S-300 ännu fruset.

Läs även andra bloggares åsikter om Ballistiska raketer, Försvarspolitik, Israel, Luftvärnsrobotar, Nukleära progeam, USA, Ryssland

DN
DN2
DN3
DN4
SvD
SvD2
SvD3
SvD4
Sydsvenskan
Dagen
VG
VG2
DB

Bloggar
FIM Sabuni: Inga svenska ministrar till Durban II
Ilya Meyer Allt som behövs för att ondskan skall triumfera är de godas tystnad
MXp Hederskulturen i "Suicide City"
"I Gilboas svala skugga Lydstat
Al HaMatzav Netanyahus regering
Jihad i Malmö Brandkåren om Rosengård: Låt det brinna
Rabnor tycker och tänker Yttrandefrihet och böter
Sökandes sanningen-eller politiskt korrekt Gaza? Vad hände egentligen? Och varför?
Danofsky for President Israels arme undrsöker sina soldaters agerande i Gaza
Israel i Sverige Vad sägs om lite fakta
Utrikesbloggen Utrikesnyheter
Hellströms okultiverade tanketrädgård Upprepade dumheter om arabvärlden och palestinierna
Mina tankar Turkiet tycker inte om åsiktsfrihet
Svansbo Abbas vägrar erkänna Israel som judisk stat

Nya hot mot Israel - Från norr och från söder

På den sista tiden har det i internationella media rapporterats om nya hotbilder mot Israel och detta utöver Palestinier, Hamas, Hizbolla, Iran som under den sista perioden åtminstånde i svenska media ansetts som de stora hoten mot Israel. De som står bakom de nya hotbilderna är egentligen inte nya hot. De har bara genom anskaffande av nya vapen system eller lokalisering av baser hos tredje part blivit mer aktuella hot.

Det norra eller för att vara mer exakt det nord nordöstra är Syrien medan det södra är den gamle bekantingen Iran som börjat bygga baser i Eritrea - ett land som har diplomatiska förbindelser med Israel.

Låt oss börja i norr.

Syrien
Syrien är en av Israels älsta fiender. Detta beror inte enbart på värnandet av det palestinska folket eller allmän antizionism utan huvudsakligen pga att Syrien än i dag anser att hela det område som omfattades av det brittiska palestinamandatet egentligen var södra Syrien. Glöm inte att Syrien enbart för ett antal månader erkände Libanon som en självständig stat och inte som en del av Syrien.

I Maarivs pappersupplaga från den 29 mars 2009 finns uppgifter om att Syrien slutit avtal med Ryssland om inköp och leverans av ett antal viktiga och moderna vapensystem. Artikel bygger på uppgifter som chefen för det amerikanska försvarsdepartementets Defence Intellgence Agency (DIA) , general löjtnant Michael D. Maples, nuligen gav den amerikanska senaten. Bland de vapen som Syrien inköpte kan nämnas Mig 29 typ M och M2, Mig 31 samt medeldistans luftvärnsrobotar av typ SA-X-17. Allt detta efter att Syrien sommaren 2008 erhållit två luftvärnsrobot batterier av typ Pantasir, SA-22. Pantasir (NATO "Greyhound") är ett kombinerat raket och automatkanon system. De två batterierna är en del av ett avtal om sammanlagt 12 batterier. Av Maples rapport framgick också att den Syriska krigmakten ännu är underlägsen den Israeliska. Maples framförde även att Syrien antagligen skulle vara tvungen att leverera vidare en del av batterierna till Hizbolla. Detta kan ge ett svar på frågan om den Syriska finansierings källan (Iran).

En väl insatt israelisk expert betecknade Mig 29, även i dess uppgraderade "M2" version som ett i sig inte helt modernt stridsplan medan Mig 31 enligt hans uppfattning var ett alldels utmärkt modernt plan.

Artikeln i Maariv refererade också uppgifter i arabisk press om att den syriske presidenten Bashir Assad såg fram emot att få möta president Obama vid dennes deltagande i G-8 kongressen i Juli månad i Italien. Huruvida detta är ett önsketänkande från Bashir Assads sida eller om det kommer att visa sig att president Obama även när det gäller Syrien vill pröva samförståndsvägen är ännu ovisst. Ett är dock klart, den nya israeliska regeringen kommer att ha ett militärt starkare Syrien att ta hand om och detta i det av Obama ändrade internationella klimatet.

Iranska baser i Eritrea
I en bloggpost från den 1 mars 2009 beskrev jag hur Iran bygger upp ett imperium bland annat i Afrikas Horn dvs Sudan, Eritrea, Djibuti och Somalien. Fyra länder dit ingen normal invånare på den blåa planeten frivilligt skulle flytta. De allt intimare kontakterna mellan Iran och Eritrea oroar inte bara Israel utan en stor del av den s.k. västvärlden. Detta pga det faktum att Eritreas och speciellt dess södra del ligger vid vid infarten till Röda havet ger landet en ytterst geopolitisk strategisk placering då all sjöfart till och från Suezkanalen måste passera det trånga Bab el Mandeb sundet.

Det är självklart att Israel inte lungt kan betrakta att Iran använder den syd eritreiska hamnen Aseb som en station på smuggelvägen av vapen till Gaza (Hamas) och Hizbolla i Libanon. Iran har upprättat en militär bas i närheten av det gamla oljerafenaderi som fanns i Aseb och som för närvarande moderniseras av Iranierna. Tillgången på ett oljerafinaderi är i och för sig en stor fördel för Iran då landet trots att det är en av världens största råoljeexportörer mer eller mindre saknar inhemska oljerafinaderier.

Upprättandet av den militära basen i Aseb möjliggör för Iran att spärra Bab el Mandel sundet med de ytterst allvarliga följder som det skulle ha för världshandeln. Israel å sin sida fruktar att Iran kommer att upprätta en bas för långdistansraketer mot Israel i Aseb. Upprättandet av en sådan bas skulle ställa Israel inför problemet att inte enbart behöva upprätta försvarssystem mot iranska långdidistansraketer österifrån utan även söderifrån. Även länder som Egypten och Saudiarabien för sin del torde vara lindrigt sagt bekymrade över de iranska förehavandena i Eritrea.

Läs även andra bloggares åsikter om Iran, Israel, Eritrea, Internationell sjöfart, Ballistiska raketer, Luftvärnsrobotar, Horn of Africa, Hamas, Gaza,

DN
DN2
DN3
SvD
SvD2
Sydsvenskan
Dagen
VG
DB

Bloggar
FIM Vilken moralisk måttstock har vi rätt att att använda på Israel?
Ilya Meyer Och kriget mot Israels civila bara fortsätter
MXp Ramallah och Jerusalem: Opinionsundersökningar 2009
I Gilboas svala skugga Rubriceringspyssel
Al HaMatzav The Alarm Clock
Jihad i Malmö Rushdie m.fl.:Islamismen globalt hot
Rabnor tycker och tänker Påsksmällar
Sökandes sanningen-eller politiskt korrekt Gaza? Vad hände egentligen? Och varför?
Danofsky for President Israels arme undrsöker sina soldaters agerande i Gaza
Israel i Sverige Vad sägs om lite fakta
Utrikesbloggen Utrikesnyheter
Hellströms okultiverade tanketrädgård Upprepade dumheter om arabvärlden och palestinierna

Ryska luftvärnsrobotar, iranska (a-)bomben och amerikansk förvirring

1. Det rysska luftvärnsrobot systemet S-300.

Jag har redan tidigare behandlat det ryska luftvärnsrobot systemet S-300 på den här bloggen. Se artiklar från den 2.9.08, 10.10.08, 20.10.08, 22.10.08, 22.12.08 och den 24.12.08.

Det viktiga ur denna artikels synvinkel är att om Ryssland levererar S-300 systemet till Iran i enlighet med avtalet mellan de två länderna från år 2005 så skulle luftangrepp mot de Iranska anläggningarna för utveckling av nukleära vapen bli ytterst svåra att genomföra.

Detta gäller även angrepp från USAs och Israels flygvapen. Detta till trotts att den förre chefen för det israeliska flygvapnet uttalade sig, inför de israeliska parlamentets utrikesutskott, i en riktning som kunde förstås som om det var praktiskt genomförbart. Uttalandet skedde efter att det israeliska flyvapnet under hösten 2008 utfört en stor och ytterst komplicerad manöver över östra medelhavet vilken internationell press påpekade att det kunde varit fråga en storskalig simulation av ett anfall på Iran. Enligt dessa presskällor stämde avstånden i manövern allt för väl in på avstånden mellan Israel och de Iranska anläggningarna. Vad som även lades som grund till spekulationerna var att både Greklands- och Turkiets väpnade styrkor innehar versioner av S-300 systemet. Nämnda två länder förnekade givetvis allt samarbete med den israeliska manövern.

Israel har under de senaste åren gjort ett stort antal framstötar till den ryska statsledningen om det ur Israels synpunkt och världen i övrigt olyckliga i ett slutgiltigt ryskt beslut om leverans , då detta ytterst starkt skulle försvåra alla meningsfulla förhandlingar med Iran om att inte utveckla kärnvapen.

Varje gång som det funnits rapporter om att systemet skulle levereras så har de ryska myndigheterna förnekat sanningshalten i dessa ryckten.

Enligt rapporter från den ryska nyhetsbyrån Interfax överväger de ryska myndigheterna nu att frysa avtalet med Iran från år 2005. Detta grundar Interfax på uppgifter från "viktiga och insatta källor".

Det aviserade ryska beslutet är givetvis en del i det diplomatiska spelet som nu försigår mellan USA och Ryssland för att uppnå ett närmande mellan de två ländena och övervinna den kris som uppstod dem emellan p.g.a. kriget i Georgien sommaren 2008 och de amerikanska planerna på att installera antirobot vapen sköldar på tjeckiskt och polskt område. Trotts att USA försäkrade att robotsköldarna inte var avsedda mot ryska robotar utan mot robotar från annat land (Iran) förklarade den ryska ledningen att om USA slutligen skulle genomföra sina planer så skulle de bli tvungna att från sin sida stationera med kärnvapen utrustade robotar i Kalininggrad (f.d. Köningsberg) enklaven.

Under de sista veckorna har Obama administrationen fört fram trevare till Ryssland med innebörd att om Ryssland skulle vara villigt att hjälpa till med att på diplomatisk väg få Iran att klart och tydligt skrinlägga sina planer på att utveckla kärnvapen, så kunde USA överväga att ompröva beslutet om förläggningen av antirobot sköldarna i Tjeckien och Polen.

Det förefaller ytterst troligt att de ryska uppgifterna om ett frysande av 2005 års avtal mellan Ryssland och Iran är ett svar på USAs diplomatiska trevare.

2. Iranska (a-)bomben och amerikansk förvirring

Enligt en rapport från The International Atomic Energy Agency (IAEA) som publicerades i början av mars månad hade Iran redan 1010 kg uran som är uppgraderat om än till en låg nivå. Detta uran är visserligen klyvbart men inte ännu av den sort (weapon grade) som behövs för en a-bomb. Enligt experter skulle denna mängd av uppgraderat uran räcka till för att under en kortare tid få fram nog med uran av "weapon grade" kvalitet för att tillverka en bomb.

Detta ledde till att USAs ÖB, Mike Mullen, förklarade i en TV- intervju den 1 mars att enligt de uppgifter han hade Iran har nog med uran för att bygga en bomb. Se denna blogg den 3 mars 2009.

Nu började den amerikanska förvirringen i frågan. Försvarsminister Robert Gates förklarade nästan omedelbart i en annan intervju att Iran ännu inte kommit till det stadium där de kunde tillverka en atombomb!

Den 10 mars vid ett sammanträde i den amerikanska senatens "Armed Services Committie" förklarade Dennis Blair - Director of National Intellegence - och Defence Intellegence Agency Director Lt. Gen Michael Maples att Iran ännu inte har tillgång till "weapon grade" uran. Dessutom påpekade de att enligt deras uppfattning Iran ännu inte slutgiltigt tagit beslutet att tillverka sådant uran.

Både Blair och Maples tog dessutom upp Irans utvecklingsprojekt med ballistiska raketer. Det framkom enligt deras vittnesmål att Iran gjort avsevärda framsteg på detta område, men påpekade dock att projektet var administrativ skilt från kärnvapenprojektet.


Som om inte de åvan nämnda motsägelserna vore nog oroande så publicerade The Washington Institute for Near East Policy en rapport som klart säger att Iran kommit mer eller mindre till den punkt där det kan tillverka en atombomb.
Denna rapport citerades av Debka File med det "lilla" tillägget att det rörde sig om en iransk möjlighet att tillverka 50 kärnladdningar. Debkas rapport citerades av både Israels Radio kanal B och Arme Radion på eftermiddagen den 10 mars.

Vid kontroll på nämnda instituts hemsida framkommer inget som stöder påståendet om 50 kärnladdningar, så detta får stå för de som publicerat det.

3.Kommentarer

Först och främst är det lindrigt sagt en smula skrämmande med att en inte ringa del, troligtvis majoriteten, av de amerikanska underrättele organisationerna ännu föredrar att hålla fast vid linjen från den nationella intellegece bedömningen i november 2007 trotts att så många tecken tyder på att den var felaktig.

Det går inte bara att säga, som det ibland görs från amerikanskt håll, att Israel automatiskt annammar ett "worst case senario" i den iranska frågan. Även om detta är ett faktum så finns det mycket starka skäl för att Israel tar den linjen då faktumet är att det räcker om Iran fäller två atombomber på Israel för att Israel skall sluta att finnas till som en fungerande stat. Två iranska bomber på USA raderar inte ut USA. Att i båda fallen Iran går svårt skadad till totalraserat ur konflikten pga att både USA och Israel har "second strike capability" är något som man inte kan vara säker på att Ayatollorna i Teheran tar hänsyn till.

Man kan också fråga sig varför tvivlarna inom USAs "intellegence establishment" inte drar samma slutsatser som chefen för det militära underättelseväsendet i Israel gjorde av IAEAs åvan nämnda uppfattning att Iran redan har över ett ton delvis uppgraderat uran, när han vid ett regeringssammanträde den 8 mars förklarade att Iran dels hade uppnått den teknologiska kapaciteten att tillverka en a-bomb samt att det redan nu hade nog med klyvbart material för att inom en snar framtid (ca ett år) kunnat tillverka nog med "weapon grade" uran för minst en bomb.

Läs även andra bloggares åsikter om USA, Ryssland, Israel, Nukleära vapen, Luftvärns robotar,
Iran,

DN
DN2
DN3
SvD
Svd2
SvD3
SvD4
Sydsvenskan
Dagen
VG
DB

Skarp Israelisk varning till Syrien. Ge inte Hizbolla moderna luftvärnsrobotar

I min förra blogpost tog jag upp frågan om Ryssland verkligen kommer att leverera högklassiga luftvärnsrobotar till Iran. Utöver problemet att en sådan leverans skulle försvåra eventuella Israeliska insatser för att förhindra eller åtminstånde försena den iranska kärnvapenutvecklingen så finns alltid faran för att vad som finns i Iran förr eller senare dyker upp hos Hizbolla i södra Libanon. Många gånger förmedlat av och genom Syrien.

TV2 hade i kväll (23122008) som andra item ett inslag om att Israel varnat Syrien för att förse Hizbolla med moderna luftvärnsrobotar av ryskt ursprung. Hizbolla har en längre tid försökt att få moderna luftvärnsrobotar för att i möjligaste mån förhindra israeliska överflygningar med såväl bemannade som obemannade israeliska flygplan och under de rådande förhållandena i området vad vore naturligare än att Syrien skulle skicka vidare en del för Israels flygvapen ytterst farliga "leksaker".

Ryssland har ännu inte utrustat Syrien med S-300 men det saknas inte lite äldre typer av robotar som skulle ytterst försvåra IAFs verksamhet över speciellt södra Libanon.

TV2 mellanöstern specialist, Ehud Yari, påpekade i det ovan nämnda inslaget, att Syrien är sedan länge medvetet om att installerande av kvalificerade luftvärnsrobot system i Libanon är att överskrida en av Israels röda linjer. Dvs att Israel i ett sådant läge skulle se sig nödgat att vidtaga militära åtgärder mot Syrien för att rätta till vad som skett. Men om man tar i beaktande hur många sådana röda linjer Israel låtit speciellt Hizbolla och Hamas överskrida under perioder som Barak varit Israels premiärminister och/eller försvarsminister så kan man med rätta fråga sig om Syrien inte helt enkelt utgår från att även i detta fall Israel inte skulle reagera.

Efter att Hizbolla i våras lyckades få en till organisationen välvilligt inställd person vald till Libanons president samt få gehör för sitt krav på att Hizbollas tre representanter i den libanesiska regeringen skulle ha vetorätt när organisationen så ville vid omröstningar i regeringen kan man dock fråga sig om Hizbolla överhuvudtaget behöver den Syriska logistiska hjälpen.

Det är en offentlig hemlighet att Hizbolla inom den Libanesiska regeringen verkar för att det Libanesiska luftförsvaret skall utrustas med moderna vapen. Som ett första steg i den riktningen kan man se beslutet att från Ryssland inköpa 11 st moderna stridsflygplan av modellen Mig 29. För att förstå den både kvalitativa och kvantitativa betydelsen av beslutet kan nämnas att det Libanesiska flygvapnet i dag består av fyra (!) Hawker Hunter plan som är utmärkt plan men dock är från 1950-talet. I det Svenska flygvapnet fungerade planet som en övergångstyp mellan J-29 (Tunnan) och J-35 (Draken). Dess beteckning i SFV var J-34.

Läs även andra bloggares åsikter om Libanon, Syrien, Israel, Ryssland, Iran, Hizbolla, Hamas, luftvärnsrobotar

SvD

Sydsvenskan

Dagen