Priset för Gilad Shalits frigivning för högt?

Israel står i dagarna inför problemet att lösa problemet med Gilad Shalits frigivning.

Det rör sig om hur många och vilka palestinska terrorister som f.n. sitter fängslade i Israel det går att frige i utbyte mot en israelisk soldat, Gilad Shalit, som tillfånga togs i juni 2006 av en palestinsk kommando räd på den israeliska sidan av gränsen mellan Israel och Gaza remsan. Ansvariga för tillfånga tagandet var förutom Hamas ytterligare några mindre palestinska organisationer

Enligt uppgifter som publicerats i israeliska media hålls den israeliske soldaten i en underjordisk bunker troligtvis belägen i den södra delen av Gaza remsan. De som håller honom fängslad tillåter inte besök av röda kors observatörer och under större delen av tiden inte ens ett tecken på om han levde och i vilket tillstånd. Att detta stod i strid med internationell rätt är självklart, dvs moraliskt sett. Formellt sett kunde ju Hamas alltid anföra att organisationen inte var bunden av Geneve konventionen då man inte skrivit under den. I och för sig kunde inte Hamas skriva under den då enbart stater kan göra det men det är ju en svag ursäkt för Hamas uppträdande.

Hamas var medveten om att Israel till skillnad från de flesta länder var villigt att betala relativt höga priser vid fång ut växlingar. Israelerna som var väl medvetna om detta problem, blev dock klart chockade av de krav man fick från den palestinska sidan.

Man kan fråga sig om det inte funnits andra sätt att få Gilad Shalit fri än en fång ut växling. Ett självklart alternativ hade ju varit att att skicka in ett elit kommando förband i remsan och låta dess medlemmar med vapenmakt fri ta Shalit. Men det troliga resultatet med detta hade varit att fångvaktarna omedelbart dödat honom. (tyvärr har man en sådan erfarenhet av tidigare försök att frita till fångatagna soldater). En annan möjlighet hade varit att kräva Shalits frigivning i samband med eldupphör avtalet efter kriget mellan Israel och Hamas vid årsskiftet 2008-2009. Varför detta inte blev en del av nämnda avtal är oklart men det torde finnas flera orsaker däribland avsaknaden av reellt internationellt stöd för ett sådant krav. Ekonomiska påtryckningar som blockad av varuinförsel till remsan lyckades inte få Hamas att ge efter då Hamas ledningen knappast bekymrade sig för sin egen civilbefolknings väl och vä.

Man var sålunda fast i ett fång ut växlings scenario Hamas krävde fri givandet av ca 450 terrorister. En icke ringa del av dess var dömda till långvariga fängelsestraff för sin medverkan i ett stort antal terrordåd som lett till hundratals israeliska dödsoffer. Det är ingen tvekan om att de tunga terroristerna i gruppen mycket snabbt efter ett frigivande på nytt skulle varit inblandade i planeringen och utförandet av kvalificerade terrordåd.

Det är detta dilemma som den israeliska regeringen och då speciellt premiärministern Bibbi Natanyahu står inför i dag. Kan en ansvarig statsledning frige massmördare som på goda grunder kommer att fortsätta sin terrorverksamhet för att fri ta en soldat? Ungefär 70 procent av Israels befolkning svarar i dag ja till denna fråga. Detta, till inte ringa del, på grund av en oerhört välregisserad kampanj driven av till den till fångatagna soldatens familj närstående personer. Att Gilad Shalits föräldrar har gjort allt de kunnat för att få hem sin son är naturligt. Man kan till och med säga att det är deras plikt som föräldrar.

Premiärministern och de ledande medlemmarna i regeringen måste ta ett kallt och nyktert beslut om huruvida den uppenbara risken av att hundratals israeler kommer att dödas i terrorattacker är värt frigivandet av Shalit. Det är inte lätt att ta ett sådant beslut. Vad premiärminister Natanyaho står inför är valet mellan en israelisk soldats liv och kanske hundratals offer för de frigivna terroristernas framtida skändliga aktioner mot oskyldiga israeliska civila eller att risken att Gilad Shalit får tillbringa resten av sitt liv i en underjordisk bunker. Detta är problemets kärna.

Huvuddelen av den israeliska befolkningen anser att Gilad Shalit skall utväxlas till vilket pris som helst. Hur stor del av de israeler som tycker så har överhuvud taget reflekterat över problemet med frigivningen av alla ärketerroristerna? Antagligen inte så många. De har bara sett till regeringens skyldighet att få hem en soldat som av landets ledning skickats att värna om det.

Men den israeliska ledningen vet att när de första bussarna exploderar och kaféer blir urblåsta, så blir frågan till ledningen "Varför släppte ni dom där fria?" I dag har vi inte en statsledning som kan hantera en situation som denna. Den ledning vi har är vettskrämd när den ser att vad den än gör så får den sota för det. Kort sagt, vad vi har är små ledare. Vad vi saknar idag är politiska ledare som är villiga att leda även om de vet att deras beslut inte blir populära. Vi saknar en statsman som kan och vågar gå ut till den israeliska allmänheten med alternativen och säga,"om jag väljer A så händer C men om jag väljer B så händer D, och som tillägger att han trotts allt väljer ett av de två alternativen med alla dess konsekvenser.

I Maarivs pappersupplaga i dag fanns ett reportage av ett samtal med en far vars dotter dödades av terrorister i Haifa under den andra intifadan. "I dessa dagar krävs det att det israeliska samhället har samma mentala styrka som det hade under sina första år då hoten mot dess existens inte störde dess ledares omdöme och förmåga att styra det mot en ljusare framtid. Då en till fångatagen soldat befrias på annat sätt än kapitulation inför terroristernas krav stärks invånarnas moral och känsla av säkerhet på en gång som det sänder ett klart och skarpt budskap till våra grannar att vi är här för att stanna och att fredliga medel är bättre än terror." (översättning från hebreiska, Arieh Fürth).

Läs även andra bloggares åsikter om Internationell rätt, Israel, Kidnappningar, Krigsförbrytelser, Ledarskap, terror,
Hamas,



DN, DN2, DN3, DN4,
SvD, SvD2,
Sydsvenskan,
Dagen,
Barometern, Barometern2,
VG,

Knuff

Knuff

Knuff

Knuff

Knuff

Hopar sig stormmolnen? Del ett.

När man betraktar vad som händer i områden och länder runt Israel finner man utan svårighet tendenser och faktiska händelser som tyder på att vi troligtvis inte går mot en fredlig och fridsam utveckling.

I denna bloggpost kommer situationen i Gaza remsan samt på Västbanken behandlas medan problemen med Hizbolla, Libanon, Syrien, Iran och Egypten kommer att tas upp i bloggposter som kommer att publiceras under de närmaste dagarna.

Gaza remsan befinner sig ännu i traumat av det Israeliska (försvars-) anfallet för ett år sedan då icke ringa delar av remsan ödelades. Det mentala palestinska traumat består till en stor del av att de palestinska militära Hamas styrkorna visade sig vara allt annat än kunniga gerillakämpar. Tvärt om visade de sig till stor del sakna militär yrkeskunskap samt stridsvilja när de hamnade i situationer öga mot öga med de israeliska mark styrkorna. Att beskjuta israelisk civilbefolkning mad Kassam- och Grad raketer är en sak, att ta strid med de fram ryckande israeliska styrkorna visade sig många gånger vara något som de var mindre benägna att göra. På grund av de israeliska styrkornas materiella överlägsenhet var detta inte lätt, men å andra sidan hade de, Hamas styrkorna, fördelen att kriga i ett område som var dem välkänt. Dessutom borde vetskapen om att de försvarade sina hem och familjer gett dem en ordentlig motivation. Både Vietkong i Vietnam och Taliban i Afghanistan visade och i Talibans fall visar även i dag en mycket större förmåga och motivation i sin kamp mot de materiellt överlägsna USA- och allierade styrkorna än vad Hamas styrkorna visade i förlidna december-januari.

Enligt uppgifter i israeliska media så är i dag befälhavaren för Hamas militära gren, Achmed Jaabari, en av de starkaste personerna, om inte den starkaste i Hamas ledningen. Han har, på bekostnad av civilbefolkningen väl och vä i Gaza remsan sett till att stora ekonomiska medel ställts till hans förfogande för inköp av krigsmaterial från Iran och Syrien som sedan smugglats in i remsan. Den sk.blockaden av vapen till Gaza är allt annat än 100 procentig. Bland de vapen som smugglats in finns 122mm Grad raketer med en räckvidd på 40 km samt iransk tillverkade Fajr-5 raketer. De sistnämnda raketerna, med sin räckvidd på upp till 80 km täcker i stort sätt hela stor Tel Aviv området med allt vad detta innebär ur strategisk synpunkt. Dessutom rapporteras att stora mängder av moderna pansarvärns vapen införskaffats.

Enligt uppgift så har man också byggt ut en infrastruktur av tunnlar under bebyggda såväl som icke bebyggda områden för att underlätta trupp förflyttningar. Tunnlarna är givetvis anslutna till befästnings system som många gånger förlagts i eller i anslutning till civila bostadsområden. Ledningscentraler har förlagts i anslutning till eller under skolor och sjukhus och 700 av de 900 moskeerna i Gaza remsan har fått ytterligare en användning, som vapen förråd! Att denna byggnadsverksamhet strider mot all internationell rätt är ju helt klart men det verkar varken Hamas ledningen eller den internationella opinionen bekymrat sig om. Men efter nästa krig så kan ju Goldstones efterföljare skriva rapporter om de israeliska bombningarna av "civila" mål.

När det gäller Västbanken så är situationen definitivt bättre då dels den Palestinska enhetens (PA) styrkor och dels den israeliska armen kontrollerar området och ser till att Hamas och med denna organisation allierade organisationer inte för närvarande har förmåga att i någon större grad störa det relativa lugnet. Å andra sidan finns det två orosmoment vid en icke avlägsen horisont. Den första är att i fall av en uppgörelse om frigivning av den av Hamas tillfångatagne soldaten Gilad Shalit ett stort antal ledande Hamas terrorister kan komma att släppas fria till Västbanken från de israeliska fängelser i vilka de idag sitter. Det andra är eventuella provokationer av extrema bosättare till följd av det temporära byggstoppet inom de judiska bosättningarna som regeringen proklamerat i dagarna. Tyvärr har allvarliga sådana redan förekommit och om de fortsätter så kan säkerhetssituationen snabbt försämras.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Hamas, Gazaremsan, Västbanken, Gilad Shalit, Terrorister, Vapensmuggling,
Palestinska myndigheten, krigsförbrytelser,

DN,
SvD, SvD2,
Sydsvenskan,
Dagen,
Barometern,
VG,
DB,

Goldstone rapporten - lömskt och lögnaktigt angrepp på Israel

Den av FN´s råd för mänskliga rättigheter upprättade kommissionen om Gazakriget i sistlidna december-januari lämnade för ett antal dagar sin rapport. Ingen blev förvånad över att den var ytterst kritisk mot Israel - Vad kunde man väntat sig annars av ett sådant beställningsarbete.

Det normala med alla typer av rapporter av denna sort är att de även innehåller en redovisning av det mandat som ligger till grund för dem, dvs "terms of reference". I den här rapporten för man förgäves leta efter dem.

Melanie Philipps kommer med en förklaring till detta i sin alldeles utmärkta bloggpost från den 16 september. Kommissionens ordförande, Richard Goldstone, hade i samarbete med presidenten för UNHRC helt självsvåldigt ändrat mandatet. Melanie Phillips beskriver varför man utfört denna ytterst uppseendeväckande och formellt helt oacceptabla handling.

"To cover himself completely against the fact that the degraded aim of the mission he headed was to delegitimise Israel, his report claims at the start that his mandate from the President of the UN Council on Human Rights was:

... to investigate all violations of international human rights law and international humanitarian law that might have been committed at any time in the context of the military operations that were conducted in Gaza during the period from 27 December 2008 and 18 January 2009, whether before, during or after.

Now this is curious, since UN Resolution S-9/1 which established the mandate for the Goldstone commission said the Human Rights Council

Decides to dispatch an urgent, independent international fact-finding mission, to be appointed by the President of the Council, to investigate all violations of international human rights law and international humanitarian law by the occupying Power, Israel, against the Palestinian people throughout the Occupied Palestinian Territory, particularly in the occupied Gaza Strip, due to the current aggression, and calls upon Israel not to obstruct the process of investigation and to fully cooperate with the mission.

So the UNHRC mandate explicitly limited Goldstone to investigating solely Israel, which it deemed guilty of human rights violations during Cast Lead -- a mandate whose terms as set out in the UNHRC resolution cannot be changed; while Goldstone’s report cites a mandate which is quite different from that resolution, which is ascribed not to the Council but to the President, and which encompasses all such violations during Cast Lead. Goldstone himself said he had changed the terms of the mandate in ‘informal discussions’. It looks therefore as if he and the UNHRC President unilaterally tore up both the Council’s mandate and UN regulations to provide Goldstone with the fig-leaf to disguise the moral bankruptcy of the entire process."

Man kan verkligen fråga sig hur en välrenommerad jurist som Richard Goldstone mot slutet på en lysande karriär lånad sig åt en så falskt ensidig och bristfällig rapport som den som nu bär hans namn.

Men det är inte bara frågan om en ensidig och bristfällig rapport utan en som är ytterst farlig inte bara för Israel utan hela det västerländska samhällets förmåga att kunna överleva. Låt mig förklara.

Goldstones hårddragna tolkning av internationell rätt och de åtgärder han föreslår för i Gaza kriget involverade politiker och militärer ger mer eller mindre samtliga existerande terrorist organisationer carte blanche för sina verksamheter. Han har skapat ett prejudikat som bakbinder Västvärldens politiker och militärer i alla nuvarande och framtida försök att omintetgöra den internationella jehadiströrelsen, Al Qaeda och övriga terroriströrelsers aktioner!

Under tiden sedan rapportens publicering har ett stort antal felaktigheter och oegentligheter i rapporten påvisats. Här nedan kommer att redovisas ytterligare ett antal som publicerades i Yediots pappersupplaga den 21 september. I två av fallen stödjer sig Yediot på uppgifter från den anti-israeliska människorätts organisationen Betzelem!

1. (Rapporten) Den israeliska militära aktionen, "Varm vinter" i februari 2008 startades efter att en israelisk civil person skadats lätt av en raket mot staden Ashkelon. (Vad som verkligen inträffade) Den israeliska militära aktionen utfördes efter att palestinierna avlossat tiotals raketer och bl.a. en student vid högskolan i Sederot dödats av en av dem.

2. (Rapporten) Till följd av den israeliska militära aktionen "Varm vinter" dödades 202 palestinier. (Vad som verkligen inträffade) Enligt den anti-israeliska människorätts organisationen Betzelem dödades 106 palestinier.

3. (Rapporten) Den israeliska militära aktionen "Ångerdagarna" i oktober 2004 orsakades av palestinsk raketbeskjutning. (Tidningens kommentar) Rapporten förtiger att raket beskjutningen förorsakade två spädbarns död.

4. (Rapporten) Under Gazakriget förvarnade inte den israeliska armen att man avsåg att bomba ett hus i vilket familjen Al-Dayah bodde. (Tidningens kommentar) Enligt den anti-israeliska människorätts organisationen Betzelem vittnade en medlem av familjen att grannarna förvarnats.

5. (Rapporten) En utförlig kritik av den israeliska blockaden av Gaza. (Tidningens kommentar) Rapporten underlåter totalt att påpeka att Hamas bryter mot avtalet om gränsövergångarna samt att Egypten stängt sin gräns mot Gazaremsan.

6. (Rapporten) Underlåter att påpeka att det officiella israeliska målet med Gaza kriget var att få slut på raketbeskjutningen.

Nu får vi bara hoppas på att rapporten, i sin nuvarande form, får samla damm på någon hylla i något FN kontor någon stans i världen.

Däremot vore det önskvärt att de israeliska myndigheterna gick igenom den ytterst noggrant för att i möjligaste mån fastställa vad som egentligen inträffat vid de av rapporten behandlade incidenterna och därefter dra de operativa slutsatserna som får ligga till grund för de förändringar som kan anses vara önskvärda för effektiva och smidiga militära operationer i framtiden.


Läs även andra bloggares åsikter om Al Qaeda, Gazaremsan, Hamas, Internationell rätt, Krigsförbrytelser, Israel, Richard Goldstone, Terror,

Knuff

Knuff
Knuff
Knuff
Knuff

DN
DN2
DN3
DN4
DN5
DN6
DN7
DN8
DN9
SvD
SvD2
SvD3
SvD4
SvD5
SvD6
Sydsvenskan
Sydsvenskan2
Sydsvenskan3
Dagen
Barometern


Bloggar
Bloggnamnet länkar till bloggen ifråga. Titeln på specifik bloggpost länkar till den specifika bloggposten.
De listade bloggarna är enligt min mening intressanta. Detta betyder inte att jag alltid håller med om vad som skrivs i dem.
Till denna bloggpost har har endast medtagits bloggar i vilka publicerats bloggposter som relaterar till Goldstone rapporten

Al Hamatzav Goldstone variationer
Ilya Meyer Same procedure as last year - and the last 2000 years
I Gilboas Svala Skugga Upp och nedvända världen
The Golani Spy Goldstone driver med historien

Valet i Israel - en mycket "non politicaly correct" kommentar

Så här 48 timmar efter att vallokalerna stängts och alla röster räknats är läget ännu en smula oklart, dvs inte mandatfördelningen för den är helt klar med Kadima i topp med 28 (-1) mandat följt av Likud med 27 (+ 15), Israel mitt hem (Lieberman) 15 (+4), Arbetarpartiet 13 (-6), Shas 11 (+-0), osv, osv. För de som inte vet, det israeliska parlamentet, Knesset, har 120 ledamöter.

Oklarheterna bottnar i att i ett parlamentariskt system är det inte nödvändigtvis det största partiet som får bilda regering utan det som kan skrapa ihop en majoritet. och det är just det som har inträffat.

Kadima, som förklarar sig ha vunnit valet, kan inte få ihop en majoritet medan Likud påstår sig kunna få i hop upp till 65 men det beror på om Lieberman ansluter sig något som jag personligen är en smula tveksam om, även om många av mediakommentatorerna anser det.

Jag har en känsla av att väldigt många israeler, speciellt om de befinner sig till vänster om mitten, automatiskt klassar "Israel mitt hem" som ett högerparti på grund av partiets avoghet mot araber såväl israeliska som resten av dem. Om man kollar upp partiets program får man faktiskt klart för sig att det har en författningsrevision för att uppnå ett stabilare styrelseskick i landet på programmet. ( Ca 25 regeringar under 60 år!). Vidare har partiet ett långtgående program för borgerlig vigsel!

Då det gäller de israeliska araberna har partiet fört fram två om tvistade förslag varav det första hade som bakgrund att undvika att det framtida Israel skulle få en arabisk-palestinsk minoritet som som skulle leda till etniska motsättningar i landet med allt vad detta skulle innebära. Grundtanken var att vid den framtida delningen av av det som för närvarande är det egentliga Israel, Västbanken och Gazaremsan skulle 1967 års gräns dras om på ett sådant sätt att israeliska arabiska bosättningsområden som i dag ligger just väster om nämnda gräns skulle tillföras den palestinska framtida staten medan judiska bosättningar som ligger just öster om gränsen skulle tillfalla Israel. Dvs en gränsdragning som skulle öka den etniska homogeniteten i Israel utan att de nämnda israeliska araberna skulle tvingas lämna sina hem. Att den sedan dessutom skulle ha samma verkan på de judiska bosättningarna efter gränsen (ca 80%) som utan att någon blev vräkt från sin bostad. Programmet skulle även appliceras på Jerusalem. En del rent arabiska områden som i dag är delar av Jerusalems stad skulle överföras till den palestinska staten. Dvs "Israel mitt hem" skulle dela Jerusalem! Lakmustesten på om ett politiskt parti i Israel är höger eller vänster går annars efter regeln delas = vänster, delas ej = höger.

Jag återkommer senare i artikel till ytterligare en punkt i partiets program.

Valresultatet ledde till ett klart stärkande av parlamentets högerinriktning. De två vänsterpartierna, Arbetarpartiet och Meretz förlorade stort. Arbetarpartiet ca 30% av mandaten och Meretz 50%! I och för sig är detta inte en ny utveckling. de båda partierna har under de senast valen förlorat mer och mer mark. Men gårdagens val innebar att de sammanlagt enbart hade 16 mandat vilket för partier som varit först statsskapande och sedan statsbärande under långa perioder av Israels histioria närmast kan ses som en katastrof. Ytterligare ett parti som för första gången kom in i det förra Knesset med 7 mandat och som kunde ses som ett moderat vänsterparti - Pensionärspartiet - fick inte ett enda mandat.

Ett av de skäl som anförts är att kriget i Gaza, som ligger mycket nära i tiden, är en av huvudorsakerna till vänsterns ras ras i det senaste kriget. Även om det ligger något i detta så kan vi inte bortse från att det är en utveckling som accelererat under den sista tioårsperioden.

Den israeliska vänstern har sedan länge tappat all kontakt med sitt socialistiska arv och stöder sig inte på de ekonomiskt svagare befolkningsskikten. Om något tvärt om. Speciellt när det rör Meretz.

Båda partierna men speciellt Meretz har sedan länge sysslat med människorätts frågor och inte sällan på ett föredömligt sätt hållit fanan högt i dessa frågor, något som definitivt inte är lätt i ett land som när det inte befinner sig i ett rent krig mer eller mindre hela tiden är involverat i en asymmetrisk konflikt med arabiska och palestinska terrororganisationer.

Under de senaste 20 årenoch speciellt efter Oslo processen har dessutom de israeliska araberna alltmer börjat orientera sig i riktning mot sina etniska palestinska bröder på Västbanken och i Gazaremsan. Om det under den första Intifadan (1987 - 1992) var ovanligt att israeliska araber var inblandade i palestinska terrordåd var detta tvärt om tyvärr inte alls fallet under den andra Intifadan (2000 - 2004) då ett mer och mer aktivt deltagande från de israeliska araberna kunde noteras.

Under de senaste åren har kraven på en förändring av den israeliska statens funktion som en judisk stat också ifrågasatts av ledande medlemmar av den arabiska minoriteten som till exempel i den 30 sidiga pamfletten "The Future Vision of the Palestinian Arabs in Israel" utgiven år 2006 av de israeliska arabernas högsta samarbetsorgan "The National Committee for the Heads of the Arab Local Authorities in Israel".

Ett allvarligt exempel på inställningen till problemet med staten Israel som en judisk stat uppstod under den sk Annapolis konferensen senhösten 2007 då representanter för Palestinian Authority motsatte sig att i konferensens slutkommunike staten Israel skulle få definieras som en judisk stat.

Att en mycket stor del av israelerna tappat tilltron på fredsprosessen är tyvärr ett faktum men vi får inte bortse från palestiniernas skuld till detta.

Vad som är mycket allvarligt är att de israeliska araberna inte enbart uppvisar en klar avoghet till israels existens som judisk stat utan delvis även dess existens överhuvud taget.

När de som israeliska medborgare sen tar öppet sida för Hisbolla och Hamas under Israels väpnade konflikter så är det ju inte underligt att de judiska israelerna reagerar.

Denna reaktion riktas då instinktivt mot politiska grupper som Meretz och även mot Arbetarpartiet på grund av att den vanlige israeliske medborgaren ser nämnda partiers värnande om den israeliska arabernas rättigheter som något onationellt och felaktigt. När israeliska männoskorätts organisationer t. ex motverkar lagstiftning som ger judiska jordbrukare i norra Negev öknen rättigheter att med vapen försvara sina gårdars grödor och djurbestånd får speciellt Meretz betala det politiska priset för det.

Ingen tvekan om att de våldsamma sympatidemonstrationerna för Hamas under det sista kriget påverkade många israelers röstning.

Liberman hade redan något tidigare lagt fram ett förslag på att Israeliskt medborgarskap skulle vara avhängigt av att varje person som önskade få israeliskt medborgarskap skulle vara tvungen att avlägga ed på att han-hon erkände Israels lagar och dess rätt att vara en judisk stat. Dvs något som liknar vad som krävs av nya amerikanska medborgare då de får svära på att de kommer att upprätthålla USAs konstitution. Libermans förslag stadgar dessutom att varje person som är född av israeliska föräldrar vid 18 års ålder måste avlägga den ovan nämnda förklaringen för att få fullt medborgarskap. De som ej avlägger den förklaras vara permanenta invånare med rätt att leva i landet men utan rätt att t.ex. delta i parlamentsval.

Förslaget vänder sig klart mot den arabiska minoriteten vars ledare gång på gång öppet i ord och handling ifrågasatt staten Israels rätt att vara en judisk stat, men det är klart att förslaget dessutom kommer att vara ytterst problematiskt för stora grupper bland de mer extremt ultraortodoxa judiska befolknings skickten.

Även om Lieberman och hans parti fick ordentlig medvind de israeliska arabernas upplopp under det sista kriget så vill jag på intet sätt påstå att bara "Israel mitt hem" vann på händelseförloppet. Trycket höger ut blev generellt. T. ex. ökade Likud från 12 till 27 mandat!

Läs även andra bloggares åsikter om Valet i Israel, Israels arbetarparti, Likud, Kadima, Avigdor Lieberman. Ehud Barak, Bibbi Natanyahu
Läs även andra bloggares åsikter om Tzipi Livni,

Svd
Svd2
SvD3
SvD4
SvD5
SvD6
SvD7
SvD8
Sydsvenskan

Sydsvenskan2
Dagen
Dagen2
Vg
DB
DN
Dn2
DN3
DN4
Barometern

Hamas stora krigsförbrytelse

I alla krig skadas och dödas civila. Många gånger sker det med flit men inte så sällan är det en följd av att det civila offret råkade vara "på fel plats vid fel tillfälle".

Så fort Israel är invecklad i en väpnad konflikt skriks det om krigsförbrytelser. Huvuddelen av de som uttalar sig i ämnet har ingen som helst aning om de juridiska definitionerna om krigsförbrytelser enligt internationell rätt.

Låt oss för en gångs skull ta och syna Israels nuvarande motståndares (Hamas) sätt att följa de internationella rättsreglerna om krigföring. Här måste jag dock först göra läsarna uppmärksamma på ett mycket viktigt tekniskt juridiskt problem. De internationella konventionerna om vad som är tillåtet och inte tillåtet i krigföring är nästan helt och hållet byggda på den sorts av krigföring som var den huvudsakliga under 1900-talets två världskrig. Militärteoretiskt definieras sådana krig som "industrial wars". Krig av den typ som det nuvarande mellan Israel och Hamas kan, om ej än hundraprocentigt, definieras som ett "war amongst the people". Vad jag vill framhålla med detta påpekande är att ett regelsystem för en sorts krig inte helt går att användas när det gäller en annan sorts krig. Detta innebär givetvis inte att det inte finns många klara och moraliskt viktiga regler som gäller för de båda sorternas krig.

En av de grundläggande reglerna som är gällande i båda av de ovan nämnda typerna av krig är att inte med uppsåt rikta verkningseld mot civilbefolkning. Definitionen av civilbefolkning i ett "industrial war" är klarare än när det gäller "war amongst the people", men man behöver inte vara en internationell expert i frågan för att förstå att Hamas raket- och granatkastar beskjutning av civila israeliska samhällen är ett solklart brott mot gällande konventioner om all sorts av krigföring. Trotts detta verkar det inte alls intressera det internationella samfundet och speciellt inte internationella nyhetsmedia.

Hamas har i dag teoretisk och praktisk möjlighet att rikta verkningseld med statistiska vapensystem till mål på upp till 45 och kanske 50 km från Gaza remsan. Inom detta område bor ca 1 million israeler som nu dagligen utsätts för beskjutning. Att detta utgör en klar krigsförbrytelse är ju självklart. Självklart för personer som lever och verkar inom och efter det västerländska samhällets moraliska regler, eller åtminstånde borde det vara så. Tyvärr verkar det inte som man kan vänta sig det av den palestinska filialen till den internationella jihadrörelsen (dvs Hamas).

Nu kan man ställa sig frågan varför riktar de sin beskjutning mot civilbefolkning? Det kan ju inte vara på grund av avsaknaden av andra mål inom Gradraketernas räckvidd som man koncentrerat sig på att terrorisera israelisk civilbefolkning. De nämnda raketerna kan nå fram till ett antal ytterst strategiska, och helt öppet kända (civila) israeliska anläggningar. Om Hamas besköt dessa mål så skulle frågan om lagligheten vara något helt annat dessa mål är helt legitima krigsmål.. Dessutom så skulle skadeverkningarna i det israeliska samhället bli mycket mer kännbara.

Det sistnämnda är den egentliga orsaken till att Israel inte under några förhållanden kan gå med på att en filial av de internationella jihadrörelsen skall ha möjlighet att beskjuta dessa anläggningar.

Hamas handlingssätt visar oss att dess ideologi fungerar efter för oss främmande principer vilket gör att de föredrar att beskjuta civilbefolkning. Ju fortare vi förstår dess (Hamas) sätt att reagera desto enklare kan vi kanske klara av problemet.

Ödets ironi var att samtidigt som kriget mellan Israel och Hamas bröt ut kom meddelandet om att Samuel Huntington avlidit. Huntington beskrev i sin bok "The Clash of Civilisations" den allt annat än platta värld som vi var på väg in i . Hans teori var obekväm för många som inte ville inse att att världen inte utvecklade sig i en slätstruken oideologisk inriktning.

Läs även andra bloggares åsikter om Hamas, Gaza, Islam, Israel, Internationell rätt, Krigsförbrytelser,

DN1

DN2

DN3

SvD1

SvD2

SvD3

Sydsvenskan

Sydsvenskan2

Dagen1

Dagen2

VG

VG2

DB

DB2

NEWSDESK

ETC