Gen. David Petraeus tar befälet i Afghanistan

Gen. Petraeus tog på söndagen den 4 juli det formella befälet över det kontroversiella kriget i Afghanistan. Detta skedde vid en ceremoni i Kabul i närvaro av USAs, ISAFs och Afghanistans militära som civila ledarskap. Att det skedde på USAs nationaldag gav händelsen en extra symbolisk tyngd.

Petraeus förklarade att USA tillsammans med ISAF styrkorna och den spirande afghanska nationella armen ännu står inför en svåra strider men lovade att man skulle hålla ut intill dess den lokala regeringen och dess väpnade styrkor blivit nog starka att ta över. Efter år av krig har vi nu kommit till ett kritisk men avgörande punkt.

Vi måste visa det afghanska folket och Taliban att de amerikanska styrkorna såväl som ISAF och de afghanska är här för att skydda det afghanska folket och att vår uppgift är klar - att vinna.

Den av president Obama beslutade truppförstärkningen om 30.000 man har ännu inte helt kommit på plats men när detta inom den närmaste framtiden sker kommer Petraeus att ca 100.000 amerikanska och ca 50.000 från europeiska och övriga länder.

Att kriget i dag inte går bra är ingen hemlighet. Detta var också fallet i Irak då Petraeus tog över kommandot där. Men man får inte bortse från skillnaderna mellan situationen i Irak och den i Afghanistan är kritisk i många avseenden.

Eftersom Petraeus företrädare Gen. Stanley McChrystal redan förde en Counterinsurgency (COIN) strategi enligt den av Petraeus utarbetade amerikanska arme instruktionen om COIN så är det som Petraeus förklarade en fråga om personell förändring och inte en strategi förändring. Detta innebär dock givetvis att att det kan bli fråga om justeringar för att bättre anpassa COIN strategin till förhållandena i Afghanistan.

Med klar adress till såväl president Obama som till de vid ceremonin närvarande afghanska ledarna framförde Petraeus som sin åsikt att det skulle ta avsevärt längre tid än till juli 2011 att komma till ett läge som möjliggjorde början på en minskning av de amerikanska trupperna i Afghanistan.

Vid ceremonin var Petraeus klädd i amerikansk fältuniform. En klar psykologisk markering som de närvarande inte kunde undgå att notera.

Redan innan Petraeus anlänt till Afghanistan hade han klart och tydligt visat att han avsåg att de slitningar som förekommit mellan den amerikanska militära och den amerikanska civila ledningen i Afghanistan dels måste överbryggas men även att ifall han ansåg att den militära situationen krävde ett visst civilt handlande så skulle den militära åsikten ha överhand. Dagen innan han anlände till Kabul anordnade han en videokonferens med de två ledande civila amerikanska funktionärerna i Afghanistan, Richard Holbrooke - den speciellt utsände för samordningen av politiken i Pakistan och Afghanistan - samt Karl Eikenberry den amerikanske ambassadören i Afghanistan.

Enligt en artikel i New York Times den andra juli 2010,

The general raised a touchy issue: whether to buy generators to supply electricity to Kandahar. For months, the ambassador and many civilian development experts had opposed doing so now, because it didn’t fit long-term national plans for power generation. But Kandahar is the Taliban stronghold that is the American military’s next target. And General Petraeus, according to an official familiar with the conference call, said the basic services were so badly needed there that it justified going ahead.

The ambassador fell into line, the official said. In the perennial tug-of-war between civilian aspirations and military imperatives, score one for the Pentagon.

That, at least, is one way to read the conversation, especially in light of the harsh comments about civilian officials that General McChrystal had allowed members of his staff to make in front of a reporter. But another is that the McChrystal episode — and rumors that Ambassador Eikenberry might be replaced — have chastened officials on both sides, and that both now want to avoid a zero-sum game between State and Defense in Afghanistan. There, more even than in Iraq, the military and civilian sides need each other.

Förhoppningsfullt kan man se detta som Petraeus diplomatiska förmåga att navigera genom militära och civila vatten fyllda med mängder av institutionella och politiska inre stridigheter.

Läs även andra bloggares åsikter om Afghanistan, USA, Petraeus, ISAF, Taliban, Counterinsurgency, COIN,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7,

SvD, SvD2, SvD3,SvD4, SvD5, SvD6,

Sydsvenskan,

Dagen,

VG, VG2, VG3, VG4,

SVT, SVT2, SVT3, SVT4,

VLT,

SMP,

Expressen, Expressen2,

HD,

Knuff

Knuff

Problem i Afghanistan

Om Gen. Stanley McChrystal varit en segerrik general så är det inte så säkert att president Obama skulle ha avskedat honom bara på grund av en skvaller artikel i "The Rolling Stones". Stats- och regeringschefer brukar definitivt inte sparka sina generaler då dom vinner och speciellt inte före val.

McChrystal var inte en segerrik general, dvs i Afghanistan. Hans på förhand upphaussade anfall i den av Taliban kontrollerade i södra Afghanistan belägna provinsen Helmand skulle bli ett bevis på att som i Irak kombinationen av mer trupper i ett anfall, (The Surge), och den av Gen. David Petraeus utarbetade Counterinsurgency (COIN) strategin att de amerikanska och ISAF trupperna nu fått en strategi som skulle bli lösningen på de taktiska och strategiska problemen i Afghanistan.

Men tyvärr så visade det sig snabbt att USA och ISAF styrkornas (här huvudsakligen brittiska men även danska) anfall körde fast och då speciellt i Marjah området. Det tog en relativt lång tid innan man officiellt förklarade att aktionen kunde betraktas som misslyckad. Inget klart har sagts om varför anfallet misslyckades utom att talibanstyrkorna hade bjudit på oväntat starkt motstånd. Dessutom har det glunkats om att den COIN strategi som som med framgång används i Irak inte är helt applicerbar i Afghanistan. Längre fram i artikeln kommer detta problem att behandlas.

Det är ju självklart att misslyckandet i Helmand och Marjah stärkte moralen hos taliban krigarna. Inverkan på både den civila och militära afghanska ledarskapet verkar också vara allt annat än positivt.

Men inte enbart detta höll Obama mot McChrystal som enligt "The Independent" tidigare i juni månad vid en genomgång för försvarsministrar från NATO och andra länder som deltar i ISAF styrkan varnat dem för att att det inte gick att förvänta sig någon förbättring av läget i Afghanistan under det närmaste halvåret.

Här följer några talande klipp från artikel som publicerades i The Independent den 27 juni 2010.

General McChrystal said progress in the next six months was unlikely. He raised serious concerns over levels of security, violence, and corruption within the Afghan administration. Only five areas out of 116 assessed were classed as "secure" – the rest suffering various degrees of insecurity and more than 40 described as "dangerous" or "unsecure".

Just five areas out of 122 were classed as being under the "full authority" of the government – with governance rated as non-existent, dysfunctional or unproductive in 89 of the areas. Seven areas out of 120 rated for development were showing sustainable growth. In 48 areas, growth was either stalled or the population were at risk. Less than a third of the military (dvs afghansk AF) and only 12 per cent of police forces were rated as "effective".

A strategic assessment referred to in the presentation revealed just how close the strategy in Afghanistan is to failing. It stated that the campaign was "on track temporarily" – but this was defined as meaning that there was "a low level of confidence that positive trends will be sustained over the next six-month period". It also said the Afghan people "believe that development is too slow" and many "still generally mistrust Afghan police forces". Security was "unsatisfactory" and efforts to build up the Afghan security forces were "at risk", with "capability hampered by shortages in NCOs and officers, corruption and low literacy levels".

Ytterligare ett citat som förklarar varför Obama ur politisk synvinkel var allt annat än "nöjd" med McChrystals föredragnng,

The reality, according to a senior military source, is that General McChrystal's candour about the reality of the situation was an obstacle to Mr Obama's search for an "early, face-saving exit" to help his chances in the 2012 presidential elections. "Stan argued for time, and would not compromise. Rolling Stone provided an excuse for Obama to fire the opposition to his plan without having to win an intellectual argument," he said.

General McChrystal knew "his time was up" and had been told by White House aides his "time-frame was all wrong", with the general thinking in years while the President was thinking more in months, he added.

Om de två sista citaten är något så när exakta så ställs president Obama i en mycket dålig dager då de indirekt hintar att Obama, med allt vad detta kan innebära, kräver att krigsplaneringen rörande Afghanistan skall anpassas till vad som är gynnsamt för honom inför nästa presidentval.

President Obama har vid ett antal tillfällen påpekat att han inte anser att militära medel är det bästa och effektivaste sättet att lösa internationella konflikter på. Utan att gå in på huruvida detta hans synsätt är verklighetsanknutet eller ej måste man dock inse att Obamas, och med honom den amerikanska administrationens, ytterst klara uttalande att USA avsåg att börja dra tillbaka sina trupper från Afghanistan sommaren 2011 visar på en total oförståelse på hur de andra inblandade parterna i konflikten - ISAF ländernas civila och militära ledningar, den afghanska regeringen, den pakistanska ledningen samt inte minst Taliban - uppfattar ett sådant uttalande.

Taliban inser att bara de klarar av att hålla huvudet över vattnet tills sommaren 2011 så har de uppnått sitt mål att bli en avgörande faktor i Afghanistans framtid. Den afghanska regeringen och den Pakistanska ledningen börjar inrikta sin politik på ett sätt som ger dem det bästa utbytet i ett framtida Afghanistan med Taliban som en betydelsefull komponent. Regeringarna i länder som har trupper i ISAF styrkan kan komma under ökat tryck från den allmänna opinionen i sina respektive länder att snarast ta hem trupperna. Detta torde bli speciellt markant i länder som deltar i ISAF av lojalitet med USA eller av annan orsak men utan att, som t.ex. Storbritannien, som klart uttalat att det ser sig som en part i fastställandet av den afghanska framtiden.

Rykten om kontakter mellan den afghanska ledningen och olika grupperingar inom Taliban - lierade eller icke lierade med Al Qaeda - har sedan en tid rapporterats i olika media. Den 28 juni 2010 rapporterades av Aljazeera.net att den afghanske presidenten, Hamid Karzai, haft ett personligt möte med Sirajuddin Haqqani som är ledaren för en betydelsefull regerings fientlig fraktion med intima kontakter med Al Qaeda. Enligt AL Jazeera kom Karzai i sällskap med

... is reported to have been accompanied to the meeting earlier in the week by Pakistan's army chief and the head of its intelligence services,

Karzais kansli förnekade rapporten vilket den pakistanska armens talesman också gjorde - allt efter rapport på Al Jazeera.

Amerikanska källor beskriver "The Haqqani network" som en av de tre väpnade anti regerings grupperna som är verksamma i Afghanistan vid sidan av Taliban och AlQaeda.

Chefen för CIA, Leon Panetta, säger i ett uttalande för AFP att det inte fanns några bevis på att ledarna för "The Haqqani network" var villiga att förhandla.

"We have seen no evidence that they are truly interested in reconciliation where they would surrender their arms, where they would denounce al-Qaeda, where they would really try to become part of that society," Panetta said in an interview with ABC News.

Även den nya amerikanska överbefälhavaren i Afghanistan, Gen. David Petraeus, förklarade vid senats förhören den 29 juni 2010 rörande hans utnämning till militär chef för de allierade styrkorna i Afghanistan, att president Karzai personligen förklarat för honom att han, Karzai inte haft något sammanträffande med " Siraj Haqqani or any other senior Haqqani leader "

Ryktena om Karzais försök att närma sig Taliban har mötts av fientlighet från talesmän från etniska grupper som Tajiker, Uzbeker och Hazarer vilka utgjorde den oppositionella så kallade Norra Alliansen under åren som Taliban styrde Afghnistan.

Men missförstå mig inte, ingen tror att den amerikanskt ledda koalitionen kommer att "vinna" kriget i Afghanistan på det sett som krig vanns under 1900-talet. Kriget i Afghanistan liksom det i Irak efter ockupationen av Bagdad är och var vad som idag definieras som "Wars Amongst the People" i vilka det gäller att bekämpa en upprorsrörelse som söker att med våld underkuva en civilbefolkning. Det är alltså inte ett krig mellan nationalstater eller koalitioner av nationalstater utan ett krig där det gäller att skydda en civilbefolkning från från en gerillarörelse som inte så sällan även har sina rötter i nämnda civilbefolkning.

Ett av de grundläggande problemen för en reguljär arme som för krig mot en gerillarörelse/upprorsrörelse är att nedkämpa nämnda rörelse på en gång som det är av yttersta vikt att se till att förlusterna i liv och infrastruktur bland den omgivande civilbefolkningen hålls till ett absolut minimum.

Den amerikanska armen utarbetade under i början av 2000-talet en skriven instruktion vad som i dag kallas Counterinsurgency Strategy (COIN) . Den byggde bl.a. på erfarenheter från britternas strider mot gerilla i det område som i dag kallas Malaysia, Vietnamkriget och krigen i Afghanistan under de tå sista århundradena av 1900-talet. Instruktionens huvudförfattare var den nuvarande generalen David Petraeus.

Här följer en kort avsnitt om COIN strategin tagen ur en artikel i Wikipedia om Irak kriget. Efter klippet kommer jag att ta upp vissa skillnader som krävs i strategin när den appliceras i Afghanistan istället för Irak.

Counterinsurgency strategy in Iraq changed significantly under the command of General Petraeus since the 2007 troop surge began. The newer approach attempts to win the hearts and minds of the Iraqi people through building relationships, preventing civilian casualties and compromising with and even hiring some former enemies.

Instead of seeing every Iraqi as a potential enemy, the current COIN strategy focuses on building relationships and getting cooperation from the Iraqis against Al Qaeda and minimizing the number of enemies for U.S. forces. The beliefe is, that maintaining a long term presence of troops in a community improves security and allows for relationships and trust to develop between the locals and the U.S. military. Civilian casualties are minimized by carefully measured use of force. This means less bombing and overwhelming fire power, and more soldiers using restraint and even sometimes taking more risk in the process.

Another method of gaining cooperation is by paying locals, including former insurgents, to work as local security forces. Former Sunni insurgents have been hired by the U.S. military to stop cooperating with Al Qaeda and to start fighting against them.

Det går inte att slaviskt använda sig av samma COIN strategi i Afghanistan som den som användes i Irak. En COIN strategi måste anpassas efter ett lands historia, etniska sammansättning, religiösa sammansättning, ekonomiska utveckling, stadssamhälle/landsbygdssamhälle osv.

Begrunda följande. Irak är ett stadssamhälle, Afghanistan ett landsbygdssamhälle, Irak var centralstyrt, Afghanistan ytterst decentraliserat då centralmakten var och är svag.

Den stora skillnaden i en COIN strategi i Afghanistan gentemot den som användes i Irak är att centralmakten i Afghanistan är ytterst svag. Detta innebär att kontaktnätet mellan USA/ISAF trupperna och civil befolkningen måste koncentreras mot lokala maktcentra.

Ytterligare ett problem med COIN strategin som Gen. Petraeus kommer att tvingas lösa är att Pashtun stammen som är den största i Afghanistan (ca hälften av befolkningen) är den dominerande i den afghanska regerings administrationen på en gång som den är den helt dominerande inom Talibanrörelsen.

Tanken med den amerikanska politiska strategin är att man från sommaren 2011 kommer att kunna överlåta allt större del av upprätthållandet av säkerheten på de afghanska säkerhetsstyrkorna.

Utifrån dagens läge förefaller detta vara näst intill en utopi. Inte bara på grund av den militära situationen utan även därför att man från USAs sida söker bygga på en stark centralmakt i Kabul. Detta går stick i stäv med den afghanska traditionen som alltid varit decentraliserat. Frågan är om man inte måste sträva efter en lösning som den som Henry Kissinger framför i en artikel i Washington Post den 24 juni 2010.

Afghanistan is a nation, not a state in the conventional sense. The writ of the Afghan government is likely to run in Kabul and its environs, not uniformly in the rest of the country. The attainable outcome is likely to be a confederation of semi-autonomous, regions configured largely on the basis of ethnicity, dealing with each other by tacit or explicit understandings. American counterinsurgency strategy -- no matter how creatively applied -- cannot alter this reality.

All this leaves only a narrow margin for the American effort. We are needed to bring about the space in which non-jihadist authorities can be established. But if we go beyond this into designing these political authorities, we commit ourselves to a process so prolonged and obtrusive as to risk turning even non-Taliban Afghans against us.

The facile way out is to blame the dilemma on Karzai's inadequacies or to advocate a simple end of the conflict by withdrawing from it.

Yet America needs a strategy, not an alibi. We have a basic national interest to prevent jihadist Islam from gaining additional momentum, which it will surely do if it can claim to have defeated the United States and its allies after overcoming the Soviet Union. A precipitate withdrawal would weaken governments in many countries with significant Islamic minorities. It would be seen in India as an abdication of the U.S. role in stabilizing the Middle East and South Asia and spur radical drift in Pakistan. It would, almost everywhere, raise questions about America's ability to define or execute its proclaimed goals. A militant Iran building its nuclear capacity would assess its new opportunities as the United States withdraws from both Iraq and Afghanistan and is unable to break the diplomatic stalemate over Iran's nuclear program. But an obtrusive presence would, in time, isolate us in Afghanistan as well as internationally.

Afghan strategy needs to be modified in four ways. The military effort should be conducted substantially on a provincial basis rather than in pursuit of a Western-style central government. The time scale for a political effort exceeds by a wide margin that available for military operations. We need a regional diplomatic framework for the next stage of Afghan strategy, whatever the military outcome. Artificial deadlines should be abandoned.

Förhoppningsfullt kan vi uppnå detta inte minst för det Afghanska folkets skull men även för omvärlden. Det kommer att kräva mycket tålamod samt politiska och militära ledare som inte snävt sneglar på vad som kortsiktigt förefaller bäst för deras karriärer.

Läs även andra bloggares åsikter om Afghanistan, USA, ISAF, NATO, Taliban, Barak Obama, David Petraeus, Stanly McChrystal,

DN,

DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12,

SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5,

Sydsvenskan, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3,

Dagen, Dagen2,

VG, VG2, VG3, VG4,VG5, VG6,

HD, HD2, HD3,

Skånskan, Skånskan2,

SVT, SVT2, SVT3,

Smålandsposten,

GP,

Expressen,

SE ÄVEN

Forum Euroasien Här Här Här

Chefsingenjören Här

Wiesemans Wisdoms Här

Chris Anderson tänker Här

Lite blandade repotage och tankar

I den här bloggposten finns det reportage om några aktuella händelser samt i vissa fall även kommentarer till dem. Reportagen rör följande händelser. General McChrystal får sparken. Israel skjuter upp ny och ytterst avancerad spion satellit. Saudiarabien underlättar israeliskt flyganfall mot Iran. Turkisk militär övar i Israel. Den israeliska armen startar ett nytt underrättelse förband bestående av hackers.

General McChrystal får sparken.
President Obama hade inget egentligt val. Om en av hans generaler, om än Commanding General (CG) Afghanistan uttrycker sig på det sätt som McChrystal gjorde om presidenten så hade denne som trots allt är "Commander in Chief, United States Armed Forces" ingen möjlighet att att göra något annat än att sparka McChrystal.

Alla, inklusive president Obama, vet att avskedandet kom vid en ytterst olägligt ögonblick för både USA och de allierade i ISAF styrkan. Man befann sig i början av provet på om den Counterinsurgency (COIN) strategi som McChrystal förespråkat och som Obama fastställt skulle vara den militärt rätta strategin i en konflikt som den i Afghanistan. Det är definitivt inte det rätta ögonblicket att byta chef för styrkorna. Obama var tvungen att omedelbart utse ny ÖB i Afghanistan och han gjorde det enda rätta valet. Han tog chefen för det amerikanska central kommandot General David Petraeus och utsåg honom till ÖB i Afghanistan. Petraeus hade som chef för central kommandot varit grundligt insatt McChrystals planering. Det viktiga är dock att Petraeus utarbetat den amerikanska armens officiella instruktion för COIN strategin och dessutom varit ansvarig för dess applikation i Irak kriget under åren 2006-07 då han var CG Irak.

Allt detta till trotts så kommer det inträffade dock att skapa en icke så ringa tidsrymnd då Petraeus kommer att vara upptagen först med de senats förhör som han måste genomgå i Washington innan hans utnämning blir slutgiltig. Under den tiden får han föra befälet genom plasmaskärmarna vilket definitivt inte passar hans lynne som en som vuxit upp i 101 Airborn Division.

Ett ytterligare problem är att McChrystal hade ytterst goda förbindelser med Afghanistans president Karzai, detta till skillnad från huvuddelen av de ledande amerikanska funktionärerna i Afghanistan och Washington. Den kontakt som Petraeus bygger upp med Karzai kommer i mycket bli avgörande för krigets utgång

Ofek 9. Israels senaste spion satellit.
Den 22 juni sköt Israel upp en ytterst avancerad spion satellit. Den var den åttonde i Ofek serien men fick av speciella skäl namnet Ofek 9. Både satelliten och den raket som sköt upp den är inhemska israeliska produkter.

Huvudentreprenören för projektet är den israeliska flygindustrin (IAI). Satellitens vikt är ca 300 kg och den är utrustad med såväl optiska som elektroniska sensorer. Dessa eller delar av dem är med all sannolikhet kapabla att fungera även om det avsedda spaningsobjektet är täckt av moln. Satellitens kameror kan urskilja och identifiera objekt vars storlek inte underskrider 70 cm.

Ofek 9 kommer tillsammans med tidigare ännu fungerande Ofek varianter (Ofek 7, Ofek5) samt de delvis civila israeliska israeliska satellit projekten EROS A och EROS B kunna ge de israeliska underrättelsemyndigheterna en ytterst detaljerad upprättad bild av t.ex. de Iranska nukleära anläggningarna Utöver dessa aktiva spion satelliter har Israel ytterligare en sådan till i rymden. Det finns inga offentliga uppgifter om den förutom att den är en ren radar satellit.

Saudiarabien underlättar israeliskt flyganfall mot Iran.
I en artikel den 12 juni 2010 i Times Online (London) uppger tidningen i fråga att de Saudiarabiska myndigheterna inte enbart gett det israeliska flygvapnet överflygnings tillstånd, i norra Saudiarabien, för anfall mot Iran utan även utfört kontroller att det tekniskt från Saudisk sida går att neutralisera aktuell del av landets luftförsvars system för att möjliggöra den israeliska överflygningen. Enligt artikeln är aktionen samordnad med det amerikanska utrikesministeriet. Se hela artikeln här.

Israelisk radio refererade den 23 juni 2010 uppgifter som sänds ut av den iranska nyhetsbyrån FARS som meddelade att under dagen den 22 juni israeliska militära transportplan lastat av militär utrustning på flygfältet Tabuk i norra Saudiarabien. I rapporten delgavs också att den civila trafiken på det aktuella fältet inställts under dagen samt att passagerarna på de inställda flygningarna fått full ekonomisk ersättning. Se engelsk översättning av FARS kommuniké.
Hittills finns ingen officiell eller officiös bekräftelse på denna nyhet.

Turkisk militär övar i Israel.
Trotts alla rapporterna om att Turkiet avbrutit allt militärt samarbete med Israel så kom för några dagar sedan en grupp turkisk militär till Israel för att öva sig på att flyga den israeliska drönaren Heron. Turkiet har lagt en order på 10 sådana plan med bifogande kontrollutrustning till en sammanlagd kostnad av 190 millioner USD. Hittills har sju av drönarna levererats. Frågan är nu huruvida detta endast är ett sätt från Turkiet att åtminstone få något för de utlagda pengarna, eller att det är ett tecken på att Turkarna inte blandar politik med affärer speciellt om det rör varor som har betydelse för den Turkiska säkerhetspolitiken.

Den totala turkiska ordern på Israeliska drönare, som ännu inte levererats, uppgår till 1.7 miljarder USD. De totala turkiska utestående militära beställningarna från den israeliska krigsmaterial industrin ligger på något över sju miljarder USD. Det är klart att man från israelisk sida är intresserad av att avtalen inte sägs upp men å andra sidan är man tveksam om Irael i dag skall leverera militär utrustning som i sig har spetsteknologiska element pga risken att denna utrustning kommer att vidarelämnas till länder som Syrien och Iran.

Den israeliska armen startar ett nytt underrättelse förband bestående av hackers.
Enligt uppgifter i dagens (23062010) pappersupplaga av Yediot avser armeens underrättelsetjänst, Aman, starta ett mindre förband bestående av specialutbildade hackers. De kommer att ha till uppgift att avvärja elektroniska angrepp på israeliska data installationer av nationell betydelse. Dessutom kommer det att syssla med insamling av data från installationer utöver Israels gränser. Av naturliga skäl kommer förbandet att bli en del av Amans sigint (sigint=signalspaning) enhet (benämnd 8200) och förbandets CO lyder direkt under befälhavaren för 8200.

Aman har fått ytterligare en bra ide. Eftersom man lätt kunnat konstatera att rekryteringen till 8200 till en oproportionell stor del kommer från det centrala Israel och då detta socioekonomiskt innebär att de dessutom kommer från mer bemedlade familjer tänker man starta tillsammans med utbildningsdepartementet specialkurser för ungdomar som har potential att bli datasnillen och ge dem specialutbildning redan från nionde eller tionde årskurs. Om man på detta sätt kan plocka upp smarta ungdomar från perifera områden med lägre socioekonomisk bakgrund så har man gjort en verklig insats då en person som gjort sin militärtjänst i 8200 i och med detta har en klar merit på arbetsmarknaden. Jag tror dock att man måste särprioritera även med hänsyn till socioekonomisk bakgrund för annars får man mest in ungdomar som utan detta program trotts allt kommer in i 8200s kurser. Stor Jerusalem räknas som perifert område och jag har sett inte så få som kommit därifrån till nämnda elit enhet.

General McChrystal får sparken.
President Obama hade inget egentligt val. Om en av hans generaler, om än Commanding General (CG) Afghanistan uttrycker sig på det sätt som McChrystal gjorde om presidenten så hade denne som trots allt är "Commander in Chief, United States Armed Forces" ingen möjlighet att att göra något annat än att sparka McChrystal.

Alla, inklusive president Obama, vet att avskedandet kom vid en ytterst olägligt ögonblick för både USA och de allierade i ISAF styrkan. Man befann sig i början av provet på om den Counterinsurgency (COIN) strategi som McChrystal förespråkat och som Obama fastställt skulle vara den militärt rätta strategin i en konflikt som den i Afghanistan. Det är definitivt inte det rätta ögonblicket att byta chef för styrkorna. Obama var tvungen att omedelbart utse ny ÖB i Afghanistan och han gjorde det enda rätta valet. Han tog chefen för det amerikanska central kommandot General David Petraeus och utsåg honom till ÖB i Afghanistan. Petraeus hade som chef för central kommandot varit grundligt insatt McChrystals planering. Det viktiga är dock att Petraeus utarbetat den amerikanska armens officiella instruktion för COIN strategin och dessutom varit ansvarig för dess applikation i Irak kriget under åren 2006-07 då han var CG Irak.

Allt detta till trotts så kommer det inträffade dock att skapa en icke så ringa tidsrymnd då Petraeus kommer att vara upptagen först med de senats förhör som han måste genomgå I Washington innan hans utnämning blir slutgiltig. Under den tiden får han föra befälet genom plasmaskärmarna vilket definitivt inte passar hans lynne som en som vuxit upp 101 Airborn Division.

Ett ytterligare problem är att McChrystal hade ytterst goda förbindelser med Afghanistans president Karzai, detta till skillnad från huvuddelen av de ledande amerikanska funktionärerna i Afghanistan och Washington. Den kontakt som Petraeus bygger upp med Karzai kommer i mycket bli avgörande för krigets utgång

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Spion satellit, Saudiarabien, Iran, Turkiet, Drönare, Hacker, Signalspaning,
David Petraeus, Stanly McChrystal, Afghanistan,


DN, DN2, DN3, DN4, DN5,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5,
Sydsvenskan,
Dagen,
VG, VG2,
HD,
SVT,

Nya blockadbrytare på väg mot Gaza

Enligt både Yediots och Maarivs hebreiska pappersupplagor den 15 juni 2010 så befinner sig ett antal iranska fartyg i slutskedet av förberedelserna för att avgå från iransk hamn med destination Gaza.

Det första av dem ägs/är chartrat av den iranska röda halvmånen (den iranska motsvarigheten till det svenska röda korset). Enligt chefen för organisationens internationella avdelning består fartygets last av matvaror, medicin och medicinsk utrustning. Fartyget antas avgå inom de allra närmaste dagarna men har enligt vissa uppgifter redan avgått.

Enligt uppgift så sysslar nämnda iranska organisation inte enbart med humanitär verksamhet utan har varit inblandad i underrättelse verksamhet och vapensmuggling. I en CIA rapport från 1996 används den iranska röda halvmånen, med dess internationella kontaktnät , som en täck organisation för det iranska underrättelse ministeriet.

Den iranska röda halvmånen har redan tidigare vid två tillfällen försökt bryta blockaden runt Gaza men de iranska fartygen retirerade då de blev beordrade av israeliska marinfartyg att ändra kurs.

Vid det senaste tillfället i januari 2009 försökte den iranska röda halvmånen att bryta blockaden med ett fartyg som svartlistats av de amerikanska myndigheterna pga befogade misstankar om att fartyget i fråga varit inblandat i vapen smuggling för de Iranska Revolutionära Gardena

Ytterligare två iranska fartyg chartrade av den iranska försvarskommittén för Palestina. förbereder sig att segla till Gaza inom ett antal dagar. Ett av dem skall enligt uppgift mellanlanda i Istanbul. Orsaken till denna omväg har inte klargjorts vilket givetvis underlättar för pigga spekulationer.

Intill den 15 juni 2010 har inget av de tre fartygen begärt tillstånd av de egyptiska myndigheterna att få passera genom Suez kanalen. Egypten har mottagit israeliska framställningar att inte bevilja sådant tillstånd.

Den israeliska försvarsmakten har fått klara instruktioner att förhindra fartygen att angöra Gaza, även om detta måste ske med våld.

Israel har enligt internationell lag all rätt att med våld förhindra fartygen att anlöpa Gaza även om det sker på internationellt vatten, då fartygen uppenbart tillhör fientlig makt.

Hizbollah vill också vara med i leken.

Hizbollah har även meddelat att de inom ett antal dagar avser att sända ett mindre antal fartyg till Gaza. Enligt uppgift så kommer de att ha ett stort antal islamska kvinnor ombord, detta för att försvåra för israelisk militär att ta över fartygen.

Även i detta fall så har Israel enligt internationell lag all rätt att med våld förhindra fartygen att anlöpa Gaza även om det sker på internationellt vatten, då fartygen avgått från hamn belägen på fientlig makts (Libanon) territorium.

Radikal förändring av den israeliska blockad politiken

Israel väntas den 16 juni 2010 kungöra nya, avsevärt lättare, restriktioner för varuinförsel till
Gazaremsan. Det förslag som regeringens säkerhetspolitiska utskott kommer att få ta ställning till har utarbetats i samråd mellan Israels premiärminister Benjamin Natanyahu och Kvartettens sändebud Tony Blair. Den metodologiska skillnaden mellan förslaget och den gällande ordningen är att man i fortsättningen skall definiera vilka varor som inte får införas i Gazaremsan i stället för vilka som får införas.

I huvudsak kommer förbud endast att finnas för införsel av krigsmaterial och varor som krigsmaterial kan tillverkas av.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Gaza, Iran, Bibi Natanyahu, Tony Blair, Kvartetten,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3,
Dagen,
VG, VG2, VG3,
C,
SVT, SVT2, SVT3, SVT4,
Expressen, Expressen2, Expressen3,
GP, GP2,GP3,

De geopolitiska följderna av Israels aktion mot "Ship to Gaza"

Stater baserar i huvudsak sitt handlande visavi andra stater på krass politisk och ekonomisk vinst och förlust räkning. Detta innebär att den allmänna opinionen endast påverkar ställnings taganden som inte är av fundamental betydelse för dem. Dessa två faktum måste tas med i bedömningen när man analyserar Israels geopolitiska situation efter dess aktion mot "Ship to Gaza".

Trotts att Israels PR situation både inom den allmänna opinionen och bland de ledande politikerna i Europa allt annat än förbättrades av den israeliska aktionen kan man knappast vänta sig några allvarligare åtgärder från europeiskt håll då de europeiska staternas direkta fundamentala intressen inte satts i fara.

Dessutom kan man inte bortse från att den europeiska reaktionen också påverkades av den relativt "svala" reaktionen bland arabstaterna.

På sikt kan man dessutom räkna med att även om det allmänna opinionsläget inte svängt i Europa så kan dess ledare inte helt undgå att påverkas av den trend av förståelse för den israeliska aktionen som blivit synlig i internationella media under de sista dagarna.

Israels säkerhetspolitiska situation gentemot palestinierna och arabstaterna kan idag på kort sikt betraktas som god.

Palestinierna är splittrade mellan Fatah och Hamas.

Mellan Egypten och Hamas råder en djup fientlighet. Hamas har sina rötter i det muslimska brödraskapet. Egypten som en sekulär stat har under åren haft otaliga konflikter med denna organisation.

Jordanien har klart ansträngda förhållanden med både Fatah och Hamas. Med Fatah dels, pga minnena från 1970 då Fatah gjorde ett uppror i Jordanien vilket slogs ned brutalt av den jordanska armen och dels, pga att Jordanien har svårt att förlika sig med en självständig palestinsk stat på Västbanken eftersom den palestinska befolkningen utgör en majoritet i Jordanien. Upproret fick det passande namnet Black September efter de 10.000 palestinska döds offerna. Mellan Jordanien och och Hamas är förhållandena spända då Jordanien har sina egna problem med det muslimska brödraskapet.

Syrien är mycket mer intresserat av Libanon än av palestinierna. Att Syrien tillsammans med Iran är fadder för Hizbollah hänger mer ihop med dess vilja att domminera Libanon än att Hizbollah är en antiisraelisk organisation. Hizbolla är inte en palestinsk rörelse utan en libanesisk Shia gruppering.

De övriga arabstaterna stöder palestinierna i ord och många gånger med pengar men är sedan länge helt medvetna om dessas förmåga att destabilisera arabvärlden.

När det sen gäller Iran, en icke arabisk Shia muselmansk stat, så är det ingen tvekan om att den verkligen är intresserad av att få inflytande över palestinierna. Problemet för Iran är dock att Fatah inte litar på dem och att Hamas som en Sunni muselmansk visserligen ibland samarbetar på det taktiska planet inte delar samma långsiktiga visioner.

Som tidigare påpekades i denna artikel baserar stater i huvudsak sitt handlande visavi andra stater på krass politisk och ekonomisk vinst och förlust räkning. Israel ser sig inte att ha något att vinna på att vara alltför kompromissvillig i fråga om Gaza då den globala fiendskapen inte utgör ett verkligt hot pga att arabstaterna med sin nuvarande politik neutraliserar den

Kortfattat kan man sammanfatta att en hård linje mot Gaza ger Israel mer säkerhet på en gång som Fatah stöder linjen, Egypten deltar i den, Jordanien känner sig lättad och Syrien struntar i det.

Att t.ex Egypten och Syrien inte motsatte sig Israels aktion mot "Ship for Gaza" kan man också se i att varken flyg eller marina enheter från de två nämnda staterna på något sätt ingrep mot de israeliska marina enheterna.

Förhållandet mellan Turkiet och Israel har stadigt försämrats sedan den islamistiska valsegern 2002 och inte minst sedan förhandlingarna om EU medlemskap körde fast. Man kan sedan dessa två händelser se hur Turkiet alltmer vänder sig öster ut (Syrien, Iran). Det är ingen tvekan om att dagens situation mellan Turkiet och Israel är kritisk men det går inte att bortse från att båda parterna är tveksamma att löpa linan ut och bryta de diplomatiska förbindelserna och det är inte osannolikt att man kommer att fortsätta ha någon typ av förbindelser på ett plan alldeles över ett brott av dessa.

Detta är det kortsiktiga perspektivet ur Israels synvinkel men det innebär ingalunda att Israel kan utgå ifrån att detta även kommer att förbli i all framtid.

Ett antal faktorer kan tillsammans eller var för sig radikalt förändra situationen. Låt oss sammanfatta dem.

Förhållandet mellan USA och Israel har efter president Obamas tillträde sakta men dock säkert försämrats. Även om detta inte kommer att fortsätta så kan man inte undgå att det har en klar betydelse för Israels militära och speciellt politiska avskräckningsförmåga.

Ett ytterligare problem som relaterar till USA är att USA idag har ett långsiktigt strategiskt intresse av goda förbindelser med Turkiet. Enligt ledande strategiska analytiker så kommer Ryssland inom en inte alltför avlägsen framtid söka ett avsevärt större inflytande i Öst Europa och Kaukasus regionen. Den betydelse som Turkiet hade under det kalla krigets dagar för NATO kan bli än större i en framtida värld (2020- ). Avsaknaden av goda förbindelser mellan Turkiet och Israel i ett sådant läge är definitivt inte i Israels intresse.

Israels politiska och strategiska handlande visavi arabvärlden kan på sikt få negativa följder, detta dock mindre genom en ökad internationell deligimitering, utan att dess handlande kommer att frigöra krafter inom den arabiska sfären som kan sätta Israel i en brydsam situation.

Vi vet idag inget om vad som kommer att ske i Egypten efter president Mubarak. Om den framtida egyptiska ledningen väljer att gå tillbaka till förhållandet före Camp David avtalet 1978 så kan Israels situation utvecklas i en kritisk riktning.

Låt oss anta att om Egypten orienterar sig i riktning mot Turkiet och att dessa två stater sluter ett militärt samarbetsavtal så skulle Israel stå inför en ytterst brydsam situation. Om då dessutom USA gick tillbaka till sin politik gentemot Israel från 1950 talet (inget materiellt militärt stöd till israel) så skulle situationen snabbt kunna bli kritisk.

Den israeliska statsledningen står idag inför långsiktiga geopolitiska problem och förhoppningsfullt kommer den att vara vuxen att navigera den judiska staten genom dessa stormiga vatten.

Det är definitivt av yttersta vikt att man från Israels sida inser att förhållandena med Turkiet i mångt och mycket är nyckelfrågan.

Det ovanstående är skrivet under förutsättning att Iran inte får sin a-bomb. Om de får den, ja då befinner sig alla parter på en helt ny spelplan.

Ovanstående inlägg är inspirerat av en artikel av George Friedman publicerad av Stratfor den 8 juni 2010 http://www.stratfor.com/weekly/20100607

Läs även andra bloggares åsikter om Ship to Gaza, Israel, Turkiet, Egypten, Syrien, Iran, USA, Hisbollah, Hamas, Fatah, Strategi,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12, DN12,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, SvD11,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3, Sydsvenskan4,
Dagen,
VG, VG2,
Expressen, Expressen2,
HD,
KB,
Bohuslänningen,
Aftonbladet,
SVT,
KB,
SVT,
BLT,