En hårsmån från totalt Mellanöstern krig

Vem vet, men det är inte osannolikt att Mellanöstern i förgår (03082010) var ytterst nära ett totalt krig eller åtminstone ett rejält krig vid den israelisk- libanesiska och den israelisk-syriska gränsen.

Detta på grund av att befäl inom den nionde libanesiska brigaden till synes på eget bevåg provocerade fram ett gräns intermezzo vid den israelisk-libanesiska gränsen. Det är ännu oklart om på vilken nivå beslutet togs i den libanesiska brigaden. Men spekulationerna rör sig mellan antingen brigad chefen eller chefen för det kompani som öppnade eld mot de israeliska soldaterna.

Huvuddelen av den libanesiska armens nionde brigads officerare och soldater är shia muslimer. I och med detta har de en naturlig lojalitet mot södra Libanons befolkning som till sin helt övervägande del också är shia muslimer. Att medlemmarna i den nionde brigaden inte kan vara helt objektiva gentemot den shia muslimska organisationen Hizbollah vilken är södra Libanons starkaste politiska och militära organisation är naturligt. Frågan är bara om de, när/om det kommer till kritan, kommer att vara lojala mot den libanesiska centralregeringen eller kommer att styras av sin religiöst/etniska tillhörighet?

Sedan ett antal månader provocerar den nionde brigaden fram incidenter inom sitt ansvarsområde efter den israelisk-libanesiska gränsen, vilka visserligen ännu inte krävt offer i döda eller sårade men som fört med sig en ytterst spänd situation efter gränsen. Den israeliska armen är helt medveten om orsaken till denna förändring i det libanesiska uppträdandet, nämligen brigadens nye befälhavare - en ytterst extrem shia muslim som står Hizbollah nära. En brigad chef av denna typ i södra Libanon kan bli en gnista som direkt eller indirekt utlöser det krig som ingen vill ha.

Låt oss nu se på händelseförloppet och det område i vilket det utspelades. Den libanesiska attacken skedde vid gränsen i närheten av kibbutz Mishgav Am i norra Gallillen och den libanesiska byn Al- Adaiseh. Liksom på många ställen efter den israelisk-libanesiska gränsen är inte säkerhets stängslet placerat exakt på den internationella gränsen utan ca 50 meter in på israeliskt territorium. Orsakerna till detta är i det helt övervägande fallen strategiska eller taktiska. Detta innebär dock inte att Israel avsagt sig suveräniteten av de områden som ligger mellan stängslet och den av FN fastställda internationella gränsen (den sk blå linjen) utan patrullerar i dessa med jämna mellanrum.

Tidigt på morgonen den tredje augusti meddelade den israeliska armen UNIFIL att den avsåg att ca klockan 0900 börja rensa bort vegetation i området mellan säkerhets stängslet och den blåa linjen. Som skäl till aktionen angavs att vegetationen i sitt nuvarande tillstånd förhindrade spaning över gränsen. På UNIFILs anhållan senarelades starten av arbetena till kl 11.30. Enligt ett uttalande av UNIFIL hade den libanesiska armen blivit underrättad tre timmar innan starten av arbetet.

När den israeliska styrkan påbörjade arbetet öppnade libanesiska krypskyttar eld mot den israeliska styrkans framskjutna kommando post (hebr. chapak) varvid den israeliska bataljonschefen träffades och avled innan han anlände till sjukhus. Dessutom sårades den israeliske kompanichefen, som förde det direkta befälet över aktionen, svårt.

Den israeliska försvarsmakten besvarade den libanesiska eldgivningen som även inkluderade beskjutning med RPG (anti tank raketer) med artilleri eld och beskjutning från attack helikoptrar. Eldgivningen pågick fram till 15-tiden på eftermiddagen. Utöver de ovan nämnda israeliska förlusterna stupade tre libanesiska soldater och ett antal sårades. Dessutom dödades en libanesisk journalist och en skadades.

Israel beskyller Libanon och dess arme för att planlagt ett bakhåll på den israeliska styrkan, något som naturligtvis förnekas från libanesiskt håll. Från israeliskt håll anser man att närvaron av journalister och fotografer mer än väl bevisar att aktionen var planerad. Det är mycket svårt för den libanesiska sidan att förneka närvaron av mediarepresentanter då namnen på den dödade och den skadade journalisten är kända. Att det fanns pressfotografer på plats framgår tydligt av alla de bilder som dessa tagit och som publicerats i israeliska tidningar.

UNIFIL förkastar totalt den libanesiska versionen om att de israeliska armstyrkorna trängt in på libanesiskt område och öppnat eld mot de libanesiska ställningarna.

UNIFIL Commander’s political advisor explains LAF’s blatant violation of UN Resolution 1701: “The Israelis pruned a tree south of the Blue Line…The IDF coordinated the pruning work with the Lebanese army through UNIFIL.”

Vi är inte speciellt vana vid att ett FN organ så uppenbart tar ställning för oss!

En talesman för det amerikanska utrikesdepartementet förklarade också att den israeliska styrkan hela tiden befunnit sig på israeliskt territorium.

För att läsarna skall kunna förstå hur farligt det är att leka med elden på det sätt som den libanesiska armen gjorde måste nämnas att det första och direkta israeliska beslutet efter att den israeliska styrkan blivit beskjuten var att damma av den plan som gjorts upp för ett liknande fall och som innebar att den israeliska försvarsmakten skulle slå till och totalförstöra ett stort antal av den libanesiska armens baser och anläggningar i södra Libanon. Detta skulle omedelbart föra med sig motåtgärder från den libanesiska armens sida. Det vore dessutom helt otroligt att Hizbollah skulle hålla sig utanför med följd att de raketer som det israeliska flygvapnet inte lyckats slå ut skulle börja falla över Israel ned till något söder om Tel Aviv. Allt detta innan världssamfundet skulle haft tid att reagera och sätta stopp, eller åtminstone bromsa upp den ömsemässiga slakten och förstörelsen. Om sen Iran, Syrien och Hamas i Gaza också skulle ge sig in i leken så..........

Tur nog beslutade sig den israeliska ledningen för att svara hårt men inte för hårt. Man klargjorde dock att det inte alls var säkert att man nästa gång skulle reagera på samma sätt. Men vad händer om någon vildhjärna till pluton eller kompanichef i den libanesiska armens nionde brigad får för sig att hämnas på "de västerländska imperialisterna och dess sionistiska medlöpare".

Den libanesiska armen liksom det "Nya Libanon" som växte fram under den Harrari den äldres ledning har haft och har än i dag USA och Frankrike som faddrar. Det är mindre troligt att de kommer att dra sig sig tillbaka efter gårdagens incident. Ett sådant handlande skulle i längden bara innebära att Libanon i brist på alternativ skulle falla i händerna på Iran, Syrien, Hizbolla och Hamas lägret, något som ju knappast ligger i USAs och Frankrikes intresse.

Men vad händer om den Internationella domstolen i Haag inom en nära framtid (några månader) förklarar att mordet på den tidigare libanesiske premiärministern Rafiq Al Harari - tillika fader till den nuvarande libanesiske premiärministern - utförts av ledande personer i Hizbollah?

Hizbollah tillsammans med Syrien och Saudi Arabien (!) har satt domstolen i Haag under press för att förhindra detta det troligaste utslaget. (I och för sig kan man fråga sig varför den demokratiska världen inte reagerat mot denna flagranta inblandning ). Det är inte otroligt att Hizbollah kommer att med vapenmakt hindra genomförandet av beslutet.

Tyvärr är det inte osannolikt att Israel kommer att bli skadat i den röra som kommer att uppstå i Libanon och kanske också Syrien vid en dom/utslag som klart lägger skulden för mordet på Hizbollah.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Libanon, Hizbolla, UNIFIL, Hararimordet,



Knuff

Knuff

DN, DN2, DN3,
SvD, SvD2,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3,
Dagen, Dagen2,
VG,
SVT,
GP,
Skånskan,

Dagbladet,
GD,

Inget speciellt nytt i dokumenten som WikiLeaks la upp på nätet

De som förväntade sig något nytt explosivt material i de ca 92.000 dokument som WikiLeaks under stort buller och bång la upp på nätet i början av veckan blev nog i allmänhet relativt besvikna. Journalister och personer som under någon tid med visst intresse följt kriget i Afghanistan inklusive dess direkta och indirekta påverkan på den allmänna säkerhetssituationen i Pakistan konstaterade med en suck att istället för något nytt så rörde det sig om mängder av information vars huvuddrag sedan länge var kända.

Att sedan även professionella journalister som inte var insatta i vad som hänt och händer i det sk. AF-Pak kriget blåste upp vad som WikiLeaks lagt upp på nätet är tyvärr naturligt men man kan verkligen fråga sig hur de ansvariga i seriösa media i många länder lät journalister utan bakgrundsfakta kunskap beskriva de läckta uppgifterna som något principiellt nytt som skulle påverka AF-Pak krigets fortsatta utveckling.

Här måste understrykas att författaren av detta blogginlägg personligen läst ytterst få av de ca 92.000 dokumenten som WikiLeaks lagt upp på nätet utan bygger sin analys på uppgifter från internationella media som New York Times, Washington Post, The Wall Street Journal, The Guardian, Der Spiegel, The Commentary Magazine samt på nätet publicerat material från ett antal internationella tankesmedjor. Utöver detta även på uttalande från Vita Husets press sekreterare.

Enligt enligt dessa media så handlar de läckta dokumenten, som alla rör tiden för president George W. Bushs administration, om huvudsakligen följande områden.

1. Det inte ringa antalet civila afghaner som dödats eller skadats vid USAs och ISAFs styrkornas militära aktioner. Bland dessa aktioner nämns speciellt de det amerikanska användandet av fjärrstyrda drönare för att i direkta attacker neutralisera Taliban och Al Qaeda befälhavare. Av naturliga skäl för dessa attacker med sig att afghansk och pakistansk civilbefolkning som befinner sig i den omedelbara närheten av de personer som avsetts bli utslagna inte så sällan dödats och skadats. Detta förhållande har har rapporterats i media runt om i världen och är definitivt inget nytt.

Den förre amerikanske befälhavaren i Afghanistan. General Stanley McChrystal utfärdade för ungefär ett år sedan nya bestämmelser får hur de amerikanska och ISAF styrkorna skulle uppträda i kontakten med den afghanska civilbefolkningen för att undvika onödiga civila offer. Dessa instruktioner fick inte så lite kritik av de trupper som skulle uppfylla dem då de med eller inte med rätta ansågs utsätta dem för onödigt stora risker.

2. Av dokumenten framgår att USA under direkt ledning från Pentagon satt in ett speciellt kommando förband som hade hade till uppgift att fånga, alternativt döda ledande talibaner. En i och för sig helt normal åtgärd i ett krig av typ AF-Pak kriget men som pga av den starka sekretess som omgärdat aktionen varit mindre känd - men dock inte okänd.

3. Att den Afghanska administrationen i alla dess delar är korrumperad är inte heller någon nyhet.

4. Kommentarerna till dokumenten rör till en inte ringa del förhållandet mellan Pakistan, och då speciellt den pakistanska armens underrättelse tjänst - ISI - och Taliban. I och för sig är detta heller ingen nyhet men för amerikanska politiker, som med all sannolikhet varit helt medvetna om situationen, har publicerandet av uppgifterna satt dem i en besvärlig situation visavi den amerikanska allmänheten. Eftersom USA aktivt politiskt, ekonomiskt och militärt stödjer Pakistan ställs de inför den logiska frågan hur USA kan stödja Pakistan då denna stat genom sin armés underrättelse tjänst i icke helt ringa grad stödjer Taliban - som dödar och sårar amerikanska soldater. Denna fråga kan komma upp i det amerikanska mellanperiods valet i november.

George Friedman ger den 27 juli i tankesmedjan Stratfors "veckobrev" en till synes logisk förklaring till spelet mellan USA och Pakistan när det gäller Taliban. Man kan hålla med eller inte hålla med men jag anser att hans analys är värd att komma läsarna till godo.

Let’s step back and consider the conflict dispassionately. The United States forced the Taliban from power. It never defeated the Taliban nor did it make a serious effort to do so, as that would require massive resources the United States doesn’t have. Afghanistan is a secondary issue for the United States, especially since al Qaeda has established bases in a number of other countries, particularly Pakistan, making the occupation of Afghanistan irrelevant to fighting al Qaeda.

For Pakistan, however, Afghanistan is an area of fundamental strategic interest. The region’s main ethnic group, the Pashtun, stretch across the Afghan-Pakistani border. Moreover, were a hostile force present in Afghanistan, as one was during the Soviet occupation, Pakistan would face threats in the west as well as the challenge posed by India in the east. For Pakistan, an Afghanistan under Pakistani influence or at least a benign Afghanistan is a matter of overriding strategic importance.

It is therefore irrational to expect the Pakistanis to halt collaboration with the force that they expect to be a major part of the government of Afghanistan when the United States leaves. The Pakistanis never expected the United States to maintain a presence in Afghanistan permanently. They understood that Afghanistan was a means toward an end, and not an end in itself. They understood this under George W. Bush. They understand it even more clearly under Barack Obama, who made withdrawal a policy goal.

Given that they don’t expect the Taliban to be defeated, and given that they are not interested in chaos in Afghanistan, it follows that they will maintain close relations with and support for the Taliban. Given that the United States is powerful and is Pakistan’s only lever against India, the Pakistanis will not make this their public policy, however. The United States has thus created a situation in which the only rational policy for Pakistan is two-tiered, consisting of overt opposition to the Taliban and covert support for the Taliban.

This is duplicitous only if you close your eyes to the Pakistani reality, which the Americans never did. There was ample evidence, as the WikiLeaks show, of covert ISI ties to the Taliban. The Americans knew they couldn’t break those ties. They settled for what support Pakistan could give them while constantly pressing them harder and harder until genuine fears in Washington emerged that Pakistan could destabilize altogether. Since a stable Pakistan is more important to the United States than a victory in Afghanistan — which it wasn’t going to get anyway — the United States released pressure and increased aid. If Pakistan collapsed, then India would be the sole regional power, not something the United States wants.

The WikiLeaks seem to show that like sausage-making, one should never look too closely at how wars are fought, particularly coalition warfare. Even the strongest alliances, such as that between the United States and the United Kingdom in World War II, are fraught with deceit and dissension. London was fighting to save its empire, an end Washington was hostile to; much intrigue ensued. The U.S.-Pakistani alliance is not nearly as trusting. The United States is fighting to deny al Qaeda a base in Afghanistan while Pakistan is fighting to secure its western frontier and its internal stability. These are very different ends that have very different levels of urgency.

The WikiLeaks portray a war in which the United States has a vastly insufficient force on the ground that is fighting a capable and dedicated enemy who isn’t going anywhere. The Taliban know that they win just by not being defeated, and they know that they won’t be defeated. The Americans are leaving, meaning the Taliban need only wait and prepare.

The Pakistanis also know that the Americans are leaving and that the Taliban or a coalition including the Taliban will be in charge of Afghanistan when the Americans leave. They will make certain that they maintain good relations with the Taliban. They will deny that they are doing this because they want no impediments to a good relationship with the United States before or after it leaves Afghanistan. They need a patron to secure their interests against India. Since the United States wants neither an India outside a balance of power nor China taking the role of Pakistan’s patron, it follows that the risk the United States will bear grudges is small. And given that, the Pakistanis can live with Washington knowing that one Pakistani hand is helping the Americans while another helps the Taliban. Power, interest and reality define the relations between nations, and different factions inside nations frequently have different agendas and work against each other.

"This report is republished with permission of STRATFOR"

Read more: WikiLeaks and the Afghan War | STRATFOR

Efter att ha förminskat vikten av WikiLeaks publicering av dokumenten måste jag dock tillägga att på en punkt har man lyckats få upp något som även för relativt insatta personer som följer vad som skrivs om AF-Pak kriget kom som en överraskning. Nämligen att Taliban från Iran erhållit ett antal s.k. Man-Portable Air Defence Systems (MANPADS). Huruvida dessa är av en kvalitet att de aktivt påverkar krigföringen är oklart. Man måste dock hålla i minnet att USA gav de afghanska mujahideen styrkorna MANPADS då dessa stred mot den sovjetiska invasions armen samt att dessa hade ett inte ringa inflytande på det sovjetiska beslutet att dra tillbaka sina styrkor från Afghanistan. För de som är intresserade av kontakterna mellan Iran och Taliban klicka här.

Det är dock ingen tvekan om att publiceringen i WikiLeaks gett den del av de debattörer runt om i världen som av anti amerikanska och/eller anti imperialistiska skäl vill att USAs och ISAF stykorna snarast skall lämna Afghanistan vatten på sina kvarnar. Man svänger sig redan med argumentet "krigsförbrytelser" utan att i de flesta fall ha en aning om den juridiska definitionen av "krigsförbrytelse" i ett krig som AF-Pak kriget. De flesta kommentatorer är dock eniga om att publiceringen inte kommer att ha någon större inverkan på krigets fortsättning.

Problemet är att krigsmålen i Afghanistan dels är dåligt definierade och dels att de inte är synonyma mellan alla deltagarna i den av USA ledda koalitionen. President Obama definierar det som ett krig mot AL Qaeda. De finns de som definierar det som ett krig mot den internationella jihadist rörelsen dvs ett krig för de västerländska värdena. En del av deltagarna i koalitionen finns där av lojalitet mot USA och/eller av intern EU lojalitet.

Att sedan president Obama förklarat att USA skall börja dra tillbaka trupper sommaren 2011 innebär att Taliban bara behöver vänta för att vinna.

Den nyss avslutade konferensen i Kabul förklarade att de Afghanska säkerhets styrkorna redan år 2014 skulle vara i stånd att ta över ansvaret för säkerheten i landet vilket förefaller mindre troligt.

Man kan fråga sig om alla de som i USA och Europa vill deras respektive länder drar tillbaka sina trupper från Afghanistan reflekterat över vad en taliban seger innebär för den afghanska befolkningen. Totalt kulturmörker, kvinnoförtryck, förbud för flickor att få skolutbildning, ingen politisk frihet, ingen yttrandefrihet osv. Om USA och ISAF länderna drar tillbaka sina styrkor innan Taliban och Al Qaeda slagits tillbaka så signalerar de till resten av världen att de inte är beredda att slåss för dessa värden med allt vad detta kommer att innebära.

Läs även andra bloggares åsikter om WikiLeaks, USA, ISAF, Afghanistan, Pakistan, Al Qaeda, Al Qaida, Taliban, Mujahadeen,

Se även Chefsingenjören Efterdyningar

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2, Sydsvenskan3, Sydsvenskan4, Sydsvenskan5, Sydsvenskan6,
Dagen,
SVT, SVT2, SVT3, SVT4,
VG,
Expressen, Expressen2,
SR,
ST,
EK,

Gaza, avskälpningsplats för icke andvändbar medicin?

Vad är avsikten med den materiella hjälp, t.ex. medicin och sjukvårdsmaterial, som världssamfundet, i dess olika former, levererar till befolkningen i Gaza remsan. Vilja att hjälpa och stödja? Vinna politiskt inflytande?

Frågan förefaller absurd men enligt en artikel i Yediot Achronots pappersupplaga den 20 juli 2010 är den mer än befogad. Enligt uppgifter från de palestinska myndigheterna i Gaza så har användbars tiden för ca 70% av de de läkemedel som levererats till Gaza som humanitär hjälp från olika lände och organisationer (inklusive EU) gått ut. Dvs dessa läkemedel är ej användbara och i många fall rent farliga.

Som exempel på läkemedel som inte varit möjliga att använda tas det i ovan nämnda tidningsartikel upp exemplet att internationell hjälporganisationer sände hundratusentals ampuller med vaccin mot svininfluensan som dock visade sig vara oanvändbara.

De palestinska myndigheterna eldade under den senaste tiden upp läkemedel för miljonbelopp utöver de som helt sonika grävdes ned med allt vad det innebär som ekologiska faror.

Enligt chefen för donationer vid det palestinska hälsovårdsministeriet, Monir Albersh, så rör det sig om läkemedel vars användningstid i vissa fall gick ut för över ett år sedan!

Men det är inte bara oanvändbara läkemedel som som doneras till Gaza. Den irländska båten "Rachel Corrie" hade med sig cement vars sista användningsdatum var för 15 år sedan.

Frågan som ställdes i början på artikeln får varje läsare själv svara på. Jag har givetvis min egen uppfattning men vill inte påverka ert intellektuella arbete med att ge er min uppfattning.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Gaza, Gazaremsan, Humanitär hjälp, Hamas,

DN, DN2, DN3, DN4,
SvD, SvD2, SvD3,
Sydsvenska Dagbladet, Sydsvenska Dagbladet2, Sydsvenska Dagbladet3, Sydsvenskan4,
SVT,
Dagen, Dagen2,
VG, VG2,
Expressen,
GP,
Vlt,
Ystads Allehanda,
HD,
ST,

Nytt israeliskt grepp i gazafrågan mot slentrianmässigt europeiskt

EUs utrikesminister, Catherine Ashton, som är på ett tre dagars besök i Israel, Gaza och Västbanken förklarade vid en presskonferens på kvällen den 17 maj att gränsövergångarna mellan Israel och Gaza remsan snarast måste öppnas i båda riktningarna för såväl person- som godstrafik.

Israels största tidning, Yediot Achronot, publicerade på fredagen i sin hebreiska pappersupplaga ett av israeliska UD nytt utarbetat förslag om totalt stängning av all landtransport mellan Israel och Gaza remsan samt på sikt en successiv nedtrappning av den israeliska exporten av el och vatten till Gaza.

Inga nya grepp.

Att Catherine Ashton inte var någon vän av Israel kom ju knappast som någon överraskning, men att hon vid sin presskonferens med den palestinske statsministern, Salam Fayyad, bl.a. förde fram kravet på en total fri persontrafik mellan Israel och den Hamas styrda Gaza remsan, tyder på att hon inte är speciellt väl insatt i de lokala politiska förhållandena. Hennes uttalande låter ju bra ur "Human Right" synpunkt men varken den israeliska ledningen eller dess befolkning skulle kunna tänka sig att gå med på att hamas aktivister i praktiken skulle få fri och okontrollerbar rätt att ta sig in i Israel med allt vad detta skulle leda till i fråga om terrorism.

Salam Fayyad är tvivels löst allt annat än intresserad av att hamas aktivister från Gaza skulle få möjlighet att via Israel ta sig in i den Fatah ledda PA administrerade Västbanken. För att inte
vara helt odiplomatisk framförde han vikten av export från Gaza remsan till Israel för remsans ekonomiska utveckling.

Det nya israeliska förslaget.

Det israeliska förslaget, eller för att vara mer exakt, det israeliska UDs förslag då det ännu inte är klart om den israeliske utrikesministern Lieberman fått klartecken från regeringen eller kabinettet, innebär att banden mellan Israel och Gaza remsan totalt skärs av. I stället för blockad politiken ger Israel nu fritt fram under förutsättningen att det inte sker över gränsen mellan Israel och Gaza remsan som kommer att bli totalstängd. Israel kommer inte att hindra trafik mellan remsan och omvärlden. EU liksom resten av det internationella samfundet kommer att ha full frihet att komma och genomföra alla sina humanitära program och detta utan att fråga Israel om lov. Varutransporter sjövägen till remsan kommer inte att behöva gå in till Ashdod för att kontrolleras ( om de har krigsmateriel i lasten) utan de föreslås bli kontrollerade i hamnar tillhörande EU medlemmen Cypern.

För att göra Gaza remsan självförsörjande i fråga om el och vatten föreslås att bland de första projekten byggandet av ett modernt kraftverk samt en avsaltnings anläggning för produktion av dricks vatten genomförs. Man påpekar också att uppförandet av en modern anläggning för rening av avloppsvatten bör prioriteras. Från denna skulle man ju dessutom få vatten för bevattning av olika sorter av grödor.

När det gäller gränsövergången mot Egypten i Rafiach området så frånsett samordningen med Egypten krävs en EU styrka på högsta militära nivå får att understödja EUs kontroll att inga vapen kommer in denna väg. Kravet på en militär elit styrka bottnar i erfarenheten av hur Hamas med lite enkla hot skickade hem en tidigare (EU) kontrollstyrka från samma gränsövergång.

Genom ett arrangemang av ovanstående sort anser Israel att all typ av ockupation av remsan är avslutat och att Israel inte har något mer ansvar för dess befolkning. Den som har överhöghet och ansvar för befolkningen torde vara FN, vars föregångare NF i början av 1920 talet överlämnat det sk. Palestina området till Storbritannien som ett NF mandat. Storbritannien återlämnade mandatet den 15 maj till FN och Egypten ockuperade remsan i kriget 1948-49. Israel slängde ut Egypten i 1967 års krig och efter genomförandet av Liebermans förslag har Israel inget ansvar för området efter internationell rätt. Av detta följer att FN är, antingen man vill eller ej, överhuvud i området. FN har givetvis rätt att lämna över området till hugade spekulanter.

Liebermans förslag kommer vid en tidpunkt då alltmera röster höjs mot iden med en två statslösning bl.a. av skälet att det i dag finns de facto två palestinska politiska enheter som är ur ideologisk synpunkt diametralt skilda samt att en av dem, hamasregimen i Gaza inte erkänner Israels rätt att existera av religiösa skäl.

Det är inte säkert att Liebermans förslag är genomförbart men det pekar på att idag är det av nöden med nytänkande i frågan om Israel och palestinierna.

Givetvis kommer det att finnas personer som vill förorda en enstatslösning för israeler och palestinier men de bör ta beaktande att en sådan lösning kommer att föra med sig följder som får Jugoslaviens sammanbrott att se ut som en lekskola där alla parter skulle förlora stort men de palestinska störst.

Skall bli intressant att se hur Liebermans förslag kommer att tas emot i en värld som ser allt genom ett Palestina färgat prisma.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Gazaremsan, Gaza, EU, FN, Ashton, Lieberman,

Knuff



DN, DN2, DN3, DN4,
SvD, SvD2,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2,
Dagen, Dagen2,
VG,
SVT,
Expressen,
HD,
GP,
Arbetarbladet,
BLT,
Skånskan,
EK,
Gefle Dagblad,

Israelisk undersökning av bordningen av M/S Marmara

Den israeliska försvarsmakten (IDF) lade i går (12072010) fram en genomgående undersökning om hur och på vilka grunder de militära besluten om utförandet av bordningen av "Ships to Gaza" och då speciellt sett M/S Marmara fattats.

Den israeliska försvarsmakten undersöker genomgående alla aktioner som den varit inblandad i. Detta sker i undersökningar/utvärderingar av varje inblandat förbands handlande och sker på kompani-, bataljon-, brigad nivå och då det rör sig om aktion i vilka större förband varit aktiva i även på dessas nivå. Dessa undersökningar/utvärderingar görs för att rätta till brister såväl som att utvärdera nya grepp. Allt för att förbättra förbandens stridsduglighet. Dessa undersökningar/utvärderingar görs inom förbanden i fråga och resultaten vidarebefordras uppåt i hierarkin.

Det förekommer också att den israeliska överbefälhavaren låter en pensionerad generalmajor undersöka en speciell händelse som t.ex. kidnappningen av Gilad Shalit eller Hizbollas blodiga bakhåll på en israelisk patrull som ledde till det andra Libanon kriget sommaren 2006.

Gabi Ashkenazi, IDFs nuvarande ÖB beordrade, några dagar efter att den israeliska marinen stoppat M/S Marmara och de andra fem fartygen på dessas väg mot Gaza, generalmajoren (res.) Giora Eiland att göra en undersökning av bordningen av M/S Marmara för att utreda hur planeringen av aktionen gått till. Det rörde sig om en utredning om valet av den militära tekniken att utföra bordningen och övertagandet av befälet på Marmara och de övriga fartygen i flottiljen. Eiland hade inte mandat att utreda de politiska besluten bakom aktionen ej heller de juridiska rörande rätten eller icke rätten att borda på internationellt vatten.

Orsaken att man använder sig av pensionerade generalmajorer för dylika undersökningar är att sådana personer dels har yrkeskunskap och dels då de utför undersökningen under reservist tjänstgöring även har en officers grad och senioritet i denna som ger dem befogenhet att "beordra fram alla fakta" de anser sig ha behov av.

I Israel hyser man en stor aktning för Giora Eiland dels för hans vidsträckta erfarenhet men dessutom för hans intelligens och förmåga att analysera situationer och föreslå problemlösningar.

Eilands rapport innehåller en bitande kritik av det underrättelseunderlag som de för detta ansvariga organisationerna (Aman, Den israeliska marinens underrättelse tjänst och Mosad tagit fram. Bristerna i detta underlag ledde till att man dels inte insett att speciellt på Marmara fanns en icke så liten grupp aktivister som föresatt sig att med våld åstadkomma en situation som skulle leda till en jättestor internationell israelisk PR förlust samt dels att detta egentligen var det som den islamska organisationen IHH och åtminstone delar av den turkiska statsledningen ville uppnå.

Det otillfredsställande underlaget från Aman bottnade i att man endast under den senaste tiden börjat intressera sig för Turkiet då detta land tidigare klassats som till Israel vänligt inställt land.

Eiland tar också upp att man från de israeliska flottenheterna och helikoptrarna borde sett förberedelserna som vidtogs på Marmara med avsikt att ge de bordande marinkommando soldaterna ett "varmt" mottagande och i sista stund utrusta dem för strid och inte för inskridande mot milt våldsamma demonstranter.

Rapporten pekar också på att den israeliska marinen inte hade någon alternativplan för fallet att det skulle visa sig att de israeliska soldaterna skulle mötas med våldsamt motstånd. På militärspråk fanns det alltså inte någon plan "B". Faktumet är dock, vilket också verkar framkomma av rapporten, att den israeliska marinen inte hade, och tydligtvis än i dag inte har, någon teknisk möjlighet att stoppa ett fartyg av M/S Marmaras storlek, än att borda det, utan att utsätta det för uppenbar fara, dvs fara att bli sänkt.

I och för sig är det inte alls ovanligt i militära sammanhang att en anfallsplan varit byggd på felaktiga förutsättningar men att anfallet trotts allt måste utföras. Chefen för den israeliska marinen och chefen för marinkommando soldaterna (Shayettet 13) var medvetna redan innan man påbörjat bordningen, som ovan nämnts, att aktivisterna på Marmara avsåg att ge dem ett varmt mottagande. Var ansvaret för att marinkommando soldaterna inte omedelbart utrustades med effektivare vapen än pistoler och "paint ball gevär" låg är oklart men i brist på alternativ så ligger det på chefen för marinen.

Rapporten tar tydligtvis också upp svårigheten att borda ett passagerarfartyg med ett icke ringa antal passagerare som är inställda på att aktivt motsätta sig bordningen till skillnad från ett lastfartyg med en liten besättning och få om ens några passagerare. Moderna passagerar- som lastfartyg är ytterst svåra att borda genom äntring såvida besättningar och passagerare motsätter sig detta och man är mer eller mindre hänvisad till att borda från helikoptrar genom att glida ned för en lina. Detta är en allt annat än snabb modell att få ombord en bordnings styrka, vilket innebär att den grundläggande principen för en effektiv insats mot våldsamma demonstranter att snabbt sätta in en så pass stor styrka att den får en chockverkan knappast är genomförbar. Detta innebär att även om aktivisterna på Marmara skulle varit normalt bråkiga demonstranter så skulle den ursprungliga israeliska planen trotts allt varit svår att genomföra utan att öppna eld med åtminstone gummikulor.

Det är ytterst viktigt att notera att Eiland klart och tydligt säger att kommando soldaternas sätt att handla och utföra sin uppgift ombord på Marmara var yrkesmässigt på högsta nivå och utfördes med stort personligt mod. Detta som svar på diverse skriverier i internationella massmedia att soldaterna greps av panik och vilt sköt omkring sig.

Eiland menar också att beslutet att öppna eld mot aktivisterna var berättigat inte minst då dessa var de som började eldgivningen. Att åtminstone några av aktivisterna hade tagit med sig eld vapen till fartyget bevisas genom att kulor av sort som IDF inte använder sig av opererats ut ur sårade israeliska soldater.

Man kan inte undgå att fråga sig, med stöd av anonyma och icke anonyma uttalanden från aktiva- som reservofficerare, att aktionen mot den turkiska "Ship to Gaza" inte prioriterades speciellt högt inom IDF.

Med en släng avsedd för landets politiska ledning säger Eiland i en intervju att stoppandet av den turkiska flottiljen inte bara var ett militärt problem utan även....(e.g. politiskt A.F.)

Eiland har sagt att han sett som sin uppgift att visa på vad som måste åtgärdas och förbättras och inte att utpeka syndabockar. En alldeles riktig inställning men tyvärr alltför sällsynt i den israeliska samhälles debatten.

Läs även andra bloggares åsikter om Ship to Gaza, Israel, Turkiet, IHH, Giora Eiland,

Knuff

DN, DN2, DN3, DN4, DN5,
SvD, SvD2, SvD3,
Sydsvenskan, Sydsvenskan2,
Dagen,
VG, VG2,
SVT, SVT2,
Arbetarbladet, Arbetarbladet2,
Skånskan,
Expressen,