Det amerikanska angreppet i Syrien som bakgrund till några reflektioner om Syrien, Libanon och Hizbolla

En av fördelarna med att skriva på en blogg är att man inte behöver rusa efter aktualia. Man kan vänta några dagar och se hur saker och ting utvecklar sig, eller ta upp viktiga frågor som media f.n. inte sysslar med.

När nyheterna om den amerikanska commandoraiden över den syrisk-irakiska gränsen i närheten av Sukkariah den 26 oktober började strömma in var det relativt oklart vad som hänt, förutom att amerikanska och eventuellt andra länders soldater flugits in och i en eldstrid dödat ett mindre antal personer, oklart civila eller militära.

Några kommentatorer ifrågasatte dessutom om inte räden misslyckats då inget publicerades om huruvida en viktig terrorist dödats eller tillfångatagits. Det intressanta i detta är att media som vanligt började med att bedöma frågan om lyckad eller inte lyckad aktion utifrån huruvida någon eftersökt terrorist dödats eller tillfångatagits. Detta är ett gott exempel på personifieringen av aktioner i kriget mot terrorn och visar dessutom en okunskap om hur detta krig förs.

Räden kan ha haft ett flertal olika mål däribland att eliminera en viss terrorist, slå ut en styrka som var på väg från Syrien till Irak eller signalera till den syriska statsledningen att den nu får börja ta i med hårdhandskarna mot den konstanta strömmen av jihadister och krigsmaterial från Syrien till Irak. För USAs och dess allierades del var troligtvis frågan om att eliminera en viss terrorist, även om det visade sig vara ett delmål, det minst viktiga. Ingen tvekan om att den huvudsakliga anledningen till räden var att på ett handgripligt sätt göra klart för den syriska statsledningen att nu får det vara slut med slappheten med kontrollen av den syriska ostgränsen. USA har gång efter gång vänt sig till den syriska ledningen i denna fråga samt ett antal gånger från irakiskt område beskjutit koncentrationer av terrorister som antagits vara på väg till Irak.

Från syrisk sida har man hela tiden ursäktat sig med att att det är en lång och svårkontrollerbar gräns. Det ligger något i detta något i detta men om man å andra sidan betraktar vad Syrien gjort under den senaste tiden vid sin västgräns mot Libanon kan man ju fråga sig om det inte är en fråga om avsiktlig politik. Vid gränsen mot Libanon har Syrien stationerat starka militärförband som effektivt kan kontrollera gränsen. Ta inte fel, det är inte fråga om en stängd gräns. När det ligger i Syriens intresse, så är den öppen för vapentransporter från Syrien till Hizbolla i Libanon och passage av personer i båda riktningarna om detta ligger i Hizbollas intresse.

Syrien har dessutom ytterligare ett intresse att hålla ett vaksamt öga på gränsen mot Libanon och vad som händer i Libanon då speciellt i området runt Tripoli där sunnimuselmanska Al Qaeda ledda milisförband upprättat baser under det senaste året. Syrien har inget intresse att låta dessa grupper förflytta sig öster ut då de är ytterst antisyriska. Dessutom vill Syrien hålla ett öga på dem så att de inte handgripligen blandar sig in i den Libanesiska politiken. Alltså, om Syrien vill, så upprätthåller man en sträng gränskontroll.

Man kan ju då fråga sig varför man i väster bevakar Al Qaeda grupper medan man i öster låter dem passera gränsen mot Irak. Svaret är ganska enkelt, i öster slåss Al Qaeda mot USA och dess allierade medan i Libanon, Syrien med Hizbollas hjälp mer eller mindre neutraliserat det amerikanska inflytandet i premiärminister Segnoras regering. Och inte bara det. Hizbolla har genom sitt faktiska maktövertagande i Libanon även neutraliserat det saudiarabiska inflytandet som byggde på vissa sunnimuselmanska grupperingar i landet.

Frågan är dock om Syrien i längden kommer ha möjlighet att spela detta spel då Hizbolla, som i grund och botten är Irans förlängda arm, börjar bli så starkt att även det kan blanda sig i syriska interna angelägenheter på det våldsamma sätt som ett antal andra grupperingar och länder och nu senast USA gjort under det sista åren.

Huruvida USA kommer att fortsätta med att attackera Al Qaeda terrorister i Syrien efter den 20 januari 2009 beror på vad den amerikanska politiken kommer att bli. Tro inte bara för att Obama vinner att det kommer att bli grundläggande förändringar här i området. Dessutom låt oss inte glömma Ryssland i sin strävan av att återta åtminstånde en del av Sovjetimperierts internationella ställning snabbt insåg att Syrien kunde fungera som en bekväm inkörsport till området.

Om allt det här verkar en smula förvirrande så är det helt enkelt så. Den här artikeln handlar inte om nordeuropeisk politik utan om Levantinsk.

DN

SvD

Läs även andra bloggares åsikter om Syrien, Al Qaeda, Hizbolla, Iran, Libanon

Amerikansk jackpot. Mulla Omar dödad i amerikansk räd

Om det visar sig att uppgifterna om att i den amerikanska attacken i södra Waziristan, Pakistan, för att antal dagar sedan en av de dödade var Mulla Mohamed Omar så har USA verkligen lyckats med att eliminera en av den Internationella Islamska Jihadens förgrundsfigurer.

Det finns ingen större orsak att tvivla på uppgifterna även om det ännu inte publicerats något officiellt tillkännagivande från USAs sida. Min huvudsakliga källa är BBC 271008.

Mulla Muhamed Omar var en person som hade en lång och central position inom den Internationella Jihaden. Under den sovjetiska ockupationen stred han i de sk muhaadjin styrkorna tillsammans med Osama Bin Laden. Efter att de sovjetiska styrkorna lämnat landet bildade han den fundamentalistiska islamska rörelsen Taliban som efter att den kommit till makten 1996 förde det afghanska samhället till ett tillstånd som i jämförelse med Iran skulle få det sistnämnda landet att framstå som ett hyperliberalt paradis.

USA krävde efter sin invasion av Afghanistan 2001 att Omar skulle överlämna Bin Laden till de amerikanska styrkorna. Inte bara att Omar nekade utan han lär också ha varit ansvarig för Bin Ladens lyckade flykt till det bergiga området - Bora Bora - mellan Pakistan och Afghanistan . Många anser att under åren efter 2001, om inte redan innan, Omar i realiteten hade ställningen av Bin Ladens närmaste man inom Al Qaida.

USA utlyste en belöning på 25 millioner US$ åt den som kunde överlämna Omar, död eller levande till de amerikanska styrkorna.

Under de senaste månaderna har de USA ledda styrkorna ett flertal gånger anfallit terrorgrupper som befunnit sig på pakistanskt område, detta efter att USA begärt att den pakistanska regeringen skulle ingripa mot terroristerna. De pakistanska myndigheterna har nekat till detta, även efter att Taliban utfört ett icke ringa antal terrordåd med ett stort antal offer på pakistanskt område.

För något mer än en månad sedan tappade USA tålamodet och har sedan dess själv utfört ett antal mark- och lufträder. I en av de sista förefaller det som om Omar tillsammans med några nära, manliga, familjemedlemmar slutligen förpassades till det islamska paradiset.

DN


SvD



Läs även andra bloggares åsikter om Al Qaeda, Taliban, Mulla Omar,

Ingen annan utväg än nyval? Israelisk tragedi.

Ingen annan utväg än nyval? I israelisk politik är inget säkert förrän man verkligen har beslutat i frågan.

Även om Tzipi Livni vid 17 tiden i dag slängde in handuken i ringen vid ett direksänt sammanträde med Israels president Shimon Peres så innebär detta inte automatiskt nyval. Man får inte bortse från att enligt de juridiska reglerna för bildande av regering (Israel har som bekant ingen formell konstitution) så har presidenten rätt och skyldighet att under 72 timmar, undersöka med representanter för övriga partier om det finns någon reell möjlighet för en annan knessetledamot att bilda regering.

Presidenten behöver inte vänta ut hela tiden utan kan meddela sitt beslut inom en kortare tid. I fall av att presidenten inte funnit någon lösning så skall han utlysa nyval inom maximum 111 dagar. Denna tid är upp delad i två avdelningar. Den första på 21 dagar inom vilken tid en knessetledamot som kan uppvisa en lista på 61 medlemmar av knesset som föreslår honom till regeringsbildare automatiskt får uppdraget av presidenten. Om ingen sådan lista inlämnats i tid utlyser presidenten nyval inom 90 dagar. I fall att knesset med enkel majoritet vill förkorta denna tid så har det en sådan rättighet, men det troliga är att tiden maximalt blir förkortat med ca 20 dagar, d.v.s. valet kommer att ske i första halvan av februari.

Jag tror inte att det finns någon demokrati som ger politikerna en sådan lång tid att organisera nyval. Och detta i ett genomdatoriserat samhälle där hela landet är en valkrets!

Efter dessa formella upplysningar vill jag komma med ett antal personliga synpunkter. Vad som hänt i israel är en katastrofal självförvållad tragedi. Premiärminister Ehud Olmert avgick i andra halvan av september efter att Tzipi Livni vunnit primärvalet om ny ledare för Kadimapartiet. Sedan dess har Olmert fungerat som ledare för en expiditionsministär.

Under ca en månad har Livni försökt upprätta en ny regering men som vi vet inte lyckats. Detta innebör att Israel kommer att stå utan en regering med fullständiga rättigheter dels intill valet om tre månader samt också den tid som det kommer att ta innan man lyckats få i hop en ny koalition, såvida man till allas förvåning inte finner någon ny lösning under de närmaste dagarna.

Detta under en tid då världens ekonomiska system faller ihop, USA får en ny, troligtvis synnerligen oerfaren, president som den 20 januari 2009 på kvällen skall ta hand om den ekonomiska krisen, krigen i Irak och Afghanistan, Irans atombomb,och mellanöstern problem som kommer att vara mycket akutare än i dag.

Man kunde ha väntat sig att de tre ledarna för de största partierna i knesset Kadima Arbetarpartiet och Likud skulle tillsammns ha gått ihop och bildat en nationell samlingsregering. Tillsammans förfogar de över hälften av knessets ledamöter och som block skulle de haft mycket lätt att värva ytterligare stöd i parlamentet.

Jag vill inte fördela skulden här, även om jag har en klar personlig uppfattning om var huvudelen av den ligger, men jag måste dock säga att enligt min mening den är rätt jämnt fördelad.

Om vi bara kunde lita på att Hizbolla, Hamas, Iran, The Palestinian Authority samt de lindrigt sagt inte speciellt vänliga politikerna i EU och delar av Obamas inte allför israelpositiva rådgivare skulle vänta på att den nya israeliska regeringen blivit varm i kläderna mot slutet av mars 2009. Men detta är ett orealistiskt önsketänkande!

DN,

Dagen,

SvD
Läs även andra bloggares åsikter om Tzipi Livni, Nyval i Israel,
Kadima, Likud, Israeliska arbetarpartiet

Nyval i Israel - Shas hoppar av koalitionsförhandlingarna

De närmaste 48 timmarna kan komma att bli ytterst dramatiska i det politiska livet i Israel och detta efter att det ultraortodoxa Shas partiet i dag avbröt koalitionsförhandlingarna med Tzipi Livni, Kadima partiets nyvalde ledare.

Tzipi Livni har tidigare meddelat att hon kommer att lämna beslut om bildande av en ny regering eller nyval på söndag, dagen innan Israels parlament återsamlas efter sommarferierna.

Efter Shas medelande har Livni visserligen en möjlighet att bilda en minoritetsregering bestående av Kadima, Arbetar partiet, pensionärspartiet och vänsterpartiet Meretz. En sådan regering, om den ens fick ett första förtroende votum i parlamentet (Knesset) skulle efter alla bedömare bli mycket kortlivad och detta bl.a. beroende på motstånd till en regering med Meretz inom Kadimapartiet. Det cirkulerade redan under eftermiddagen uppgifter om att Livni beslutat sig för omval om Shas inte i sista sekunden ändrade sig.

Hon hade troligtvis uppmuntrats av den väljarundersökning som publicerades av TV-2 på fredagskvällen. Enligt denna undersökning skulle Kadima få 31 mandat, Likud under Bibbi Natanyahus ledning 29. Arbetarpartiet skulle rasa från 19 till 12 mandat. Israel beiteinu, ett högerinriktat parti som till stor del bygger på ryska invandrares röster men som sakta men säkert får mer och mer stöd från infödda israeler, 11 mandat. Shas skulle gå ned från 11 till 9.

Detta var den första publicerades undersökningen enligt vilken Likud inte skulle vinna stort. Den visar också att Livni lyckats fånga upp ett stöd som man tidigare varit helt övertygad om att hon inte skulle få. Arbetarpartiets nedgång var väntad och många israeler gladdes nog över att Shas går ned. Allt detta kan som sagt kastas omkull inom några timmar beroende på om Shas ändrar sig men i så fall har de att göra med en Livni som fått inte så lite vind i seglen.

DN,


Läs även andra bloggares åsikter om Tzipi Livni

Nya ryska framstötar i Medelhavet

Redan tidigare har jag redovisat förnyade ryska framstötar i medelhavs området. Det förefaller som om Ryssland sakta men säkert vill återerövra delar av den strategiska ställning det hade i området vid den tid då Sovjetunionen var en av de två supermakterna.

Den tillförlitliga israeliska internettidningen Y-net (engelskspråkiga uppl.) rapporterar den 21 oktober att Libyens ledare Muammar Gaddafi kommer att besöka Moskva i slutet av månaden. Hans besök är ett svarsbesök på dåvarande president Putins besök i Libyen i April 2008 vid vilket bland annat diskuterades ett ryskt erbjudande om hjälp med att bygga ett atomkraftverk i Libyen. Vid sitt besök påpekade Putin att Libyen också var intresserat av att inköpa moderna ryska vapen.

Ett antal ryska krigsfartyg avlade denna månad ett besök i Libyen vilket kan ses som ytterligare ett tecken på de förbättrade förbindelserna mellan Tripoli och Moskva. De ryska fartygen som besökte Libyen var på väg från ett besök i Syrien till en övning med fartyg från Venezuelas flotta. Detta som ett exempel på Rysslands strävan att återfå en internationell stormaktsställning.

Enligt Ynet som citerar den ryska nyhetsbyrån Interfax så är Libyen intresserad av att köpa luftvärnsrobot system av typ S-300, Tor-M1 och Buk (SA-11, Gadfly) vilket skulle ge landet ett högklassigt luftvärnsförsvar mot flyg och kryssningsrobotar på såväl hög- mellan-och låg höjd. Dessutom rör det sig om inköp ett antal stridflygplan, några dussin helikoptrar och 50 stridsvagnar. Värdet på inköpet torde uppgå till mer än 2 miljarder US $.

Man kan ju fråga sig vad Libyen skall ha för användning av de här vapnen men det förefaller som om införskaffande av luftvärnsrobotar av typ S-300 börjar bli en status grunka på det internationella planet. De både strategiska och ekonomiska intressena för Ryssland är däremot helt klara.

Sen kan man ju fråga sig, vad blir den Israeliska reaktionen? Hittills har jag inte sett eller hört någon. Självklart är det inget man är positiv till men det kan bli svårt för israeliska offentliga personer att klaga inför ryssarna. De kan ju på goda grunder invända att Israel inte kan motsätta sig alla försäljningar av luftvärnsrobotar. De har förhoppningsfullt, om än med nöd, gått med på att inte sälja S-300 till Iran och Syrien och det är, trotts allt, inte så lite skillnad mellan dem och Libyen. Men personligen är ja bekymrad över affären.