Bloggen behandlar aktuella politiska samt strategiska händelser och frågeställningar rörande Mellanöstern samt kriget mot terrorn i alla dess avseenden
Enligt uppgifter i Times (of London) så verkar det som om Iran i rasande fart är på våg mot att kunna bli världens 10 kärnvapenstat.
Times citerar dokument som undersökts av ett antal västerländska underrättelsetjänster däribland den brittiska. Dokumenten har också vidarebefordrats till FN organet IAEA. Enligt dokumenten arbetar för närvarande de iranska vetenskapsmännen med att prova en ytterst viktig komponent i ett kärnvapen nämligen utlösningsmekanismen för explosionen.
Enligt underrättelsekällor härrör sig dokumenten från 2007 vilket innebär att utvecklingsarbetet på utlösningsmekanismen kan ha framskridit avsevärt. I dokumenten beskrivs användandet av uran deuteride (UD3) vilket enligt oberoende experter enbart används för utlösningsmekanismen i kärnvapen.
Uran deuteride användes i de pakistanska kärnvapnen. Det är känt att Iran erhållit konstuktions ritningarna för den pakistanska bomben.
Mark Fitzpatrick, senior fellow for non-proliferation at the International Institute for Strategic Studies in London, said: “The most shattering conclusion is that, if this was an effort that began in 2007, it could be a casus belli. If Iran is working on weapons, it means there is no diplomatic solution.”
Tidningens källor påstår att om dateringen från 2007 är korrekt så är detta det hittills klaraste beviset på ett kontinuerligt kärnvapenprojekt i Iran. Man bör verkligen fråga sig om detta inte är den s.k. "The smoking gun" som klart bevisar vad iranierna håller på med.
I Washington var kommentarerna allvarliga,
The Obama administration has said that a Times report revealing that Iran has been secretly working on a trigger for a nuclear bomb urgently underscored the case for tough new sanctions against Tehran.
Referring to today's report, which showed that Iran has been working on testing a key final component of a nuclear bomb, a senior US official said: “Now that work may have been done on a trigger mechanism, this certainly gives urgency, in the absence of any meaningful response from Tehran…in terms of additional pressure on sanctions.”
The official added: “The revelations that work has been done [on a nuclear trigger] does add a sense of urgency and these revelations certainly don’t hurt.”
Israels försvarsminister Ehud Barak klargjorde att Israel ännu inte avfört möjligheten av ett israeliskt militärt ingripande och uppmanade andra inblandade parter att inte heller göra det.
Han tillade " att det är ett behov av reella bitande sanktioner som måste vara samordnade av USA, EU, Kina, Ryssland och Indien".
Länkarna till artiklarna i The Times finner du här och här samt här.
Bloggar Bloggnamnet länkar till bloggen ifråga. Titeln på specifik bloggpost länkar till den specifika bloggposten. De listade bloggarna är enligt min mening intressanta. Detta betyder inte att jag alltid håller med om vad som skrivs i dem. Till denna bloggpost har har endast medtagits bloggar i vilka publicerats bloggposter som relaterar till Irans kärnvapenprogram.
När man betraktar vad som händer i områden och länder runt Israel finner man utan svårighet tendenser och faktiska händelser som tyder på att vi troligtvis inte går mot en fredlig och fridsam utveckling.
I denna bloggpost kommer situationen i Gaza remsan samt på Västbanken behandlas medan problemen med Hizbolla, Libanon, Syrien, Iran och Egypten kommer att tas upp i bloggposter som kommer att publiceras under de närmaste dagarna.
Gaza remsan befinner sig ännu i traumat av det Israeliska (försvars-) anfallet för ett år sedan då icke ringa delar av remsan ödelades. Det mentala palestinska traumat består till en stor del av att de palestinska militära Hamas styrkorna visade sig vara allt annat än kunniga gerillakämpar. Tvärt om visade de sig till stor del sakna militär yrkeskunskap samt stridsvilja när de hamnade i situationer öga mot öga med de israeliska mark styrkorna. Att beskjuta israelisk civilbefolkning mad Kassam- och Grad raketer är en sak, att ta strid med de fram ryckande israeliska styrkorna visade sig många gånger vara något som de var mindre benägna att göra. På grund av de israeliska styrkornas materiella överlägsenhet var detta inte lätt, men å andra sidan hade de, Hamas styrkorna, fördelen att kriga i ett område som var dem välkänt. Dessutom borde vetskapen om att de försvarade sina hem och familjer gett dem en ordentlig motivation.Både Vietkong i Vietnam och Taliban i Afghanistan visade och i Talibans fall visar även i dag en mycket större förmåga och motivation i sin kamp mot de materiellt överlägsna USA- och allierade styrkorna än vad Hamas styrkorna visade i förlidna december-januari.
Enligt uppgifter i israeliska media så är i dag befälhavaren för Hamas militära gren, Achmed Jaabari, en av de starkaste personerna, om inte den starkaste i Hamas ledningen. Han har, på bekostnad av civilbefolkningen väl och vä i Gaza remsan sett till att stora ekonomiska medel ställts till hans förfogande för inköp av krigsmaterial från Iran och Syrien som sedan smugglats in i remsan. Den sk.blockaden av vapen till Gaza är allt annat än 100 procentig. Bland de vapen som smugglats in finns 122mm Grad raketer med en räckvidd på 40 km samt iransk tillverkade Fajr-5 raketer. De sistnämnda raketerna, med sin räckvidd på upp till 80 km täcker i stort sätt hela stor Tel Aviv området med allt vad detta innebär ur strategisk synpunkt. Dessutom rapporteras att stora mängder av moderna pansarvärns vapen införskaffats.
Enligt uppgift så har man också byggt ut en infrastruktur av tunnlar under bebyggda såväl som icke bebyggda områden för att underlätta trupp förflyttningar. Tunnlarna är givetvis anslutna till befästnings system som många gånger förlagts i eller i anslutning till civila bostadsområden. Ledningscentraler har förlagts i anslutning till eller under skolor och sjukhus och 700 av de 900 moskeerna i Gaza remsan har fått ytterligare en användning, som vapen förråd!Att denna byggnadsverksamhet strider mot all internationell rätt är ju helt klart men det verkar varken Hamas ledningen eller den internationella opinionen bekymrat sig om. Men efter nästa krig så kan ju Goldstones efterföljare skriva rapporter om de israeliska bombningarna av "civila" mål.
När det gäller Västbanken så är situationen definitivt bättre då dels den Palestinska enhetens (PA) styrkor och dels den israeliska armen kontrollerar området och ser till att Hamas och med denna organisation allierade organisationer inte för närvarande har förmåga att i någon större grad störa det relativa lugnet. Å andra sidan finns det två orosmoment vid en icke avlägsen horisont.Den första är att i fall av en uppgörelse om frigivning av den av Hamas tillfångatagne soldaten Gilad Shalit ett stort antal ledande Hamas terrorister kan komma att släppas fria till Västbanken från de israeliska fängelser i vilka de idag sitter. Det andra är eventuella provokationer av extrema bosättare till följd av det temporära byggstoppet inom de judiska bosättningarna som regeringen proklamerat i dagarna. Tyvärr har allvarliga sådana redan förekommit och om de fortsätter så kan säkerhetssituationen snabbt försämras.
Den israeliska reaktionen på EUs deklaration om Mellanöstern problemet var synnerligen blandad. Officiellt var den diplomatiskt hövligt med ett sarkastiskt konstaterande att det svenska ursprungsförslaget total sågats. I och för sig tyvärr en överdrift. De mer inofficiella israeliska UD kommentarerna var desto blodigare. Att sedan US State Department publicerade ett uttalande "saying that the fate of Jerusalem should only be determined by Israel and the Palestinians in talks" gjorde ju inte saker och ting bättre för det olycksaliga svenska initiativet. Man kan dessutom tillägga att EU uttalandet strider mot den grundläggande FN resolutionen 242 från 1967.
Det går inte att komma ifrån att det svenska ordförandeskapet under de gångna fem och en halv månaderna varit allt annat än en succé. Tvärt om, man har från svensk sida inte gjort något för att få fart på fredsprocessen i Mellanöstern. Den svenska insatsen i G20 mötet var knappt märkbar. De tre tunga EU medlemmarna, Frankrike England och Tyskland, struntade i EU ordföranden när det gällde det Iranska kärnvapen problemet. Om man från svensk sida trott att Bildts förslag om Jerusalem och mellanöstern problemet skulle bättra på saker och ting så blev ju resultatet det motsatta. Låt oss titta på vad som publicerades i Haaretz den 9 december.
Earlier Tuesday, Foreign Ministry officials responded with harsh criticism to the European declaration, saying that Sweden, which holds the EU's rotating presidency, had failed.
"The peace process in the Middle East is not like IKEA furniture," one official said, making a reference to the do-it-yourself Swedish furniture chain. "It takes more than a screw and a hammer, it takes a true understanding of the constraints and sensitivities of both sides, and in that Sweden failed miserably."
The Foreign Ministry said that Tuesday's EU statement was substantially softer than Sweden's initial draft, once again demonstrating Sweden's failure as the rotating president of the union. "Sweden has done nothing over recent months to advance the Middle East peace process," the Foreign Ministry officials said. "The EU's only saving grace is that some of its members are responsible and moderate nations that didn't support the Swedish draft, which looked like something taken out of the Fatah platform at the Bethlehem conference."
The senior officials added that a group of nations had "saved the European Union from itself, since any other decision would have dealt severe harm to the relations between Jerusalem and Brussels, and would have prevented the EU from becoming an important partner in the peace process."
Ord och inga visor från en tidning som knappast är känd för att stödja den nuvarande israeliska regeringens utrikespolitik.
Två punkter i EU resolutionen är dock mycket problematiska trotts att de inte uppmärksammats varken i officiella- eller media kommentarer.
1. Resolutionens andra paragraf innehåller bl.a. följande mening. "The European Union will not recognise any changes to the pre-1967 borders including with regard to Jerusalem, other than those agreed by the parties." Detta innebär att om den palestinska parten i förhandlingarna inte godtar någon förändring av gränserna så kommer 1967 års linjer att gälla. Det är ganska klart att detta kommer att innebära att palestinierna inte kommer att gå med på någon justering, vilket i sin tur medför att Israel nekar att ingå ett fredsavtal.
Man kan undra hur EU politikerna tänker om de tror att Israel kommer att ge upp allt område som var under Jordanskt styre intill morgonen den 5 juni 1967. Alldeles frånsett legala synpunkter bor det något över 500.000 tusen israeler öster om 1967 års linje.
Juridiskt sett var den sk "gränsen" mellan Israel och Västbanken inte en gräns utan en vapenstillestånds linje med allt vad detta innebär.
EUs ovanstående uttalande står i motsatsförhållande till USAs förklaring att Israel kan behålla de sk "settlement blocks" som ligger i anslutning till 1967 års linje och i vilka ca 85% av israelerna på ockuperat (Västbanken) eller inkorporerat (Östra Jerusalem) område bor.
EUs uttalande står dessutom i stid med den sk Geneve överenskommelsen som de europeiska länderna i allmänhet är varma tillskyndare till.
Dessutom och det är en viktig juridisk sådan, EU uttalandet strider i viss mån mot FNs resolution 242. I nämnda resolution stadgas att 'Israel will withdraw from territories that were occupied', and not from 'the' territories, which means that Israel will not withdraw from all the territories.
Det är värt att här citera två uttalanden av ledande politiker som var djupt inblandade i formuleringen av resolution 242. Det första citatet är av George Brown som var Storbrittanniens utrikesminister 1967.
I have been asked over and over again to clarify, modify or improve the wording, but I do not intend to do that. The phrasing of the Resolution was very carefully worked out, and it was a difficult and complicated exercise to get it accepted by the UN Security Council. I formulated the Security Council Resolution. Before we submitted it to the Council, we showed it to Arab leaders. The proposal said 'Israel will withdraw from territories that were occupied', and not from 'the' territories, which means that Israel will not withdraw from all the territories.
De andra är från Eugene V Rostow, som var U.S. Undersecretary of State for Political Affairs 1967.
.. paragraph 1 (i) of the Resolution calls for the withdrawal of Israeli armed forces 'from territories occupied in the recent conflict', and not 'from the territories occupied in the recent conflict'. Repeated attempts to amend this sentence by inserting the word 'the' failed in the Security Council. It is, therefore, not legally possible to assert that the provision requires Israeli withdrawal from all the territories now occupied under the cease-fire resolutions to the Armistice Demarcation lines.
The USSR and the Arabs supported a draft demanding a withdrawal to the 1967 Lines. The US, Canada and most of West Europe and Latin America supported the draft which was eventually approved by the UN Security Council.
Security Council Resolutions 242 and 338... rest on two principles, Israel may administer the territory until its Arab neighbors make peace; and when peace is made, Israel should withdraw to 'secure and recognized borders', which need not be the same as the Armistice Demarcation Lines of 1949.
He also points out that attempts to explicitly widen the motion to include "the" or "all" territories were explicitly rejected.
Motions to require the withdrawal of Israel from ‘the’ territories or ‘all the territories’ occupied in the course of the Six Day War were put forward many times with great linguistic ingenuity. They were all defeated both in the General Assembly and in the Security Council.
Både citatet från Brown och det från Rostow är från Wikipedias artikel om resolution 242.
2. Den andra problematiska punkten finns i EU resolutionens tredje paragraf där följande stadgas.
The EU fully supports the implementation of the Palestinian Authority's Government Plan "Palestine, Ending the Occupation, Establishing the State" as an important contribution to this end and will work for enhanced international support for this plan.
Planen "Palestine, Ending the Occupation, Establishing the State" är en av PAs statsminister utarbetad plan för en palestinsk stat på hela Västbanken och i östra Jerusalem. Enligt planen skall denna stat utropas på hösten 2011.
Planen är helt ensidig och Israel har ej tillfrågats. Kvartetten har heller inte godtagit planen. Det är förvånande att EU tog med planen i sin resolution då EU i allmänhet inte godtar ensidiga internationella steg utan föredrar åtgärder som arbetats fram genom förhandlingar mellan berörda parter.
Bloggar Bloggnamnet länkar till bloggen ifråga. Titeln på specifik bloggpost länkar till den specifika bloggposten. De listade bloggarna är enligt min mening intressanta. Detta betyder inte att jag alltid håller med om vad som skrivs i dem. Till denna bloggpost har har endast medtagits bloggar i vilka publicerats bloggposter som relaterar till EUs beslut om Mellanöstern och Jerusalem.
När man så här nästan 11 månader efter att president Barak Obama tillträdde posten son USAs president och därmed blev världens mäktigaste man måste man tyvärr konstatera att hans utrikespolitik, hur än välmenande han var, trotts allt inte visat sig vara helt verklighetsanpassad.
Detta gäller Iran såväl som Israel-Palestina. När det gäller Afghanistan-Pakistan är det svårare att döma då Obama först för några dagar sedan lagt fram sin politik. Då detta problemkomplex torde vara det ur västvärldens synpunkt viktigaste är det åtminstone uppmuntrande att han inte rusade iväg med förhastade proklamationer utan tog tid på sig att formulera en politik.
Men innan vi går in på dessa frågor så är jag skyldig mina läsare en förklaring på min tystnad under en månad. Orsaken helt enkelt att jag var på resa i Syd Ost Asien, och då huvudsakligen i Burma (Myanmar). Det är definitivt ingen tvekan om att det var en av de intressantaste resor jag gjort och det tog tid efter att jag kom hem innan jag kunde ta i tu med mina normala ämnen.Burma är ett otroligt fascinerande land med enorma problem. Om det bara var militärjuntan så skulle det vara enkelt, men tyvärr är problemen mycket större än så.Landet har än i dag en dragningskraft som den som Kipling så väl formulerade i sin dikt "On the Road to Mandalay".
Nåväl, tillbaks till dagens problem. Afghanistan-Pakistan, eller som det börjar kallas Af-Pak problemet är nog det viktigaste problemet för västvärlden att ta i tu med. Skälet till detta är två, nämligen att dels Al Qaeda som allierad med Taliban styrkorna är en integrerad del av problemet, dels att Pakistan är en kärnvapenmakt. Om Taliban får kontroll över Pakistans kärnvapen så kommer detta att innebära att Al Qaeda på sikt kommer att ha kärnvapen med allt vad detta innebär.
Den som vill formulera en lösning för AF-Pak problemet bör definitivt ta hänsyn till en del historiska, etniska och logistiska fakta vid formuleringen av sin politik.
1. Först och främst får man inte glömma att afghanerna alldeles utan hänsyn till vilken stam de tillhör genom århundradena visat sig vara ytterst måna om att värna sitt oberoende. Inte ens det brittiska imperiet när det stod på sin höjdpunkt kunde kuva dem. Att Sovjet misslyckades med sin invasion 1989 är ett exempel på att afghanerna inte ändrat sin inställning till främmande makters försök att militärt ockupera landet. 2. Taliban i sig är en strängt fundamentalistisk islamsk organisation som både i Afghanistan och Pakistan har sitt huvudsakliga stöd inom Pashtun stammen. Den är den största och ledande av de icke ringa stammar som utgör Afghanistans befolkning. Å andra sidan utgör Pashtunerna i Pakistan en minoritet av denna stats befolkning och är i huvudsak koncentrerad till de nordvästra gränsområdena mot Afghanistan.Taliban är dock icke automatiskt stödjare av den internationella jihadist rörelsen. En seger för Taliban i Afghanistan innebär inte automatiskt att Al Qaeda får fritt fram i Afganistan. Det stöd som denna organisation fick av Taliban under 1990-talet bottnade inte till ringa del i ekonomiskt stöd från Al Qaeda. Förhållandet mellan Taliban (Pakistan) och Pakistan är mer oklart men samarbetsviljan mellan de två torde vara något starkare beroende på att Pashtunerna befinner sig i en minoritetsställning i Pakistan. 3. Den Pakistanska armen och då speciellt dess underrättelsetjänst (ISI) har traditionellt haft mer en goda förbindelser med Taliban (Afghnistan). Det är ännu oklart hur striderna mellan den pakistanska armeen och Taliban (Pakistan) på sikt kommer att påverka ISIs inställning till stöd av Taliban (Afghanistan) Det är inte helt otroligt att om striderna så småningom trappas ned ISI kommer att återuppta kontakterna. 4. Icke afghanska reguljära militära styrkor som avser att agera i Afghanistan är tvungna att ta hänsyn till den undermåliga kommunikations infrastrukturen i landet. Det är ju självklart att pga detta inhemska gerillaförband har uppenbara fördelar i sina väpnade aktioner. 5. Då både de amerikanska och ISAF styrkorna definitionsmässigt är inblandade i ett "war amongst the people" måste de i sina aktioner ta hänsyn till att den inhemska civilbefolkningen som till största delen tillhör Pashtun stammen skall få känsla att inte bara dessa styrkor har den militära överhanden men också att detta gynnar befolkningen och detta till trotts att Taliban åtminstone i Pashtun områdena har en automatisk etnisk "trumf på handen".
Det är mot bakgrunden av bl.a. ovan nämnda problem som Obamas nu offentliggjorda politik kommer att prövas på fältet.
Obamas plan har i sig dessutom några inbyggda problem som kan komma att förhindra dess lyckade utförande. Det största av dem är den tidsgräns för starten av nedtrappning av de amerikanska trupperna som annonserats till sommaren 2011. Man kan väl förstå den politiska bakgrunden till beslutet men det är ur amerikansk militär synpunkt ett olyckligt beslut. Implicit i beslutet ligger inbyggt att tills sommaren 2010 kommer de amerikanska styrkorna ökats med ca 30.000 man och ISAF styrkorna med mellan 5.000 till 7.000 man och då blivit så starka att Taliban militärt mist sin trovärdighet i det afghanska folkets ögon vid mitten av 2011.
Det strategiska målet är korrekt och det är helt riktigt att det formulerats, då ingen militär kampanj kan lyckas om man ej klargjort för sig vad man vill uppnå. Å andra sidan är det olyckligt att man signalerat att man kommer att uppnå detta sommaren 2011. Taliban kan ta det politiska beslutet om nedtrappning på allvar och börja ligga lågt och inte utsätta sina styrkor för att bli militärt slagna i hoppet om att Obama inte kommer att ha så lätt att plötsligt frångå löftet, speciellt i början av valkampanjen till president valet i november 2012. Det är därför välgörande att den amerikanska administrationen redan börjat knysta om att beslutet om tidpunkten inte är helt slutgiltigt utan kommer att avgöras enligt situationen på fältet.
Ett annat inbyggt hinder i planen är att den inte tycks lägga nog stor betydelse på stödet åt den afghanska civilbefolkningen. Det räcker inte med att bygga upp en afghansk arme som kan ta över utan det krävs att de amerikanska- och ISAF styrkorna ser till att uppbyggandet av den civila infrastrukturen tar fart samt att den nuvarande afghanska administrationen ordentligt tar i tu med att slå ned på den utbredda korruptionen i sina egna led.
Frånsett detta så är kampanjen inte avslutad på ett avgörande positivt sätt om inte Taliban (Pakistan) blir rejält satta på plats och att den pakistanska regeringen (och armen) effektivt kontrollerar de traditionellt laglösa nordväst provinserna.
Då det överbyggande målet för Af-Pak kampanjen hela tiden varit AL Qaedas neutralisering, så är detta pga att AL Qaeda sedan ett antal år i huvudsak varit "stationerat" i Nordväst provinserna, av yttersta vikt.
För mera detaljer om nordväst provinserna och Talibans ställning i dem klicka här.
Bloggar Bloggnamnet länkar till bloggen ifråga. Titeln på specifik bloggpost länkar till den specifika bloggposten. De listade bloggarna är enligt min mening intressanta. Detta betyder inte att jag alltid håller med om vad som skrivs i dem. Till denna bloggpost har har endast medtagits bloggar i vilka publicerats bloggposter som relaterar till president Obamas nya politik i Afghanistan-Pakistan
På natten till den 4 november uppbringade den israeliska flottan ett container skepp i östra medelhavet i vilkets last det fanns bortemot 40 60 fots containers fulla med iranska vapen avsedda för Hizbolla i Libanon.
Vapenlasten bestod av ca 6.000 raketer av olika kalibrar samt 9.000 granatkastar granater av olika kaliber. Dessutom mängder (20.000) av moderna handgranater, AK-47 or ( automat karbin av rysk modell) och ammunition (600.000 patroner) för dessa.Enligt militära talesmän skulle den av den israeliska flottan beslagtagna lasten ha motsvarat den mängd raketer, granater och övrig ammunition som Hizbolla förbrukade under en månad av det andra Libanon kriget sommaren 2006. En annan jämförelse som går att göra är att lasten är mer än tio gånger större än lasten på fartyget "Karin A" som uppbringades av den israeliska flottan i februari 2002. Den sistnämnda händelsen ledde till att president GeorgeW.Bush mer eller mindre sa upp all kontakt med YassirArafat.
Låt oss se en smula på hur den nu beslagtagna vapenlasten kom till östra Medelhavet och uppbringades av den israeliska flottan ca 150 kilometer väster om den israeliska kusten.
Först måste dock nämnas att det enligt israeliska media var armens underrättelse tjänst (Aman) som fortlöpande gav den israeliska flottan de informationer som ledde till att vapenlasten "omdirigerades" till den israeliska hamnstaden Ashdod.
Enligt uppgifter lämnade ett iranskt fartyg med den ovan omtalade lasten hamnstaden BanderAbbas i södra Iran för ca 10 dagar sedan. Fartyget fortsatte via Indiska Oceanen till Röda Havet och därifrån genom Suez kanalen till Medelhavet där det angjorde den egyptiska hamnstaden Diametta öster om Port Said.Under hela färden stod fartyget under Amans uppsikt. I Diametral lastades de containers som innehåll vapen lasten av och det iranska fartyget avgick till icke uppgiven destination.
Efter två dagar togs lasten ombord på ett fartyg med namnet "Francop" som seglade under Antiguas flagga men ägdes av ett tyskt-cypriotiskt rederi. Enligt transportdokumenten skulle lasten transporteras till den syriska hamnen Latakia.
Det förefaller inte som om besättningen på Francop hade någon kännedom om vad de hade för last men man kan på goda grunder undra om fartygets polske kapten var helt ovetande om sakernas verkliga tillstånd.När fartyget befann sig söder om Cypern bordades det av israeliska marinkommando soldater som begärde att få undersöka lasten i enlighet med FNs säkerhets råds resolutioner 1701 och 1747 som förbjuder vapenförsäljning till av Hizbolla kontrollerade områden av Libanon respektive iransk vapenexport över huvud taget.
När den israeliska styrkan upptäckte att fartyget i enlighet med vad Aman påstått hade en vapenlast "omdirigerades" det till den israeliska hamnstaden Ashdod.
Denna händelse är alltifrån någon enskild sådan utan en del av det tysta krig som förs mellan Israel och Iran i såväl som Indiska Oceanen, Röda Havet och Medelhavet. Även amerikanska, franska som ytterligare några europeiska stater deltar också med varierande framgång i verksamheten att se till att de två ovan nämnda FN resolutionerna upprätthålls.
Det kan nämnas att under är 2009 ytterligare två fartyg med iranska vapenlaster uppbringats och fått sina laster beslagtagna i respektive Cypern och Malta efter att fartygen förts till dessa länder. I ett av dessa fall var det efter ingripande av amerikanska flottenheter och i det andra förefaller det ha varit följden av en tysk aktion.
Däremot har det aldrig blivit helt klart vad som ut spelats i Indiska Oceanen där ett antal iranska eller iranskt chartrade fartyg försvunnit under månader årets första månader. Å andra sidan förefaller det troligt att Israel legat bakom anfallen mot lastbilskonvojer med iranska vapen i Sudan.
Vi ser framför oss att Israel deltar i ett strategiskt spel långt utan för sin traditionella intressesfär och då både med marina, flyg och underrättelseförband och inte stillatigande låter Iran få den ställning som detta land stävar efter i området.
Det är också intressant att se det mer eller mindre totala ointresset i den internationella media bevakningen när det gäller upprätthållandet av de två FN resolutionerna 1701 och 1747.
Född (1938) och uppvuxen i Stockholm och på Lidingö, flyttade till Israel 1972.
Gift, skild omgift. Tre barn.
Jurist, ekonom och IT utbildad
Verksam i MÖ debatten sedan 1964
