Terror och Jerusalem

Terrordåd är definitivt inget nytt i Jerusalem. Bomber på grönsaks- och köttmarknaden "Machane Jehuda" i slutet på 60-talet, exploderande kylskåp på Jaffo street på 70-talet ,exploderande bussar på 80 och 90-talen samt självmordsbombare som sprängde sig på bussar, kaféer, resturanger och andra upptänkliga platser under den andra intifadan i början av 2000-talet.

Jerusalemborna har en instinktiv förmåga att när de hör polis eller ambulanssirener lyssna efter ytterligare utryckningsfordon med sirener. När de hör mer än tre inom en kort tidsrymnd blir de erfarenhetsmässigt misstänksamma på att det rör sig om ett terrordåd.

De israeliska säkerhetstjänsterna lyckades mer eller mindre stoppa eller åtminstånde starkt bromsa upp alla dessa terrorvågor. Ett av de vesäntliga skälen till detta var att det i nästan alla fall rörde sig om organiserad terror vars rötter i allmänhet fanns på Västbanken eller i vissa fall i Gaza. Dåden var noggrant planerade och gärningsmännen hade oftast stöd av ett väl utbyggt logistiskt nätverk. Denna planerade och välorganiserade terrorverksamhet hade dock en inbyggd svaghet som GSA (General Security Agency, Shaback) lärde sig att använda för att slå sönder näten, nämligen den relativt stora mängd personer som kände till åtminstånde delar av den planerade eller redan utförda verksamheten. Genom att fånga upp enskillda medlemmar eller mindre delar av terrornäten kunde GSA sedan sakta men säkert nysta upp resten. Man måste vara medveten om att verksamheten dock var närmast sisyfus artad. När man nystat upp ett nät kunde man vara säker på att ytterligare ett nytt var på väg att växa fram. Denna verksamhet tillsammans med säkerhetsstängslet har dock lett till att de palestinska terrorn från speciellt Västbanken minskat till en bråkdel av vad den var bara för några år sedan.

Intill ett år sedan var antalet terrordåd i Jerusalem i vilka araber bosatta i östra Jerusalem var delaktiga i mycket lågt. Detta har nu totalt ändrat sig. Det sista årets och speciellt de sista månadernas terror har i huvudsak varit utförd av enskilda i Östra Jerusalem boende araber som på eget bevåg planerat och utfört dåden utan logistiskt stöd av någon palestinsk terrororganisation. I de fall där det varit frågan om dåd som organiserats av terrorceller har dessa varit lokala organisationer utan nämnvärda kontakter utanför Östra Jerusalem.

GSA och den israeliska polisen står här inför ett problem som man tidigare inte haft och som de tidigare modellerna inte passar in på. Hur kan man fånga upp en person som en vacker morgon åker från sitt hem någon del av Östra Jerusalem till sin arbetsplats och på vägen dit eller kanske några dagar tidigare beslutat sig för att slå ett slag för Allah. På arbetsplatsen där han är anställd som schaktmaskinsförare tar han sitt fordon kör ut på närliggande väg och börjar krossa mötande personbilar och välta bussar. Detta är inte någon fantasihistoria utan en beskrivning av vad som för lite mer än två månader sedan hände på Jaffo Street i Jerusalem.

En stor del av de araber som ar bosatta i Östra Jerusalem innehar Israeliska identitetskort av samma sort som israeliska medborgare, s.k. "blåa kort" och detta till trotts att de inte är israeliska medborgare. I kraft av dessa identitetskort kan de fritt resa omkring i hela Israel inklusive Västra Jerusalem. Deras bilar har israeliska nummerskyltar och inte palestinska. Pga att Östra Jerusalem är en del av Israel och att Israelisk lag är lag för alla dess invånare är det förenat med stora svårigheter att hindra Östra Jerusalems arabiska invånare att fritt ta sig in i Västra Jerusalem eller för den delen vart som helst i Israel. I och med att potentiella terrorister med hemvist i Östra Jerusalem och "blåa identitetskort" inte har behov av mer utvecklat logistiskt stöd är de mycket mer "anonyma" än terrorister från västbanken, givetvis under förutsättning att de inte berättar om sina planer för vänner och bekanta. Så länge de inte avser att utföra komplicerade aktioner som t.ex. simultana sprängattentat på olika platser i Jerusalem utan inskränker sig till enmans aktioner, ofta spontana, så är möjligheten att få tag på dem i förväg ytterst liten. Då de bor i byar som är en del av staden Jerusalem är det juridiskt svårt att upprätta vägspärrar på vägen från dessa byar in till Jerusalems centrum.

Det går visserligen att upprätta spärrar för kontroll av körkort och bilförsäkring men att utöver detta göra noggrannare kontroll av en bil vars förare och passagerare har "blåa" identitetskort än att titta in i bilen och ytligt kontrollera bagageutrymmet är knappast möjligt om man inte har mycket klara indikationer på vem och/eller vad man letar efter.

De potentiella gärningsmännen vet också att de "enbart" i värsta fall kan förlora sitt eget liv. De hus de bor i kan, och detta efter utdragna juridiska processer och då enbart i undantagsfall, inte rivas då de övriga familjemedlemmarna som också bor i huset även de har "blåa" identitetskort. Socialförsäkringen fortsätter att betala ut barnbidrag och änkan kan i många fall få änkepension på de israeliska skattebetalarnas bekostnad.

Familjens status stiger i det palestinska samhället pga en av dess medlemmar utförde ett "matyrdåd". I vissa fall får de även ekonomiskt bidrag från olika palestinska källor. Kort sagt den israeliska polisen och GSA står inför en situation vilken de saknar både juridiska och personella resurser.

Om nu någon av läsarna frågar sig varför alla dessa arabiska byar ligger inom Jerusalems municipala gränser så är svaret att 1967 efter sex dagarskriget inkorporerades i Jerusalem inte bara det egentliga Östra Jerusalem, utan även ett inte ringa antal arabiska byar som gränsade till det egentliga Östra Jerusalem. Tyvärr är debatten om Jerusalems politiska framtid så inflammerad att den som påpekar att det vore bäst för Israel och Jerusalem att dessa byar administrativt överfördes från Jerusalems stad till den Palestinska myndigheten omedelbart blir beskylld för att vilja "dela" på Jerusalem (som om han hade föreslagit att tempelberget skulle överföras till 100% palestinsk övehöghet).

Jag är övertygad om att jag inom en inte alltför avlägsen framtid återkommer till frågan om Jerusalems delning eller icke delning.

Filmen "Waltz with Bashir" är Israels kandidat till Oscar

För två dagar sedan utsågs den tecknade filmen Waltz with Bashir till Israels kandidat till bästa främmande film vid Oscarsprisen. Nu gäller det ju bara att komma till finalen, dvs bli en av de fem filmerna bland vilka den slutliga vinnaren av 2009 års Oscar för bästa främmande film utses.

I förra Oscarsrundan lyckades den israeliska filmen Beaufort komma in bland de fem vilket var en nog så stor prestation.

Waltz with Bashir handlar liksom Beaufort om striderna i Libanon 1982 - 2000 men medan den förra koncentrerar sig på problemen och de moraliska konflikterna runt striderna mellan Israel och Hizbolla dagarna innan den israeliska utrymmningen av Libanon på sommaren 2000 så utspelar sig Waltz with Bashir 1982 under det egentliga libanonkriget och tar upp händelserna runt de libanesiska kristna falangernas massaker på palestinier i Sabra och Shatilla i slutet av september 2000.

Ingen av de två filmerna tar upp de moraliska problemen mellan israeler och palestinier. I Beaufort finns detta problem inte alls då filmen behandlar strider mellan Israel och Hizbolla, medan de moraliska problemkomplexen i Waltz with Bashir rör hur israeliska soldater handlar och reagerar i en situation där de kristna falangerna massakrerar palestinier i närheten av de israeliska ställningarna.

Jag behandlade utförligare de två filmerna i ett tidigare blogginlägg från den 17 juli 2008 Waltzing With Beirut i anledning av en artikel av Michael B. Oren (Orens orginalartikel kan nås under rubriken Värt att läsa som ligger i högerkolummen.

Oklart i toppen - Vem skall besluta.

Finns det en risk att Israel under ett antal månader kommer att stå utan en helt fungerande regering. Tyvärr, risken är inte så liten.

Ehud Olmert avgick visserligen i går (210908) men detta innebär enligt gällande lag "bara" att den sittande regeringen med Olmert i ledningen har förvandlats till en expiditionsregering vars personella sammansättning är frusen - ingen kan avgå, och ingen kan gå in i regeringen. Enligt Israelisk lag innebär avgången av dess premiärminister att hela regeringen automatiskt avgått. I och för sig är denna juridiska modell vettig och logisk.

Den juridiska idéen avser att värna om en kontinuitet under övergångstiden tills en ny regering tillträder. Men om man tar i beaktande att den politiska processen i Israel är synnerligen tungrodd och om det dessutom föreligger en inte så liten möjlighet att det även kan bli fråga om nyval vilket innebär att en ny regering inte kommer att tillträda förrän början av mars 2009 så kan man ju fråga sig varför lagen inte möjliggör för premiärministerns ställföreträdare (idag Tzipi Livni) att automatiskt ta över ledningen. Formellt juridiskt har en israelisk expiditionsregering samma rättigheter som en ordinarie regering men det har dock utvecklats en sedvänja som innebär att allvarliga principiella frågor överlåts till den kommande regeringen dvs om det är beslut som det går att skuta på.

Det är just detta som är problemet. Vilka beslut går det att sjuta på? Och hur länge? I december går stilleståndsavtalet rörande Gaza med Hamas ut. I fallet att Hamas är villigt att förlänga avtalet står Israel inför dilemmat att antingen förlänga avtalet eller att gå i krig med Hamas med allt vad detta innebär. I så fall, vilken sorts krig? Låg itensitetskrig eller fullt krig? I fallet att Hamas inte vill förlänga, vilken reaktion från Israels sida? Jag tog exemplet med vapenvilan med Hamas då det här är frågan av ett befintligt avtal som går ut i december och om tills dess ingen ny regering bildats vi står inför situationen att en expiditionsregering under Ehud Olmerts ledning måste besluta vad som bäst ur Israels intressen - att skicka ut armén i ett krig som antas kräva minst 500 stupade Israeliska soldater eller ej. Hur kommer en regering som av landets invånare inte anses var legitim och som endast pga formella regler sitter vid makten kunna se invånarna i ögonen och säga att detta är det enda som värnar om Israels existentiella intressen på sikt. Eller för att inte fatta ett så blodigt beslut, förlänga avtalet med vetskapen om att detta på sikt innebär inte 500 utan kanske 1000 stupade? Risken är stor att en icke ordinarie regering kommer att fatta ett icke ansvarigt beslut. Men vem vet situationen kanske kommer att vara sådan att ett beslut om förlängning är det objektivt riktiga beslutet. Men kommer en expiditionsregering under Olmert att kunna sälja det till folket.

Ett annat exempel. Enligt uppgifter som den 21 september lämnades till knessets utrikesutskott av den militära israeliska underrättelsetjänsten (AMAN), framskrider de Iranska ansträngningarna att framställa renat uran (U 235) mycket snabbare än vad man tidigare även från Israelisk sida spått. Enligt de uppgifter som lades fram för utrikesutskottet är det troligt att Iran redan under år 2009 kommer att ha renat nog uran för en bomb. Har en expiditionsregering moralisk rätt att preventivanfalla de Iranska kärnvapenanläggningarna vilket kan leda till ett regionalt storkrig? Alternativt, har samma regering moralisk rätt att inte anfalla och låta Iran få en bomb som det i alla situationer kan utpressningsmässigt dingla över våra huvuden?

Det finns mer exempel. Vad skall regeringen göra om Hizbolla kidnappar ett antal soldater vid norra gränsen eller utför ett megaterroristdåd med över 100 dödsoffer? Hizbolla hotar hela tiden med att hämna Imad Mughniyah.

De exempel som jag tagit är alla säkerhetspolitiska av det enkla skälet att inrikespolitiska beslut oftast är enklare att sjuta på då de inte alltid år beroende påutom israeliska partners handlingssättt.

Så låt oss be och hoppas på en snabb regeringsbildning utan nyval, då, som i alla livets situationer, de sämsta besluten är de som inte fattas, förutom förstås de som fattas av kortsiktig feghet.

Länkar till orginalartiklar

Under de senaste dagarna har jag öppnat en ny avdelning i bloggen under rubriken "Värt att läsa (länkar till värdefulla artiklar)". Avdelningen finns i högerkolummen. Den kommer fortlöpande att kompletteras. Om inget annat anges så är artikeln på engelska. När det gäller artiklar på annat språk kommer detta att anges bredvid länken. Håll till godo och kom gärna med kommentarer.

Arieh Fürth

Tzpi Livni ny ledare för Kadima partiet

Valet till ny ledare för det regerande (om än i koalition med andra partier) kadimapartiet efter Ehud Olmert tilldrog sig visst intresse, dels därför att partiet är det största i israels parlament och dels därför att man ville se vem som kom efter Ehud Olmert.

Jag skriver visst därför att det trotts allt inte var ett val där de stora massorna i Israel med glöd i blicken följde vad som hände. Inte ens Kadimas 77.000 medlemmar verkade alltför intresserade då bara något över 50% deltog i valet. Det var en grunka för yrkespolitiker, mediafolk och den typ av politiskt intresserade personer som inte kan missa chansen att deltaga i valfri valkampanj (det kan vara rätt roligt ibland). Det var definitivt inte huvudämnet för israelerna när de träffades över kaffe, vin, kakor, nötter, osv hos varandra på fredagskvällarna efter de stora nyhetsprogrammen på TV.

Varför? Av flera skäl och en del av dem definitivt tragiska. Först och främst politiken har fått ett dåligt namn här i landet. Det är i huvudsak andra och tredje rangs folk som sysslar med den och de ger, tyvärr, många gånger intrycket av att mera värna om sitt eget personliga välstånd, den grupps välstånd som sänt dem till parlamentet och knappast alls om landets välstånd. Om det en gång var personer med idéer, vida vyer, personlig integritet, förmåga till ledarskap samt en naturlig förmåga att sätta landets väl framför det personliga intresset som satt i parlamentet och speciellt i regeringen, så är detta ett minne blott. Om Itzak Rabin avgick därför att en journalist upptäckt att hans hustru hade ett konto på en bank i USA med några tusen dollar på (1977 stod detta i strid med israelisk lag men ansågs dock vara ett relativt lindrigt brott) så frågar man sig hur Ehud Olmert kan sitta kvar som premiärminister månad efter månad medan polisen undersöker grava misstankar om bl.a. mutbrott och till och med lämnat över en del undersökningar till åklagarmyndigheten med rekommendation att Olmert skall åtals för bl.a. mutbrott. Om landets premiärminister handlar så kan man ju knappast förundra sig över att politik och politiker fått ett dåligt namn.

I valet till Kadimas nye ledare deltog fyra av dess ledande medlemmar, samtliga regeringsmedlemmar och parlaments ledamöter. Tzipi Livni, premiärministerns ställföreträdare dvs nr två i rangordning i regeringen. Återkommer nedan med mer detaljer om henne. Shaul Mofaz, transportminister, var försvarsminister i Arik Sharons sista regering, tidigare överbefälhavare. Meir Shitrit, inrikesminister, parlamentsledamot i bortmot 30 år, innehaft ett stort antal ministerposter, tidigare borgmästare i Javne. Avi Dichter, minister för den interna säkerheten dvs polisminister då General Security Agency som har hand om den egentliga interna säkerhetstjänsten sorterar direkt under premiärministern. I den sistnämnda funktionen gjorde han ett utmärkt arbete under den andra intifadan och anses av många varit en av GSAs bästa chefer genom tiderna.

Det stod tidigt klart att det i valet fanns två huvudkandidater Tzipi Livni och Shaul Mofaz samt två bikandidater som förväntades lämna loppet innan valet men inte gjorde det utan fortsatte till det för dem bittra slutet.

Tzipi Livni tog snabbt en hyfsad ledning över Mofaz i väljarundersökningarna. Mofaz förklarade hela tiden undersökningarna inte var exakta utan att han i själva verket ledde en smula. I de tre utgångspollarna på valdagen hade Tzipi Livni enligt samtliga en ledning på något över 10%. Detta gjorde att den normala israelen gick till sömns med vetskapen om att "Tzipi" hade vunnit stort. Döm om vår förvåning då vi slog upp tidningarna på morgonen eller slog på radion och fann att skillnaden var ca 470 röster till Tzipi Livnis fördel! Tala om en dundertabbe hos samtliga valundersöknings institutioner. Ni kan ju tänka er alla de intelligenta och mindre intelligenta bortförklaringar de kom med.

Formellt sätt hade Mofaz kunnat överklaga valet pga några mindre formella fel men det är inte säkert att han skulle kunnat kasta omkull resultatet. Hans juridiska rådgivare ansåg att det var värt ett försök men Mofaz förklarade att det var ett nationellt intresse att valprocessen inte skulle förlängas mer än nödvändigt. Ingen tvekan om att han skapade sig mycket goodwill Den stora politiska skrällen kom under torsdagen då Mofaz vid en av honom sammankallad presskonferens meddelade att han avgår från regeringen och parlamentet och slutar med allt löpande politiskt arbete. Efter en icke definierad semestertid sade han att han skulle överväga hur han bäst skulle kunna verka för landet och sin familjs framtid. Det är ännu för tidigt att spå huruvida Mofaz avgång skadar Kadima eller ej. Kommentatorerna är ännu oeniga om detta. Det torde dock vara helt klart att det inte gynnar partiet då det genom hans avgång förlorat sin främsta men dock inte enda säkerhetspolitiska expert.

Några ord om Tzipi Livni. Hon har nyss fyllt 50. Hennes politiska karriär är ganska kort ca 10 år, men hon har under denna tid innehaft ett antal viktiga poster däribland den som hon innehar i dag, utrikesministerposten. Innan hon startade sin politiska karriär arbetade hon som advokat huvudsakligen på den privata marknaden, förutom under en fyraårstid i 20-årsåldern då hon var verksam som mossad agent stationerad i Paris. Hon är till sin typ inte yrkespolitiker vilket kan vara en fördel som även en nackdel beroende på bedömarens personliga preferenser. Det är ingen tvekan om att den israeliska allmänheten ser henne som en ärlig och rättfram person som inte låtit sig bli nedfläckad av tvivelaktiga ekonomiska manipulationer vilket till stor del var orsaken till hennes valseget.

Hennes kritiker drar helatiden fram att hon är för oerfaren i politiken för att kunna axla den tunga premiärministerposten. Jämfört med Mofas har hon inte mindre allmän politisk erfarenhet men det är klart att hon har en mindre detaljerad säkerhetspolitisk erfarenhet. Men vi måst vara på det klara med att det inte är helt klart att det är en fördel eller nackdel om en israelisk premiärminister har eller inte har en aktiv militär bakgrund.

I internationella som svenska media har man fört fram synpunkter som att Livni är mer duva än Mofaz då hon förhandlar med palestinierna medan han ger ifrån sig krigiska utlåtanden. Mofaz som i sin regeringsfunktion inte var direkt indragen i förhandlingarna hade ju lätt att strö krigiska populistiska yttranden runt om sig medan Livni i funktionen som utrikesminister fick lov att sila orden. En av orsakerna till det ytterst spända förhållandet mellan Tzipi Livni och premiärminister Ehud Olmert var att hon inte alls var benägen att göra de relativt långtgående eftergifter som han ville göra. Låt oss inte glömma att även om både Livni och Olmert växte upp i hem där föräldrarna tillhörde Irgun och efter staten Israels självständighet Herut partiet, Livnis föräldrar var mycket centralare personer i rörelsen. Tzipi Livni vet att Israel i dag är tvunget att i viss mån kompromissa med palestinierna och det av orsaken att det är troligtvis det enda sättet att undvika katastrofen av en utifrån påtvingad binationell enstatslösning. Detta innebär inte att hon är villig att göra Olmerts eftergifter som hon anser vara oansvariga.