Ship to Gaza 2

Under huvuddelen av de tretton månader som gått sen förra flottiljen till Gaza har en brokig samling av "fredsentusiaster" - sanna som icke sanna - pro palestinier, jihadister samt sådana personer som helt enkelt tycker illa om Israel sysslat med att försöka få vatten under kölarna på en ny flottilj - Ship to Gaza 2.

I början såg det ut att lyckas, och i stort. Man talade om 15 till 20 fartyg och uppemot 1500 deltagare. Av diverse orsaker som bl. a. israels diplomatiska påtryckningar samt en förändring av den turkiska regeringens politik i negativ riktning i frågan så står man nu några tiotal timmar innan starten med nio eller tio fartyg samt högst 300 deltagare. Den nya turkiska politiska linjen i "flottiljfrågan" var en följd av bl. a. amerikanska påtryckningar, men utan det förändrade geopolitiska läget Mellanöstern och då speciellt händelserna i Syrien hade den turkiska ledningen knappast gått så långt som att förhindra turkiska fartyg att delta i flottiljen och även förbjuda icke turkiskt registrerade sådana att använda sig av turkiska hamnar som avgångshamnar. Den turkiska politiken innebar ju dessutom att antalet flottiljdeltagare minskade då inte så då få turkiska aktivister hoppade av i stället för att försöka hitta plats på något icke turkiskt fartyg.

Det blev i stället Grekland som fick "äran" av att stå med avgångshamnar. Huruvida den grekiska regeringen uppskattat denna förändring är otroligt då de tidigare mycket svala kontakterna mellan Grekland och Israel under de sista åren klart förbättrats. De grekiska myndigheterna har klart försenat flottiljens start genom att stå på sin rätt att utföra kontroller om de olika fartygens sjövärdighet. Det förefaller som om det rör sig om en avsiktlig kampanj mot flottiljen då man från grekiskt håll tydligtvis varit mån om att följa alla byråkratiska bestämmelser till punkt och pricka. Oroligheterna på den grekiska arbetsmarknaden och speciellt storstrejken inför parlamentets omröstning om ytterst kraftiga budgetnedskärningar förhindrade rent objektivt utklareringen av flottilj fartygen från grekiska hamnar.

Det finns inga objektiva bevis på att något eller några av flottiljens fartyg saboterats och då speciellt av Israel eller på Israels uppdrag. Att Israel skulle utföra eller låta utföra sabotage på fartyg som befinner sig på grekiskt territorium förefaller vara väl idiotiskt med tanke på att idag Grekland är ett av de få till Israel positivt inställda länderna runt Medelhavet.

Om nu trotts allt flottiljen till slut kommer iväg så kan den utan hänsyn till sin storlek ställa till en massa politiska problem för Israel. Så fort något eller några av flottiljens fartyg nekar den israeliska flottans order att avbryta färden mot hamnen i Gaza så kommer israelisk militär att borda dessa fartyg. I det troliga fallet att åtminstone på några av fartygen aktivisterna kommer att bjuda på allt annat än passivt motstånd så är skadan skedd. Bilderna och filmsnuttarna av bordningen och tillfångatagandet av aktivisterna kommer att bli ett utmärkt material för den fortgående dellegitimerings kampanjen av Israel. Och det förefaller ju också varit det grundläggande skälet för flottiljen då Gaza borna i dag kan få sina förnödenheter dels från Israel, dels genom tunnlarna och dels genom den av Egypten öppnade gränsövergången vid Rafiach.

Det är helt klart att det kommer att finnas, åtminstone på ett antal av båtarna, personer som är välutbildade i närstrid mot ändrande soldater. Enligt uppgifter finns bland aktivisterna medlemmar från minst tre terrorist organisationer. Den turkiska IHH organisationen som har erfarenheter från den förra Gaza flottiljen, Hamas samt en jordansk organisation som uppges stå nära det muslimska brödraskapet . Källor inom de israeliska underrättelse organisationerna har uppgivit att de mer terroristiskt inriktade aktivisterna den här gången försett sig med kemiska substanser som de avser att använda mot de israeliska soldaterna. Enligt uppgift rör det sig bland annat om svavelsyra samt substanser som ger allvarliga brandskador. Enligt tillförlitliga israeliska mediakällor rör det sig dock om fosfat baserade gödningsmedel. Man kan dock inte bortse från att om man blandar sådana gödningsmedel med vanligt strösocker så får man en sprängsubstans som har en icke ringa sprängverkan - beroende på hur man paketerat dem - samt en stark värmeutveckling som på nära håll ger allvarliga brännskador. (tro mig jag vet av egen erfarenhet. AF.) Aktivisterna har också klart uttalat sig att den här gången kommer mycket israeliskt blod att flyta.

Alex Fishman - Yediot Achronots - ledande skribent i säkerhetsfrågor anser att de två problematiska fartygen i flottiljen är dels det franska "Dignity" samt det av den jordanska till det muslimska brödraskapet närstående organisationen.

Låt oss dock hoppas att flottiljen upplöser sig själv innan den kommer i väg.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Grekland, Ship to Gaza, IHH, Turkiet,

Knuff

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4,
Sydsvenskan,
Dagen,
SVT,
VG,

President Asads cyniska användande av palestinierna i Syrien

Den syriske presidenten Bashar Asad känner att marken gungar under fötterna på honom. Inte nog med att delar av den Alawitiska folkgruppen vilken han tillhör börjar ifrågasätta hans politik, men även inom hans familj börjar man ifrågasätta om den hårdföra politiken mot verkligen står i överensstämmelse med gruppens och familjens reella intressen.

Troligtvis på grund av detta gjorde han ett försök att avleda intresset till den palestinsk-israeliska frågan genom att använda sig av de palestinska flyktingarnas längtan att få komma tillbaka till det "Palestina" de av många olika anledningar lämnat under det Israeliska frihetskriget 1947-1949. I och för sig ett gammalt beprövat trick i arabiska politik.

Med hjälp av den syriska armen transporterades på årsdagen av staten Israels utropande (15051948 enligt den gregorianska kalendern) hundratals invånare från två flyktingläger i närheten av Damaskus i bussar till gränsen mellan Syrien och Israel på Golanhöjderna. Ett mindre antal av dem lyckades ta sig över gränsen innan de blev stoppade av israeliska säkerhetsstyrkor. (Se mina bloggposter från den16052011 och den 04062011)

På årsdagen (05062011) av sexdagarskriget gjorde de syriska myndigheterna ett nytt försök. Denna gång var den israeliska armen beredd på vad som skulle ske. Förbanden hade fått order om att inte låta de av Syrien sända palestinierna ta sig över den internationella gränsen mellan Israel och Syrien.

Resultatet av de syriskt inspirerade aktionen blev att enligt syriska uppgifter 20 demonstranter dödads genom eldgivning från den israeliska sidan eller av de landminor som finns utlagda längs gräns stängslet.

Aktionen var organiserad av "The Popular Front for Liberation of Palestine - General Command, PFLP - GC. Denna organisation står under faktiskt befäl av den syriska underrättelsetjänsten och kan ses som en del av den syriska statsapparaten.

Redan innan begravningarna dagen efter i flyktinglägret Yarmuk hade uppgifterna om hur demonstranterna mött sitt öde, utan att de uppnått några som helst av de mål som satts upp för aktionen, spritt sig som en löpeld i lägret. Ilskan hos de anhöriga till de som dödats vände sig inte mot Israel utan mot de som sänt dem i döden.

Det började med verbala sammanstötningar vid begravningarna av dödsoffren mellan dessas familjer och representanter för PFLP - GC. Dessa utvecklade sig snabbt till knivslagsmål. Efter en kort tid anföll folkmassan PFLP - GCs kontor i lägret och stack dem i brand. Som svar på detta öppnade medlemmar av PFLP-GC eld mot demonstranterna i vilka enligt uppgift 14 dödades och mer än 100 sårades.

Den syriska ledningen försök att avleda intresset till den israelisk - palestinska konflikten hade slagit bakut och den syriska presidenten hade nu dragit på sig även palestiniernas ilska.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Syrien, Palestina flyktingar, PFLP - GC,

DN, DN2,
SvD, SvD2, SvD3,
Sydsvenskan,
Dagen,
SVT,
VG, VG2,

Palestina flyktingarna och deras tvivelaktiga rätt att återvända

Den femte juni är årsdagen för utbrottet av sexdagars kriget 1967. Det är förvisso inte en dag som araber i allmänhet och palestinier i synnerhet vill komma i håg. De insåg så småningom att de varken kunde betvinga Israel med regelrätta krig eller med terror. Palestinierna förstod dock så småningom, och lite före israelerna, att det fanns nya spelregler på den internationella scenen.

Under täckmantel av "mänskliga rättigheter" fann de ett vapen som gick under rubriken "rätten till återvändande". Enligt deras syn att se på saken så hade de stöd av FNs generalförsamlings resolution 194 från hösten 1948 som i paragraf 11 av nämnda resolution tog upp frågan om de arabiska flyktingarna under det israeliska frihetskriget 1947-1949.

I kraft av detta gjorde tusentals palestinier den 15 maj i år försök att ta sig över gränserna mellan Israel å ena sidan och Libanon, Syrien, Jordanien och Gazaremsan å den andra sidan.

De blev i huvudsak stoppade och inte helt oblodigt, av säkerhetsstyrkor från Israel, Libanon och Jordanien. Bara vid den syriska gränsen kom ett mindre antal över gränsen, till stor del pga att de syriska säkerhetsstyrkorna inte bara underlät att förhindra dem utan även underlättade deras möjligheter att överskrida gränsen.

Den femte juni kommer palestinierna att göra ett nytt försök att som civila ta sig över gränsen.

Palestinierna vet att Israel inte kan låta dem lyckas med sitt uppsåt men å andra sidan vet man från israelisk sida att förhindrandet måste ske, med hänsyn till världsopinionen, med ett minimum av blodsutgjutelse.

Låt oss undersöka om generalförsamlingens resolution 194 stödjer deras krav. Först och främst är generalförsamlingens beslut, till skillnad från säkerhetsrådets enbart deklarativa. Termen "rätten till återvändande" förekommer inte på något ställe i resolutionen I dess 11:e paragraf stadgas att"Resolves that the refugees wishing to return to their homes and live at peace with their neighbours should be permitted to do so ....." Att de inte avser att "live in peace with their neighbours" behöver ingen tveka om. Tvärt om så är avsikten att demografiskt underminera den judiska staten.

FNs säkerhetsråd refererade i sin resolution 242 från den 22 november 1967 , som kom till efter att Israel i kriget 1967 ockuperat den s.k. Västbanken till flykting frågan med ett principuttalande "For achieving a just settlement of the refugee problem". Det är självklart att meningen med uttalande var att man skulle förhandla sig fram till en lösning som skulle inkluderas i den slutliga fredsöverenskommelsen.

I ingen av de två resolutionerna nämndes något om att det rörde sig om "palestinska" flyktingar. Varken 1948 eller 1967 var begreppet "palestinsk" en gångbar internationellt rättslig definition.

Det måste tilläggas att den nuvarande kampanjen från palestinsk sida om "rätten till återvändande" kan med rätta ses som den senaste formen för att delegitimera staten Israels existens och det är ytterst oroande att den israeliska statsledningen inte insett allvaret i den nya situationen.

De palestinska ledningen- och dessutom huvuddelen av de arabiska ledarna - använder sig av sloganen om "rätten till återvändande" väl medvetande att den aldrig kan bli uppfylld (frånsett möjligtvis genom ett gog och magoggkrig). Men detta är tyvärr bara en fortsättning på hur de använt behandlat flyktingarna under 63 år. PAs president Abu Mazen skrev en gång " att de (flyktingarna) av arabstaterna slängdes in i fängelser som liknade de judiska ghettona i (nazi)Europa". De har aldrig upplyst flyktingarna att de byar där deras far- och morföräldrar bodde i dag inte existerar längre. Att det i dag finns nya samhällen många gånger befolkade av ättlingar till judar som efter den Israeliska statens utropande 1948 drevs ut ur sina arabiska hemländer.

Omvärlden, inklusive palestinier och arabstater, måste inse att Israel inte kan gå med på att Palestina flyktingar får rätt att bosätta sig i Israel då detta skulle sätta staten Israel som det judiska folkets stat i existentiell fara.

Läs även andra bloggares åsikter om Palestinska flyktingar, Israel, FN,

DN, DN2, DN3,
SvD, SvD2, SvD3,
Sydsvenskan,
Dagen,
SVT
VG,

USA, Israel och 1967 års linjer och något om flyktingfrågan. Uppdaterad 23052011 13:31

Konflikten, om det nu är en konflikt mellan USA och Israel eller kanske mera den verbala konflikten mellan president Obama och premiärminister Natanyahu om 1967 års linjer rullar vidare och vi har på söndagseftermiddagen (22052011) i Obamas tal på AIPAC konferensen fått ytterligare lite klarare för oss vad Obama menar med sitt förslag/krav på att förhandlingarna om de framtida gränserna mellan Israel och den palestinska staten skall baseras på 1967 års linjer.

Dessa linjer var ingen internationellt erkänd gräns utan i huvudsak en gammal stilleståndslinje från 1949 och därför är det juridiskt fel att kalla den gräns och journalistiskt slarvigt att använda uttrycket "1967 års gräns". Om man använder uttrycker 1967 års linjer så undviker man onödiga juridiska och historiska diskussioner i en formell fråga.

Det kan vara av intresse att se på hur FN efter att Israel ockuperat Västbanken under sexdagarskriget 1967 sett på Israels framtida östra gräns. Det grundläggande dokumentet är säkerhetsrådets resolution 242 från november 1967 i vilken Israel uppmanades att dra tillbaka sina styrkor från områden som ockuperats till säkra och erkända gränser. Resolutionen krävde inte att Israel skulle dra tillbaka sina styrkor exakt till den gamla stilleståndslinjen utan lämnade öppet för mindre gränsjusteringar. I samband med Osloavtalet 1993 godtog PLO att resolutionen skulle vara grund för framtida förhandlingar mellan Israel och PLO.

Israel har under alla åren framhållit att man under inga förhållanden kan gå med på att utrymma Västbanken ända till stilleståndslinjen från 1949, utan hela tiden framhållit att detta får bli en förhandlingsfråga mellan Israel och den som vid förhandlingarna har förhandlings rättigheter för Västbankens status. ( Först Jordanien och sedan PLO-PA).

Det ovanstående är således den folkrättsliga grunden för Obamas uttalande i talen den 19 maj och den 22 maj. Obama uttalar sig klart för att 1967 års linje skall vara grunden för den framtida gränsen mellan Israel och den palestinska staten, men att parterna givetvis har rätt att förhandla om landbyte. FN resolutionen 242 torde hindra palestinierna för att neka förhandlingar i denna fråga. Utan att säga det i klartext så var Obama helt klar i talet inför AIPAC kongressen att skrivningen i talet inte innebar att Israel, som dess premiärminister Bibbi Natanyahu hävdade, skulle bli tvunget att dra sig tillbaka till 1967 års linje.

Man får heller inte glömma bort att ingen av parterna, varken Israel eller palestinierna, i grund och botten vill att den framtida gränsen mellan dem skall gå efter 1967 års linje.

Men och det är definitivt uppseendeväckande att USAs president bortser från avtalet mellan president George W. Bush och Israels premiärminister Arik Sharon, 2004, om de så kallade "settlement blocks". Dessa utgörs av stora koncentrationer av israelisk bebyggelse i direkt anslutning till1967 års linje. Huvuddelen av de israeler som bor på Västbanken bor inom dessa områden (ca 200.000 av ca 280.000). Frågan om de s.k. settlement blocks hade redan kommit upp under Clintons presidenttid. Israel hade på goda grunder utgått ifrån att USA skulle se till att avtalet mellan Bush och Sharon automatiskt skulle bli en av de framtida grundläggande parametrarna i ett avtal mellan Israel och palestinierna. Tyvärr har Obama bortsett från sin föregångares löfte. Det kom knappast som en förvåning då det redan tidigare glunkats om att avtalet enligt Obama, på vilken grund oklart, inte var formellt bindande för honom.

Uppdatering 23052011 13:31

Föregående stycke (som börjar "Men det är definitivt.......) är förhoppningsfullt inaktuellt. Enligt både Maariv och Yediot Achronots pappers upplagor idag (2305) så är den nya formuleringen i Obamas tal vid AIPAC konferensen rörande denna fråga helt tillfredsställande - ur Israels synvinkel -. Palestinierna kommer troligtvis att ha lite svårt att svälja den. Har även kollat den engelska texten och det ser ok ut.

Många israeler och däribland inte så få ledande journalister frågar sig varför den israeliske premiärministern gått ut med ett frontalangrepp på den amerikanske presidenten med slagorden "Israel går inte tillbaka till 1967 års gränser" i stället för att med ett leende och med positiv intonering påpeka att Israel noterat med tillfredsställelse att president Obama ställt sig bakom president Bushs löfte om "settlement blocks" som en del av principen om landbyte. Därmed skulle man snyggt låst upp Obama och manövrerat in palestinierna i en situation där de med all sannolikhet skulle spela sin vanliga roll av nejsägare.

Att Bibi Natanyahu inte handlat så har troligtvis flera orsaker. Han och den israeliska högern har aldrig velat godta principen om "settlement blocks" då man velat ha mer. Han är dessutom medveten om att förhandlingarna under alla förhållanden kommer att braka samman förr eller senare och att detta mycket väl kan komma att föra med sig nyval i Israel och då är slagorden "Israel går inte tillbaka till 1967 års gränser" klart valvinnande. Tyvärr kan det också vara frågan om att han gripits av panik då han insett att Barack Obama manövrerat in honom i ett hörn.

Å andra sidan ger alla kommentatorer den israeliske premiärministern rätt då han hävdar i motsats till Obamas förslag att Israel under inga förhållanden kan gå med på att man skall börja förhandlingarna med gräns och säkerhetsfrågor och först därefter ta upp de två ytterst viktiga frågekomplexen om Jerusalem och flyktingfrågan. Det är definitivt helt vansinnigt att binda upp sig på gräns och säkerhetsfrågor innan man avgjort de ideologiskt ytterst viktiga frågorna om Jerusalem och flyktingarna.

Flyktingfrågan är i grunden den strategiskt viktigaste av alla problemkomplexen då den avgör Israels framtid som judisk demokratisk stat. I båda Obamas tal finns meningen "Israel as a Jewish state and the homeland for the Jewish people". Denna mening har hittills varit en "kod" för att påpeka att inga palestinska flyktingar skall få komma tillbaka till israeliskt område. Tyvärr ryktas det att Obama var omedveten (?) om "koden" och mycket väl skulle kunna komma att kräva att ett visst antal palestinaflyktingar skulle kunna komma tillbaka till de områden i Israel varifrån de eller deras fäder och farfäder flytt. För den som tycker att det israeliska kravet är omänskligt kan påpekas att Israel i dag har en arabisk befolkning som uppgår till ca 20% av landets befolkning samt att det från ledande palestinskt håll påpekas att inga judar kommer ha rätt att bo i den kommande palestinska staten.

Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, Bibi Natanyahu, Israel, USA, Palestinier,
Västbanken,

DN, DN2, DN3,
SvD, SvD2,
Sydsvenskan,
SVT, SVT2,
Dagen,
VG, VG2,

Obamas tal, några osorterade synpunkter.

Det tal som president Barack Obama höll på torsdags kvällen (19052011) svensk tid har sysselsatt en hel del politiska framtidsskådare under de senaste veckorna. De som hade spått att talet skulle i huvudsak allmänt handla om den spirande demokratiseringsprocessen i arabvärlden medan den israelisk palestinska konflikten skulle få en mindre roll i talet fick rätt.

Det förvånade ju givetvis ingen att Obama gick ut starkt för demokratiseringsprocessen. Ideologiskt är detta helt i linje med den amerikanska administrationens grundläggande ideologi. Frågan är bara om USA, som trotts allt ännu är världens stormakt nummer ett, kan bygga sin utrikespolitik på bitvis till och med ogrundat önsketänkande.

Frågan är ju givetvis vilken typ och grad av demokrati är det tal om. Av talet var det lätt att få uppfattningen att det rörde sig om en demokrati som inte skulle vara till sin anda alltför annorlunda än en amerikansk eller västeuropeisk. Om detta verkligen var vad Obama menade så är han och hans administration klart naiv. Även i de mer utvecklade delarna av arabvärlden ligger den allmänna utbildningsnivån och den ekonomiska utvecklingen på en nivå som ligger årtionden om inte århundraden efter den amerikanska och västeuropeiska utvecklingen inom nämnda områden. Vi har under historiens lopp sett alltför många exempel på hur införandet av formellt demokratiska institutioner samhällen där det ännu saknats tillräcklig utbildnings och ekonomisk infrastruktur blivit klart missbrukade.

Missförstå inte det ovanstående, den arabiska befolkningen har all rätt till demokrati men det är en process som tar tid och det går definitivt inte att klara av det under en eller två valperioder. Att rusa iväg kommer bara att föra med sig en lite modernare despoti.

USA har som stormakt klara intressen - historiska, ekonomiska, kulturella och religiösa i arabvärlden och därför kan man visserligen beundra Obamas angrepp på två av de viktigaste allierade i arabvärlden. Explicit på Bahrain och implicit på Saudiarabien. Även om realpolitik i stort sätt är något mycket omoraliskt så får man ifrågasätta om Obamas uttalanden om dem inte kan komma att allvarligt skada den amerikanska befolkningen i framtiden.

Palestinierna fick sig några ytterst odiplomatiska men sakligt välförtjänta råsopar. Obama förklarade att den palestinska ideen om ett FN beslut om upprättande av en palestinsk stat bara skulle skada den palestinska saken "Symbolic actions to isolate Israel at the United Nations in September won’t create an independent state," Obama said. Han tog även upp problemet med avtalet mellan The Palestinian Authority (PA) och Hamas och påpekade att man kunde fråga sig hur palestinierna skulle kunna uppnå sin självständighet genom att förneka Israels existensrätt.

Han vände sig sedan till den israeliska sidan och förklarade att grunden för fredsavtalet skulle vara "The borders of Israel and Palestine should be based on the 1967 lines with mutually agreed swaps, so that secure and recognized borders are established for both states," Detta uttalande av Obama kommer att bli en stötesten i förbindelserna mellan Israel och USA då den israeliska regeringen anser att Obamas uttalande inte helt står i överensstämmelse med överenskommelsen mellan president Bush och premiärminister Sharon 2004 angående de så kallade "settlement blocks" (Stora koncentrationer av israelisk bebyggelse i direkt anslutning till1967 års linje. Huvuddelen av de israeler som bor på Västbanken bor inom dessa områden). Enligt den israeliska regeringens uppfattning har dessa områden också en strategisk säkerhetspolitisk betydelse.

Den israeliska officiella uppfattningen är också att det inte går att besluta om gränserna innan man beslutat i frågor som flyktingfrågan och Jerusalem då beslut i dessa har ett direkt inflytande på den geografiskt strategiska situationen.

När det gäller Jerusalem så sa Obama att staden skulle bli gemensam huvudstad för både Israel och den kommande Palestinska staten. Den nuvarande israeliska regeringen går emot detta då det skulle innebära en delning av staden. Denna israeliska inställning är allt annat än en realpolitisk utan en helt symbolpolitisk inställning.

Obama förklarade att hans vision för en Israelisk-Palestinsk fred skulle vara "a lasting peace will involve two states for two peoples. Israel as a Jewish state and the homeland for the Jewish people, and the state of Palestine as the homeland for the Palestinian people."

Från israelisk sida är man inte övertygad om att "Israel as a Jewish state and the homeland for the Jewish people" av Obama uppfattas på samma sätt som frasen uppfattas från israeliskt håll, nämligen att de palestinska flycktingarna inte skulle få rätt att återvända till sina forna hem som nu ligger i Israel.

Frågan är nu huruvida de två parterna kommer att ställa upp på det amerikanska förslaget/diktatet. Att det blir kärvt ser man redan av den av Israel publicerade relativt negativa inställningen som den israeliska premiärministern Bibi Natanyaho kommer att helt eller delvis förfäkta vid sitt sammanträde med president Obama den 20 maj 2011

Än är det sista ordet i denna fråga inte sagt.

Läs även andra bloggares åsikter om Obama, Israel, USA, Palestinier,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5,
SvD, SvD2,
Sydsvenskan,
Dagen,
SVT, SVT2, SVT3, SVT4,

VG,