Gilad Shalit äntligen hemma efter fem år och fyra månader. Reflektioner bl.a. om priset.

På morgonen den 18 oktober 2011 satte den israeliska soldaten Gilad Shalit äntligen foten på israelisk mark. Detta efter att suttit fängslad av Hamas i en källarvåning någon stans i Gazaremsan sedan den 26 juni 2006 då han kidnappades av ett av Hamas lett blandat jihadist kommando under sin tjänstgöring vid den israeliska gränsen till Gazaremsan. Det under veckan ingångna avtalet mellan Israel och Hamas möjliggjorde slutet på Gilad Shalits fångenskap.

Under hela denna tid nekade Hamas att ge det internationella röda korset rätt att besöka honom samt att ge honom s.k. "Röda kors Paket" samt brev från hans föräldrar. Detta flagranta brott mot Genève avtalets anda om än formellt ej mot dess bokstav - Hamas är inte en stat och kan således inte underteckna avtalet. Att Hamas utöver detta bröt mot ett antal andra bestämmelser om hur krigsfångar skall behandlas har knappast stört världsopinionen.

Israel har med hjälp av ett antal länder och organisationer under åren utan framgång försökt få honom frigiven. Den israeliska allmänheten och landets massmedia har fört ytterst välorganiserade kampanjer för Shalits frigivande som hörsammats både på det nationella och internationella planet.

Det är ytterst viktigt att förstå att enligt judisk tradition fritagning av kidnappade och på annat sätt tillfångatagna judar är något av yttersta vikt, detta utan hänsyn till aktionens svårighet eller pris ( hebr. Pidion shvoim). Dessutom har den israeliska armeen ända sedan självständighetskriget haft som princip att inte, om det finns den minsta möjlighet, lämna sårad eller stupad vapenbroder på fältet även om detta innebär egna förluster.

Den israeliska regeringen har under årens lopp lagt fram erbjudanden om utväxling av Gilad Shalit mot frigivning av palestinska terrorister som efter laga dom i civila domstolar sats i israeliska (civila) fängelser men dessa erbjudanden har förkastats som otillräckliga av Hamas som alltid krävt s.k. tunga terrorister som varit inblandade i terrordåd i vilka ofta ett icke ringa antal israeler fått sätta till sina liv. Intill nu har den israeliska regeringen inte gått med på detta.

Den israeliska armen liksom Shabak (GSI) och Mosad förklarade att de inte hade någon möjlighet att frita Gilad Shalit med en väpnad aktion då de inte hade någon som helst uppfattning om var i Gazaremsan han hölls fången. I och för sig är det minst sagt underligt att dessa tre välrenommerade organisationer under lite mer än fem år inte lyckats hitta gömstället!

Tyvärr började det se ut som om om Gilad Shalit var på vägen att bli ett liknande fall som flygnavigatören Ron Arad vilken tillfångatogs av libanesiska irreguljära styrkor efter att hans plan skjutits ned över Libanon i oktober 1986 och vars öde därefter i stort sätt är oklart.

För några månader sedan insåg dock de israeler som hade som officiellt uppdrag att förhandla fram en lösningsmodell som skulle kunna godtas av Hamas att det pga den "Arabiska våren" och den interna situationen i Egypten det fanns en möjlighet till ett avtal.

Det visade sig att det formellt sett fanns en möjlighet till ett avtal men att dess pris skulle bli hårresande.

Hamas krävde frigivning av 1000 i Israel fängslade och i civila domstolar dömda terrorister. Dessa bestod av två huvudgrupper. Den första som skulle friges samtidigt med att Gilad Shalit överlämnades till de de israeliska myndigheterna skulle bestå av 450 av Hamas utvalda (namngivna) terrorister, bland dessa samtliga fängslade kvinnliga terrorister. Bland de namngivna terroristerna fanns ett ytterst stort antal som var och en dömts ett flertal livstidsstraff för mord på tiotals israeler. Kort sagt alla de tyngsta terroristerna förutom toppar som Marvan Barguti och Anvar Saadat. Bland de 450 fanns även ett antal israeliska arabiska medborgare. Israel hade tidigare alltid nekat att inkludera israeliska medborgare i tidigare avtal om frigivning av tillfångatagna israeler. Den andra gruppen på 550 terrorister utvalda helt av de israeliska myndigheterna skulle friges inom en månad.

När för något mindre än en vecka sedan avtalets innehåll publicerades mötts det av upprörda invändningar av i princip två sorter. 1. Närstående till personer som mördats av de tunga terroristerna blev i många fall ytterst upprörda över deras anförvanters mördare skulle komma på fri fot. I och för sig, ur mänsklig synpunkt ytterst förståeligt. 2. En icke ringa del av de frigivna skulle relativt snabbt återgå till terroristverksamhet vilket skulle leda till ytterligare mänskligt lidande. (ca 15% av i tidigare avtal frigivna terrorister har dömts för terrorhandlingar som de utfört efter sin frigivning).

Dessa två invändningar ställdes mot den ovan nämnda judiska traditionen om skyldighet att frita kidnappade och andra oskyldigt tillfångatagna personer.

Den första invändningen förståelig men i grunden omoralisk då den innebär att en tredje person faller offer för sorgekänslorna (eller hämndbegäret) hos den till den mördade närstående personen utan att den tidigare mördade personen återfår livet

Den andra invändningen är etisk då den strider mot principen att inte göra allt för att frita en oskyldigt tillfångatagen även om det innebär att i värsta fall tredje person mister livet eller skadas. Det skulle även innebära att militär inte skulle behöva göra insatser för att rädda tillfångatagna som hölls fångna på känd plats.

Israels högsta domstol förklarade i ett utslag den 17 oktober 2011 att avtalet med Hamas icke stred mot gällande lag.

Israel har däremot gett Hamas legitimitet genom att direkt förhandla med organisationen, men det för att rädda Gilad Shalit.

Israels regering har ett starkt stöd för sitt beslut i den israeliska opinionen.

Läs även andra bloggares åsikter om Gilad Shalit, Israel, Hamas, Gazaremsan,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4,
Sydsvenskan
Dagen, Dagen2, Dagen3, Dagen4,
SVT, SVT2, SVT3, SVT4,
VG

Den tysta majoriteten ryter till

350.000 israeler, däribland 280.000 i Tel Aviv och 30.000 i Jerusalem, demonstrerade på lördagskvällen (06082011) runt om i Israel under parollen "Folket kräver social rättvisa". Få trodde för några veckor sedan att en proteströrelse organiserad på Facebook rörande priset på en av det israeliska kökets stapelvaror, den israeliska "Cottage osten" skulle dra med sig en folklig proteströrelse som i grund och botten ifrågasätter hela den ideologiska grunden till det israeliska neokapitalistiska systemet.

Det israeliska samhället var från början intill början av 1980-talet ett samhälle som var byggt på demokratiska socialistiska principer till skillnad från socialdemokratiska av västeuropeisk typ. Detta förklarar troligen den relativt lätta ideologiska övergången till ett kapitalistiskt system. En annan orsak till detta var utan tvekan Israels starka uppbindning till USA.

I det ursprungliga Israel, dvs fram till början av 1980-talet, var landet ett med förhållandevis små inkomstskillnader och en mycket starkt utvecklad social samhörighets känsla mellan invånarna.

I och med att Likud partiet kom till makten 1977 började utvecklingen i en kapitalistisk riktning som blev allt starkare fram emot början av 1990-talet. Även det israeliska arbetarpartiet antog mer och mer en marknadsekonomisk politik.

Denna politiska utveckling förde med sig en ökning av inkomstklyftorna i samhället men på grund av att det allmänna välståndet ökade så uppmärksammades de inte i större grad.

Men under 2000-talets första årtionde förvärrades situationen. Israel gick under detta årtionde igenom två ekonomiska kriser. Den första 2002 till 2003. Landet kom igenom krisen utan att bli ett andra Argentina men till priset av ett allt mer totalt neoliberalt kapitalistiskt samhällssystem.

Inkomstklyftorna skenade och privatiseringarna av allmänna tjänster samt utförsäljning av statligt och allmänt ägda tillgångar sköt fart.

Ekonomiskt tekniskt sätt fungerade systemet bra och Israel klarade sig ifrån de värsta sidorna av krisen år 2008. Men långt ifrån helt. I och med att pensionsfonderna privatiserats så förlorade ett stort antal invånare, speciellt ur medelklassen, inte så små delar av sitt pensionssparande. Bl.a. förde detta med sig att man började inse att det nya ekonomiska systemet speciellt slog mot medelklassen.

Privatiseringen samt avreglering av samhälleliga kontroller i den ekonomiska sektorn förde med sig en allt starkare ekonomisk makt hos en liten del av befolkningen. Detta tillsammans med en allt mer utvecklad monopolisering och kartellisering ledde till att priser inom livsmedelssektorn ökade utan hänsyn till utvecklingen av produktionskostnaderna.

Bostadssektorn är tillsammans med livsmedelssektorn det andra stora och i grunden det största problemet. Bostadssektorn i Israel var traditionellt uppbyggd på att invånarna köper andelslägenheter av allmännyttiga eller privata byggföretag. Den israeliska staten såg till att lägenhetsköparna kunde få (subventionerade) lån genom speciella banker. Någon hyresmarknad av den typ som fanns i Sverige har aldrig funnits i landet. Hyreslägenheter var och är lägenheter som ägs av privatpersoner som t.ex. ärvt dem eller köpt dem som penningplacering.

I och med privatiseringen av den allmännyttiga byggsektorn och avregleringen av vad som byggdes och var uppstod en situation där byggbolagen började bygga större och dyrare lägenheter då det var mer ekonomiskt lönsamt för dem. Detta förde med sig en brist på mindre lägenheter vilket i sin tur ledde till höjda priser. som de unga medelklassfamiljerna många gånger inte kunde finansiera. De tvingades vända sig till hyresmarknaden med följden att det blev en efterfrågans ökning på hyreslägenheter med medföljande hyreshöjningar. Byggbolagen har inget incitament att bygga billigare lägenheter då det under de senaste åren varit en konstant efterfrågan på högstatus lägenheter från amerikanska, franska och belgiska judar.

Under de senaste åren så har också privatiseringen av utbildnings- och hälsovårdssektorerna skjutit fart med allt vad detta innebär i fråga om ett mindre jämnligt samhälle.

Låt oss se på lite uppgifter om inkomster och levnadsomkostnader för den s.k. israeliska medelklassen. Man brukar definiera den som familjer med familjeinkomst (brutto) på mellan 7.000 IL och 14.000 IL (1 IL=ca 2SEK). Försök inte göra jämförelser med Sverige då skatte- och transfereringssystemen är helt olika. Åren 2001 till 2010 ökade livsmedelspriserna reellt med 27 %. Den reella ökningen av priserna på övriga inköp och avgifter var17% medan den reella ökningen av inkomsterna i den relevanta inkomstsektorn också var 17%. Räkneexemplet visar att den genomsnittliga medelklass familjen år 2010 i jämförelse med år 2001 har en klart minskad reell inkomst. Personligen tror jag att exemplet ger en alltför positiv bild av situationen då utgifterna för daghem och fritids många gånger ökat mer en vad den officiella statistiken visar.

Dagens situation är att vi har en proteströrelse med vind i seglen och som verkar ha fått ordning på ledarskapet för rörelsen, dvs spårat in några anarkister på ett sidospår. Dessutom, och det är viktigt, proteströrelsen har stöd av den israeliska fackföreningsrörelsens ledning samt av massmedia.

Mot sig har den det ekonomiska etablissemanget, då speciellt det statliga runt det mäktiga israeliska finansministeriet som till icke ringa del styrs av premiärminister Bibbi Natanyahu.

Det troliga är att Bibbi kommer att göra allt för att neutralisera så mycket som möjligt av proteströrelsens krav. Att han när han gör det slår mot den grupp som håller uppe det israeliska samhället och dess sionistiska ideal, arbetar för sin försörjning, ser till att barnen får en så bra utbildning som möjligt, tjänstgör i armen (även repövningar) verkar han blankt strunta i. (för guds skull hoppas att jag har fel).

Sen får vi ju verkligen hoppas på att det inte kommer att bryta ut en allvarlig ekonomisk världsomfattande kris de närmsta dagarna för då får ju det ekonomiska etablissemanget ett objektivt skäl att inte göra något.

En liten önskan. På grund av nyhetstorkan i Sverige om den sociala proteströrelsen i Israel vore det bra om du kunde sprida denna bloggpost till alla som kan vara intresserade.

Läs även andra bloggares åsikter om Social rättvisa, Bibbi Natanyahu,

DN, DN2,
SvD,
Dagen,
SVT,
Expressen,
VG,

Bloggar,
Anna Veeder Rekorddemonstration i Tel Aviv

Egoism och lojalitet

Terrordåden i Norge gjorde på ett handgripligt sätt landets invånare medvetna om problem som de hittills varit lyckligt omedvetna om. I en tidigare blogg från den 24 juli behandlade jag problemet med det öppna demokratiska samhället och dess försvar mot terrordåd.

Det förefaller ännu som om den norska regeringen står fast vid sin linje att det öppna och demokratiska samhället i sig är det bästa försvaret mot terrordåd. Man kan, även om det går att tvivla på detta, inte annat än önska dem all framgång med denna linje.

Förhoppningsfullt kommer statsledningen i Norge vidta vissa aktiva försvarsåtgärder och inte helt förlita sig på det ideologiska försvaret. När demokratin i ett land sätts i fara så är det landets ledning och dess invånares skyldighet att försvara demokratin. Detta betyder inte att man avskaffar demokratin utan att man ser still att den överlever de anfall som den utsatts för från olika icke demokratiska krafter.

Den här bloggposten skall dock inte fördjupa sig i ovanstående ämne utan i enlighet med postens rubrik ta upp en fråga om samhällslojalitet som aktualiserades vid Breiviks angrepp på deltagarna i AUFs ungdoms läger på Utöya.

Enligt uppgifter i norska Aftenpostens nätupplaga den 28 juli som refereras i Dagens Nyheters nätupplaga den29 juli så förhindrade den norska polisen ambulanspersonal som anlänt till Utvika på fastlandet mitt emot Utöya att köra ned till kajen som låg på ett avstånd av ca 650 meter från Utöya. Området ansågs av polisen vara osäkert.

Först när skadade ungdomar som simmat över från Utöya började ta sig i land fick ambulanspersonalen tillstånd att köra ned till kajen, till vilken de anlände klockan 17.57.

Enligt uppgift sköt då Breivik i riktning mot ambulanserna vilka då (klockan 18.05) beordrades dra sig tillbaka från kajen. Orsaken till denna order var att området ansågs osäkert.

Först klockan 18.50 tillät polisen ambulanserna och dess personal köra ner till kajen igen.

Under 45 minuter blev således de ungdomar som lyckats ta sig i land vid kajen lämnade i sticket utan medicinsk vård , såvida de inte för egen hand lyckades ta sig fram till ambulanserna som parkerats några hundra meter från kajen.

Den bild som man får av detta är att polisen och/eller ambulanspersonalens befäl ansåg att räddningspersonalens väl och ve gick före de skottskadades ungdomarnas rätt till livsnödvändig vård!

Om detta är i överensstämmelse med gällande bestämmelser så har något gått totalt fel i Norge. Räddningspersonals uppgift är först och främst att rädda nödställda och inte att värna om sin egen säkerhet.

Tyvärr är det ett tecken på facklig egoism och bristande samhällslojalitet.

Det har framförts argument att ambulanspersonalen skulle kunnat bli dödad eller skadad av Breiviks skottlossning och vem skulle då ta hand om de norska skadade ungdomarna?

Argumentet saknar faktisk grund då med de vapen Breivik hade till sitt förfogande och avståndet (650 meter), det skulle vara ytterst svårt att träffa avsedda mål.

Att sedan den lokala polisen gav ambulanspersonalen tillstånd att köra ner till kajen först 23 minuter efter att den tagit till fånga Breivik visar dessutom att polisledningen förlorat greppet om situationen.

Läs även andra bloggares åsikter om Norge, Mångkulturellt samhälle,
Terror,

Knuff
Knuff
Knuff
Knuff

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9,

SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8,
Dagen, Dagen2,
SVT, SVT2, SVT3,
Expressen, Expressen2,

Problemet med det öppna samhället

Fredagens terrordåd i Norge aktualiserar problematiken med det öppna samhället. Det är väldigt lätt att som en del ledande norska politiker gå ut och säga att det norska samhällets svar på Anders Breiviks aktioner skall vara mer demokrati och ett än mer öppet samhälle.

Detta känns bra och låter bra. Problemet är bara att det är farligt att vara tolerant mot intoleranta idéer, personer och företeelser. Ett i dag klassiskt exempel på detta inom statsvetenskapen är att Adolf Hitler kom till makten genom demokratiska val.

Det förefaller nu helt säkert att det var en norsk högerextremist och inte en norskfödd eller invandrad jihadist som utförde dåden. Detta gör det lättare att förklara att Breivik ( vit och kristen) var en sinnesförvirrad extremist på den yttersta högerkanten utan något större antal meningsfränder. För mer om Breivik gå till denna länk. Det är ju klart att om det hade rört sig om någon svavelosande iman ( färgad och muslim) så hade situationen varit en helt annan.

Man kan nu om man vill, sopa undan problemet under mattan och bura in Breivik på max 21 år.

Jag anser dock att det norska arbetarpartiet skulle göra ett stort misstag om man inte på allvar började tänka igenom problemen med det mångkulturella samhället. Breivik är en produkt, om en negativ, av detta samhälle och om man vill värna om ett tolerant samhälle så måste man se till att dess fiender både på den nationella norska högerkanten som bland en förhoppningsfullt ännu liten del av invandrarna med jihadistiska idéer inte ges möjligheter att allvarligt skada samhället. Detta kan bara ske genom en väl avvägd käpp och morotspolitik.

Av naturliga orsaker skakar vi israeler, som antingen vi vill eller inte lever i en form av ett mångkulturellt samhälle, på huvudet åt att AUFs ungdomsläger hölls utan att den eller de extraknäckande polisvakterna var beväpnad. Tyvärr lever vi här i Israel i ett samhälle där det blivit naturligt med öppna som icke öppna säkerhetsåtgärder.

Om den norska statsledningen vill fortsätta med ett öppet samhälle kommer den bli tvungen att se till att detta samhälles fiender, må de vara norska högerextremister eller olika former av jihadister, förhindras i sina mörka avsikter.

Den norska statsledningen torde redan nu få förklara varför det öppna samhället var värt 90 ungdomars och ett tiotal statstjänstemäns liv. För att inte tala om de för en lång tid fysiskt och psykiskt skadade. Jag är inte säker på att alla offrens anhöriga kommer att godta förklaringarna. Eller i klartext. Hur förklarar en ansvarig politiker för föräldrarna till en ihjälskjuten 17-åring att ännu demokratiskare och ännu mer öppet samhälle skulle räddat deras barn.

Läs även andra bloggares åsikter om Norge, mångkulturellt samhälle, höger extremist,

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, DN9, DN10, DN11, DN12, DN13, DN14, DN15, DN16, DN17, DN18, DN19, DN20, DN21, DN22,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5. SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, SvD10, SvD11,
Sydsvenskan,
SVT, SVT2, SVT3, SVT4, SVT5, SVT6,
Dagen, Dagen2, Dagen3, Dagen4,
VG,

Ship to Gaza 2

Under huvuddelen av de tretton månader som gått sen förra flottiljen till Gaza har en brokig samling av "fredsentusiaster" - sanna som icke sanna - pro palestinier, jihadister samt sådana personer som helt enkelt tycker illa om Israel sysslat med att försöka få vatten under kölarna på en ny flottilj - Ship to Gaza 2.

I början såg det ut att lyckas, och i stort. Man talade om 15 till 20 fartyg och uppemot 1500 deltagare. Av diverse orsaker som bl. a. israels diplomatiska påtryckningar samt en förändring av den turkiska regeringens politik i negativ riktning i frågan så står man nu några tiotal timmar innan starten med nio eller tio fartyg samt högst 300 deltagare. Den nya turkiska politiska linjen i "flottiljfrågan" var en följd av bl. a. amerikanska påtryckningar, men utan det förändrade geopolitiska läget Mellanöstern och då speciellt händelserna i Syrien hade den turkiska ledningen knappast gått så långt som att förhindra turkiska fartyg att delta i flottiljen och även förbjuda icke turkiskt registrerade sådana att använda sig av turkiska hamnar som avgångshamnar. Den turkiska politiken innebar ju dessutom att antalet flottiljdeltagare minskade då inte så då få turkiska aktivister hoppade av i stället för att försöka hitta plats på något icke turkiskt fartyg.

Det blev i stället Grekland som fick "äran" av att stå med avgångshamnar. Huruvida den grekiska regeringen uppskattat denna förändring är otroligt då de tidigare mycket svala kontakterna mellan Grekland och Israel under de sista åren klart förbättrats. De grekiska myndigheterna har klart försenat flottiljens start genom att stå på sin rätt att utföra kontroller om de olika fartygens sjövärdighet. Det förefaller som om det rör sig om en avsiktlig kampanj mot flottiljen då man från grekiskt håll tydligtvis varit mån om att följa alla byråkratiska bestämmelser till punkt och pricka. Oroligheterna på den grekiska arbetsmarknaden och speciellt storstrejken inför parlamentets omröstning om ytterst kraftiga budgetnedskärningar förhindrade rent objektivt utklareringen av flottilj fartygen från grekiska hamnar.

Det finns inga objektiva bevis på att något eller några av flottiljens fartyg saboterats och då speciellt av Israel eller på Israels uppdrag. Att Israel skulle utföra eller låta utföra sabotage på fartyg som befinner sig på grekiskt territorium förefaller vara väl idiotiskt med tanke på att idag Grekland är ett av de få till Israel positivt inställda länderna runt Medelhavet.

Om nu trotts allt flottiljen till slut kommer iväg så kan den utan hänsyn till sin storlek ställa till en massa politiska problem för Israel. Så fort något eller några av flottiljens fartyg nekar den israeliska flottans order att avbryta färden mot hamnen i Gaza så kommer israelisk militär att borda dessa fartyg. I det troliga fallet att åtminstone på några av fartygen aktivisterna kommer att bjuda på allt annat än passivt motstånd så är skadan skedd. Bilderna och filmsnuttarna av bordningen och tillfångatagandet av aktivisterna kommer att bli ett utmärkt material för den fortgående dellegitimerings kampanjen av Israel. Och det förefaller ju också varit det grundläggande skälet för flottiljen då Gaza borna i dag kan få sina förnödenheter dels från Israel, dels genom tunnlarna och dels genom den av Egypten öppnade gränsövergången vid Rafiach.

Det är helt klart att det kommer att finnas, åtminstone på ett antal av båtarna, personer som är välutbildade i närstrid mot ändrande soldater. Enligt uppgifter finns bland aktivisterna medlemmar från minst tre terrorist organisationer. Den turkiska IHH organisationen som har erfarenheter från den förra Gaza flottiljen, Hamas samt en jordansk organisation som uppges stå nära det muslimska brödraskapet . Källor inom de israeliska underrättelse organisationerna har uppgivit att de mer terroristiskt inriktade aktivisterna den här gången försett sig med kemiska substanser som de avser att använda mot de israeliska soldaterna. Enligt uppgift rör det sig bland annat om svavelsyra samt substanser som ger allvarliga brandskador. Enligt tillförlitliga israeliska mediakällor rör det sig dock om fosfat baserade gödningsmedel. Man kan dock inte bortse från att om man blandar sådana gödningsmedel med vanligt strösocker så får man en sprängsubstans som har en icke ringa sprängverkan - beroende på hur man paketerat dem - samt en stark värmeutveckling som på nära håll ger allvarliga brännskador. (tro mig jag vet av egen erfarenhet. AF.) Aktivisterna har också klart uttalat sig att den här gången kommer mycket israeliskt blod att flyta.

Alex Fishman - Yediot Achronots - ledande skribent i säkerhetsfrågor anser att de två problematiska fartygen i flottiljen är dels det franska "Dignity" samt det av den jordanska till det muslimska brödraskapet närstående organisationen.

Låt oss dock hoppas att flottiljen upplöser sig själv innan den kommer i väg.

Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Grekland, Ship to Gaza, IHH, Turkiet,

Knuff

DN, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7,
SvD, SvD2, SvD3, SvD4,
Sydsvenskan,
Dagen,
SVT,
VG,