Obama och hans utrikespolitik

Att världen är en smula underlig är ju knappast något nytt. Men utan att på minsta sätt vilja ifrågasätta Barack H. Obamas goda vilja kan man undra varför så många runt om i världen är så förtjusta i honom. Speciellt de alla som anser sig ha någon liberal eller annan vänsterinställning. Samtidigt som dessa än i dag förfasar sig över företrädaren George W. Bushs politik.


Bush hade en konsekvent uppfattning hur man skulle uppmuntra befolkningen i stater där islam var den övervägande relogionen. Han var övertygad om att om islamskt land demokratiserades så skulle det bli mindre mottagligt för den internationella jehadist rörelsen och sakta men säkert infoga sig in de "goda" ländernas läger. Han tvingade Israel att tillåta Hamas ställa upp i valet i den Palestinska självstyrande enheten (PA), trotts starka varningar från Egypten, Jordanien och Israel. Hamas vann valet. Knappast en seger för de goda! Dessutom förde Bush´s demokratiseringsiver med sig att Muslim Brotherhood gick starkt fram i parlamentvalet i Egypten samt att Hizbolla i Libanon fick defacto vetorätt i den libanesiska regeringen efter det i Doha, Qatar, den 21 maj 2008 ingågna s.k. Doha Agreement . Detta avtal stöddes öppet och aktivt av USA. Det är dessutom troligt att det av Hizbolla ledda blocket kommer att vinna parlamentsvalet den 7 juni 2009.


Obamas utrikespolitik, som bygger på USA´s (nationella) intressen, bortser mer eller mindre helt från "detaljer" som demokratisering och mänskliga rättigheter så vida de inte tillfälligtvis faller samman med USA´s nationella intressena. Detta verkar inte på något sätt störa de progressiva krafterna i Europa som helhjärtat stöder Obama i stort (!). Det kompliserar dock givetvis USA´s republikanska parti som får uppenbara svårigheter att profilera sig. Att den Pakistanska armen, på uttrycklig amerikansk order under den sista månaden fört ett blodigt krig mot Taliban i och runt Swat dalen i Pakistan som dessutom fört med sig bortemot 1.5 milioner civila flyktingar, passerar utan större internationella protester.


Obama vill skapa en koalition av moderata arabiska stater för att kunna komma tillrätta med de amerikanska problemen i Irak och Afghanistan-Pakistan, samt att paralellt med dessas (de moderata arabstaterna) hjälp försöka få Iran att ge upp sitt militära nukleära program utan att behöva använda sig av aktivt militärt ingripande.


Detta skrivs som en liten inledning 11 timmar innan Obama i Kairos universitet börjar sitt tal till världens islamska befolkning. Det antas allmänt att han kommer att försöka isolera de extrema islamska terroristelementen från den stora massan av den islamska nationen.


-------------------------------------------------------

Obamas tal

Ingen tvekan om saken. Obamas tal är ett av de stora politiska talen som hållits under de senaste åren. Språkmässigt på hög nivå. Det var inte ett detaljprogram utan ett politiskt framåtriktat ide-ramprogram.


Tyvärr tror jag att en stor del av de omedelbara kommentarerna i både skrftliga som etermedia författats av personer som inte läst talet noggrant eller riktat hela sin uppmärksamhet på en viss del av talet utan att sätta in den delen i talets helhet.


Obama vill föra fram linjen att USA och den islamska världen kan samarbeta då enligt hans uppfattning det egentligen inte finns reella motsättningar mellan dem om man i positiv anda lyssnar till och försöker förstå vad den andra sidan framför.


Talet innehåller inte så få och i bland något överdrivna hyllningar till den islamska kulturen och dess bidrag till den världens allmänna kunskapskultur. Men en politiker, och Obama är en slipad sådan, måste ju marknadsföra sina ideer.


Det märks mycket tydligt att Obama är amerikan. Ingen europeisk topp politiker skulle byggt upp ett tal på samverkan mellan religiösa kulturer och religionsfrihet på det sätt som Obama gör. I detta ligger ett inte så litet problem. Den amerikanska kulturen bygger visserligen på det judeo-kristna kulturarvet men den ensklide medborgarens religiösa uppfattning och tillhörighet hans privatsak. Islamska samhällen fungerar inte på det sättet. I dem är islam en integrerad del av stats- och samhälls systemet. Islam är en mycket starkt missionerande religion. En grundläggande dogm är att ett land som med våld eller fredliga medel erövras av islam för all framtid skall tillhöra den islamska världen (Dar el Salam). Till exempel Andalusien i södra Spanien är enligt islamsk uppfattning än i dag ett område som skall tas till baka från de otrogna.


Obama är övertygad om, och förhoppningsfullt har han rätt, att stor majoritet av världens islamska befolkning är öppen för en ärlig dialog - i tal som i handling - även om dialogen kan komma att störas av större och mindre hinder och missförstånd som måste överbryggas i samförstånd.


Han, Obama, är helt klar i sitt fördömmande av de islamska element - han kallar dem "violent extremists", som hotar det amerikanska folkets väl och ve och att han inte drar sig för att använda väpnad styrka för att försvara det nämnda folkets fysiska säkerhet. Men han påpekar också att den islamska befolkningen måste dra sitt strå till stacken genom att säga att extremisterna skall isoleras och göras ovälkommna i de islamska samhällena.


Endast när det gällde Afghanistan innehöll talet praktiska ideer på hur politiken skulle utföras i stort. De nya riktlinjerna som redan bitvis utförs i området förefaller, åtminstånde teoretiskt, vara helt ok. De bygger i stort sätt på teorierna om "war amongst the people".


I en ytterst viktig fråga, Iran och dess kärnvapenprogram, var talet en besvikelse, och inte bara ur israelisk synpunkt utan även för länder som Egypten, Saudi Arabien och de små staterna längs den arabiska halvöns nord och västkust. För många av dessa länders ledningar är frågan om den Iranska bomben mycket mer brinnande än den Israelisk-Palestinska konflikten. Det fanns inte ett ända ord om hur länge USA skulle vara viligt att försöka uppnå samförstånd med Iran och ingeting om att eventuella sanktioner eller militära åtgärder i fallet att Iran inte visade sig vara villigt att avstå från de militära delen av sitt kärnvapenprogram.


I de delar av talet som behandlade demokrati, religionsfrihet och kvinnors rättigheter var talet definitivt inte vad många av de islamska ländernas politiska och religiösa ledare skulle vilja höra. Å andra sidan är en hel del av vad Obama sade om religionsfrihet och kvinnliga rättigheter enligt europeisk uppfattning alltför undfallande mot islamska uppfattningar.


En av Obamas principer är att inte sticka under stol med åsikter som inte är populära hos åhörarna eller samtalspartnerna. Att i Kairos universitet, i ett tal som går ut över hela den islamska världen (och resten av världen dessutom), stå och säga "America´s strong bonds with Israel are well known. This bond is unbreakable. It is based on cultural and historical ties, and the recognition that the aspiration for a Jewish homeland is rooted in a tragic history that cannot be denied." är modigt och definitivt inte politicaly correct.


Att det hade varit än bättre om Obama klart och tydligt och inte enbart indirekt (cutural and historical ties) förklarat att inte enbart förintelsen utan även drömmen om det förlovade landet (Eretz Israel) legitimerade den Israeliska staten, är självklart men i poitik kan man inte få allt.


Obamas uppfattning att tvåstatsmodellen och ett stopp på vidarebyggande av bosättningar i de okuperade områdena måste godtagas av Israel är definitivt inget nytt amerikanskt krav. Israel under Ariel Sharons ledning godtog "Färdplanen" i vilken både tvåstatsmodellen och byggstoppet av bosättningar är grundläggande delar.


Att som den nuvarande israeliska premiärministern inte officiellt godta ideen om tvåstatslösningen är bara att ge araberna onödiga pluspoäng. Mycket bättre att säga ja och sen se hur palestinierna klarar av det. Chansen att det hela lyckas är tyvärr inte stor men varför skall Israel behöva ta skulden?

Om man läser talet noggrant så står det helt klart att det inte är frågan om några altruistiska politiska uttalanden utan att det rör sig om krassa intressepolitiska ställningstaganden. Inlindade i en massa vackra ord.

I och för sig OK. En stormakts utrikespolitik kan knappast vara något annat. President Carter kan stå som ett avskräckande exempel.


Läs även andra bloggares åsikter om Obama, Afghanistan, Eypten, Förintelsen, Hamas, Hizbolla, Irak, Iran, Islam, Israel, Jihad, Libanon, Pakistan, Palestinier, USA,

DN
DN2
DN3
DN4
DN5
SvD
SvD2
SvD3
SvD4
SvD5
Sydsvenskan
Dagen
Dagen2
Dagen3
VG
VG2
VG3
VG4
DB

Tvåstatslösning; Realitet eller hägring.

Man kan knappast avundas Barak Obama och hans stab. Inte nog med att de fick hela den ekonomiska krisen i knät utan dess utom en utrikespolitisk röra av allvarliga problem, en del gamla en del nya.

När det gällde den ekonomiska krisen så var det psykologiska problemet - ekonomisk politik är massor av psykologi och inte så lite tur - att i det urkapitalistiska USA få in en ekonomisk politik med inslag av Keynsiansk teori, New deal lösningar och en smula socialdemokratisk makro ekonomisk teori. Allt detta utan att kalla barnet vid dess rätta namn.

När det gällde utrikespolitiken så ärvde de Irak, den Iranska bomben, Afghanistan, Nord Korea, den mycket troliga risken att Hizbolla och dess koalition vinner valet i Libanon den 7 juni, Mellanöstern problematiken och inte att förglömma Rysslands allt klarare strävan att om inte uppnå precis Sovjet imperiets ställning så åtminstånde få upp Ryssland till Peter den stores nivå.

Att sedan under några få månader Iran framskred med både uranförädling och utveckling av egna ballistiska raketer, Afghanistan utvecklade via ett Afghanistan-Pakistan problem till en situation där frågan var om Taliban - Al Qaeda skulle ta över Pakistan med dess kärnvapen, i Somalien verkar det som om jihadister stödda av lokala Al Qaeda element skulle ta över makten och som en extra krydda att Nord Korea i dagarna provsprängde en kärnladdning på ungefär 20 kiloton (Hiroshima styrka) underlättade givetvis inte Obama administrationens grepp på utrikespolitiken.

Obamas utrikespolitik vid makttillträdet byggde på en snabb avveckling av Irak kriget samt åsikten att Afghanistan var huvudproblemet. Hans politik framtonade också som en antites till Bushregimens. I stället för en klar Good gays - Bad gays politik med klara inslag av Huntingtons fault lines teorier så byggde hans politik på soft power engagement. Detta gjorde honom givetvis ytterst populär i Europa där soft power ideologin är den gällande (beroende på att enbart Storbritanien och i viss mån Frankrike av Europas stater har nog militär styrka att praktiskt kunna använda sig av hard power!!!). Ett annat klart inslag i den nya regimens urikespolitik var att söka ett samförstånd med den Islamska världen - eller åtminstånde den moderata delen av den.

Till i dags dato har vi enbart sett en allvarlig och genomtänkt ny politik när det gäller Afghanistan och i viss mån när det gäller Afghanistan-Pakistan. Frågan huruvida denna politik ännu fungerar, eller om Taliban - Al Qaeda försöken att ta över Pakistan av stundens tvång och utan långsiktig planering övergått till en Good gays - Bad gays politik.

Efter denna inledning låt oss nu betrakta Obama regimens politik när det gäller Mellanöstern och inte minst problemet Israel - Palestinierna.

Till skillnad från det ordentliga stabsarbete som Obama administrationen lade ned på sin Afghanistan politik förefaller det som man när det gäller problemkomplexet Israel-Palestinierna utan alltför mycket stabsarbete beslutat sig för att lösningen är den så kallade tvåstatlösningen, dvs en israelisk stat vid sidan av en palestinsk. I och för sig låter det bra. Det är å ena sidan inte förvånandvärt att USA´s ledning fastnade för den då den är den internationellt omhuldade lösningsmodellen. Ett inte ringa antal personer med inflytelserika poster i Obamas administration hade varit verksamma i Clinton administrationen som var helt uppbunden på tvåstatslösningen.

Ingen tvekan om att tvåstatslösningen är den logiskt rätta lösningen men om man ser på dess historia allt sedan den brittiska Peel kommisionen första gången förde fram den 1937, via FN´s delningsplan av den 29 november 1947, genom 1990-talets Osloprosess till Camp David och Taba förhandlingarna åren 2000 - 2001 så kan man trotts allt börja fråga sig varför det skulle vara så lyckat att åter en gång göra ett försåk med mer eller mindre samma modell Man kan verkligen undra om den amerikanska administrationen analyserat frågan och kommit fram till en ny väg att slutligen få tvåstatslösningen att fungera. Åtminstånde har inget officiellt publiserats i ämnet. Här kan påpekas att när det gällde den nya politiken i Afghanistan så fanns det gått om material, både tryckt och på nätet.

Eller har vi helt enkelt att göra med en administration och en politik som i grund och botten går ut på att "Nu gör ni (Israel och Palestinierna) som pappa USA säger".

Under de senaste dagarna har det i både Yediot Achronot och Maariv publicerats artiklar i vilka artikelförfattarna framfört orsaker på varför tvåstatslösningen i dag inte är en gångbar modell.

Här följer en redovisning av skäl varför en tvåstatslösning för närvarande inte är genomförbar enligt Giora Eiland (Yediot) och Amos Gilboa (Maariv).

Giora Eiland är generalmajor i reserven. Hans sista befattning i IDF var att vara chef för dess planeringsavdelning. Därefter har han också varit regeringens National Security Advisor och har definitivt en av de intellegentaste personerna inom det israeliska militär och säkerhetspolitiska etablissementet. Han drar sig aldrig från att uttrycka obekväma sanningar. Han publicerar regelbundet säkerhetpolitiska annalyser i Yediot Achronot samt är en Senior Reserch Fellow i "The Israel Institute for Nationa Security Studies" . Se även tidigare artikel i denna blog.

Amos Gilboa är brigadgeneral i reserven. Han gjorde sin militära karriär innom armens underättelse tjänst (Aman). Hans sista befattning i Aman var att vara chef för dess forskningsavdelning. Han har haft ett antal befattningar som rådgivare i premiarministerns och försvarsministerns kanslier. Han är verksam som föreläsare i det ytterst välrenomerade Herzlia Interdiscplinary Center. Publicerar regelbundet säkerhetspolitiska annalyser i Maariv.

Eiland anser att ideen om en tvåstatslösning bottnar i ett antal felaktiga antaganden.
1. Ett upprättande av en palestinsk stat i de av Israel 1967 ockuperade områdena uppfyller de palestinska arabernas nationella aspirationer. Enligt Eiland utgör ett upprättande av en palestinsk stat i en del av området väster om Jordanfloden för dem en mardröm. De har haft tre tillfällen till en sådan lösning (1937, 1947 och 2000). De avvisade samtliga förslagen som otillräckliga. Varför skulle de ha en annan grunduppfattning i dag?
2. Skillnaden mellan de israeliska och de palestinska ståndpunkterna går att överbrygga. Eiland påpekar att gapet mellan de två parterna är så stort då maximum som någon israelisk regering kan erbjuda palestinierna utan att omedelbart falla är långt ifrån det minimum som någon palestinsk regering kan godta utan att omedelbart falla.
3. Egypten och Jordanien strävar efter en uppgörelse. Tvärt om. Så länge konflikten inte löses kan dessa två länder fortsätta och beskylla Israel för alla de interna missförhållandena hos dem. Jordanien har ytterligare ett skäl nämligen att en palestinsk stat på västra sidan av Jordanfloden troligtvis skulle innebära den jordanska statens undergång . (Mellan 60 till 70% av jordaniens befolkning är palestinier).
4. Ett slutgiltigt fredsavtal kommer att leda till säkerhet och stabilitet i onrådet. Tvärt om enligt Eiland då missnöjet hos palestinierna och då speciellt de i Gazaremsan och kombinerat med att Israel inte kommer att ha säkra försvarbara gränser kommer att leda till instabilitet i området.
5. I dag finns det en chans som inte går att missa. Om man gämför situationen i dag med den som rådde år 2000 så står det klart att förutsättningarna var mycket bättre då. Huvudorsaken är att i dag Hamas ( som pga religiösa skäl inte erkänner Israels rätt att existera) styr i Gazaremsan och med största säkerhet skulle överta makten i alla områden som Israel skulle utrymma på Västbanken med allt vad detta skulle inebära.
6. Ett klart framskridande i riktning mot en tvåstatslösning skulle underlätta för de moderata arabländerna att engagera sig aktivt i strävandena att förhindra Iranska kärnvapen. Enligt Eiland så ett förhindrande av den Iranska bomben ett huvudintresse för stater som Egypten och Saudiarabien, (med eller utan ett israelisk- palestinskt avtal).
7. Tvåstatslösningen är den ända lösningen på konflikten. Verkligen? När gjodes en noggran och ordentlig undersökning i Israel och i USA an samtliga alternativ?

Amos Gilboa pekar på att Obama administrationens företrädare talar och verkar som om tvåstatslösningen som om de vore totalt omedvetna om svårigheterna att genomföra den.

Som om de inte vore metvetna om att det i dag finns två palestinska politiska enheter. Den ena i Gazaremsan. En diktatorisk, religiöst fundamentalistisk politisk enhet som stöds politiskt och ekonomiskt av Iran, och som totalt förkastar ett även framtida erkännande av Israel. Den andra en formellt demokratisk, modernare med bättre ekonomisk utveckling på den av Israel ännu okuperade västbanken. Men vars regim under Abu Mazen inte har något större stöd hos den lokala befolkningen. I det ögonblick som den israeliska armen skulla dra sig tillbaka från västbanken så skulle de därstädes befintliga Hamas sympatisörerna ta över makten.

Enligt Gilboa så har även den amerikanska administrationen en blåögd felaktig uppfattning om möjligheten att lösa konfliktens allvarligaste psykologiska fråga, nämligen flyktingfrågan. Även om det i inte så få arabstater kan finnas ett stöd för att palestinaflyktingar och deras avkomma skulle få stanna i de arabstater där de i dag lever samt även erhålla fulla medborgerliga rättigheter så tyder allt på att både Syrien och Libanon ställer sig helt avvisande till denna tanke. Då flyktingarna och deras avkomma i dessa två länder utgör flera hundratusentals personer så kan man fråga sig hur den saken skall lösas. Även om de av dem som inte skulle vilja stanna i Libanon och Syrien enligt tankarna i Washington skulle kunna flytta till den nyupprättade palestinska staten så skulle denna befolkningsökning på det trotts allt begränsade utrymmet i den nya staten föra med sig att denna blev än mer instabil.

Tvåstatslösningen är en vision och en vision som om den vore genomförbar skulle skulle gett både det israeliska och det palestinska folket en ny start mot en "normal fredlig framtid". Men den är än i dag en vision. Kanske mer än någonsin.

Om de arabiska och palestinska ledarskapen 1937, 1947 eller 2000 tagit chansen så hade utvecklingen blivit en annan.

------------------------------------------------------------------------------------------------

När man frågar sig vilka alternativ som finns i dag så måste en sak stå klar. Enstatslösningen, dvs en stat från medelhavskusten till jordanfloden för både judar och palestiner skulle bli en mardröm som skulle få krigen under splittringen av den forna Jugosklaviska staten att se ut som ett bråk i sandlådan. Med stor sannolikhet skulle också slutresultatet innebära det palestinska folkets totala nederlag och dess slutliga förlust av hela det forna palestinamandatet.

Vad i dag fodras är att alla parter sätter sig ner och allvarligt börjar undersöka olika vägar till en lösning av problemet. Det kommer inte att bli lätt även om det redan finns några skissade modeller. Det viktigaste är att man inte rusar iväg. Inklinationen hos deb flesta politiker är att söka snabba lösningar som går att genomföras under mandatperioden. Sådana läsningar är dömnda att misslyckas.

Under tiden tills man kommer fram till något vettigt som går att genomföra så får vi nöja oss med att leva i ett område som fortsätter att fungera under någon form av "conflict management"

Läs även andra bloggares åsikter om Afghnistan, Al Qaeda, Egypten, EU, Gaza, Hamas, Hizbolla, Irak, Iran, Israel, Libanon, Pakistan, palestinska flyktingar, Ryssland, Somalien, Syrien, Taliban, USA, Västbanken,

DN
DN2
DN3
DN4
SvD
SvD2
SvD3
SvD4
SvD5
Sydsvenskan
Sydsvenskan2
Sydsvenskan3
Sydsvenskan4
Dagen
VG
VG2
DB
DB2

Israeliska säkerhetsvakter förhindrade kapning av kryssningsfartyg

Föreställ er vad som skulle ha hänt om somaliska pirater skulle ha lyckats med att kapa ett stort italienskt kryssningfartyg med 1500 passagerare och besättning ombord.

Det var vad som höll på att hända i veckoslutet då enligt kaptenen, Siro Pinto, på kryssnings fartyget Melody, då sex pirater i en snabb vit båt öppnade eld med automatvapen mot Melody och försökte äntra fartyget med hjälp av en repstege försedd med äntringskrokar.

Kapningsförsöket utfördes 800 km öster om Somalias kust och 325 km norr om Seychellerna. Detta visar klart att de somaliska kaparna nu ger sig ut långt från Somalias kust. Det har dessutom framlagts teorier om att kaparna använt sig av Seychell öarna som bas i detta fall.

Melody, undgick att bli kapad då den i likhet med flera andra kryssningfartyg hade israeliska säkerhetsvakter som besvarade elden med handeldvapen som fanns ombord för en situation som denna. Fartygets kapten gav dessutom order om att Melody skulle svänga upp rakt mot vinden vilket avsevärt försvårade piraternas äntringsförsök. Enligt vissa uppgifter använde man sig också av vattenkanoner för att förhindra piraternas äntringsförsök.

Msc Melody

Unga israeler som har tjänsgjort i militära elitförband är mycket eftersökta som säkerhetsvakter ombord på speciellt kryssningsfartyg och oljeborrnings plattformar. Speciellt eftersökta är de som tjänstgjort i den israeliska flottans marin commando styrkor, vilka anses stå på samma och i vissa avseenden högre nivå än de amerikanska Navy Seals. En före detta offiser i de israeliska marinkommando styrkorna, som personligen även tjänstgjort som säkerhetsvakt på kryssningsfartyg, påpekade i ett uttalande att för att vara säkerhetvakt på fartyg räcker det inte bara med att kunna skjuta och storma piratrnas positioner utan det är av yttersta vikt att känna till hur olika fartygstyper uppför sig i olika sorters väder samt vilka som är de svaga punkterna ur säkerhets synpunkt hos olika typer av fartyg.

En orsak till att jobbet som säkerhetvakt på kryssningsfartyg lockar unga israeler som nyligen avslutat sin tjänstgöring i elitstyrkor som marinkommando styrkorna är att det dels är bra betalt samt att man på köpet får turista på intressanta platser. Enligt talesman för Melodys rederi så försöker man alltid få israeliska vakter då dessa anses vara de mest kvalifiserade.

Detta är det andra fallet under en kort tid då israelisk framåtanda hindrat kapning av ett fartyg. Se tidigare inlägg på denna blogg.

Läs även andra bloggares åsikter om Pirater, Somalien, terror, Israel

DN
DN2
DN3
DN4
DN5
SvD
SvD2
Sydsvenskan
Dagen
Dagen2
VG
VG2
DB

Bloggar
FIM FN stänger av mikrofonen för palestinier som torterats i Libyen
Ilya Meyer Segregering, selektivitet och påtvingat utanförskap i Röda Korsets regi
MXp Sveriges nya demografiska karta innebär islamsk kultur
I Gilboas svala skugga Lydstat
Al HaMatzav Amos Oz 70 år
Jihad i Malmö Terrorister gömmer sig på sjukhus
Rabnor tycker och tänker Kobra o John Westlin
Sökandes sanningen-eller politiskt korrekt Gaza? Vad hände egentligen? Och varför?
Danofsky for President The Daily Show gör det igen
Israel i Sverige Dagen efter.
Hellströms okultiverade tanketrädgård Upprepade dumheter om arabvärlden och palestinierna
Mina tankar SIDA köper bil och betalar med våra pengar

Åminnelsedagen för stupade soldater

I kväll börjar åminnelsedagen för stupade soldater i Israel. Numera omfattar den även civila israeler som dödats i terroratacker i Israel. Vid dess slut i morgon kväll börjar självständighetsdagen. Kopplingen av de två dagarna kan synas en smula underlig då det ju gäller att gå direkt från sorg till glädje. Men den är logisk. För utan de fallna soldaternas offer skulle vi inte ha någon självständighet att fira.

Sammanlagt rör det sig inklusive terroroffrerna av något över 24.000 personer.

Även om livet inte stannar upp i landet så bromsas det upp. Allt är mycket tystare. Radio och Tv har minnesprogram blandat med gamla folksånger.

Skolor har minnesstunder för fallna före detta elever. Lokala kommuner har det för sina söner och döttrar som fallit.

Dagen är för de allra flesta israeler en svår dag då det inte finns så många som inte direkt eller indirekt berörts av tragedin.

Det är en dag då du tänker tillbaka, då du minns de döda i olika situationer, kanske även just i det ögonblick de dog.

Det är dag då känslan av ödesgemenskapen är så stark.

Det är en dag som är så svår att beskriva på något annat språk än hebreiska.

------------------------------------------------

Jag har aldrig förstått varför hitills ingen grupp av svenska invandrare i Israel eller någon judisk grupp i Sverige tagit upp idee´n att på något sätt hedra invandrare från Sverige som med sin liv betalat priset för Israels självständighet.

Ideen har slängts fram men den har inte fått uppföljning. Varför vet jag ej. I Israel kanske för att de inte så få invandrarna från Sverige inte lever som en grupp utan lever till inte ringa del spridda geografiskt över hela landet och även kulturellt och religiöst spridda över ett stort spektrum.

Men det är svårare att förstå varför de zionistiska organisationerna i Sverige, som åtminnstånde intill de senare åren vid firandet av Israels självständighets dag i Sverige brukade hedra de svenska judar som under självständighetskriget åkte ner till Israel för att deltaga i den väpnade kampen som machal (frivilliga från utlandet) soldater.

Så vitt jag vet finns ingen uppgift på hur många invandrare från Sverige som har stupat eller mördats i terrorattacker.

Inget fall är mer tragiskt än ett annat, men personligen har ett av dem bitit sig fast i mitt medvetande. Hans namn är Robert Zelig Brunner. Han kommer inte från någon av de kända centrala judiska familjerna i Sverige. Tvärt om, hans föräldrar var överlevande från förintelsen som kom till Sverige efter andra världskriget och bosatte sig eller bosattes i Växjö. Robert föddes där 1950. Han hade en äldre syster (Rut). Robert invandrade till Israel 1972 och på försommaren 1973 påbörjade han sin militärtjänst i den israeliska armen (artilleriet). Efter en kortare grundutbildning plaserades han i ett förband av banddrivna artilleripjäser.

På Yom kippurkrigets andra dag 071073 körde hans förband in i ett syriskt stridsvangsbakhåll på den norra delen av Golan höjderna. Robert var bland de som stupade.

Han efterlämnade mor och syster i Sverige

Han begravdes på den militära begravningsplatsen i Haifa.

Bloggar
FIM FN stänger av mikrofonen för palestinier som torterats i Libyen
Ilya Meyer Segregering, selektivitet och påtvingat utanförskap i Röda Korsets regi
MXp Sveriges nya demografiska karta innebär islamsk kultur
I Gilboas svala skugga Lydstat
Al HaMatzav Amos Oz 70 år
Jihad i Malmö Terrorister gömmer sig på sjukhus
Rabnor tycker och tänker Kobra o John Westlin
Sökandes sanningen-eller politiskt korrekt Gaza? Vad hände egentligen? Och varför?
Danofsky for President The Daily Show gör det igen
Israel i Sverige Dagen efter.
Hellströms okultiverade tanketrädgård Upprepade dumheter om arabvärlden och palestinierna
Mina tankar SIDA köper bil och betalar med våra pengar

Pakistan - kärnvapenmakt på fall? Uppdaterad 250409

När Pakistans president Asif Ali Zardari för två veckor sedan ratificerade det avtal som ingåtts mellan de lokala myndigheterna i distriktet Swat och de pakistanska talibanstyrkorna att Islamsk lagstiftning (Sharia) skulle vara det enda giltiga legala systemet i distriktet abdikerade de facto de Pakistanska centralmyndigheterna från överhögheten i den sk. Swatdalen.

De pakistanska talibanstyrkorna fick igenom avtalet efter att de efter relativt hårda strider lyckats kämpa ner de inte alltför motiverade pakistanska arme och polisstyrkor som försökt upprätthålla både den federala pakistanska regeringens såväl som NWFP´s (North West Frontier Province) auktoritet i området. En bidragande orsak till att de pakistanska myndigheterna gick med på avtalet var att talibanstyrkorna terroriserade civilbefolkningen och då speciellt den kvinliga delen av den.

Enligt avtalet så skulle de i området kvarvarande pakistanska militärstyrkorna icke röra sig utanför sina avgränsade baser samt enbart öppna eld om de blev anfallna. Detta gjorde den talibanska segern fullständig.

Det har inte varit någon hemlighet att man inom regeringskretsar och underättelsetjänster i såväl ledande västländer som i Ryssland betraktat utvecklingen med stor oro. På goda grunder kunde man misstänka att taliban inte skulle nöja sig med Swat distriktet utan att de hade ställt siktet mycket högre. Om Pakistan skulle falla helt eller delvis i i Talibans händer så skulle världen ställas inför problemed med att taliban och dessutom Al Qaeda skulle få tillgång till kärnvapen.

Bilden är klickbar

Det visade sig att oron hade varit välmotiverad då under de senaste veckorna talibanstyrkor, i direkt strid med vad som avtalts i överenskommelsen om Swat, invaderade Buner distriktet vilket ligger direkt söder om Swat. Den pakistanska centralregeringens styrkor lyckades inte, trots upprepade försök, hindra att Taliban för närvarande de facto övertagit makten distriktet Burner vars södra gräns ligger 100 (!) km från den pakistanska huvudstaden Islamabad.

Om det tidigare rört sig om oro i diverse länders regeringkretsar så har denna nämast vänts till lindrig panik. Det har också framförts bister kritik på hur den civila pakistanska regeringen skött krisen. Det är ingen hemlighet att den pakistanska civila regeringen är relativt svag. Om man därtill lägger att det exukutiva organ som denna regering har till sitt förfogande för att stoppa talibanstyrkorna nämligen arme´n inte är av speciellt hög kvalite. (Den har hitills förlorat alla krig mot Indien).

Till detta måste man lägga att den pakistanska underrättelsetjänsten (ISI) mer eller mindre är skaparen av den Afghanska talibanrörelsen vilken är fadder för den pakistanska. Båda dessa rekryterar sina aktivister från Pashtunstammarna vars områden ligger såvål norr som söder om den Afghanska-Pakistanska nord ost gränsen.

Man kan förstå hur allvarligt USA´s ledning ser på situationen då Hillary Clinton, USA´s utrikesminister, inför represetanhusets Forign Affaires Commitee uttrycker sig (enl. Reuters) på följande sätt " Pakistan¨s goverment has abdicated to the Taliban and to the extremits in agreeing to inpose islamic law in the Swat vally and the country (Pakistan) now poses a mortal threat to the security and safty of our country and the world"

Den pakistanska undfallenheten mot den fortgående taliban invasitionen har även kritiserats hårt inom högre amerikanska militär och underrättelse kretsar. Enligt dessa är det tveksamt om den pakistanska ledningen i dag har en teoretisk möjlighet att stoppa Talibans fortgående ockupation - under förutsättning att den pakistanska ledningen verkligen vill det-. Hur som helst enligt dessa källor skulle detta föra med sig ett veritabelt blodbad.

Även om, vilket förefaller otroligt, man lyckas med att föra alla de pakistanska kärnvapnen i säkerhet i tredje land så kvarstår faktumet att ett talibanskt övertagande av den faktiska makten i Pakistan skulle innebära att de amerikanska styrkorna såväl som Natostyrkorna i Afganistan skulle hamna i en nästa omöjlig försörjningssituation då hela underhållet av en sammanlagd styka på bortemot 80.000 man skulle behöva sändas in via Ryssland eller ett antal länder mellan Ryssland och Afghanistan med huvudsakligen islamsk befolkning.

Ytterligare detaljer om sitiationen som publicerats på nätet mogonen den 240409
1. Den högste polischefen i Pakistans huvudstad Islamabad har förlagt paramilitära polisförband i bergsområden norr om huvudstaden. Denna åtgärd vidtogs efter att rapporter erhållits om att talibanförband hade börjad invadera de två distrikten Mansehra och Haripur. Det sistnämnda distriktet gränsar direkt mot Pakistans största och viktigaste provins Punjab. Avståndet från huvudstaden till gränsen mot Haripur är endast några tiotal kilometer.

2. I provinsen Punjabs Attock distrikt som gränsar direkt mot Haripur finn två ytterst "känsliga" anläggningar som konstuerar och lagrar kärnvapen samt anpassar attackplan och missiler så att de kan leverera kärnvapen. På den närbelägna Kamra flygbasen antas det att attackplan som är kapabla att leverera kärnvapen är stationerade.

Nytt avtal. Taliban utrymmer Burner
Enligt uppgifter på nätet som citeras bl.a. av BBC har Taliban beslutat att med omedelbar verkan utrymma Burner distriktet. Orsaken till beslutet är ännu oklar men det kan bero på att talibanledningen dragit öronen åt sig och inte velat att den federala regeringen skulle skicka in stora regulgära armeförband i distriktet. Tills situationen klarnar bör man se talibanbeslutet som en temporär taktisk åtgärd.

bilden är klickbar

I sambandet med utrymningen har det också framkommit att i bl.a. samtliga distrikt (se karta) tillhörande den s.k. Makaland division och inte bara i Swat, sharia lag skall vara den enda gällande lagen.

Tyvärr tyder en hel del på en nära förestående brakseger för den internationella jihadrörelsen. Det förefaller högst troligt att USA under de närmast året kommer att vara helt upptaget med Pakistan-Afghanistan och knappast ha tid och kraft över för Iran och Mellanöstern problemen. En sådan utveckling skulle ge Iran mycket mer frihet att förverkliga sina imprealistiska avsikter.

Läs även andra bloggares åsikter om Pakistan, Taliban, USA, Al Qaeda, Islam, Kärnvapen

DN2
DN3
DN4
SvD4
SvD5

Sydsvenskan
Dagen
VG
DB

Bloggar
FIM FN stänger av mikrofonen för palestinier som torterats i Libyen
Ilya Meyer Segregering, selektivitet och påtvingat utanförskap i Röda Korsets regi
MXp Sveriges nya demografiska karta innebär islamsk kultur
I Gilboas svala skugga Lydstat
Al HaMatzav Amos Oz 70 år
Jihad i Malmö Terrorister gömmer sig på sjukhus
Rabnor tycker och tänker Kobra o John Westlin
Sökandes sanningen-eller politiskt korrekt Gaza? Vad hände egentligen? Och varför?
Danofsky for President The Daily Show gör det igen
Israel i Sverige Dagen efter.
Hellströms okultiverade tanketrädgård Upprepade dumheter om arabvärlden och palestinierna
Mina tankar SIDA köper bil och betalar med våra pengar