Sverige, EU och Iran

Ordförandebytet i EU förde som väntat med sig reportage och kommentarer i icke ringa skala. Det är ju knappast förvånande att de svenska medierna gjort en stor sak av det.

I Israel har det i mer eller mindre inte uppmärksammats i någon större grad (lindrigt sagt). Orsakerna är många men det hör inte till denna bloggpost.

Den enda nyhetskommentaren som jag har sett i dag (01072009) var en liten snutt på Y- net (Yediot Achronots engelska nättidning).
Jag citerar den nedan In Extensio.

EU urges Iran to avoid confrontation with west

Sweden´s Prime Minister Fredrik Reinfeldt says he hopes Iran´s leaders "will make the right choice" in avoiding confrontation with the international community. Reinfeldt is urging Iran to "introduce reforms rather than create some conflicts" with the 27-nation European Union, the United States and others.

Sweden took over the EU presidency Wednesday. EU nations have increased criticism of Iran´s crackdown on protesters who allege last month´s precidental vote was rigged in favor of President Mahmoud Ahmadinejad. ( det uppgavs att nyheten hade distribuerats av AP (AF)).

I repotagen från Reinfeldts presskonferens har ovastående passus inte nämnts. Det förekommer endast information om att Reinfeldt inte självmant berörde Iran frågan samt att han på frågor om Iran svarade med allmänna meningar som att

"budskapet under och efter valet varit klart och tydligt, att folket vill ha reformer och att de vill leva i ett land i frihet. - Hur vi kan stödja denna strävan utan att måla in oss i ett hörn och utan att polarisera. Det är en ballans som vi måste ta hänsyn till" (SvD, nätupplagan 01072009)

Frågan är varför Reinfeldt dels inte självmant tog upp frågan om Iran samt varför han uttalade sig så undfallande. Sen kan man ju fråga sig varför det uttalande som AP och Y-nett citerade inte åtminstånde förekommer i de två stora svenska tidningarnas nätupplagor.

Kan det bero på det hot som Iran direkt och indirekt signalerat under de sista dagarna.

President Ahmadinjad sa i ett tal under veckan att "Vi måste använda alla våra resurser för att bryta ned de globala styrkornas monopol."

Man får inte bortse från att Iran har möjlighet att utföra terrordåd mer eller mindre över hela världen. Inte direkt men indirekt med hjälp av Hizbollas stora nät som i grund och botten kan nå de flesta platser på jorden.

Iran har sedan läge haft ett stort inflytande över Hizbolla men sedan befälhavaren för Hizbollas militära gren, Imad Mughiyah, förra året spängdes i luften i sin jeep i Damaskus, har Iran stärkt sin kontroll över organisationen.

Enligt internationella underättelseorganisationer så har chefen för det iranska revolutionär gardets Quds (Jerusalem) styrka, general Qassem Suleimani tagit ett starkt grepp över Hizbolla.

En brittisk källa påstår att "Hizbolla inte är den oberoende enhet som den var innan Mughniyah dödades. Under honom skulle inte Hizbolla varit inblandat i en rad av de verksamheter som organisationen för närvarande antas vara inblandad i."

Förhoppningsfullt får Reinfeldt syssla i fred med den ekonomiska krisen och miljöfrågorna men risken är storatt han som EU´s ledare kommer att bli tvungen att ta sig mycket tid med de storpolitiska frågorna av vilka en, Iran, redan bultar på dörren.

Som ett smakprov på vad som väntar honom kan man se ingressen till en artikel som idag 010709 på eftermiddagen publicerades i DNs nätupplaga

"Irans försvarsstabs chef avfärdade på onsdagen EU som förhandlingspart om det iranska kärnteknikprogrammet med hänvisning till unionens "inblandning" i kravallerna efter presidentvalet den 12 juni".

Ord och inga visor. Med tanke på hur centralt och toppstyrt Iran är så kan man inte avföra det som något privat önsketänkande från en general.

Läs även andra bloggares åsikter om EU, Hizbolla, Iran, nukleära program, Sverige,



DN
DN2
DN3
DN4
SvD
SvD2
SvD3
SvD4
Sydsvenskan
Sydsvenskan2
Dagen
Barometern
VG
DB

Bloggar
FIM Hamas hjälper mullaregimen slå ned protesterna
Ilya Meyer Meningen med livet
MXp
I Gilboas svala skugga Obama, förbarma dig
Al HaMatzav Vad Obama borde ha sagt ang. Iran
Rabnor tycker och tänker Mirakelvändning
Sökandes sanningen-eller politiskt korrekt Gaza? Vad hände egentligen? Och varför?
Danofsky for President En riktig midsommarKrantz
Israel i Sverige Vad skall Israel göra med Iran
Hellströms okultiverade tanketrädgård Upprepade dumheter om arabvärlden och palestinierna
Mina tankar Bollen är rund
Svensk Historia Rörigt värre
Wisemans Wisdoms
Gudmundson Svensk marockanska terrorkoplingar igen

Hizbolla och dess vänner i Latinamerika. Uppdaterad 30062009

Söndagens militärkupp i Honduras kom en smula oväntat, inte minst pga att de i Latin Amerika en gång så vanliga militärkupperna blivit omoderna Den sista före söndagens ägde rum 1989.

Uppdateringen mede röd stil

I och för sig skulle nog söndagens kupp kunna avskrivas som inte alltför betydelsefull om inte den varit ett bakslag för Venezuelas anti amerikanska president Hugo Chavez. Nämna person har under de senaste året byggt upp en koalition runt hans eget Venezuela bestående av Bolivia, Cuba, Salvador och Honduras. Det var ju en klar missräkning för honom att en av medlemmarna i gruppen övergav den.

När det gäller den upprördhet som brutit ut hos inte så få politiska ledare runt om i världen bland dem president Obama och secretary of state Hillary Clinton som har hamnat i sällskap med en uttalat demokratisk politiker som Hugo Chavez, så får man ta den med en stor nypa salt. Den avsatte presidenten Zelaya hade vidtagit ett antal åtgärder som stred mot staten Honduras konstituion för att bli omvald och de legala myndigheterna försökte hindra detta. Militären ingrep slutligen för att få slut på farsen. Men det är ju en smula svårt att se detta som en reguljär militärkupp. Kolla en artikel i Wall Street Journal från den 29 juni 2009 .

Nu frågar sig läsarna givetvis vad detta har för något att göra med en blogg som i huvudsak sysslar med till Mellanöstern direkt och indirekt relaterade frågor.

Svaret på detta är Hizbolla.

Som jag tidigare i två bloggposter från den 01032009 och 20032009 omtalat så har Venezuelas president alldeles utmärkta förbindelser med Hizbolla. Han har dessutom gjort allt för att sprida Hizbollas inflytande till de övriga medlemmarna i gruppen.

Historiskt sätt så är Venezuela inte Hizbollas ursprungliga fäste i Latin Amerika utan detta låg och ligger än i dag i den paraguayska delen av den trenationella gränstriangeln bestående av en argentinsk en brasiliansk och en paraguyansk del. Medan de argentinska och brasilianska delarna baserar sin ekonomi på en livlig turistnäring runt världens största och definitivt mest imponerande vattenfall - Iguacu fallen - så är den paraguyanska delen ett tillhåll för internationell vapen handel uppblandad med narkotikahandel. När det gäller vapenhandeln går det att mot kontantbetalning mer eller mindre anskaffa allt utom de sista modellerna av stidsflygplan, stridvagnar och moderna robotar. Hizbolla har en icke ringa del i allt detta. I hela trestats triangeln är den arabiska befolkningen en märkbar del.

Den 25 juni i år uttalade sig den ny tillträdande befälhavaren för USA´s sydkomanndo , general Douglas Fraser, att Iran och Hizbolla under det sista året starkt ökat sitt inflytande i länder som Venezuela, Cuba och på sista tiden även Bolivia.

General Fraser som under tre år av sin upp växtid levde i Columbia påpekade att USA skulle fortsätta att stödja Columbia i dess kamp mot FARC gerillan och andra narco-terrorist grupper.
Fraser tillade att USA ansåg det som ytterst viktigt att bandet mellan narco-terrorismen och den traditionella narkotikahandeln inte blev förstärkt.

Han såg ingen orsak för att se ett militärt konventionellt hot från Latin Amerika men var bekymrad över Venezuelas militära upprustning då han inte förstod varför nämnda land kände sig hotat.

Ett litet tillägg. Enligt uppgifter under kvällen den 28 juni försigår eld strider i Beirut mellan Hizbolla förband och milisförband som stödjer Libanons nye premiärminister Harari.

Läs även andra bloggares åsikter om Hizbolla, Libanon, Venezuela, Hugo Chavez, Honduras, Vapenhandel, Narkotikahandel

Knuff

DN
DN2
DN3
DN4
DN5
DN6
DN7
DN8
DN9
SvD
SvD2
SvD3
Sydsvenskan
Sydsvenskan2
Sydsvenskan3
Sydsvenskan4
Sydsvenskan5
Dagen
Barometern
Barometern2
Barometern3
VG
VG2
VG3
DB
DB2

Bloggar
FIM Hamas hjälper mullaregimen slå ned protesterna
Ilya Meyer Meningen med livet
MXp
I Gilboas svala skugga Obama, förbarma dig
Al HaMatzav Vad Obama borde ha sagt ang. Iran
Rabnor tycker och tänker Mirakelvändning
Sökandes sanningen-eller politiskt korrekt Gaza? Vad hände egentligen? Och varför?
Danofsky for President En riktig midsommarKrantz
Israel i Sverige Vad skall Israel göra med Iran
Hellströms okultiverade tanketrädgård Upprepade dumheter om arabvärlden och palestinierna
Mina tankar Bollen är rund
Svensk Historia Rörigt värre
Wisemans Wisdoms
Gudmundson Svensk marockanska terrorkoplingar igen

Vill Obama störta den israeliska regeringen?

Det naturliga svaret på ovanstående fråga är givetvis ett nej. Tyvärr är det inte helt klart att detta är sanningen.

Det är ingen tvekan om att Obama och hans närmaste rådgivare skulle ha föredragit att Tzipi Livni klart hade vunnit valet i våras. Men demokratin spelar ibland spratt med ledande politikers och politiska kommentatorers önskningar.

Rubikfrågan aktualiserades då Washington genom att inställa ett sammanträde mellan Natanyahu och Obamas speciella mellanöstern sändebud, George Mitchel, med motiveringen att det inte fanns något att tala om så länge Israel inte inställde all byggverksamhet, inklusive sådan som motiverades med naturlig tillväxt, i bosättningarna.

Det är ytterst tveksamt om den sittande israeliska regeringen f.n. kan överleva ett beslut om totalstopp för all byggverksamhet i bosättningarna. Det är dessutom ytterst osäkert att det skulle gå att bilda en ny regering med den nuvarande parlamentariska situationen i Israel. Ett nyval skulle skuta hela "förhandlingsprossesen" åtskilliga månader framåt i tiden och i sig äventyra möjligheterna att komma till det av Obama önskade snabba avgörandet. Dessutom är det ytterst osäkert att den israeliska valmans kåren, efter en sådant flagrant inblandning i den interna israeliska politiken, lydigt skulle presentera en parlamentarisk lösning för den amerikanska administrationen.

Man kan verkligen fråga sig hur det kommer sig att Obama när det gäller krisen i Iran envist låter bli att allt för mycket kritisera det brutala våld som de styrande i Teheran använder mot demonstranter vilka protesterar mot ett riggat val men när det gäller Israel ultimativt utan någon diskussion fodrar ett resultat som innebär en grov inblandning i landets interna demokratiska process

Om man från USA`s sida vill få ett snabbt resultat med förhandlingarna, och allt talar för detta, så är det inte så lyckat att komma med krav före förhandlingarnas start, som ett minimalt stabsarbete skulle visat att det var en felaktig väg. Frågan är bara vem kommer att hjälpa Obama att ta sig ner ur det höga träd han klättrat upp i.

Den bistra slutsatsen är dock att en supermakt, om än en demokratisk sådan, krasst handlar enligt själviska intressen.

Det är dessutom intressant att att erkänt ledande experter på mellanöstern problematiken ställer sig lindrigt sagt frågande inför Obama administrationens strategi i det sk Israel - Palestina problemet. Se t.ex. Aaron David Miller´s och Elliot Abrams´s synpunkter .

Läs även andra bloggares åsikter om Iran, Israel, Kadima, Likud, Obama, USA, Tzipi Livni, Demonstrationer,

DN
DN2
DN3
DN4
DN5
DN6
DN7
DN8
DN9
SvD
SvD2
SvD3
SvD4
Sydsvenskan
Sydsvenskan2
Sydsvenskan3
Dagen
Barometern
Barometern2
VG
VG2
DB
DB2

Bloggar
FIM Hamas hjälper mullaregimen slå ned protesterna
Ilya Meyer Meningen med livet
MXp
I Gilboas svala skugga Obama, förbarma dig
Al HaMatzav Svininfluensansprids uppsåtligen......
Jihad i Malmö Saudiregimens terrorkopplingar avslöjas i USA
Rabnor tycker och tänker Mirakelvändning
Sökandes sanningen-eller politiskt korrekt Gaza? Vad hände egentligen? Och varför?
Danofsky for President En riktig midsommarKrantz
Israel i Sverige Vad skall Israel göra med Iran
Hellströms okultiverade tanketrädgård Upprepade dumheter om arabvärlden och palestinierna
Mina tankar Bollen är rund

Har Natanyahu aktualiserat Geneve överenskommelsen från 2003?

Reaktionerna på premiärminister Natanyahus tal den 14 juni var lindrigt sagt blandade vilket i och för sig inte var förvånande.

Å andra sidan kan man inte komma ifrån att det fanns ett tydligt inslag av att bedöma talet utifrån vem som höll det och inte utifrån vad som egentligen sades i talet.

Men innan vi går in på det måste först påpekas att talet rörde två huvudpunkter som återigen aktualiserats av den nya administrationen i Washington. Dvs "Två stater för två folk" och "Byggstopp inom bosättningarna".

När det gäller den första punkten så gick Natanyahu med på principen genom att öppet förklara att förhandlingarna mellan Israel och palestinierna skulle leda till en palestinsk stat vid sidan av Israel - om än en sådan med avsevärda inskränkningar i suveräniteten. När det gällde den andra punkten så svarade Natanyahu nej.

När det gäller den senare punkten var reaktionerna överlag - både inom och speciellt utom Israel - negativa. Man kunde ju knappast ha väntat sig något annat. När det gäller reaktionerna till punkten "Två stater för två folk" kan man dock fråga sig hur reaktionerna skulle varit om t.ex. Shimon Peres eller Ehud Barak skulle lagt fram exakt samma förslag som Natanyahu lade fram.

Hade A.B.Yehoshoa och David Grossman förkastat förslagen? Hade så många europeiska ledande politiker uttryckt sig som de gjorde? Hade de arabiska ledarna uttryckt sig på samma sätt som de gjorde. Jag vågar gissa med stor övertygelse - definitivt inte.

I stället för att förblindas av vem som talade och kanske även av hur han presenterade sitt förslag så borde de, troligtvis med förvåning, insett att det skett en ideologisk revulution. Ledaren för Likudpartiet (Natanyahu) och arvtagaren till Jabotinski, Beigin, och Shamir presenterade öppet ett program som gällde 1. Israel som judisk stat, 2."gränsen" från den 4 juni 1967 med justeringar som skulle innebära att ca 420 000 av de 500 000 israeler som idag bor öster om denna gräns ( utbyte mot landområden väster om nämnda "gräns", 3. förklarar att den palestinska staten skulle bli en demilitariserad stat med en internationell militär- inte FN "fredsbevarande - utan reell övervakningsstyrka, 4. Inget återvändande av flyktingar till Israel utan israeliskt samtycke. Den israeliska premiärministern och ledaren för Likudpartiet förklarar indirekt i ett tal som går ut över hela världen att han godtar fyra av de fem huvudpunkterna i den s.k. "Geneve överenskommelsen" .

När det gäller den femte punkten så stadgar överenskommelsen att Jerusalem delas i motsats till vad Natanyahu föreslog.

Det är knappast förvånande att ledningsgruppen för "Geneve överenskommelsen" omedelbart gick ut med ett press medelande om att Natanyahu godtagit nämnda överenskommelse och fastställt den som sin nya politik, men det är närmast upprörande att personer som A. B. Yehoshoa och David Grossman som öppet och aktivt stödde Geneve överenskommelsen nu helt och hållet går ut mot Natanyahu. Förstår de inte att det med detta förkastar Israels sista försvarslinje då allt utöver den närmast innebär nationellt själmord. Att Natanyahu ännu inte vågar förklara att de 1967 i Jerusalem inkorporerade arabiska bostadsområdena (förutom gamla staden) inte har och aldrig haft något med Jerusalems helhet att göra är tragiskt - om det inte är en markering inför förhandlingar -. Hur som helst han har knappast majoritet i sin regering för att stå fast på den punkten då arbeterpartiet med sina 13 mandat och Lieberman med sina 15 båda är mer än villiga att ge upp på denna punkt.

När det gäller europeiska ledande politiker så kan det röra sig om delvis okunskap men man kan dock fråga sig om de i fallet Barak eller Peres hade föreslagit samma sak inte hade kollat med sina experter innan de uttalat sig.

När det gäller Geneve överenskommelsen så utgör den det mest utarbetade förslag till en överenskommelse som lagts fram under tiden sedan 1993. Den bygger på ett noggrant arbete av israeliska och palestinska politiker och experter, civila som militära. Överenskommelsen blev aldrig godtagen av de högsta politiska ledarna i Israel eller av topparna i den palestinska ledningen.

Detta innebär inte att det ännu på israelisk och palestinsk sida inte finns många politiker som är för överenskommelsen, tvärt om. Man kan heller inte bortse från att Ram Emanuel, Obamas chief of staff, är en supporter av Geneve överenskommelsen.

Sedan 1999 har det inom olika israeliska, amerikanska, palestinska och gemensamma forum utförts ett ytterst intensivt stabs och planeringsarbete när det gäller frågor som rör demilitariserings sidan av den palestinska staten. En icke ringa del av detta arbete inkorporerades i Geneve överenskommelsen och låg sedan till grund för det fortsatta arbetet som pågick intill det sista valet i Israel under våren 2009 och som med all sannolikhet kommer att ta ny fart nu. De av er som är intresserade och verserade i hebreiska bör försöka leta upp en artikel av Alex Fishman i Yediot Achronots hebreiska pappersupplaga från den 19.06.2009. Artikeln finns i den politiska veckosluts bilagan och har titeln כך בונים מדינה מפורזת .

Ett litet smakprov från artikeln. Den internationella övervakningsstyrkan föreslås komma bestå av sex bataljoner med en sammanlagd styrka på ca 5000 man rekryterade genom NATO och under NATO och inte FN befäl. För närvarande diskuteras om huruvida en av bataljonerna kommer att vara en organisk Israelisk bataljon Om det blir fallet så blir det första gången ett israeliskt förband kommer att ställas under icke israeliskt befäl. Den som utarbetat förslaget är den amerikanske generalen Jim Jones som tidigare varit chef för det amerikanska centralkommandot (CENTCOM) och dessutom varit NATO ÖB. Idag är han chef för The National Security Agency och en av Obamas närmaste män.

Ett personligt påpekande. Författaren av denna bloggpost har aldrig varit någon större supporter av Geneve överenskommelsen. Tvärt om vid ett flertal tilllfällen vid debatter i till arbetarpartiet knutna forum framförde han ytterst kritiska synpunkter på överenskommelsen. Idag bör vi dock vara medvetna om att överenskommelsen troligtvis är det minst dåliga som vi kan uppnå. Alternativet är kollektivt självmord allternativt ett Gogg och Magogg krig som vi förhoppningsfullt vinner.

Läs även andra bloggares åsikter om Geneve överenskommelsen, Natanyahu, Tvåstatsmodellen, Demilitariserad, NATO

DN
DN2
SvD
SvD2
SvD3
SvD4
Sydsvenskan
Sydsvenskan2
Sydsvenskan3
Sydsvenskan4
Dagen
Dagen2
Barometern
VG
DB

Bibbi Natanyahus tal och två andra händelser

Tio dagar har gått sedan president Barack H. Obama höll sitt stora programtal i Kairo. Tills dags dato finns det tre stora händelser i Mellanöstern som i viss mån påverkats av valet.

Den första var Hizbollas misslyckande att ta den parlamentariska makten i Libanon. Valutgången var snarlik med den förra för fem år sedan och detta var en klar missräkning för Hizbolla som hade satsat på att få den parlamentariska makten i landet. Organisationen hade redan en mer eller mindre styrande facto makt i Libanon pga dess mycket starka militära milis. Valutgången kan eventuellt försvaga Hizbollas ställning men inte i någon större grad. Obamas tal torde dock inte haft någon större inverkan på valet.

Den andra var presidentvalet i Iran. Ingen lär någonsin få veta vad det egentliga resultatet var. Ett är dock säkert, Ahmadinejads seger, om han nu ens verkligen vann, var säkert mycket mindre än det officiella resultatet. De styrande ayatullorna gav Obama en rungande örfil. Det är med denna regim som Obama nu skall börja tala försoning med. Även om han inte har Bush´s krav på demokratisering så blir det nog ganska svårt att inför den amerikanska opinionen låtsas som om det ordentligt riggade presidentvalet enbart är en iransk inre angelägenhet. Dessutom blev det i valets slutskede helt klart att frågan om Irans kärnvapen inte var en fråga som skilde de konservativa från de mer reformvänliga. Det iranska känvapenprogrammet visade sig vara en övergripande nationell fråga som stöddes av alla politiska läger!

Sen kommer vi till Natanyahu´s tal på kvällen den 14 juni. Talet som skulle visa om det fanns en möjlighet att brygga över motsättningarna mellan Obama administrationen och den israeliska regeringens politik i frågan om en slutlig uppgörelse av konflikten mellan Israel och palestinierna.

Den nya administrationen i Washington har signalerat på ett ytterst klart sätt att den vill ha en snabbt slut på konflikten samt att Israel skulle få göra avsevärda och i de flesta israelers ögon alltför stora uppoffringar. Då Israel är så beroende av USA så skulle en allvarlig konflikt få ytterst allvarliga konsekvenser för Israel.

Det var sådeles med stor oro som det israeliska folket slog sig ner framför TV apparaterna kl 2000 på kvällen den 14 juni. Vi visste frånsett vad var och en av oss hade för uppfattning i frågorna, att Bibbi definitivt inte var för någon palestinsk stat över huvud taget och dessutom ansåg att Israel hade rätt att fortsätta med utbyggnaden av bosättningarna på västbanken. Hans regerings parlamentsunderlag var till största delen enig med honom i dessa frågor. Hur skicklig han än var med att formulera sig så skulle det inte vara lätt att komma förbi Obamas krav på ett klart godtagande av principen "Två stater för två folk" samt ett fullständigt byggstopp inom bosättningarna.

Han började sitt tal med ett avsnitt om det Iranska kärnvapenprogrammet som närmast var ett sätt att påpeka för Obama administrationen att det fanns en del andra stora problem i området.

Därefter tog han upp det judiska folkets flertusenåriga förbindelse med Israels land och den sionistiska rörelsens verksamhet i området upp till staten Israels utropande 1948. Detta som svar på Obamas ganska klara påpekande i Kairotalet att Israels upprättande hade motiverats av Förintelsen. Ingen tvekan om att de israeliska åhörarna tyckte om detta avsnitt.

Han tog upp förhållandet att araberna - palestinska som icke palestinska - konstant under åren och i alla situationer förnekat, i ord och med våld, all judisk rätt till området.

Men han medgav att det idag fanns en palestinsk arabisk befolkning som även den bodde i området och att på sikt den enda lösningen på konflikten var att upprätta en palestinsk stat vid sidan av Israel. Men han framförde mycket klara krav för att Israel skulle gå med på detta.

Den palestinska staten skulle bli demilitariserad, inte ha rätt att ingå militära avtal med andra stater eller organisationer samt inte ha total överhöghet över gränsövergångar och sitt luftområde. Dessa krav baserades på mer än hundra års erfarenhet av säkerhetsproblem mellan judar och araber i området. Utöver detta skulle araberna inklusive palestinierna erkänna Israel som en judisk stat.

Det är ingen tvekan om att Natanyahu lyckades med konst stycket att komma med en lösningsmodell som en mycket stor majoritet av Israels judiska befolkning skulle hålla med om. Endast svärmare på den yttersta höger- och vänster kanten kan i sak opponera sig mot denna modell. Dessutom spelade den tillbaka bollen från Israels planhalva till USA´s och palestiniernas. Det är intressant att Arie Shavit skrev en artikel i HaAretz den 11 juni som precis förordade en sådan modell. Slagordsmässigt uttryckt "Ett demilitariserat Palestina brevid ett judiskt Israel"

Enligt de första uppgifterna från washington så mottogs Natanyahus tal positivt av president Obama.

Läs även andra bloggares åsikter om Natanyahu, Obama, Israel, Hizbolla, Iran, Libanon

DN
DN2
DN3
DN4
DN5
DN6
DN7
DN8
DN9
SvD
SvD2
SvD3
SvD4
Sydsvenskan
Dagen
VG
VG2
VG3
DB
DB2